1] Även i fråga om goda gärningar har strid uppstått mellan teologer av den Augsburgska bekännelsen. Så ha en del använt sig av följande satser och uttryckssätt: "Goda gärningar äro nödvändiga för saligheten." "Det är omöjligt att bliva salig utan goda gärningar." "Ingen har blivit salig utan goda gärningar." Ty av de rätt troende krävas goda gärningar såsom trons frukter, och tron utan kärlek är död, även om denna kärlek icke är någon grund till saligheten.

2] Andra åter ha gent emot det sagda förfäktat, att goda gärningar väl äro nödvändiga, men icke till saligheten, utan av annan orsak, och att fördenskull de förut nämnda propositiones eller teserna icke böra fördragas i våra kyrkor (enär de äro oförenliga med rätt lära och riktigt uttryckssätt och ständigt tidigare och ännu alltjämt hävdats av de påviske i strid mot vår kristna tros lära, i vilken vi bekänna, att tron allena rättfärdig- och saliggör). Ty Kristi, vår saliggörares, förtjänst får icke förringas, utan löftet om saligheten bör vara och förbliva fast och visst för de troende.

3] I denna strid ha några få framställt denna omstridda proposition eller tes, att "goda gärningar äro skadliga för saligheten". Några ha också påstått, att goda gärningar icke äro nödvändiga utan göras frivilligt, emedan de icke böra framtvingas av fruktan för lagen och dess straff, utan de skola ske av frivillig ande och med glatt hjärta. Gent emot detta ha andra förfäktat, att goda gärningar äro nödvändiga.

4] Denna strid rörde sig till en början kring orden "necessitas" och "libertas", d.v.s. "nödvändighet" och "frihet", i all synnerhet därför att ordet "necessitas", "nödvändighet" betyder icke blott den eviga, oföränderliga ordning, enligt vilken alla människor äro skyldiga och pliktiga att lyda Gud, utan stundom även det tvång, varmed lagen driver människorna till goda gärningar.

5] Men sedermera kom striden icke blott att gälla orden, utan även att med stor häftighet röra sig om själva läran, att den nya lydnaden på grund av den nämnda gudomliga ordningen hos de pånyttfödda icke var nödvändig.

6] För att kristligt och med ledning av Guds ord utreda och med Guds hjälp fullständigt bilägga denna strid framlägga vi vår lära, tro och bekännelse på följande sätt.

7] För det första förekommer i denna artikel bland de våra ingen meningsskiljaktighet om följande punkter, nämligen att det är Guds vilja, ordning och befallning, att de troende skola föra ett liv i goda gärningar och att sådana gärningar icke äro i egentlig mening goda, vilka var och en efter eget godtycke uttänker åt sig eller som ske enligt människostadgar, utan blott sådana, som Gud själv föreskrivit och befallt i sitt ord, och att människan fullgör dessa goda gärningar icke av egna naturliga krafter, utan först när hon genom tron är försonad med Gud och genom den helige Ande är förnyad eller, såsom Paulus säger, "i Kristus Jesus" blivit "skapad" ny "till goda gärningar".

8] Det råder icke heller någon meningsskiljaktighet om på vad sätt och varför de troendes goda gärningar täckas och behaga Gud, ehuru de i sig själva, så länge vi leva i köttet, äro orena och ofullkomliga. Det sker, emedan personen för Herren Kristi skull genom tron är Gud behaglig. Ty ehuru de gärningar, som höra till upprätthållandet av yttre tukt och ordning och som kunna fordras och utföras även av de icke troende och de oomvända, inför världen äro berömliga och även av Gud här i livet belönas med timlig välfärd, så äro de, emedan de icke framgå ur en rätt tro, dock synd inför Gud, d.v.s. befläckade med synd, och gälla inför Gud såsom syndiga och orena, på grund därav att naturen är fördärvad och personen icke är försonad med Gud. Ty "ett ont träd kan icke bära god frukt". Likaså står det också i Rom. 14: "Vad som icke sker av tron, det är synd." Ty först måste personen vara Gud behaglig, och detta endast för Kristi skull, om dennes gärningar överhuvud skola kunna behaga Gud.

9] Därför måste tron vara moder och ursprung till de verkligen goda och Gud välbehagliga gärningarna, som Gud vill belöna både i detta livet och i det tillkommande. Fördenskull kallas de ock av den helige Paulus trons rätta frukter och Andens frukter.

10] Ty – såsom doktor Luther skriver i företalet till Romarbrevet – "tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar och föder oss på nytt av Gud och dödar den gamle Adam och gör oss till helt andra människor till hjärta, håg, sinne och alla krafter och för den 11] helige Ande med sig. Ja, tron är ett levande, ivrigt, verksamt, kraftigt ting, så att det är omöjligt, att den icke skulle oavlåtligen verka gott. Den frågar icke heller, om goda gärningar skola göras, utan innan frågan framställts, har den redan gjort dem och är beständigt verksam. Men den, som icke gör sådana gärningar, är en människa utan tro, vilken famlar och trevar sig fram efter tro och goda gärningar och icke vet vad tro eller goda gärningar är, men ordar och pratar mycket om tro och goda 12] gärningar. Tron är en levande och fast tillförsikt till Guds nåd, så viss, att man hellre tusen gånger skulle vilja dö än mista den. Och denna tillförsikt och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och hurtig gent emot Gud och alla skapade varelser. Och detta verkar den helige Ande i tron. Därav blir människan utan något tvång villig och redobogen att göra var man gott, tjäna alla och fördraga allt, Gud till pris och ära, som visat henne så stor nåd. Därför är det omöjligt att skilja gärningarna från tron, lika omöjligt som att skilja värmen och ljuset från elden."

13] Men då det icke hos de våra råder någon meningsskiljaktighet om dessa punkter, vilja vi icke här längre uppehålla oss vid dem, utan blott enkelt och klart framlägga vår förklaring angående de omstridda punkterna.

14] För det första är det beträffande de goda gärningarnas nödvändighet eller frivillighet obestridligt, att i den Augsburgska bekännelsen och dess Apologi den satsen ofta brukas och upprepas, att goda gärningar äro nödvändiga. Likaledes, att det är nödvändigt att göra goda gärningar och att dessa också med nödvändighet böra följa på tron och försoningen. Likaså, att vi nödvändigt böra och måste göra goda gärningar, som Gud befallt. På samma sätt använder också den heliga Skrift själv uttrycken "nödvändig", "erforderlig", ävensom "böra" och "måste" med avseende på det, som vi på grund av Guds ordning, befallning och vilja äro skyldiga att göra, t.ex. Rom. 13, 1 Kor. 9, Apg. 5, Joh. 15, 1 Joh. 4.

15] Om dessa propositiones eller uttryckssätt förstås på detta kristna och riktiga sätt, är det orätt att, såsom några göra, avvisa och förkasta dem. Det är i stället riktigt att bruka och använda dem för att avvisa och förkasta den säkra epikureiska meningen, varigenom många åt sig uppdikta en död och falsk tro, som är utan bot och utan goda gärningar, som om det samtidigt i ett hjärta kunde finnas rätt tro och ont uppsåt att förbliva och framhärda i synd, vilket är omöjligt, eller som om någon skulle kunna hava och behålla verklig tro, rättfärdighet och salighet, ehuru han är och förblir ett murket och ofruktbart träd, som icke bär god frukt, och ehuru han t.o.m. i strid mot sitt samvete framhärdar i synd och uppsåtligt återfaller i tidigare synd, vilket likaledes 16] är oriktigt och orimligt. Man måste emellertid erinra sig och aktge på denna åtskillnad, att med "nödvändighet" förstås necessitas ordinis mandati et voluntatis Christi ac debiti nostri, non autem necessitas coactionis, d.v.s. att när ordet "nödvändig" användes, det icke skall förstås såsom tvång, utan Guds oföränderliga 17] viljas ordning, som vi äro skyldiga lydnad. Ty hans bud visar på detta, att skapelsen är skyldig att lyda sin skapare. Eljest, såsom i 2 Kor. 9, Filem. ävensom 1 Petr. 5, användas dessa uttryckssätt ("nödvändigt" etc.) om det, som någon av tvång eller på annat sätt mot sin vilja nödgas till, så att han väl i det yttre skenbart gör detta, men dock utan och mot sin vilja. Men sådana gärningar vill Gud icke hava, utan nya förbundets folk skall vara ett villigt folk, Psalt. 110, och "offra med villigt hjärta", 18] Psalt. 54, och lyda, "icke av olust och tvång", utan av hjärtat, 2 Kor. 9, Rom. 6. Ty "Gud älskar en glad givare", 2 Kor. 9. I denna betydelse och mening säger och lär man med rätta, att verkligt goda gärningar böra göras villigt och med frivillig ande av dem, som Guds Son gjort fria. Det är främst i denna mening, som somliga hävdat och förfäktat de goda gärningarnas frivillighet.

