Om följande stycken eller artiklar må vi förhandla med lärda och förståndiga män eller med oss själva inbördes, ty påven och anhängarna av hans makt akta icke mycket därpå. Samvetet betyder hos dem nämligen ingenting men penningar, ära och makt allt.

Om synden

1] Här måste vi bekänna, att såsom den helige Paulus säger i Rom. 5, synden har genom en enda människa, Adam, kommit i världen, och genom dennes olydnad hava alla människor blivit syndare och underkastade döden och djävulen. Detta kallas arvsynd eller ursprungs- och huvudsynd.

2] Denna synds frukter äro de onda gärningar, vilka äro förbjudna i Tio Guds bud och utgöra otro, vantro, avgudadyrkan, gudsförgätenhet, andligt högmod, förtvivlan och förstockelse, med ett ord att de icke känna eller fråga efter Gud. Därefter lögn, svärjande vid Guds namn, försumlighet i bön och anropande av Gud samt i hörande av hans ord, olydnad mot föräldrar, mord, okyskhet, stöld, bedrägeri o.s.v.

3] Denna arvsynd är ett så djupt ont fördärv i människans natur, att vi icke kunna fatta det med förståndet, utan måste tro det på grund av Skriftens uppenbarelse. Ps. 50; Rom. 5; 2 Mos. 33; 1 Mos. 3. Därför är det idel villfarelse och mörker, då de skolastiska teologerna i strid mot denna artikel lära följande, nämligen:

4] 1. att efter Adams syndafall människans naturliga krafter äro oskadade och ofördärvade och att människan av naturen har ett rätt förstånd och en god vilja, såsom filosoferna lära;

5] 2. att människan har fri vilja att göra det goda och underlåta det onda eller att underlåta det goda och göra det onda;

6] 3. att människan av naturliga krafter kan fullgöra och hålla Guds bud;

7] 4. att hon av naturliga krafter kan älska Gud över allting och sin nästa såsom sig själv;

8] 5. att om människan gör så mycket som på henne ankommer, Gud därvid förvisso giver henne sin nåd;

9] 6. att om människan vill begå Herrens heliga nattvard, det icke är nödvändigt, att hon har en god föresats att göra gott, utan blott att hon icke har ett ont uppsåt att synda – så god tänkes nämligen naturen vara och så verksamt sakramentet;

10] 7. att det icke har något stöd i Skriften, att den helige Ande och hans gåvor äro nödvändiga för fullgörande av goda verk.

11] Dessa och liknande läropunkter ha uppstått av oförstånd och okunnighet både om synden och om Kristus, vår Frälsare, och utgöra därför ren hedendom, som vi icke kunna fördraga. Ty om en sådan lära vore riktig, så har Kristus dött förgäves, enär det hos människan icke finnes något syndafördärv, för vilket han måste dö, eller också har han dött bara för vår kropps men icke för vår själs skull, emedan själen tänkes vara frisk och blott kroppen hemfallen åt döden.

Om lagen

1] Vi hålla före, att lagen är given av Gud först för att förhindra synden genom att hota och skräckslå med straff och genom att lova och tillförsäkra nåd och välgärningar. Men detta syfte har icke nåtts för den ondskas skull, som synden verkar i människan. 2] Ty somliga ha därigenom blivit än värre, i det de blivit fientliga mot lagen, därför att den förbjuder, vad de gärna vilja göra, och påbjuder, vad de ogärna göra. Därför bara de kunna undgå straff, handla de nu än mer i strid mot lagen än förut. Detta gäller om de råa, onda människorna, som göra vad ont är, bara de ha tillfälle och lägenhet därtill.

3] Andra åter bliva förblindade och högmodiga och låta påskina, att de hålla lagen och av egna krafter kunna göra det, såsom strax förut sagts om de skolastiska teologerna. Därigenom uppkomma hycklare och falska helgon.

4] Men lagens främsta tjänst och nytta är, att den uppenbarar arvsynden med dess frukter och visar människan, huru djupt hennes natur har fallit och huru bottenlöst den blivit fördärvad, i det att lagen måste säga henne, att hon icke har eller frågar efter Gud, utan tillber främmande gudar, vilket hon förut och utan lagen icke skulle hava trott. Därigenom blir hon slagen med skräck, förödmjukad, modlös och förtvivlad, längtar efter hjälp, blir rådlös och börjar att, fientligt stämd mot Gud, knota och klaga o.s.v. Det heter nämligen Rom. 3: "Lagen kommer vrede åstad" och Rom. 5: "Genom lagen har synden blivit så mycket större."

