Martin Luther: Om den trälbundna viljan [Innehåll]

 

Paulus och Johannes talar för Luthers lära (1/5)
Vi kommer så till sista delen av din bok. Nu skall jag som jag lovat mobilisera mina styrkor mot den fria viljan. Jag tänker emellertid inte föra fram allesammans. Vem kan göra det i en liten bok, då hela skriften med varje prick och bokstav står på min sida? Det behövs inte heller. Dels är den fria viljan besegrad och slagen till marken genom en dubbel seger, i det jag för det första bevisat, att allt talar emot den som den ansåg tala för sig, och för det andra visar, att allt ännu står kvar oövervunnet som den velat vederlägga. Dels vore ju, även om den ännu inte hade besegrats, tillräckligt uträttat, om den sloges till marken med ett eller annat träffande vapen. Vad nytta är det nämligen att genomborra en fiende, som redan är dödad med ett enda vapen, med många andra? Han är ju redan död. Därför skall jag såvitt saken medger det nu tala mera kortfattat. Ur härskarornas väldiga tal skall jag endast ta fram två härförare, Paulus och evangelisten Johannes, jämte några av deras legioner. Då Paulus skriver till romarna, börjar han sin framställning mot den fria viljan för nåden på följande sätt: »Guds vrede», säger han, »uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor, som i orättfärdighet undertrycka sanningen.» Hör du här den generella domen över alla människor, att de är under Guds vrede? Vad betyder det annat, än att de är värda vrede och straff? Som orsak till vreden anger han, att de endast gör vad som förtjänar vrede och straff, nämligen att de alla är ogudaktiga och orättfärdiga och i orättfärdighet undertrycker sanningen. Var är den fria viljans kraft, som strävar efter något gott? Paulus gör den värd Guds vrede och förklarar den för ogudaktig och orättfärdig. Vad som emellertid förtjänar vrede och är ogudaktigt, det strävar och visar sin kraft mot nåden, inte för den. Här skrattar man kanske åt Luthers sömnighet! Han har inte tillräckligt granskat Paulus. Någon skall väl säga, att Paulus här inte talar om alla människor eller om varje strävan av dem, utan endast om dem som är ogudaktiga och orättfärdiga och, som orden lyder, i orättfärdighet undertrycker sanningen. Därav följer inte, att alla är sådana. Härtill säger jag: Enligt Paulus betyder det sak samma, om man säger »över all ogudaktighet hos människor» eller »över alla människors ogudaktighet». Paulus talar nämligen nästan genomgående enligt hebreisk sed. Meningen är alltså, att alla människor är ogudaktiga och orättfärdiga och undertrycker sanningen i orättfärdighet. Därför förtjänar alla vreden. Vidare står i grekiskan icke relativpronomen »deras som», utan artikel, på följande sätt: »Guds vrede uppenbarar sig över ogudaktigheten och orättfärdigheten hos de i orättfärdighet sanningen undertryckande människorna.» Fråga är alltså om en bestämning som gäller alla människor, att de i orättfärdighet undertrycker sanningen. På motsvarande sätt är det en bestämning, då det heter: »Fader vår, som är i himmelen.» Det skulle på annat sätt kunna formuleras »vår himmelske fader» eller »vår fader i himmelen». Det säges ju till skillnad från dem som tror och är gudaktiga. Att säga så skulle vara vågat och meningslöst, om inte Paulus' egen framställning framtvingade och bevisade det. Ty strax innan har han sagt: »Evangelium är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, först och främst för juden, så ock för greken.» Här är inga dunkla och tvetydiga ord; »för judar och greker», dvs. för alla människor är Guds krafts evangelium nödvändigt, för att de i tro skall frälsas från den vrede som uppenbarats. Jag har en fråga. Han som förkunnar, att judarna, som är kända för rättfärdighet, Guds lag och den fria viljans kraft, utan åtskillnad är i avsaknad av och behöver Guds kraft för att kunna bli frälsta från den uppenbarade vreden, och som förklarar denna kraft nödvändig för dem, anser inte han, att de är under vreden? Vilka människor vill du fritaga från att vara hemfallna under Guds vrede, då du tvingas att tro att de främsta människorna i världen, judar och greker, är i det läget? Vidare: för vilka vill du göra undantag just bland judar och greker? Paulus sammanfattar dem utan åtskillnad med ett enda ord och låter dem alla vara underkastade samma dom. Måste man inte tro, att det bland de två främsta folken funnits människor, som strävade efter det som är heder värt? Finns det inga som försökt efter måttet av den fria viljans krafter? Paulus fäster emellertid inte avseende därvid. Han skickar alla under vreden och förkunnar, att alla är ogudaktiga och orättfärdiga. Måste man inte tro, att de övriga apostlarna likaledes var och en i sin stad med liknande utsagor låtit även andra folk vara underkastade vreden? Paulusstället står alltså fast och nödgar oss att anta, att den fria viljan eller det förnämsta hos människan