19] Men här måste man å andra sidan väl aktge på den åtskillnad, varom Paulus talar i Rom. 7: Jag är villig och "har efter min invärtes människa min lust i Guds lag", men i mitt kött finner jag "en annan lag", som icke blott är ovillig och olustig, utan även gör motstånd mot "den lag, som är i min håg". Och med avseende på det ovilliga och motsträviga köttet säger Paulus i 1 kor. 9: "Jag tuktar min kropp och kuvar den", och i Gal. 5 och Rom. 8: "De som höra Kristus till, de korsfästa, ja, döda sitt kött tillika 20] med dess lustar, begärelser" och "gärningar". Men det är falskt och förkastligt att påstå och lära, att de goda gärningarna äro för de troende i den meningen frivilliga, att det står i deras fria val att göra eller underlåta dem och att de skulle kunna handla mot dem och icke desto mindre behålla tron, Guds huldhet och nåd.

21] För det andra måste man, när det läres, att goda gärningar äro nödvändiga, förklara, varför och av vilken orsak de äro detta. Denna fråga behandlas även i den Augsburgska bekännelsen och dess Apologi.

22] Men här måste man vara på sin vakt, så att de goda gärningarna icke indragas och blandas in i artikeln om rättfärdig- och saliggörelsen. Därför förkastas med rätta det påståendet, att goda gärningar äro för de troende nödvändiga till saligheten, så att det skulle vara omöjligt att utan goda gärningar bli salig. Ty detta står direkt i strid mot läran de particulis exclusivis in articulo iustificationis et salvationis, d.v.s. mot de uttryck, varmed den helige Paulus helt och hållet uteslutit våra gärningar och vår förtjänst ur artikeln om rättfärdig- och saliggörelsen samt tillskrivit endast Guds nåd 23] och Kristi förtjänst allt, såsom förklarats i föregående artikel. Likaledes berövar ovannämnda påstående de anfäktade och ängslade samvetena evangeliets tröst, förorsakar tvivel, är på många sätt farligt, stärker egenrättfärdig förmätenhet och förtröstan på egna gärningar, vartill kommer, att de påviska gärna acceptera nämnda påstående och använda det som stöd för egna meningar gent emot den rena läran om 24] den allena saliggörande tron. Det står också i strid mot det uttryckliga hälsosamma Gudsordet, där det heter: "Saligheten tillkommer endast den människa, som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar", Rom. 4. På samma sätt står det i den Augsburgska bekännelsens sjätte artikel, att vi bli saliga utan gärningar endast genom tron. Doktor Luther har också avvisat och förkastat nämnda påstående, nämligen

25] 1) hos de falska profeter, som uppträdde bland galaterna;

26] 2) hos de påviska på åtskilliga ställen;

27] 3) hos vederdöparna, som ville framställa den tolkningen, att man visserligen icke skulle grunda tron på gärningarnas förtjänst, men likväl anse dem som nödvändiga för saligheten;

28] 4) även hos några bland sina egna anhängare, som här velat framställa den förklaringen, att ehuru de kräva gärningarna såsom nödvändiga för saligheten, de likväl icke sätta sin förtröstan på gärningarna, Genesiskommentarens utläggning av kap. 22.

29] Därför och på grund av nu nämnda orsaker böra vi i våra kyrkor med rätta hålla fast därvid, att dylika åsikter icke böra läras, försvaras eller framställas i gynnsam dager, utan såsom falska och oriktiga förkastas och avvisas från våra kyrkor. Ty under förföljelsens tid, då en klar och tydlig bekännelse var som mest av nöden gent emot alla förvanskningar och förvrängningar av läran om rättfärdiggörelsen, ha de genom Interim åter kommit i bruk och föranlett strid.

30] För det tredje måste vi grundligt och ingående förklara, huru rättfärdigheten och saligheten bevaras hos oss, så att de icke åter gå förlorade, enär även den frågan varit föremål för strid, huruvida goda gärningar bevara saligheten eller om de äro nödvändiga för att bibehålla tron, rättfärdigheten och saligheten. Även denna fråga är av största vikt, ty – heter det – "den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva salig", Matt. 24, och "vi hava blivit delaktiga av Kristus, så framt vi eljest intill änden hålla fast vår första tillförsikt".

31] Först måste därför den falska epikureiska åsikten avvisas och förkastas, att – såsom somliga inbilla sig – tron och den mottagna rättfärdigheten och saligheten icke kunna gå förlorade, även om man i övermod och ont uppsåt begår synd och gör onda gärningar, utan att en kristen, även om han utan fruktan och blygsel följer sina onda lustar och står den helige Ande emot samt uppsåtligt mot sitt samvete begår synd, icke desto mindre kan behålla tron, Guds nåd, rättfärdigheten och saligheten.

32] Mot denna fördärvliga villfarelse böra med allt allvar och nit dessa sannfärdiga och orubbliga gudomliga hotelser, bestraffningar och förmaningar ofta upprepas för och inpräntas i de genom tron rättfärdiggjorda kristna, nämligen ordet i 1 Kor. 6: "Faren icke vilse. Varken otuktiga människor eller äktenskapsbrytare eller giriga o.s.v. skola ärva Guds rike"; Gal. 5 och Ef. 5: "De, som göra sådant, skola icke få Guds rike till arvedel"; Rom. 8: "Om I leven efter köttet, skolen I dö." Kol. 3: "För sådant kommer Guds vrede över de ohörsamma."

33] Men när och huru maningar till goda gärningar kunna inskärpas utan att härigenom läran om tron och artikeln om rättfärdiggörelsen fördunklas, det giver oss Apologien ett förträffligt exempel på i tjugonde artikeln beträffande ordet i 2 Petr. 1 (Vinnläggen eder om att göra eder kallelse fast): "Petrus lär, varför vi skola göra goda gärningar, nämligen för att vi må göra vår kallelse fast, d.v.s. för att vi icke skola falla ur vår kallelse genom att på nytt synda. Gören goda gärningar, säger han, på det att I mån förbliva i eder kallelse och icke åter falla ur den och förlora Anden och gåvorna, som I haven mottagit, icke för de efterföljande gärningarnas skull, utan av nåd genom Kristus, och som I skolen bevara genom tron. Men tron förblir icke hos dem, som föra ett syndigt liv, förlora den helige Ande och visa boten ifrån sig." Så långt Apologien.

34] Å andra sidan bör man icke anse, att tron endast i början griper om rättfärdigheten och saligheten och därefter överlämnar sin uppgift åt gärningarna, så att dessa efter tron skulle bevara den mottagna rättfärdigheten och saligheten, utan för att löftet icke blott att mottaga utan även behålla rättfärdigheten och saligheten må vara oss fast och visst, tillskriver Paulus i Rom. 5 tron den uppgiften att vara icke blott ingång till nåden, utan även det, som gör oss beståndande i nåden, så att vi kunna berömma oss av den tillkommande härligheten. Så har tron uppgiften att vara både begynnelsen, fortsättningen och änden. På samma sätt i Rom 11: "För sin otros skull blevo de bortbrutna, men du får vara kvar genom din tro." Kol. 1: "Han skall ställa fram eder inför sig heliga och ostraffliga, om I nämligen förbliven i eder tro." 1 Petr. 1: "Vi bliva med Guds makt genom tron bevarade till salighet", samt "I ären på väg att vinna målet för eder tro, nämligen edra själars salighet".

35] Då det sålunda av Guds ord klart framgår, att tron är det egentliga och enda medel , varigenom rättfärdigheten och saligheten icke blott mottagas, utan även av Gud bevaras, har man allt skäl att förkasta vad som i Tridentinska mötets beslut och annorstädes i samma mening hävdats, nämligen att våra goda gärningar bevara saligheten eller att den genom tron mottagna rättfärdigheten eller t.o.m. tron själv helt eller delvis uppehålles och bevaras genom våra gärningar.

36] Visserligen hava före denna strid flera rättsinniga lärare använt dessa och liknande uttryckssätt vid utläggningen av den heliga Skrift utan att därför på något sätt vara hågade att biträda nämnda påviska villfarelse. Men då sedermera strid uppstått kring dessa uttryckssätt och därav följt varjehanda förargelse och svårigheter, är det säkrast att i enlighet med den helige Paulus' förmaning hålla fast vid såväl "förebilden av de sunda orden" som vid den rena läran själv, varigenom mycken onödig tvist undanröjes och kyrkan skyddas mot mycken förargelse.