Om boten

1] Denna lagens tjänst och uppgift bibehålles och läres även i Nya testamentet, såsom Paulus säger Rom. 1: "Guds vrede uppenbaras från himmelen över alla människor." Likaså Rom. 3: "Hela världen står skyldig inför Gud, och ingen människa är rättfärdig inför honom." Och Kristus säger Joh. 16: "Den helige Ande skall straffa världen för synd."

2] Detta är Guds ljungeld, med vilken han nedslår uppenbara syndare och falska helgon såsom hörande till en och samma hop och icke låter någon få rätt, utan driver dem allesammans in i skräck och förtvivlan. Detta är den hammare, varom Jeremia talar: "Mitt ord är en hammare, som sönderkrossar klippor." Detta är icke en förkrosselse, som man själv åstadkommer (contritio activa), en självgjord ånger, utan en förkrosselse, som man lider (contritio passiva), verklig hjärtesorg och dödssmärta.

3] Detta betyder början till en rätt bot. Här måste människan höra denna dom: "I ären platt intet värda. Vare sig I ären uppenbara syndare eller (inbillade) helgon, måste I bliva och leva annorlunda än I ären och gören. Vem helst I än ären och huru märkvärdiga, visa, mäktiga och heliga I än viljen vara, här finns inte en enda rättfärdig."

4] Men till denna lagens hårda tjänsteutövning fogar Nya testamentet genast genom evangeliet det trösterika nådelöftet, som man måste tro och lita på, såsom Kristus säger Mark. 1: "Gören bättring och tron evangelium", d.v.s.: "Bliven och leven annorlunda och tron mitt löfte." 5] Och före honom kallas Johannes en botpredikant, dock till syndernas förlåtelse, d.v.s. han skulle bestraffa alla och lära dem inse, att de voro syndare, för att de skulle veta, vad de voro inför Gud, och lära känna sig själva såsom förlorade människor och sålunda beredas för Herren att mottaga hans nåd och av honom vänta och få sina synders förlåtelse. 6] Sålunda säger även Kristus i Luk. (sista kap.): "I mitt namn skall bättring och syndernas förlåtelse predikas bland alla folk."

7] Men där lagen utövar denna sin tjänst ensam utan evangeliets tillskyndan, där är död och helvete, och där måste människan förtvivla likt Saul och Judas, såsom den helige Paulus säger: "Lagen blir till död genom synden." 8] Men evangeliet giver oss tröst och förlåtelse icke blott på detta enda sätt, utan även i allmänhet genom Ordet, sakramenten och vad därmed sammanhänger, såsom vi senare skola höra, på det att vi må förstå, såsom det heter i Ps. 129, att gent emot syndens svåra tyngd mycken förlossning finnes hos Gud.

9] Men nu måste vi konfrontera sofisternas falska hot med den rätta boten, på det att båda må förstås så mycket bättre.

Om papisternas falska bot

10] Det har varit omöjligt för dem att lära rätt om boten, emedan de icke på rätt sätt känna vad synden är. Ty, såsom ovan sagts, ha de ingen rätt uppfattning om arvsynden, utan säga, att människan har sina ofördärvade krafter i behåll, att förnuftet hos henne kan hava en rätt insikt och viljan kan rätt handla därefter, så att Gud förvisso giver henne sin nåd, när hon med sin fria vilja gör så mycket som på henne ankommer.

11] Härav följer nödvändigtvis, att människan skulle göra bot endast för onda tankar, till vilka hon givit sitt bifall, samt onda ord och onda gärningar, som hon med sin fria vilja hade kunnat underlåta – ty den onda böjelsen, lustan och begärelsen anse de icke vara synd.

12] Denna bot låta de bestå av tre delar: ånger, bikt och gottgörelse, vartill fogas tröst och försäkran, att om människan fullgör rätt ånger, bikt och gottgörelse, hon därmed har förtjänat syndernas förlåtelse och betalat sin syndaskuld inför Gud. Så hänvisa de i boten människorna att förlita sig på egna gärningar. 13] Härav härleder sig följande ord, uttalade i samband med att man på predikstolen undervisade folket om den allmänna bikten: "Låt mig, o Gud, få leva, till dess jag hunnit göra bot för min synd och bättra mitt liv."

14] Här tänkte man icke på Kristus och icke på tron, utan man hoppades att med egna gärningar inför Gud övervinna och utplåna synden. I den avsikten blevo också vi präster och munkar, att vi mot synden skulle ställa oss själva.