är ogudaktigt och orättfärdigt och förtjänar Guds vrede; må de sedan vara hur förträffliga som.helst och i besittning av lag, rättfärdighet, vishet och alla dygder. I annat fall gäller inte Paulus' framställning. Men om den gäller, lämnas ingenting kvar i mitten enligt den inledning som görs. Frälsning tilldelas dem som tror evangelium, vrede åter åt alla andra. De troende framställs som rättfärdiga, de som inte tror som ogudaktiga, orättfärdiga och underkastade vreden. Detta är vad han vill säga: rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangeliet, som är av tron; alltså är alla människor ogudaktiga och orättfärdiga. Gud vore ju dåraktig, om han för människor uppenbarade den rättfärdighet, som de antingen redan kände till eller hade frön till. Eftersom han inte är dåraktig och likväl uppenbarar för dem rättfärdighet till frälsning, är det tydligt, att den fria viljan också hos de bästa människor inte endast är i avsaknad av och är oförmögen utan än mer, inte ens känner vad som är rättfärdigt inför Gud. Om det nu inte förhåller sig så, att rättfärdigheten från Gud likväl inte uppenbaras för dessa bästa människor utan blott för de lågtstående. Paulus berömmer sig emellertid tvärtom av att han har förpliktelser både mot judar och greker, både mot visa och ovisa, både mot barbarer och greker. Därför sammanfattar Paulus på detta ställe alla människor överhuvud till en enda massa och sluter till att de alla är ogudaktiga, orättfärdiga och okunniga om rättfärdighet och tro. Så mycket fattas att de skulle kunna vilja eller göra något gott! Denna slutledning är fast och säker på den grund, att Gud uppenbarar rättfärdigheten till frälsning för dem, okunniga som de är och i mörkrets hemvist. Alltså är de i och för sig okunniga. De som är okunniga om rättfärdigheten till frälsning, de är med säkerhet under vrede och fördömelse. De förmår till följd av sin okunnighet inte lösgöra sig därifrån eller sträva att lösgöra sig. Ty hur skulle man kunna sträva efter något, om man inte vet vad det är fråga om, eller hur man på något sätt skulle gå till väga? Med denna slutledning stämmer själva saken och erfarenheten överens. Visa mig bland alla dödliga en enda, vore det ock den heligaste och mest rättfärdige av alla, som vid något tillfälle kommit på den tanken, att vägen till rättfärdighet och frälsning vore sådan! Jag menar att tro på honom som är på en gång Gud och människa, som dog för människornas synder, uppväcktes och sitter på Faderns högra sida. Vem skulle förresten ha drömt om Guds vrede, om vilken Paulus säger, att den uppenbaras från himmelen? Se på de främsta filosoferna och ge akt på vad de tänkt om Gud, och på vad de skrivit om den tillkommande vreden! Se på judarna, som undervisats genom många tecken och profeter, och lägg märke till vad de tänker om »den vägen»! De har inte endast underlåtit att följa den, de har hatat den så, att intet folk under himmelen till den dag i dag är förföljt Kristus häftigare. Vem vågar emellertid påstå, att det i ett så stort folk inte funnits någon enda, som utövat den fria viljan eller gjort försök i dess kraft? Hur kommer det sig, att alla strävar i motsatt riktning? Hur skall man förstå, att de bästa bland de förnämsta människorna inte endast underlåtit att öva detta sätt att vinna rättfärdighet, inte blott varit okunniga om det, utan också med våldsamt hat stött det ifrån sig, då det blev bekant och uppenbart, och velat tillintetgöra det? Därför säger Paulus i Kor. 1, att denna väg är för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Nu nämner han judar och greker utan åtskillnad. Det är sant, att judar och hedniska greker*161 är de förnämsta folken under himmelen. Då är det också på samma gång visst, att den fria viljan intet annat är än den argaste fiende till rättfärdigheten och människans frälsning. Ty det vore ju omöjligt, att inte några bland judarna och de hedniska grekerna handlat och strävat med den fria viljans högsta kraft. Likväl har de därigenom intet annat uträttat än fört krig mot nåden. Gå nu och säg, att den fria viljan strävar efter det goda! För den är ju just godheten och rättfärdigheten en stötesten och en dårskap. Inte heller kan du göra gällande, att detta avser några, inte alla. Paulus talar utan åtskillnad då han säger: »för hedningarna en dårskap och för judarna en stötesten». Han undantar inga utom dem som tror. »För oss», säger han, dvs. för de kallade och heliga, »är det en Guds kraft och vishet».