37] För det fjärde avge vi beträffande påståendet, att goda gärningar äro skadliga för saligheten, följande tydliga förklaring: Om någon vill draga in de goda gärningarna i artikeln om rättfärdiggörelsen och grunda sin rättfärdighet och förtröstan om sin salighet därpå för att därmed vilja förtjäna Guds nåd och bliva salig, så säga icke vi, utan Paulus själv, i det att han i Fil. 3 upprepar det tre gånger, att för en sådan människa hennes gärningar icke blott äro onyttiga och hindersamma, utan t.o.m. skadliga. Men de goda gärningarna bära icke i och för sig skulden härtill, utan denna skuld har den falska förtröstan, som man i strid mot Guds uttryckliga ord sätter till gärningarna.

38] Härav följer emellertid ingalunda, att man helt enkelt och utan vidare kan påstå: Goda gärningar äro för de troende skadliga för deras salighet. Ty hos de troende äro goda gärningar tecken på deras frälsning, Fil. 1, när de nämligen ske propter veras causas et ad veros fines, d.v.s. emedan Gud fordrar dem av de pånyttfödda. Det är nämligen Guds vilja och uttryckliga befallning, att de troende skola göra goda gärningar, vilka den helige Ande verkar i dem. Dessa goda gärningar låter Gud för Kristi skull vara sig till behag, och de hava också löfte om härlig lön både i detta livet och det tillkommande.

39] Därför avvisa och förkasta vi också förutnämnda påstående i våra kyrkor, emedan det, om det framställes utan varje förklaring, är falskt och anstötligt, då därigenom tukt och ärbarhet försvagas, men i stället ett rått, tygellöst, epikureiskt levnadssätt vinner insteg och befordras. Ty för det, som är till skada för vår salighet, böra vi med största omsorg taga oss till vara.

40] Men då de kristna icke böra avhållas från goda gärningar, utan på det flitigaste förmanas och hållas därtill, kan och bör detta påstående utan närmare förklaring icke fördragas, läras eller försvaras i kyrkan.

1] Då åtskiljandet av lag och evangelium sprider över Skriften ett synnerligen klart ljus, som förhjälper till att rätt dela Guds ord och förklara och förstå de heliga profeternas och apostlarnas skrifter, bör detta åtskiljande med stor omsorg iakttagas, för att icke dessa två läror må sammanblandas och evangeliet göras till en lag, vilken fördunklar Kristi förtjänst och berövar de ängsliga samvetena den tröst, som de eljest kunde hava i det rent och klart predikade heliga evangeliet och som kunde uppehålla dem i deras svåraste anfäktelser gent emot den skräck, som lagen injagar.

2] Nu har även i denna fråga en strid uppstått bland några teologer av den Augsburgska bekännelsen. Härvid ha en del gjort gällande, att evangeliet icke är blott en nådepredikan, utan en botpredikan, som bestraffar den svåraste synden, nämligen otron. Andra däremot ha menat och förfäktat, att evangeliet icke är en bot- och straffpredikan, vilken i grunden faller under Guds lag, som bestraffar all synd och sålunda även otron, utan evangeliet är till sitt egentliga väsen en predikan om Guds nåd och godhet för Kristi skull, som tillgiver och förlåter de till Kristus omvända den otro, vari de förut levde och som Guds lag bestraffat.

3] Vid det rätta övervägandet av denna strid finna vi, att den i första hand förorsakats därav, att ordet "evangelium" såväl i den heliga Skrift som hos äldre och nyare kyrkolärare icke alltid använts och förståtts i en och samma betydelse, utan i två 4] bemärkelser. Stundom brukas detta ord så, att man därmed har att förstå vår Herres Kristi hela lära, som han själv framställt i sitt predikoämbete på jorden och bjudit förkunnas i Nya testamentet och vari han inbegripit förklaringen av lagen och förkunnelsen om Guds, sin himmelske Faders, godhet och nåd. Sålunda står det i Mark. 1: "Detta är begynnelsen av evangelium om Jesus Kristus, Guds Son." Och strax därefter angivas de främsta huvudstyckena därav, nämligen "bättring" och "syndernas förlåtelse". Och då Kristus efter sin uppståndelse befaller sina lärjungar att predika evangelium i hela världen, Mark. 16, ger han i få ord en sammanfattning av denna sin lära, då han i Luk. 24 säger: "Det är så skrivet, att Kristus måste lida och på tredje dagen uppstå från de döda och låta i sitt namn predika bättring och syndernas förlåtelse bland alla hedningar." På samma sätt kallar Paulus i Apg. 20 hela sin lära "evangelium". Men han sammanfattar sin lära i dessa huvudstycken: 5] bättring och omvändelse till Gud och tro på Kristus. I denna betydelse är generalis definitio, d.v.s. utredning av ordet "evangelium", nu fattat i vidare bemärkelse och utan åtskillnad mellan lag och evangelium, riktig, när man säger, att evangelium är en predikan om bättring och syndernas förlåtelse. Ty Johannes, Kristus och apostlarna ha låtit sin predikan börja med bättring och syndernas förlåtelse, utan även Guds lag.

6] Sedan användes ordet "evangelium" i en andra, d.v.s. i sin egentliga betydelse, då det inbegriper icke predikan om bättringen, utan blott förkunnelsen om Guds nåd. Så säger Kristus i Mark. 1 strax efter det förut anförda: "Gören bättring och tron evangelium."

7] Även ordet "bättring" användes i den heliga skrift icke alltid i en och samma betydelse. Ty på vissa ställen i Skriften brukas och användes detta ord om människans hela omvändelse, såsom i Luk. 13: "Om I icke gören bättring, skolen I allesammans förgås", samt Luk. 15: "Likaså blir det glädje över en enda syndare, 8] som gör bättring" etc. Men på det angivna stället i Mark. 1 även som på andra ställen, där bättring och tro på Kristus, såsom i Apg. 20, eller "bättring och syndernas förlåtelse", såsom i Luk. 24, skiljas åt, betyder "att göra bättring" ingenting annat än 9] att i sanning känna sin synd, av hjärtat ångra den och avhålla sig från den. Denna syndakännedom kommer från lagen, men den är icke tillräcklig för en frälsningsbringande omvändelse till Gud, om icke härtill kommer tro på Kristus, vilkens förtjänst genom det helige evangeliets predikan tillbjudes alla botfärdiga syndare, som blivit förskräckta genom lagens predikan. Ty evangeliet predikar syndernas förlåtelse, icke för hårda, säkra hjärtan, utan för "förkrossade" och botfärdiga, Luk. 4. Men för att icke den ånger och förskräckelse, som lagen väcker, skall leda till förtvivlan, måste evangeliets predikan tillkomma, så att det blir "en ånger till salighet", 2 Kor. 7.

10] Ty då uteslutande en predikan av lagen utan Kristus framskapar antingen förmätna människor, som anser sig kunna med yttre gärningar fullgöra lagen, eller sådana, som råkat i fullständig förtvivlan, tar Kristus lagen i sin hand och utlägger den andligt, Matt. 5, Rom. 7, och uppenbarar sin "vrede från himmelen" över alla syndare, så att de se, huru stor den är. Härigenom visas de in i lagen och lära sig av densamma rätt känna sin synd, vilken syndakännedom Moses aldrig hade kunnat tvinga fram hos dem. Ty ehuru, såsom aposteln betygar, "Moses läses", så förblir dock alltjämt det täckelse, som han "hängde för sitt ansikte", oborttaget kvar, så att de icke känna, hurusom lagen är andlig och huru stora ting den kräver av oss och huru djupt den fördömer oss och ställer oss under förbannelsens dom. "Men när de en gång omvända sig till Herren, tages detta täckelse bort", 2 Kor. 3.

11] Därför måste Kristi Ande icke blott trösta, utan även genom lagens ämbete "straffa världen för synd" och sålunda även i nya förbundet utföra (såsom profeten säger) opus alienum, ut faciat opus proprium, d.v.s. han måste utföra ett främmande verk (som är att straffa), innan han kommer till sitt eget verk, som är att trösta och predika nåd. Ty för den skull har Kristus förvärvat Anden åt oss och sänt honom, och därför kallas han ock "Hugsvalaren", såsom Luther i utläggningen av evangeliet på 5:e sönd. e. Tref. säger:

12] "Lagens predikan är allt det, som förkunnar för oss våra synder och Guds vrede, det må ske på vad sätt och när som helst. Evangeliet åter är en sådan predikan, som icke visar och meddelar oss något annat än nåd och förlåtelse i Kristus, ehuru det är sant och rätt, att apostlarna och evangeliets förkunnare (såsom även Kristus själv gjorde) bekräfta lagens predikan och börja med den hos dem, som icke känna sin synd eller förskräckas för Guds vrede, såsom han säger i Joh. 16: den helige Ande skall straffa världen för synd, därför att de icke tro på mig. Ja, vad för allvarligare och förskräckligare vittnesbörd och predikan om Guds vrede över synden finnes än Kristi Guds Sons lidande och död! Men så länge allt detta predikar Guds vrede och förskräcker människan, är det icke evangeliets eller Kristi egen predikan, utan Moses och lagens predikan mot de obotfärdiga. Ty evangeliet och Kristus äro icke förordnade till att förskräcka eller fördöma, utan till att trösta och upprätta dem, som 13] äro försagda eller förskräckta." Och på ett annat ställe: "Kristus säger i Joh. 16: Den helige Ande skall straffa världen för synd, men detta kan icke ske utan utläggning av lagen." Tom. 2. Ien. fol. 455.