15] Med ångern förhöll det sig på följande sätt. Då ingen kunde minnas alla sina synder, speciellt om man biktade blott en gång om året, fann man på den utvägen, att om man senare kom ihåg de obekända synderna, man då måste även ångra och bikta dem. Under alla förhållanden anbefalldes en sådan åt Guds nåd.

16] Då ingen därjämte visste, huru stor ångern skulle vara för att den skulle göra tillfyllest inför Gud, kommo de med den trösten, att den, som icke kunde uppnå verklig ånger, contritio, fick nöja sig med attritio, som jag skulle vilja beteckna såsom en halv eller begynnande ånger. De hava nämligen icke själva förstått båda uttrycken och veta icke vad de betyda, lika litet som jag. En sådan attritio räknades i biktpraxis som contritio.

17] Om det nu inträffade, att någon sade, att han icke kunde känna ånger eller smärta över sin synd – såsom det kan ske i fråga om olovliga kärleksförbindelser eller hämndlystnad – så frågade de denne, om han icke önskade och gärna ville, att han skulle kunna känna sådan ånger. Svarade han ja på denna fråga – och vem annan än djävulen själv skulle kunna säga nej – så betraktade de detta som ånger och förläto honom hans synder för denna hans goda gärning. Härvid åberopade de den helige Bernhard som exempel.

18] Här ser man, huru det förblindade förnuftet famlar i fråga om de ting, som höra Gud till, och i sitt eget mörker söker tröst i egna gärningar, men icke har någon tanke på Kristus eller tron. Men ser man på det hela i klarhetens ljus, så finner man, att en sådan ånger är en självgjord, uppdiktad sak, som grundar sig i människans egen kraft och förmåga men intet samband har med tron och kunskapen om Kristus. Härvid skulle de stackars syndarna, när de tänka på sin (olovliga kärleksförbindelses) lusta eller sitt hämndbegär, snarare hava skrattat än gråtit, med undantag av dem som antingen träffats av lagens arm eller av djävulen fåfängt plågats med någon svårmodets ande. För de övriga har en dylik ånger säkerligen varit idel hyckleri och har icke dödat syndens lusta. Ty de mena, att de måste göra ånger, men skulle hellre ha syndat mer, om det stått dem fritt.

19] Med bikten förhåller det sig så, att var och en måste räkna upp alla sina synder – vilket är omöjligt – och det var en stor plåga. De synder, som någon glömt, blevo honom förlåtna på villkor att han biktade dem om han senare kom ihåg dem.

Därigenom kunde han aldrig veta, om han biktat nog och om biktandet någonsin skulle taga slut. Men han hänvisades i varje fall till sina egna gärningar och tröstades med att ju fullständigare hans bikt, ju större hans blygsel och ju större hans förödmjukelse inför prästen var, desto förr och bättre åstadkom han gottgörelse för synden.Ty sådan ödmjukhet skulle förvisso förvärva nåd hos Gud.

20] Icke heller här fanns någon tanke på tron och Kristus, och avlösningens kraft tillsades honom icke obetingat, utan på uppräknandet av synderna och på blygseln skulle han grunda sin tröst. Här kan icke uppräknas allt av lidande, bedrägeri och avgudatjänst, som dylik bikt anstiftat.

21] Tillfyllestgörelsen är dock det allra omständligaste. Ty ingen människa kan veta, huru mycket hon skall göra för en enda synd, mycket mindre för alla. Här hittade de på den utvägen, att de utmätte så obetydliga satisfaktionsverk, att man lätt kunde fullgöra dem, t.ex. att fem gånger läsa Fader vår, fasta en dag o.s.v. Med avseende på den övriga botgöringen hänvisades man till skärselden.

22] Härigenom uppstod idel elände och nöd. Somliga menade, att de aldrig skulle komma ur skärselden, emedan enligt de gamla kanoniska lagarna sju års bot krävdes för en enda dödssynd. 23] Dock satte man sin tillit till egna tillfyllestgörande verk, och endast om man funnit tillfyllestgörelsen tillräcklig, hade man att helt bygga sin tillit därpå och vore icke i behov vare sig av tron eller Kristus. Men sådan tillfyllestgörelse var omöjlig. Ty även om man gjort bot i hundra år, så hade man ändock icke vetat, om man gjort tillräcklig bot. Det betyder att ständigt göra bot utan att fullgöra en verklig bot.