*162 Han säger inte: »för några hedningar, för några judar», utan helt enkelt »för hedningar och judar», som inte hör oss till. Han gör här en tydlig uppdelning och skiljer de troende från de otrogna, och lämnar inte plats för en tredje grupp där emellan. Vi diskuterar emellertid om hedningarna, som lever utan nåd. Om dem säger Paulus, att rättfärdigheten från Gud är för dem en dårskap som de avskyr. Detta är alltså den fria viljans berömliga strävan efter det goda! Märk vidare, att Paulus anför de förnämsta bland grekerna, då han säger, att de som var visast bland dem blivit dårar och att deras hjärtan blivit förmörkade, likaså att de förfallit till fåfängliga tankar, dvs. till spetsfundiga tvister. Berör han inte här, undrar jag, det högsta och förnämsta bland grekerna, då han talar om deras dialoger? Det är ju deras högsta och bästa tankar och meningar, som de höll för pålitlig vishet. Denna vishet, som han på annan plats kallar dåraktig, kallar han här fåfäng. Den kom under sin myckna strävan därhän, att den blev allt sämre. Slutligen dyrkade de med fördunklat hjärta avgudar och utförde de därav följande ohyggligheter, som han nämner. Om alltså den bästa strävanoch de bästa verk bland de bästa hedningar är onda och ogudaktiga, vad skall man väl då tänka om den övriga breda massan, som utgöres av de sämre bland hedningarna? Inte heller i detta sammanhang gör han någon åtskillnad bland de bästa. Utan hänsyn till person fördömer han deras strävan efter vishet. Om emellertid verk och strävan är dömda, så är också de dömda, som strävat, även om de gjort så med den fria viljans högsta kraft. Just deras bästa strävan, säger jag, försäkras vara lastbar; hur mycket mer då de, som utövat den! Så förkastar Paulus också strax judarna utan åtskillnad, dvs. de som är judar efter bokstaven men inte efter anden. »Du», säger han, »som äger lagens bokstav och omskärelsen, du vanärar Gud.»*163 Vidare: »Ty den är icke jude, som är det i utvärtes måtto, utan den, som är det i invärtes måtto.» Vad kan vara tydligare än denna uppdelning? Den som är jude i utvärtes måtto är en lagöverträdare. Hur många judar tror du emellertid inte har funnits utan tro? Ändå var de de visaste, frommaste, hederligaste män, som med största iver strävade efter rättfärdighet och sanning! Han ger dem ju ofta vittnesbördet, att de nitälskar för Gud, att de traktar efter lagrättfärdighet, att de dag och natt strävar efter att komma till frälsning, att de lever ostraffligt. Likväl är de lagöverträdare, eftersom de inte är judar i anden, utan fastmer hårdnackat står emot trosrättfärdigheten. Vad återstår annat än att den fria viljan, då den är som bäst, är allra sämst? Ju mer den strävar, desto sämre blir och förhåller den sig. Orden är tydliga, indelningen är viss. Det finns ingenting att säga emot! Låt oss emellertid höra, hur Paulus utlägger sig själv! I kapitel 3 gör han liksom en avslutning och säger: »Hur är det alltså? Äro vi något förmer än de andra? Ingalunda. Redan härförut har jag måst anklaga både judar och greker för att allesammans vara under synd.» Var är nu den fria viljan? Alla, säger han, judar och greker är under synden. Är det här fråga om bildliga och symboliska uttryck? Vad förmår väl hela världens utläggning mot denna fullt klara dom? Den, som säger alla, gör inte undantag för någon. Den lämnar inte något gott kvar, som förklarar, att de är under synden, dvs. syndens trälar. Var har han emellertid angett orsaken till att alla judar och hedningar är under synden? På intet annat ställe än det jag visat på, det då han säger: »Guds vrede uppenbaras från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människorna.» I det följande bevisar han detta genom erfarenheten. I otacksamhet mot Gud har de ju varit hemfallna åt en myckenhet av laster. De har liksom besegrats av sin ogudaktighets frukter, så att de intet annat vill och kan göra, än vad som är ont. Därefter dömer han judarna särskilt, i det han säger, att juden efter bokstaven är en lagöverträdare. Det bevisar han på liknande sätt genom frukterna och erfarenheterna med orden: »Du som predikar, att man icke skall stjäla, du begår själv stöld! Du som håller avgudarna för styggelser, du gör dig själv skyldig till tempelrån!» Han gör inte undantag för någon alls utom för dem, som är judar efter anden. Här finns ingen möjlighet att fly undan och säga: Låt vara att de är under synden; det bästa hos dem, såsom förnuftet och viljan, äger dock en strävan efter det goda. Om nämligen en god strävan finns kvar är det falskt, då Paulus säger, att de är under synden. Då han nämner judar och hedningar, sammanfattar han på en gång allt, som finns hos hedningar och judar. Du vill väl ändå inte vrida och vända på Paulus, så att han skulle skrivit på annat sätt? Till exempel: »Alla judars och hedningars kött, dvs. deras grövre begär och böjelser, är under synd.» Den vrede, som uppenbarats över dem från himmelen, vill fördöma dem helt och hållet, om de inte blir rättfärdiggjorda genom Anden. Detta skulle inte ske, om de inte helt och hållet vore under synden.
161 Luther åsyftar väl främst grekerna; Justus Jonas gör det tillägget i sin översättning. 162 Kyrkobibeln har »en Guds kraft».   163 ». . . likväl är en lagöverträdare», kyrkobibeln. [Början av sidan] [Föregående] [Nästa] 26.6.2001