14] På samma sätt framhålles även i Schmalkaldiska artiklarna att Nya testamentet behåller och utövar lagens ämbete, som uppenbarar synden och Guds vrede, "men till 15] detta lagens ämbete fogar det genast genom evangeliet nådelöftet". Och i Apologien heter det: "För en rätt, hälsobringande bot är det icke tillräckligt att blott predika lagen, utan därtill måste även komma evangeliet." Därför höra båda dessa läror tillsammans och måste drivas vid sidan av varandra, dock i bestämd ordning och med tillbörlig åtskillnad. Fördenskull bliva antinomisterna eller lagstormarna med rätta fördömda, då de förvisa lagens predikan ur kyrkan och vilja, att man bestraffar synden och framkallar ånger och kval icke genom lagen, utan blott genom evangeliet.

16] Vår avsikt är, att var och en må inse, att vi i föreliggande strid icke vilja förbigå något utan ställa hela frågan klart och tydligt den kristne läsaren för ögonen.

17] Därför framställa vi såsom vår enhälliga tro, lära och bekännelse, att lagen egentligen är en gudomlig lära, i vilken Guds rättfärdiga, oföränderliga vilja uppenbaras och huru människan skall vara beskaffad i sin natur, i tankar, ord och gärningar, så att hon kan täckas Gud och vara honom välbehaglig, medan den hotar överträdarna med samme Guds vrede och med timliga och eviga straff. Ty – såsom Luther säger mot lagstormarna – allt, som straffar synden, är lag och hör lagen till, vars egentliga uppgift är "att bestraffa synden och föra till syndakännedom", Rom. 3 och 7. Och då otron är rot och källa till alla synder, som böra bestraffas, så bestraffar lagen även otron.

18] Men det är likväl också sant, att lagen och dess lära belyses och förklaras genom evangeliet, och ändock förblir lagens egentliga uppgift att bestraffa synden och lära om goda gärningar.

19] Därför bestraffar lagen otron, när man icke tror Guds ord. Då nu evangeliet, som egentligen blott lär och bjuder oss att tro på Kristus, är Guds ord, bestraffar den helige Ande genom lagens ämbete även den otron, att vi icke tro på Kristus, ehuru det blott är evangeliet, som egentligen lär om den saliggörande tron på Kristus.

20] Men evangeliet är egentligen (då människan icke hållit Guds lag, utan överträtt den och hennes natur, tankar, ord och gärningar ligga i strid mot lagen och människan därför är underkastad Guds vrede, döden, alla timliga plågor och straffet i helvetets eld) en lära, som undervisar om vad människan skall tro, för att hon hos Gud skall vinna syndernas förlåtelse, nämligen att Guds Son, vår Herre Kristus, tagit på sig och burit lagens förbannelse och försonat och betalat all vår synd, så att vi genom honom allena upptagas till nåd hos Gud, genom tron få våra synders förlåtelse, bliva fria från döden och syndens alla straff samt varda evigt saliga.

21] Ty allt, som tröstar och tillbjuder överträdarna av lagen Guds huldhet och nåd, är och kallas i egentlig mening evangelium, d.v.s. ett gott budskap, att Gud icke vill straffa synden, utan för Kristi skull förlåta den.

22] Därför skall en botfärdig syndare tro, d.v.s. sätta sin förtröstan endast till Herren Kristus, att han "utgavs för våra synders skull". Denne, "som icke visste av någon synd", men som för vår skull blivit gjord till synd, "på det att vi skulle bliva den rättfärdighet, som gäller inför Gud", i honom, vilken blivit "oss till rättfärdighet", hans lydnad tillräknas oss till rättfärdighet inför Gud i Guds stränga dom. Så är lagen, såsom ovan förklarats, "ett ämbete, som dödar genom bokstaven", men evangeliet en "Guds kraft till frälsning för var och en som tror"; det "predikar rättfärdighet" och "giver Anden". Så har doktor Luther med synnerlig omsorg i nästan alla sina skrifter framhållit denna åtskillnad och verkligen uppvisat, att den gudskunskap, som kommer från evangeliet, är en helt annan än den, som man kan inhämta och lära av lagen. Ty även hedningarna hava genom den naturliga lagen i någon mån haft kunskap om Gud, men likväl ha de varken lärt rätt känna eller ära honom. Rom. 1.

23] Dessa två läror hava från världens begynnelse alltid och allestädes drivits i Guds kyrka med tillbörlig åtskillnad vid sidan av varandra. Ty patriarkernas efterkommande liksom även patriarkerna själva ha alltid icke blott påmint sig, att människan i begynnelsen av Gud skapats helig och rättfärdig, men genom ormens bedrägeri överträtt Guds bud och blivit syndare samt fördärvat och störtat sig själv och alla sina efterkommande i döden och den eviga fördömelsen, utan även å andra sidan upprättat och tröstat sig genom predikan om kvinnans säd, som "skulle söndertrampa ormens huvud", och om Abrahams säd, i vilken "alla folk skulle bliva välsignade", samt om Davids son, som skulle upprätta Israels rike och vara ett "ljus för hedningarna" och som blev "slagen för våra missgärningars skull" och "sargad för våra överträdelsers skull" och genom vilkens sår vi bliva helade.

24] Vi tro och bekänna, att dessa båda läror alltid och intill världens slut skola flitigt, men med tillbörlig åtskillnad drivas i Guds kyrka. Genom lagens predikan och hotelser i Nya testamentets ämbete böra nämligen de obotfärdigas hjärtan förskräckas och bringas till syndakännedom och bättring, men likväl icke så, att de fälla modet och förtvivla, utan (emedan "lagen är en tuktomästare till Kristus, för att vi skola bliva rättfärdiga av tro", Gal. 3, och lagen sålunda icke leder oss bort från 25] Kristus, utan till Kristus, i vilken "lagen fått sin ände", Rom. 10) så, att de genom det heliga evangeliets predikan om vår Herre Kristus åter skola få tröst och styrka av att Gud genom Kristus förlåter dem, som tro på evangelium, alla deras synder och för Kristi skull upptager dem till barn samt av idel nåd utan all deras förtjänst gör dem rättfärdiga och saliga. Detta dock icke så, att de missbruka Guds nåd och synda på 26] nåden. Denna skillnad mellan lag och evangelium har Paulus grundligt och med kraft framhållit i 2 Kor. 3.

27] Dessa båda läror, lagens och evangeliets, skola sålunda icke sammanblandas med varandra, och åt den ena skall icke tillskrivas, vad som tillkommer den andra. Härigenom kommer nämligen Kristi förtjänst och välgärningar lätt att fördunklas och evangelium åter att göras till en laglära, såsom skett i påvedömet. Härigenom kommer vidare de kristna att berövas den tröst, som de i evangelium äga gent emot den förskräckelse, som lagen ingiver, och därmed dörrarna i Guds kyrka åter att öppnas för påvedömet. Därför måste man med största flit lära och upprätthålla den sanna och verkliga åtskillnaden mellan lag och evangelium och noggrant undvika allt, som leder till "confusio inter legem et evangelium", d.v.s. undvika allt, som bringar oreda i de båda lärorna, lag och evangelium, och blandar dem samman till en lära. Det är därför farligt och oriktigt att av evangelium, då detta tages i egentlig mening och skiljes från lagen, göra en bot- och straffpredikan. När man däremot fattar evangeliet i vidare mening såsom hela den kristna läran, såsom ofta sker i Apologien, betyder det en predikan om bättring och syndernas förlåtelse. Men Apologien visar därjämte, att evangelium i egentlig mening är löftet om syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen genom Kristus, men att lagen är en lära, som bestraffar och fördömer.