24] Här kom nu den heliga stolen i Rom den stackars kyrkan till hjälp och uppfann avlaten, varigenom tillfyllestgörelsen efterskänktes och upphävdes portionsvis: först för sju år, därefter för hundra år o.s.v. Denna myndighet fördelar påven mellan kardinaler och biskopar, så att den ene kan meddela avlat för hundra år, den andre blott för hundra dagar, men rätten att efterskänka hela tillfyllestgörelsen behöll han för sig själv.

25] Då nu detta började inbringa pengar och avlatsbrevsmarknaden visade sig vara en god affär, uppfann han det gyllene året, vilket, om det förlades till Rom, betydde efterskänkande av allt straff och skuld. Då skyndade människorna till, ty var och en skulle gärna vilja bli fri från den tunga, odrägliga bördan. Det innebar att finna skatterna i jorden och taga upp dem. Påven skyndade vidare och lät det ena gyllene året följa på det andra. Men ju mer penningar han slukade, efter desto mera gapade han. Därför skickade han genom sändebud gyllene år till alla länder, till dess alla kyrkor och hus blevo fulla därav. 26] Till sist trängde han in t.o.m. i skärselden bland de döda med anordnande av mässor och vigilier och därefter med avlat och gyllene år, och slutligen blevo själarna så billiga, att han gav en själ lös för en spottstyver.

27] Men icke heller allt detta hjälpte. Ty ehuru påven lärde människorna tro och förlita sig på denna avlat, så gjorde han den dock åter osäker, ty han hävdar i avlatsbreven: "Var och en som vill bli delaktig av avlaten och det gyllene året, skall ångra, bikta och erlägga penningar." Men nu har vi förut hört, att denna ånger och bikt hos dem är något osäkert och bedrägligt. Likaledes vet ingen med säkerhet, vilka själar som äro i skärselden. Och även om några funnos där, så vet ingen, vilka som fullgjort rätt ånger och bikt. Så tog han de kära pengarna och lät människorna förlita sig på hans makt och på avlaten men lät dem samtidigt falla tillbaka på sina egna osäkra gärningar.

28] Nu funnos somliga, som icke tyckte sig vara skyldiga till verksynder i tankar, ord och gärningar, såsom engång jag själv och mina gelikar munkar och präster i kloster och stift: med fastor, vakor, böner, mässor, grova kläder och hårda viloläger o.s.v. sökte vi värja oss mot onda tankar och ville på blodigt allvar vara heliga, och även om det medfödda och nedärvda onda stundom kanske under sömnen röjde sin art – såsom även den helige Augustinus, Hieronymus och andra bekänna – så höllo vi dock varandra för att vara så heliga, som vi lärde, samt syndfria och i vårt liv överflödande av goda gärningar, så att vi kunde sälja och dela med oss åt andra av våra goda gärningar, då vi icke själva behövde dem alla för himmelens salighet. Detta är visserligen sant, såsom insegel, brev och exempel giva vid handen.

29] Dessa behövde icke någon bot. Ty vad skulle de ångra? De hade dock icke samtyckt till några onda tankar. Vad skulle de bikta? De hade dock avhållit sig från onda ord. Och för vad skulle de göra tillfyllest? De voro dock i handel och vandel så utan skuld, att de åt andra stackars syndare kunde sälja sin egen överflödande rättfärdighet. Sådana helgon voro även farise'erna och de skriftlärde på Kristi tid.

30] Här kommer nu eldsängeln, den helige Johannes, den rätte botpredikanten, och förgör med en ljungeld båda parterna tillhopa och säger: "Gören bättring." 31] Då tänka de förra: "Vi hava dock gjort bättring", och de senare: "Vi behöva icke någon bot." Men Johannes säger: "Gören alla bättring. 32] Ty den ena gruppen av eder är falska botgörare och den andra falska helgon, men båda behöva syndaförlåtelse. Ty I veten icke – någondera av eder – vad synden i verkligheten är, än mindre haven I gjort bot för den eller undvikit den. Det finns ingen, som är god, utan I ären fulla av otro, oförstånd och okunnighet om Gud och hans vilja. Men han finnes, av vars fullhet vi alla böra söka nåd utöver nåd, och ingen människa kan utan honom vara rättfärdig inför Gud. Därför: viljen I göra bättring, så gören en rätt bot. Eder bot är intet värd. Och I skrymtare i den andra gruppen, som menen eder icke behöva någon bot, I huggormars avföda, vem har ingivit eder, att I skolen undkomma den tillstundande vredesdomen."

