vilka skulle av oss hava överlämnats på det allmänna kyrkomötet i Mantua eller varhelst det eljest skulle hava hållits, innehållande vad vi skulle kunna antaga eller ej och i vad mån vi skulle kunna göra eftergifter eller ej.

År 1537

Artiklarna 1537

His satis est doctrinae pro vita aeterna. Ceterum in politia et oeco-
nomia satis est legum, quibus vexemur, ut non sit opus praeter has
molestias fingere alias qua necessarias. "Sufficit diei malitia sua." ¹

Företal av Dokt. Martin Luther

1] Då påven Paul, den tredje med detta namn, förlidet år utlyste ett kyrkomöte att vid pingsttiden hållas i Mantua och sedan ändrade platsen för det avsedda mötet i Mantua, så att man ännu icke vet, till vilken ort han vill eller kan lägga det, och då vi för vår del borde bereda oss på att vare sig kallade till mötet eller okallade bli fördömda, fick jag i uppdrag att uppställa och sammanföra artiklar i vår lära, så att vi eventuellt kunde förhandla om i vad mån vi kunde göra eftergifter för de påviske och vid vilka punkter vi ovillkorligen måste fasthålla.

2] I enlighet härmed har jag sammanställt dessa artiklar och överlämnat dem till de våra. Dessa hava ock antagit dem och enhälligt bekänt sig till dem och beslutat att offentligen frambära och överlämna dem såsom vår tros bekännelse, då påven en gång skulle med de sina drista sig att utan lögn och bedrägeri, men ned allvar och sannfärdighet hålla ett rätt fritt kyrkomöte, såsom hans plikt är. 3] Visserligen förhåller det sig så, att kurian i Rom har en sådan skräck för ett fritt kyrkomöte och så skamligt skyr ljuset, att t.o.m. sådana som tillhör påvens parti förlorat hopp om att han någonsin ens skall ge tillåtelse till ett fritt kyrkomöte, mycket mindre själv sammankalla ett sådant. Med fog förarga de sig däröver och klaga icke litet, då de märka, att påven hellre vill se hela kristenheten förödd och alla själar förlorade, än han skulle vilja låta underkasta sig och de sina någon ringa förändring och sätta en gräns för sitt tyranni.

Det oaktat har jag velat offentligen i tryck framlägga dessa artiklar, för den händelse jag skulle dö, innan något kyrkomöte kommer till stånd – vilket jag är fullt övertygad om och förväntar –, emedan dessa ljusskygga skälmar på ett så harmligt sätt förhala tiden och förhindra nämnda möte. Min avsikt därvid är, att de, som leva efter mig, skola ha mitt vittnesbörd och min bekännelse att framvisa jämte den bekännelse, som jag förut framlagt och vid vilken jag hittills fasthållit och med Guds nåd allt framgent skall fasthålla. 4] Vad skall jag väl säga? Huru har jag icke anledning att klaga? Jag är ännu i livet, skriver, predikar och föreläser dagligen, och dock finnas icke blott giftiga människor bland motståndarna, utan även falska bröder, vilka föregiva sig tillhöra de våra, men understå sig att anföra mina skrifter och min lära mot mig själv och låta mig åse och åhöra detta, ehuru de veta, att jag lär något annat. De vilja överskyla sitt gift med mitt arbete och förföra de stackars människorna under åberopande av mitt namn. Huru skall det då bli i framtiden efter min död?

5] Borde jag då icke rätteligen besvara allt, medan jag ännu är i livet? Men – huru skall jag ensam kunna tillstoppa djävulens alla gap? Speciellt deras – då de ju alla äro förgiftade – vilka icke vilja höra eller aktge på vad vi skriva, utan med all flit bemöda sig om att på det skändligaste till minsta bokstav förvränga och fördärva våra ord. Dem må djävulen eller till sist Guds vrede ge svar på tal, som de förtjäna. 6] Jag har ofta i tankarna den gode Gerson, som hyste tvekan om, huruvida man borde publicera en god skrift. Låter man bli att göra det, så kommer man att försumma många själar, som man kunde rädda. Och gör man det, så är djävulen framme med otaliga, giftiga, onda tungor, och dessa förgifta och förvränga allt, så att det icke blir någon frukt. 7] Men vad de därmed vinna ligger i öppen dag. Ty ehuru de så skändligt beljugit oss och med lögner velat kvarhålla människorna hos sig, har dock Gud fört sitt verk framåt, gjort deras skara allt mindre och vår allt större samt låtit och låter alltjämt dem med deras lögner komma på skam.