1] 1. Guds lag brukas icke blott till att gent emot råa och tygellösa människor upprätthålla yttre tukt och ärbarhet;

2] 2. och att föra människorna till kännedom om sin synd, utan även <3.> att lära dessa, då de blivit pånyttfödda genom Guds Ande och omvända till Herren och Moses' täckelse blivit borttaget från dem, att leva och vandra efter lagen. Beträffande detta tredje och sista bruk av lagen har en strid uppstått mellan ågra teologer. Härvid har somliga lärt och gjort gällende, att de pånyttfödda icke hava att av lagen lära sig den nya lydnaden och de goda gärningar, som de skola göra, samt att de icke ut från lagen ha att driva denna lära, emedan de genom Guds Son gjorts fria och blivit hans tempel, ty liksom solen av sig själv utan någon pådrivning fullbordar sitt naturliga lopp, så göra också dessa av sig själva genom den helige Andes ingivelse och påverkan, vad Gud kräver av dem. 3] Andra ha å sin sida lärt, att ehuru de rätt troende i sanning drivas av den helige Ande och sålunda till sin invärtes människa frivilligt göra Guds vilja, den helige Ande dock brukar just den skrivna lagen såsom den lära, varigenom även dessa rätt troende lära sig att tjäna Gud icke efter sina egna tankar , utan efter Guds skrivna lag och ord, som är en säker regel och norm för en Gud välbehaglig levnadsvandel i enlighet med Guds eviga och oföränderliga vilja.

4] För att utreda och slutgiltigt bilägga denna strid framhålla vi, att vi enhälligt tro, lära och bekänna, att ehuru de rätt troende och i sanning till Gud omvända och rättfärdiggjorda kristna äro frigjorda från lagens förbannelse, de dock dagligen hava att öva sig i Herrens lag, såsom det står skrivet i Psalt. 1 och 119: "Säll är den, som har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag både dag och natt." Ty lagen är en spegel, som tydligt avtecknar vad som är Guds vilja och Gud välbehagligt, och den bör ständigt förehållas de troende och utan uppehåll och med flit drivas bland dem.

5] Ty ehuru "lagen icke är till för den rättfärdige", såsom aposteln betygar, "utan för de orättfärdiga", så är detta dock icke att förstå rätt och slätt så, att de rättfärdiga skola leva utan lag. Ty Guds lag är skriven i deras hjärtan, liksom även åt den första människan strax efter hennes skapelse en lag blev given, efter vilken hon skulle leva. Men den helige Paulus' mening är den att lagen icke med sin förbannelse kan tynga dem, som genom Kristus är försonade med Gud, och icke heller förmår med sitt tvång plåga de pånyttfödda, emedan de till sin invärtes människa ha sin lust i Guds lag.

6] Om de troende och Guds utvalda barn blivit fullkomligt förnyade i detta livet genom den hos dem inneboende Anden, så att de i sin natur och alla dess krafter voro helt fria från synden, så behövde de förvisso icke någon lag eller pådrivare. De skulle då av sig själva och alldeles frivilligt utan varje lagens lära, förmaning, tillhållande eller pådrivande göra, vad de enligt Guds vilja voro pliktiga till, alldeles såsom solen, månen och alla himmelens stjärnor utan förmaning, tillhållande pådrivande, tvång och nödgande av sig själva och fritt fullgöra sitt föreskrivna lopp i enlighet med den ordning, som Gud en gång föreskrivit, ja, såsom de kära änglarna bevisa en helt och hållet frivillig lydnad.

7] Men då de troende i detta livet icke bliva förnyade completive vel consummative, d.v.s. fullständigt och fullkomligt, så befinnes, att ehuru deras synd genom Kristi fullkomliga lydnad är övertäckt, så att den icke tillräknas dem till fördömelse, och ehuru genom den helige Ande begynnelsen till den gamle Adams dödande och till förnyelsen i Anden av deras sinne skett,den gamle Adam dock sitter kvar i deras natur med dess inre och yttre krafter. 8] Härom skriver aposteln: "Jag vet, att i mig, det är i mitt kött, icke något gott bor." Och åter: jag vet icke, vad jag gör, "ty jag gör icke vad jag vill, utan vad jag hatar, det gör jag." Likaledes: "I mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med den lag , som är i min håg, en som gör mig till fånge under syndens lag." Likaså: "Köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet; dessa ligga i strid med varandra, så att I icke gören vad I viljen."

9] Därför behöva Guds rätt troende, utkorade och pånyttfödda barn i detta livet för köttets lustas skull icke blott lagens dagliga undervisning och förmaning, varning och hotelse, utan ofta även dess bestraffning, för att de må eggas till att följa Guds Ande, såsom det står skrivet: "Det är mig gott, Herre, att du tuktar mig, på det att jag må lära mig dina stadgar." Och på ett annat ställe: "Jag tuktar min kropp och kuvar den, så att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta." Och vidare: "Om I bleven utan aga, medan alla andra fingo sin del därav, så voren I oäkta och icke äkta barn." Härom har doktor Luther givit en utförlig förklaring i sommardelen av kyrkopostillan vid behandlingen av episteln på 19:e sönd. e. Tref.

10] Vad evangelium gör och uträttar till de troendes nya lydnad, det måste förklaras till skillnad från vad som är lagens uppgift i fråga härom såväl som beträffande de troendes goda gärningar.

11] Ty lagen säger visserligen, att det är Guds vilja och befallning, att vi skola vandra i ett nytt leverne, men den giver icke kraft och förmåga att vare sig börja eller fullgöra något, utan den helige Ande, som gives och mottages icke genom lagen, utan genom evangelium, Gal. 3, förnyar hjärtat. 12] Sedan använder den hellige Ande lagen till att undervisa de pånyttfödda i Tio Guds bud och lära dem, vad som är Guds vilja och honom välbehagligt, Rom. 12, och i vilka goda gärningar, som "Gud förut har berett", de "skola vandra", Ef. 2, samt förmana dem därtill. Och då de på grund av köttet äro tröga, försumliga och motsträviga, straffar han dem genom lagen, så att han utövar båda ämbetena: Han "dödar och gör levande, han för ner i helvetet och upp därifrån". Hans uppgift är icke blott att trösta, utan även att straffa, såsom det står skrivet: När den helige Ande kommer, "skall han överbevisa världen (varunder även den gamle Adam inbegripes) om synd och om rättfärdighet och dom". 13] Men synd är allt det, som är mot Guds lag. 14] Och den helige Paulus säger: "All skrift, som är ingiven av Gud, är nyttig till undervisning, till bestraffning" o.s.v., och att straffa är lagens egentliga uppgift. Så ofta de troende sålunda stappla, bestraffas de av Guds Ande genom lagen och återupprättas och tröstas av samme Ande genom det heliga evangeliets predikan.

15] Men för att varje missförstånd må så vitt möjligt förebyggas och skillnaden mellan lagens gärningar och Andens verk må grundligt läras och bevaras, bör man omsorgsfullt lägga märke till att då man talar om goda gärningar, som äro i överensstämmelse med Guds lag (ty eljest äro de icke goda gärningar), ordet "lag" här betyder något med sig självt identiskt, nämligen Guds oföränderliga vilja, efter vilken människorna skola ställa sina liv.

16] Man har emellertid att skilja mellan gärningar och gärningar på grund därav, att de människor, som beflita sig om att leva efter Guds lag och vilja, äro olika. Ty så länge människan icke är pånyttfödd, men söker hålla lagen och av fruktan för straff eller traktan efter lön gör gärningarna, därför att de äro påbjudna, står hon ännu under lagen. Sådana gärningar kallas av den helige Paulus lagens gärningar i egentlig mening, därför att de på trälars vis tvingas av lagen. Och de, som göra dem, äro Kains-helgon.

17] Men då människan pånyttfötts genom den helige Ande och frigjorts från lagen, d.v.s. blivit fri från denne pådrivare och ledes av Kristi Ande, så lever hon efter Guds oföränderliga vilja, sammanfattad i lagen, och gör allt, i den mån hon är pånyttfödd, av fri och villig ande. Detta kallas icke lagens gärningar i egentlig mening, utan Andens verk och frukter eller, såsom den helige Paulus säger, "lagen i min håg" och Kristi lag. Ty sådana människor stå "icke längre under lagen, utan under nåden", såsom den helige Paulus säger i Rom. 8¹.

18] Då emellertid de troende i detta livet icke äro fullkomligt förnyade, utan den gamle Adam lever kvar hos dem ända till graven, så kvarstår också hos dem kampen mellan anden och köttet. Därför hava de sin lust till Guds lag efter sin invärtes människa, men lagen i deras lemmar ligger i strid med den lag, som är i deras håg. Så äro de väl aldrig utan lag, men dock stå de icke under lagen, utan i lagen, d.v.s. leva och vandra i Herrens lag, och likväl göra de icke något av lagens tvång.