33] På samma sätt talar och förkunnar även den helige Paulus i Rom. 3: "Ingen förståndig finnes, ingen rättfärdig, ingen som söker Gud och gör det goda, icke en enda, allesammans äro de odugliga och hava avvikit." 34] Och i Apg. 17: "Men nu bjuder Gud alla människor att de allestädes skola göra bättring." "Alla människor" – säger han – ingen undantagen, såframt han är människa. 35] Denna bot lär oss att rätt känna synden, så att vi inse, att vi alla äro förlorade och att intet gott finnes hos oss och att vi måste bli helt och hållet nya och andra människor.

36] Denna bot är icke ofullkomlig och jämmerlig liksom den, som göres för verksynderna, och är icke heller osäker liksom den. Ty här diskuterar man icke vad som är synd eller icke synd, utan man skär allt över en kam och säger: Allt hos oss är idel synd. Vad skola vi här vidare undersöka och fastställa? Därför är ångern här icke heller osäker. Ty här finns ingenting kvar, som vi skulle kunna träffa på som något gott att betala synden med, utan här föreligger blott en fullständig misströstan om allt, som vi i oss själva äro, tänka, tala och handla.

37] På samma sätt blir icke heller bikten falsk, osäker eller ofullkomlig. Ty den som bekänner, att allt hos honom är synd, han innefattar däri allt vad synd heter, utelämnar icke någon och glömmer icke heller någon. 38] Och sålunda kan icke heller tillfyllestgörelsen vara osäker, ty den är icke vårt obeständiga, syndiga verk, utan "Guds oskyldiga Lamms lidande och blod, som bär världens synd".

39] Om denna bot predikar Johannes och därefter Kristus i evangeliet och även vi. Med denna bot fälla vi påven och allt som bygger på människans goda gärningar till marken. Ty allt sådant är byggt på en lös och intig grund, som kallas lag och goda verk. Och dock finnas inga goda verk, utan idel onda, och ingen fullgör lagen – såsom Kristus säger i Joh. 7 – utan alla äro lagöverträdare. Därför är denna byggnad idel falskhet, lögn och bedrägeri, där den ter sig som mest helig och skön.

40] Denna bot varar hos de kristna till döden. Ty den har att kämpa hela livet igenom mot den synd, som blivit kvar i köttet, såsom den helige Paulus betygar i Rom. 7, att han kämpar mot den (syndens) lag, som är i hans lemmar, och detta icke genom egen kraft, utan genom den helige Andes gåva, som följer på syndaförlåtelsen. Denna gåva utrensar och bortsopar dagligen de kvarblivande synderna och arbetar med människan för att göra henne ren och helig.

41] Härom vet påven, teologerna, juristerna och människan i sig själv intet, utan det är en lära, som är uppenbarad från himmelen genom evangelium, och den måste kallas kätteri bland gudlösa helgon.

42] Möjligen komma vissa svärmandar att framträda, och några kanske redan finnas, såsom jag själv vid bondeupproret kom i beröring med sådana, och dessa mena, att även om de, som en gång mottagit Anden och syndaförlåtelsen och blivit troende, föllo i synd, de likväl skulle bli kvar i tron och icke skadas av sådan synd. Därför ropa de högljutt: "Gör vad du vill; tror du bara, så gör sådant ingenting, ty tron utplånar all synd" o.s.v. De säga vidare, att om någon efter mottagandet av tron och Anden syndar, så har han aldrig riktigt haft Anden och tron. Jag har haft beröring med många sådana människor och fruktar, att en dylik djävul ännu finns kvar hos några.

43] Därför är det nödvändigt att själv veta och lära andra, att om heliga människor – bortsett från att de hava och känna arvsynden och dagligen kämpa mot den och göra bot för den – falla i uppenbar synd, såsom David i äktenskapsbrott, mord och hädelse, de därmed ock hava förlorat tron och Anden. 44] Ty den helige Ande låter icke synden råda och få överhand, så att den varder fullbordad, utan han avstyr och förhindrar, att den får göra vad den vill. Men gör den vad den vill, så äro Anden och tron icke tillstädes, ty det heter hos den helige Johannes: "Var och en som är född av Gud, han gör icke synd och kan icke synda." Och dock är även det sant, som samme helige Johannes skriver: "Om vi säga att vi icke hava synd, så äro vi lögnare, och Guds sanning är icke i oss."

Om evangeliet

Vi vilja nu återvända till evangeliet, som på mångahanda sätt giver oss råd och hjälp mot synden, ty Gud är översvallande rik i sin nåd. Först genom det muntliga ordet, varigenom syndernas förlåtelse predikas i hela världen, vilket är evangeliets egentliga uppgift och ämbete. För det andra genom dopet. För det tredje genom altarets heliga sakrament. För det fjärde genom nycklarnas makt och även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra, (såsom det heter) Matt. 18: "Varest två eller tre äro församlade" o.s.v.