8] Jag vill berätta en historia. Här i Wittenberg har varit en doktor från Frankrike i beskickningstjänst. Han har för oss offentligen förklarat, att hans konung var helt och hållet av den meningen, att det hos oss fanns varken kyrka, överhet eller äktenskap, utan att alla levde tillsammans som boskap och var och en gjorde vad som föll honom in. 9] Betänk, huru det en gång, då de möta oss inför Kristi domstol, skall gå för dessa , som genom sina skrifter inbillat konung och folk i främmande land sådana lögner såsom idel sanning. Kristus, allas vår Herre och domare, vet fuller väl, att de tala osanning och hava ljugit. Den domen skola de en gång ovillkorligen få höra, det vet jag i sanning. Gud omvände dem, som låta sig omvända. Över de andra skall evigt ljuda domens ve.

10] För att återkomma till saken ville jag verkligen gärna se ett riktigt kyrkomöte sammankallat, varigenom till människornas hjälp många frågor skulle kunna utredas. Icke så att vi för vår del skulle behöva ett sådant, ty våra kyrkor är nu genom Guds nåd upplysta och begåvade med det rena Ordet, sakramentens rätta bruk och kunskap om olika mänskliga kallelser och tjänster och deras rätta fullgörande, så att vi för vår del icke fråga efter något kyrkomöte och i dessa stycken icke kunna hoppas på eller vänta något bättre. Men vi se i (de papistiska) biskopsstiften här och var många socknar utan själasörjare, så att det skär en i hjärtat. Och dock fråga icke biskop och domkapitel efter huru de stackars människorna leva eller dö. Ehuru Kristus dött för dem, skola de icke få höra, att han talar till dem som den gode herden till sina får. 11] Därför känner jag fasa och förskräckelse, att han sammankallar ett änglakoncilium mot Tyskland för att i grund förgöra oss alla såsom Sodom och Gomorra, emedan vi så syndigt driva gäck mot honom genom (uppskjutandet av) detta koncilium.

12] Utom sådana till det andliga ståndet hörande nödvändiga frågor skulle det också i det världsliga finnas otaliga viktiga ting att förbättra. Där finnes oenighet mellan furstar och stånd; ocker och girighet hava brutit fram som en syndaflod och anses såsom idel rätt; godtycke, otukt, överdåd i mat och kläder, spel och skryt med allsköns last och synd, ohörsamhet hos undersåtar, tjänstefolk och arbetare, hantverkares och bönders pungslående av andra samhällsklasser – vem kan räkna upp allt? – ha tagit så överhand, att man icke kan bringa tillståndet tillrätta med tio kyrkomöten och tjugo riksdagar. 13] Om man på kyrkomötet skulle vilja behandla sådana viktiga ting i det andliga och världsliga ståndet, vilka äro mot Guds vilja, så skulle man ha händerna fulla med uppgifter, så att man skulle glömma sådana barnsligheter och narraktigheter som fotsida kläder, tonsurer, breda gördlar, biskoparnas och kardinalernas hattar och stavar och liknande narrspel. Först sedan vi fullgjort Guds bud och befallning i andliga och världsliga ting, skulle vi giva oss tid att reformera vad som rör mat, kläder, tonsurer och mässkrudar. Men om vi skola svälja kameler och sila mygg, låta bjälken vara och aktge på grandet, så kunna vi också vara alldeles likgiltiga med avseende på kyrkomötet.

14] Därför har jag uppställt endast några få artiklar, ty vi hava utom detta av Gud fått så många andra uppdrag att utföra i kyrka, rike och hem, att vi aldrig kunna fullgöra dem. Vad skall det då tjäna till att man på kyrkomöten fattar ytterligare en mängd beslut, då man icke aktar på eller håller dessa av Gud givna viktigaste bud? Alldeles som om Gud skulle godtaga vårt gyckelspel, medan vi trampa hans allvarliga bud under fötterna! Ty vi nedtyngas av våra synder och finna fördenskull ingen nådig Gud, ty vi vilja inte göra bot utan försvara i stället allt slags styggelse. 15] Ack, käre Herre Jesus Kristus, håll du själv kyrkomöte och fräls de dina genom din härliga tillkommelse. Ty det är ingenting mera att göra med påven och hans anhang. De fråga icke efter dig. Men hjälp du oss arma och elända, som sucka till dig och med allvar söka efter den nåd, som du givit oss genom din helige Ande, som lever och regerar med dig och Fadern, lovad i evighet. Amen.