19] Men vad beträffar den gamle Adam, som ännu lever kvar hos dem, måste han pådrivas icke ändast med lag, utan även med straff. Ty denne gör allt lika mycket mot sin vilja och av tvång, som de ogudaktiga genom lagens hotelser tvingas och hållas till lydnad. 1 Kor. 9. Rom. 7.

20] Denna lagens lära är även därför nödvändig för de troende, att de icke må falla tillbaka på någon självtagen helighet och fromhet och under förevändning av Andens ingivelse ställa till med självvald gudstjänst utan stöd av Guds ord och befallning, såsom det står skrivet i 5 Mos. 12: "I skolen icke göra var och en vad honom tyckes vara rättast", utan "hören de bud och stadgar, som jag giver eder", och "I skolen icke lägga något därtill eller taga något därifrån".

21] Lagens lära är med avseende på de troendes goda gärningar även därför nödvändig, att människan eljest lätt kan inbilla sig, att hennes gärningar och liv äro alldeles rena och fullkomliga. Men Guds lag föreskriver de troende goda gärningar på sådant sätt, att den visar oss liksom i en spegel, att våra gärningar i detta livet ännu äro ofullkomliga och orena, så att vi med den käre Paulus måste säga: "Väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke rättfärdigad."

Då Paulus manar de pånyttfödda till goda gärningar, förehåller han dem uttryckligen Tio Guds bud, Rom. 13; och att hans egna goda gärningar äro ofullkomliga och orena, det känner han genom lagen, Rom. 7. Och David säger i Psalt. 19: "Viam mandatorum tuorum cucurri, jag har vandrat dina buds väg; men gå icke till doms med din tjänare, ty eljest är inför dig ingen levande rättfärdig", Psalt. 143.

22] På vad sätt och varför de troendes goda gärningar, ehuru de på grund av synden i köttet äro ofullkomliga och orena, ändock äro Gud välbehagliga, det lär oss icke lagen, som fordrar en alldeles ren och fullkomlig lydnad, om den skall behaga Gud. Men evangeliet lär, att våra "andliga offer" äro "genom tron" "för Kristi skull" Gud välbehagliga, 1 Petr. 2, Hebr. 11. 23] På detta sätt äro de kristna icke under lagen, utan under nåden, ty deras person är genom tron på Kristus befriad från lagens förbannelse och fördömelse, och ehuru deras goda gärningar ännu äro ofullkomliga och orena, äro de genom Kristus Gud välbehagliga, och de kristna göra, så långt de till sin invärtes människa äro pånyttfödda, icke av lagens tvång, utan på grund av den helige Andes förnyelse av villigt och otvunget hjärta, vad som är Gud välbehagligt. Likväl föra de en ständig kamp mot den gamle Adam.

24] Ty lik en otämd och gensträvig åsna är den gamle Adam ännu en del av dem, och denna del måste tvingas till Kristi lydnad icke blott med lagens undervisning, förmaning, pådrivande och hotelse, utan stundom även med straffens och plågornas knölpåk, till dess syndens kött är helt och hållet avklätt och människan är fullkomligt förnyad i uppståndelsen. Då är hon icke mer i behov av lagens predikan eller dess hotelser och straff, liksom icke heller av evangeliets budskap, ty båda höra detta ofullkomliga liv till, 25] utan såsom de då skola se Gud ansikte mot ansikte, så skola de genom Guds i dem boende Andes kraft fritt, otvunget och obehindrat alldeles rena och fullkomliga med idel glädje göra Guds vilja och evigt fröjda sig däråt.

26] Därför förkasta och fördöma vi såsom skadlig och för kristen tukt och sann gudaktighet fördärvlig villfarelse den läran att lagen, fattad på ovan angivet sätt, icke skulle predikas för de sant kristna och troende, utan blott för de icke troende, icke kristna och obotfärdiga.

1] Visserligen borde kanske enligt någras förmenande icke en utredning av denna artikel ha ingått i föreliggande skrift, vari vi företagit oss att förklara de artiklar, om vilka strid uppstått bland teologer av den Augsburgska bekännelsen (från vilken sakramentarierna genast i början, då denna bekännelse först uppställdes i Augsburg år 1530 och överlämnades till kejsaren, helt och hållet avveko och togo avstånd, varvid de överlämnade en egen bekännelse).

Men tyvärr hava några teologer och andra, som berömma sig av att ansluta sig till den Augsburgska bekännelsen, under de närmast efterföljande åren givit nämnda sakramentarier i fråga om denna artikel icke blott hemligt , utan delvis även offentligt sitt bifall och i strid mot sitt eget samvete velat med våld vantolka och vränga den Augsburgska bekännelsen till att i denna artikel helt överensstämma med sakramentariernas lära. Därför hava vi icke kunnat eller ansett oss böra underlåta att även i föreliggande skrift bekänna och avlägga vittnesbörd om den gudomliga sanningen och upprepa den rätta innebörden och den verkliga betydelsen av Kristi och den Augsburgska bekännelsens ord angående denna artikel för att, vad på oss ankommer, med Guds hjälp bevara denna lära till våra efterkommande och samvetsgrant varna våra åhörare och andra fromma kristna för sakramentariernas fördärvliga villfarelse, som fullständigt strider mot Guds heliga ord och den Augsburgska bekännelsen och redan flera gånger förkastats.

Den egentliga innebörden i striden mellan oss och
sakramentarierna i fråga om denna artikel.

(Status controversiae)

2] Ehuru några sakramentarier beflita sig om att använda uttryck, som komma den Augsburgska bekännelsens och dess kyrkors uttryckssätt så nära som möjligt, och bekänna, att Kristi lekamen i den heliga nattvarden verkligen mottages av de troende, så visar det sig dock, att om man pressar dem att uppriktigt och klart framlägga sin egen mening, de alla endräktigt förklara, att Kristi sanna och väsentliga lekamen och blod äro så fjärran från det välsignade brödet och vinet i nattvarden, som himmelen är från jorden. Deras egna ord lyda nämligen så: Abesse Christi corpus et sanguinem a signis tanto intervallo dicimus, quanto abest terra ab altissimis coelis. Det betyder: Vi säga, att Kristi lekamen och blod äro så fjärran från sinnebilderna som jorden från himlen. 3] Därför mena de en Kristi lekamens närvaro icke här på jorden, utan endast respectu fidei, d.v.s. så, att vår tro, upplyst och uppväckt genom de synliga tecknen lika väl som genom det predikade ordet, höjer sig och stiger upp över alla himlar och mottager och åtnjuter verkligen och väsentligen, ehuru dock blott på ett andligt sätt, Kristi i himlen närvarande lekamen, ja, Kristus själv med alla hans välgärningar. Ty – mena de – såsom brödet och vinet äro här på jorden och icke i himmelen, så är Kristi lekamen numera i himmelen och icke på jorden, och därför mottages i nattvarden ingenting annat än bröd och vin.

4] Till en början ha de påstått, att Herrens nattvard blott är ett yttre tecken, varigenom man igenkänner de kristna, och att däri intet annat utdelas än rätt och slätt bröd och vin (som blott äro sinnebilder för Kristi frånvarande lekamen). Men då detta icke ville hålla streck, ha de tillstått, att Herren Kristus verkligen är närvarande i sin nattvard, nämligen per communicationem idiomatum, d.v.s. endast till sin gudomliga natur, men icke med sin lekamen och sitt blod.

5] Sedermera, då man med Kristi egna ord pressat dem att erkänna, att Kristi lekamen är närvarande i nattvarden, ha de menat och förklarat, att denna närvaro blott är andlig, d.v.s. att man genom tron blir delaktig av hans kraft, verkan och välgärningar, enär genom Kristi Ande, som är överallt, våra kroppar, vari Kristi Ande bor här på jorden, förenas med Kristi kropp, som är i himmelen.

6] Genom sådant präktigt och skenfagert tal ha de bedragit många framstående personer, då de påstå och berömma sig av att de icke hysa någon annan mening än att Herren Kristus är i sanning, väsenligen och verkligen närvarande i sin nattvard – men de förstå detta endast med hänsyn till hans gudomliga natur och icke hans lekamen och blod, som äro i himmelen och icke annorstädes – och att han med bröd och vin giver oss att äta sin sanna lekamen och sitt blod (andligen genom tron, men icke lekamligen med munnen).