Om dopet

1] Dopet är ingenting annat än Guds ord med vatten enligt hans instiftelses ordning eller, såsom Paulus säger, "ett bad i kraft av ordet", och såsom även Augustinus säger: "Ordet må komma till elementet, och så uppstår sakramentet." 2] Därför kunna vi icke instämma med Thomas och predikaremunkarna, som glömma ordet och säga, att Gud har nedlagt en andlig kraft i vattnet, vilken genom vattnet avtvår synden, 3] och icke heller med Scotus och barfotamunkarna, som lära, att dopet avtvår synden genom Guds viljas verkan och att detta avtvående sålunda sker allenast genom Guds vilja, men icke alls genom ordet eller vattnet.

Om barndopet

4] Här lära vi, att man skall döpa barnen, ty även dessa äro inneslutna i den utlovade frälsningen, som blivit verklighet genom Kristus, och den får kyrkan icke undanhålla dem.

Om altarets sakrament

1] Här lära vi, att brödet och vinet i nattvarden äro Kristi sanna lekamen och blod, som utdelas åt och mottagas av icke blott fromma, utan även ogudaktiga kristna.

2] Vidare, att man icke skall utdela nattvarden endast under en form. Vi behöva icke alls den höga visheten, som lär oss, att i den ena gestalten lika mycket innehålles som i båda, såsom sofisterna och kyrkomötet i Konstanz lära. 3] Ty även om det vore sant, att i den ena gestalten lika mycket innehölles som i båda, så står dock utdelandet av nattvarden blott under den ena gestalten icke i överensstämmelse med den ordning och instiftelse, som Kristus förordnat och befallt. 4] Särskilt utlämna vi i Guds namn till fördömelse och förbannelse dem, som icke bara låta bli de båda gestalterna vid nattvardens utdelande utan rent av övermodigt förbjuda, fördöma och stämpla detta som kätteri och därmed sätta sig själva upp emot och över Kristus, vår Herre och Gud.

5] Beträffande transsubstantiationen bry vi oss alls icke om den sofistiska spetsfundigheten i deras lära, att brödet och vinet uppgiva och förlora sin naturliga substans, så att kvar står endast formen och färgen av bröd, men icke något verkligt bröd. Det står nämligen bäst i överensstämmelse med Skriften, att brödet får vara och förbliva bröd, såsom den helige Paulus själv kallar det, då han säger: "Brödet som vi bryta", och : "Äte hon (människan) så av brödet."

Om nycklarna

1] Nycklarna utgöra en makt och befogenhet, som Kristus givit kyrkan för att binda och lösa synderna, icke blott de grova och uppenbara, utan även de fina och hemliga, som endast Gud känner, såsom det står skrivet: "Vem märker, huru ofta han felar." 2] Och själva Paulus klagar i Rom. 7, att han med köttet tjänar "syndens lag". Ty det står icke i vår makt, utan endast i Guds att döma om vilka och huru många och stora våra synder äro, såsom det står skrivet: "Gå icke till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig." 3] Paulus säger ock i 1 Kor. 4: "Väl vet jag intet med mig, men därför är jag icke rättfärdigad."

Om bikten

1] Emedan avlösningen eller nyckelmakten är en sådan hjälp och tröst mot synden och det onda samvetet, som Kristus förordnat i evangeliet, så bör man för all del icke låta bikten och avlösningen komma ur bruk i kyrkan, detta särskilt med hänsyn till de förskräckta samvetena, men även för det okunniga ungfolkets skull, för att det må undervisas och förhöras i den kristna läran.

2] Beträffande uppräknandet av synderna må det dock stå var och en fritt att ange vad han vill eller icke. Ty så länge vi äro i köttet, tala vi icke osanning, om vi säga: "Jag är en fattig, syndfull människa." Rom. 7: "Jag erfar i mina lemmar en annan lag." Och man skall icke ringakta den enskilda avlösningen, ty den härrör från nyckelämbetet, utan man skall skatta den liksom alla andra ämbeten i den kristna kyrkan såsom något högt och dyrt.

3] Vad beträffar här behandlade ting, som röra det yttre, talade ordet, må man hålla fast därvid, att Gud icke giver någon sin Ande och gåva utan genom eller med förutnämnda yttre ord. Därför må vi taga oss till vara för svärmandarna, vilka berömma sig av att före och utan ordets förmedling äga Anden och sedan sätta sig till doms över Skriften och det talade ordet och tyda och vränga det efter eget behag, såsom Munzer gjorde och många ännu i denna dag göra, då de uppträda som skarpsinniga domare mellan anden och bokstaven, men icke veta vad de säga eller lära. 4] Även påvedömet är idel svärmeri, ty påven berömmer sig av "att hava all lag och rätt i sitt hjärtas skrin", och vad han dömer och bjuder i sin kyrka, det skall vara ande och rätt, även om det står i strid mot eller går utöver Skriften eller det talade ordet. 5] Detta är alltsammans den gamla djävulen och den gamla ormen, som också gjorde Adam och Eva till svärmandar och ledde dem bort från Guds yttre ord till svärmeri och egna inbillningar. 6] Och detta gjorde han genom andra yttre ord, alldeles som våra svärmandar å ena sidan förkasta det yttre ordet, men å andra sidan icke låta bli att använda det, utan i tal och skrift uppfylla världen av det, precis som om Anden icke skulle kunna komma genom Skriften eller apostlarnas muntliga ord utan blott genom deras skrifter och ord. Varför upphöra de icke med sitt predikande och skrivande, tills Anden kommer till människorna oberoende av deras skrifter, såsom de själva berömma sig av att den kommit till dem utan Skriftens predikan? Om denna sak ha vi nu icke tid att vidare orda, då vi annorstädes tillräckligt behandlat densamma.

7] Ty även de, som före dopet eller i dopet komma till tro, hava kommit därhän genom det föregående yttre ordet, liksom de gamle, som kommit till besinning, först måste hava hört det yttre ordet: "Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst", även om de först varit utan tro och sedan efter tio år mottaga Anden och dopet. 8] Kornelius t.ex. hade enligt Apg. 10 länge nog bland judarna hört om den kommande Messias, och därigenom var han rättfärdig, och i denna tro voro hans böner och allmosor Gud behagliga – såsom Lukas kallar honom "rättfärdig och gudfruktig" – men icke kunde han tro eller vara rättfärdig utan att han först hört ordet. Men den helige Petrus måste nu förkunna för honom, att Messias, som han trott på såsom den, som skulle komma, nu redan hade kommit. Så skulle icke hans tro på den kommande Messias hålla honom fången bland de förstockade, otrogna judarna, utan han skulle veta, att han skulle bliva salig genom den komne Messias och att han icke med judarna skulle förneka och förfölja honom.

9] Med ett ord vidlåder svärmeriet Adam och hans barn från världens begynnelse till dess slut, enär det inplanterats och inympats som ett gift i dem av den gamle draken. Det är också ursprunget och drivkraften till allt kätteri, även till påvedömet och muhamedanismen. 10] Därför böra vi ovillkorligen hålla fast därvid, att Gud vill handla med oss människor blott genom sitt yttre ord och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas såsom ande, det är av djävulen. 11] Ty även för Moses ville Gud uppenbara sig först genom den brinnande busken och det ord, som han därur talade. Och ingen profet, varken Elias eller Elisa, hava utan Tio Guds bud mottagit Anden. 12] Och Johannes Döparen vart icke avlad utan att Gabriels ord först hördes, ej heller spratt han till i sin moders liv utan att Marias röst först ljöd. 13] Och den helige Petrus säger: Profeterna hava profeterat, drivna icke "av mänsklig vilja", utan av "den helige Ande", dock såsom "heliga gudsmänniskor". Men utan det yttre ordet voro de icke heliga, och mycket mindre hade de, medan de ännu voro oheliga, drivits att tala genom den helige Ande; de voro nämligen heliga, säger han, då den helige Ande talade genom dem.

Om bannet

Det större bannet, såsom påven kallar det, anse vi som ett uteslutande världsligt straff, och det befatta vi oss som kyrkans tjänare icke med. Men det mindre, som är det rätta kristna bannet, innebär, att man icke låter uppenbara och obotfärdiga syndare komma till sakramentet eller annan kyrklig gemenskap, förrän de bättra sig och upphöra med synden. Och kyrkans tjänare böra inte i detta andliga straff eller bann blanda in det världsliga straffet.