7] Ty nattvardsorden: "Äten, det är min lekamen", förstå de icke i egentlig mening, såsom de bokstavligt lyda, utan såsom bildligt tal (figurate) så, att "äta Kristi lekamen" icke betyder något annat än "tro" och "lekamen" icke något annat än en symbol, d.v.s. ett tecken eller en sinnebild av Kristi lekamen, som endast är i himmelen, men icke i nattvarden på jorden. Ordet ÄR tolka de sacramentaliter seu modo significativo, ne quis rem cum signis ita putet copulari, ut Christi quoque caro nunc in terris adsit modo quodam invisibili et incomprehensibile, d.v.s. så, att Kristi lekamen är sakramentalt eller signifikativt förenad med brödet på sådant sätt, att så visst som de troende fromma kristna med munnen äta brödet, så visst mottaga de andligen med tron Kristi lekamen, som är där ovan i himmelen. 8] Men att Kristi lekamen är väsentligen, ehuru på ett osynligt och obegripligt sätt, närvarande här på jorden i nattvarden och mottages tillsammans med det välsignade brödet även av skrymtare och skenkristna med munnen, den meningen bruka de förbanna och fördöma som en gruvlig hädelse.

9] I motsats härtill läres i den Augsburgska bekännelsen med stöd av Guds ord om nattvarden, "att Kristi sanna lekamen och blod äro under gestalt av bröd och vin i sanning närvarande i den heliga nattvarden samt bli där utdelade och mottagna"², och förkastas den motsatta läran (nämligen sakramentariernas, vilka vid samma tid i Augsburg överlämnade sin egen bekännelse, att emedan Kristus uppfarit till himmelen, icke var i sanning och väsentligen närvarande i sakramentet här på jorden). 10] Så har doktor Luther i Lilla katekesen tydligt givit uttryck åt vår uppfattning med följande ord: Altarets sakrament "är vår Herres Jesu Kristi sanna lekamen och blod, under bröd och vin, oss kristna till att äta och dricka och av Kristus själv instiftat". 11] Ännu tydligare utredes denna lära i Apologien, där den ock bekräftas med ord av Paulus i 1 Kor. 10 och Cyrillus: "Den tionde artikeln godkännes, i vilken vi bekänna, att i Herrens nattvard Kristi lekamen och blod äro i sanning och väsentligen närvarande och tillsammans med de synliga elementen, bröd och vin, utdelas åt dem, som mottaga sakramentet. Ty då Paulus säger, att brödet, som vi bryta, är en delaktighet av Kristi kropp, så skulle ju därav följa, att brödet icke vore en delaktighet av Kristi kropp, utan av hans ande, om icke Kristi lekamen utan blott den helige Ande vore i sanning nänvarande. Vi veta ju också, att icke blott den romerska, utan även den grekiska kyrkan lär Kristi lekamliga närvaro i den heliga nattvarden." Här anföres från Cyrillus, att Kristus även lekamligen i nattvarden bor i oss genom delaktigheten av hans kött.

12] Då de, som i Augsburg överlämnade sin egen bekännelse om denna artikel, senare tycktes vilja närma sig våra kyrkors bekännelse, uppställdes i Wittenberg år 1536 följande formula concordiae eller kristna förlikningsskrift mellan de sachsiska och sydtyska teologerna och undertecknades av doktor Martin Luther och andra teologer från båda sidor:

13] "Vi hava hört, huru herr Martin Butzer på följande sätt förklarat den mening om Kristi lekamens och blods heliga sakrament, som han och de andra vid ifrågavarande tillfälle församlade predikanterna hysa.

14] I enlighet med Irenaeus' ord bekänna de, att i detta sakrament två ting föreligga, ett himmelskt och ett jordiskt. Därför mena och lära de, att Kristi lekamen och blod äro i sanning och väsentligen närvarande samt utdelas och mottagas med brödet och vinet. Och ehuru de icke tro på någon transsubstantiation, d.v.s. väsentlig eller substantiell förvandling av bröd och vin till Kristi lekamen och blod, och icke heller anse, att Kristi lekamen och blod äro localiter, d.v.s. rumsligt, inneslutna i brödet eller eljest utanför sakramentets mottagande varaktigt förenade därmed, så medgiva de dock, att brödet genom sakramental förening är Kristi lekamen o.s.v. 15] Ty utanför sakramentets bruk, då brödet lägges undan och förvaras i ett sakramentshus eller bäres omkring och visas i procession, såsom sker inom påvedömet, anse de icke Kristi lekamen vara närvarande.

16] För det andra anse de, att sakramentet genom Kristi instiftelse har sin kraft i kristenheten och att det icke är beroende av värdigheten eller ovärdigheten hos den, som utdelar det, eller den, som mottager det. Därför mottaga, såsom Paulus säger, även de ovärdiga sakramentet. De mena sålunda, att Kristi lekamen och blod i sanning utdelas även åt de ovärdiga och mottagas av dem, där man verkligen iakttar Kristi instiftelse och befallning. Men dessa mottaga det till en dom, såsom den helige Paulus säger, ty de missbruka det heliga sakramentet, emedan de mottaga det utan sann bot och tro. Ty det är instiftat för att vittna om att Kristi nåd och välgärningar tillbjudas såsana och att sådana bli införlivade med Kristus och rentvagna med hans blod, som göra sann bot och hämta tröst i tron på Kristus."

17] Följande år, då i Schmalkalden från hela Tyskland de mest framstående av de teologer, som anslutit sig till den Augsburgska bekännelsen, sammankommo och rådslogo om, vilka av lärans huvudstycken skulle framläggas vid det beramade kyrkomötet, uppsatte doktor Luther under samråd med andra Schmalkaldiska artiklarna, vilka de församlade teologerna samt och synnerligen underskrevo. 18] I dessa artiklar gavs med korta, klara ord, vilka så noga som möjligt överensstämma med Kristi egna, en tydlig framställning av frågans egentliga och rätta innebörd och avstängdes alla undanflykter och kryphål för sakramentarierna (vilka till sin fördel vrängt och tolkat den föregående år uppsatta formulam concordiae eller ovannämnda förlikningsskrift till att innebära, att Kristi lekamen jämte alla hans välgärningar icke utdelades med brödet på annat sätt än med evangeliets ord och att med den sakramentala föreningen icke skulle förstås annat än Herren Kristi andliga närvaro genom tron). 19] Här lärdes nämligen, "att brödet och vinet i nattvarden äro Jesu Kristi sanna lekamen och blod, som utdelas och mottagas av icke blott fromma, utan även ogudaktiga kristna".

20] Denna mening förklarar och bekräftar doktor Luther med stöd av Guds ord ännu utförligare i Stora katekesen, där det står: "Vad är nu altarets sakrament? Svar: Det är Kristi sanna lekamen och blod i och under bröd och vin, genom Kristi ord oss kristna förordnat till att äta och dricka." 21] Och strax efteråt: "Ordet är, säger jag, det som grundlägger och särskilt utmärker detta sakrament, så att det icke är blott och bart bröd och vin, utan med rätta kallas Kristi lekamen och blod." 22] Och åter kort därpå: "Med detta ord kan du styrka ditt samvete och säga: Om än hundra tusen djävlar jämte alla svärmare komma med sitt tal: Huru kan bröd och vin vara Kristi lekamen och blod? så vet jag, att alla andar och lärda tillsammans icke äro så kloka som det gudomliga Majestätet i sitt minsta finger. Här står nu Kristi ord: Tagen och äten! Detta är min lekamen. Dricken härav alla! Detta är det nya förbundet i mitt blod o.s.v. Därvid förbliva vi, och vilja se den, som skall kunna mästra Kristus och göra något annat, än han sagt. 23] Det är väl sant, att om du tar bort Ordet från nattvarden eller ser därpå utan Ordet, så har du icke annat än bröd och vin rätt och slätt. Men om återigen orden få höra tillsammans därmed, såsom de böra och måste, så hava vi i enlighet med dessas vittnesbörd i sanning Kristi lekamen och blod. Ty såsom Kristi mun talar och säger, så är det, då han icke kan ljuga eller bedraga.

24] Därför är det nu lätt att besvara allehanda spörsmål, varmed man nu har bekymmer, såsom t.ex. om också en ogudaktig präst kan handhava och utdela sakramentet, och annat av samma slag. Ty inför sådant är vår slutsats klar och vi säga: Även om en bov mottager eller utdelar sakramentet, så har han att göra med det rätta sakramentet, d.v.s. Kristi lekamen och blod, lika väl som den, som umgås därmed på det allra värdigaste sätt. Ty det är icke grundat på människors helighet, utan på Guds ord. Och liksom intet helgon på jorden, ja, ej ens en ängel i himmelen kan göra bröd och vin till Kristi lekamen och blod, så kan heller ingen förändra eller förvandla sakramentet, även om det missbrukas.