Om vigningen och kallelsen

1] Om biskoparna ville vara rätta biskopar och vårda sig om kyrkan och evangeliet, så kunde vi för kärlekens och endräktens skull, men icke av nödtvång medgiva, att de invigde och installerade åt oss Guds ords predikare, dock utan allt gyckelspel och vidskepelse, som härrör från en okristlig anda och prålsjuka. 2] Då dessa emellertid varken äro eller vilja vara rätta biskopar utan världsliga herrar och furstar, som varken vilja predika eller undervisa eller döpa eller utdela nattvarden eller fullgöra något verk eller någon uppgift i kyrkan, utan i stället förfölja dem som, därtill kallade, fullgöra sådan tjänst, så får icke för deras skull kyrkan lämnas utan tjänare.

3] Såsom vi se av gamla exempel i kyrkan och hos fäderna, böra vi därför själva inviga till detta ämbete därtill skickade män. Och detta kunna de påviske varken förbjuda eller förvägra oss ens efter sin egen lag. Ty deras lag säger, att de, som invigts t.o.m. av kättare, icke blott kallas utan verkligen äro invigda. Likaså meddelar den helige Hieronymus om kyrkan i Alexandria, att den till en början styrdes utan biskopar av det lägre prästerskapet.

Om prästernas äktenskap

1] Att de förbjudit äktenskapet och betungat det heliga prästeståndet med livslångt celibat, därtill ha de varken befogenhet eller rättighet, utan hava handlat som antikristliga, despotiska och till osalighet överlämnade sällar och hava därmed förorsakat allehanda oräkneliga, förskräckliga och vederstyggliga otuktssynder, i vilka de ännu sitta fast. 2] Så litet som det står i vår och deras makt att av en man göra en kvinna eller av en kvinna göra en man eller utplåna bådas kön, så litet ha de befogenhet att skilja dessa Guds skapade varelser och förbjuda dem att i all ärbarhet leva i äktenskap tillsammans. 3] Därför vilja vi icke samtycka till eller tåla deras liderliga celibat, utan hålla äktenskapet öppet för envar, såsom Gud instiftat och förordnat det. Och icke vilja vi förstöra och förhindra hans verk, ty det vore, såsom den helige Paulus säger, "en djävulsk lära".

Om kyrkan

1] Vi medgiva icke, att de representera kyrkan eller i sanning äro den. Och vi vilja icke heller lyssna till vad de i kyrkans namn befalla eller förbjuda. 2] Ty ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och "fåren, som höra sin herdes röst". 3] Ty barnen bedja så: "Jag tror att det finnes en helig kristen kyrka." Ty heligheten består icke i kyrkliga skrudar, tonsurer och andra ceremonier, som de utan stöd i den heliga Skrift uppdiktat, utan i Guds ord och den rätta tron.

Huru en människa blir rättfärdig inför Gud, och om goda gärningar

1] Vad jag hittills oföränderligt lärt härom, det kan jag aldrig ändra, nämligen att vi "genom tron" – såsom den helige Petrus säger – få ett annat, nytt och rent hjärta och att Gud för Kristi, vår medlares, skull vill anse och verkligen anser oss såsom helt och hållet rättfärdiga och heliga. Ehuru synden i vårt kött ännu icke är helt borta och utplånad, så vill han dock icke tillräkna eller känna den.

2] På denna tro, förnyelse och syndaförlåtelse följa sedan goda gärningar, och vad som ännu i dem är syndigt och bristfullt, det räknar han icke som synd och brist för samme Kristi skull, utan människan skall helt och hållet, både till sin person och sina gärningar, kallas och verkligen vara rättfärdig och helig och detta av idel nåd och barmhärtighet, som i Kristus blivit över oss utbredd och utgjuten. 3] Därför kunna vi icke berömma oss av mycken förtjänst hos vårt verk, om vi därvid bortse från nåden och barmhärtigheten, utan här gäller, såsom det står skrivet: "Den som vill berömma sig, han må berömma sig av Herren." Det betyder, att han har en nådig Gud. 4] Så är allt gott. Vi säga också, att där goda verk icke följa, där är det en falsk och oriktig tro.

Om klosterlöften

1] Emedan klosterlöftena stå i skarp strid mot den första huvudartikeln, böra de utan vidare avskaffas. Det är om den Kristus talar i Matt. 24: "Jag är Messias" o.s.v. 2] Ty den som avgivit löfte om liv i kloster, han tror, att han för en bättre vandel än den vanliga kristna människan, och han vill genom sina gärningar hjälpa icke bara sig själv utan även andra till himlen. Det betyder att förneka Kristus. 3] Och med stöd av sin helige Thomas skryta de med att klosterlöftet är likvärdigt med dopet. Det är en hädelse.

Om människostadgar