25] Ty för personens eller otrons skull blir icke det ord falskt, genom vilket det har förordnats och insatts till att vara ett sakrament. Ty Kristus säger icke: Om I tron eller ären värdiga, så undfån I min lekamen och mitt blod, utan: Tagen, äten och dricken, detta är min lekamen och mitt blod. 26] Vidare säger han: Gören detta (nämligen det jag nu gör, instiftar, giver eder och bjuder eder att mottaga). Det vill säga: vare sig du är ovärdig eller värdig, så undfår du här hans lekamen och hans blod i kraft av dessa ord, som äro förbundna med brödet och vinet. Så märk nu och kom väl ihåg detta; ty dessa ord äro vår grundval, vårt skydd och värn emot alla villfarelser och förförelser, som hittills uppkommit eller ännu kunna uppkomma."

27] Så långt Stora katekesen, vari Kristi lekamens och blods sanna närvaro i det heliga sakramentet med Guds ord bekräftas, liksom även att denna närvaro gäller icke blott de troende och värdiga, utan även de icke troende och ovärdiga.

28] Men emedan denne högt upplyste man i anden förutsett, att några efter han död skulle misstänkliggöra honom för att hava avvikit från nu anförda lära och andra kristna artiklar, har han till sin stora bekännelse om Herrsns nattvard fogat följande protest:

29] "Då jag ser, att med tiden allt fler sekter och villfarelser uppstå och att det icke är något slut på satans oväsen och raseri, så vill jag, för att ingen under min livstid eller efter min död skall åberopa sig på mig och falskeligen anföra mina skrifter såsom stöd för sin villfarelse, såsom sakraments- och dopsvärmarna börjat göra, med denna skrift inför Gud och hela världen stycke för stycke bekänna min tro, vid vilken jag tänker fasthålla ända in i döden, och i vilken jag med Guds hjälp vill skiljas hädan och träda inför vår Herres Jesu Kristi domstol. 30] Skulle någon efter min död säga: Om doktor Luther nu levde, skulle han anse och lära annorlunda om den eller den artikeln, ty han har icke tillräckligt genomtänkt den o.s.v., så säger jag gent emot detta nu, såsom jag då skulle säga, att jag med Guds nåd på omsorgsfullaste sätt med Skriftens hjälp övertänkt dessa artiklar, upprepade gånger prövat dem på nytt och vill förfäkta dem lika visst, som jag nu förfäktat artikeln om altarets sakrament. 31] Jag är icke drucken eller besinningslös, jag vet, vad jag säger, och jag känner också helt och fullt mitt ansvar vid Herren Kristi ankomst och den yttersta domen. Därför får ingen mena, att jag far med skämt och löst prat. Det är för mig en allvarlig sak. Genom Guds nåd känner jag satan ganska väl. Kan han förvränga och förvanska Guds ord, vad skall han då icke göra med mina eller en annan människas ord?"

32] Efter denna protest framlägger Luther, salig i åminnelse, bland andra artiklar även denna: "På samma sätt", säger han, "talar och bekänner jag även om altarets sakrament, att där i sanning i bröd och vin Kristi lekamen och blod ätes och drickes med munnen, även om de, som utdela sakramentet, eller de, som mottaga det, icke skulle tro eller eljest missbruka det. Ty det grundar sig icke på människans tro eller otro, utan på Guds ord och instiftelse. Bara man icke tager sig före att först ändra och vantolka Guds ord och instiftelse, såsom de nuvarande sakramentsfienderna göra. Dessa ha förvisso blott och bart bröd och vin, ty de ha varken Guds ord eller instiftelse, utan ha förvrängt och förändrat dessa efter sin egen inbilskhet."

33] Doktor Luther, som förvisso framför andra förstått den Augsburgska bekännelsens rätta och egentliga mening och ständigt till livets slut fasthållit vid den och försvarat den, har kort före sin död i sin sista bekännelse med stor nitälskan upprepat sin tro om denna artikel, då han skriver på följande sätt: "Jag anser dem alla vara av samma sort, d.v.s. sakramentarier och svärmare, som de ock äro, vilka icke vilja tro, att Herrens bröd i nattvarden är hans verkliga, naturliga lekamen, som den ogudaktige eller Judas mottager med munnen lika väl som den helige Petrus och alla helgon. Den – säger jag – som icke vill tro det, han må låta mig vara i fred och icke hoppas att ha något gemensamt med mig. Därmed punkt och slut."

34] Av dessa förklaringar, särskilt den som framlagts av doktor Luther, den Augsburgska bekännelsens främste lärare, kan varje förståndig människa, som älskar sanning och fred, utan vidare inse, vad som varit och alltfort är den Augsburgska bekännelsens lära och mening om denna artikel.

35] Att vi jämte Kristi och den helige Paulus' ord (brödet i nattvarden "är Kristi lekamen" eller "delaktighet av Kristi kropp") även använda uttrycken: "under brödet", "med brödet", "i brödet", det sker för att härigenom avvisa den påvliga transsubstantiationen och framhålla den sakramentala föreningen av brödets oförvandlade väsen och Kristi lekamen. 36] På samma sätt upprepas och förklaras utsagan: "verbum caro factum est, Ordet vart kött" med likartade uttryck: "Ordet tog sin boning ibland oss", eller "i Kristus bor gudomens hela fullhet lekamligen", eller "Gud var med honom", eller "Gud var i Kristus" m.fl. dylika, vilket allt betyder, att det gudomliga väsendet icke förvandlats till mänsklig natur, utan att de båda oförvandlade naturerna äro personligen förenade i Kristi person. 37] Detta användes som en liknelse av många framstående gamla kyrkolärare Justinus, Cyprianus, Augustinus, Leo, Gelasius; Chrysostomus m.fl. för att förklara Kristi testamentes ord: "Detta är min lekamen": liksom i Kristus två åtskilda, oförvandlade naturer äro oskiljaktigt förenade, så äro i den heliga nattvarden de två väsendena, det naturliga brödet och Kristi sanna naturliga lekamen, tillsammans närvarande här på jorden i sakramentets instiftade handling. 38] Dock är denna förening av Kristi lekamen och blod med bröd och vin icke en personlig förening såsom föreningen av de båda naturerna i Kristi person, utan den är, såsom doktor Luther och de våra i den flera gånger förut omnämnda förlikningsskriften av år 1536 kalla den, en sakramental förening, "unio sacramentalis". Därmed vilja de angiva, att även om de använda uttryckssätten: in pane, sub pane, cum pane, d.v.s. "i brödet", "under brödet", "med brödet", de dock taga Kristi ord i egentlig mening såsom de lyda. Och satsen, Kristi testamentes ord: Hoc est corpus meum, detta är min lekamen", förstå de icke såsom figuratam praedicationem, utan såsom inusitatam, d.v.s. icke såsom ett bildligt, utan såsom ett ovanligt uttryckssätt, 39] såsom Justinus säger: "Detta mottaga vi icke såsom vanligt bröd och vanlig dryck, utan liksom Jesus Kristus, vår Frälsare, genom Guds ord blivit kött och för vår salighets skull antagit kött och blod, så tro vi, att den genom ordet och bönen av honom välsignade spisen är Herren Jesu Kristi kött och blod."

40] Så försvarar även doktor Luther i sin stora, men speciellt i sin sista bekännelse om nattvarden med allvar och nitälskan just de uttryckssätt, som Kristus använt vid den första nattvarden.

41] Då doktor Luther rätteligen måste anses som den främste läraren i de kyrkor, som ansluta sig till den Augsburgska bekännelsen, och hela hans lära till sitt huvudsakliga innehåll sammanfattats i nämnda, till kejsar Karl V överlämnadee Augsburgska brkännelses artiklar, så kan och bör denna bekännelses egentliga mening och innebörd ingenstädes riktigare och bättre inhämtas än från Luthers läro- och stridsskrifter.

42] Den här angivna åsikten och meningen åter grundar sig på den enda, fasta, orörliga och säkra sanningsklippan, instiftelseorden i Guds heliga ord, och den har på samma sätt förståtts och lärts och fortplantats av de helige evangelisterna och apostlarna samt deras lärjungar och åhörare.

43] Vår Herre och Frälsare Jusus Kristus, vår ende läromästare, vilken det allvarliga ordet, givet från himmelen till alla människor, gäller: "Hunc audite, honom hören", är icke endast en människa eller ängel och icke heller blott sannfärdig, vis och mäktig, utan han är den eviga sanningen och visheten själv och allsmäktig Gud, som väl vet, vad och hur han bör tala, och som också förmår i kraft utföra och sätta i verket allt, vad han säger och lovar, enligt hans egna ord: "Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås" och "Mig är given all makt i himmelen och på jorden."

44] Denne sanne, allsmäktige Herre, vår Skapare och Återlösare, Jesus Kristus, har efter den sista måltiden, då hans bittra lidande till döds för vår synd begynte, under noggrant övervägande och med stort allvar i denna sista mörka stund instiftat detta högheliga sakrament, som intill världens ände skall brukas i stor ödmjukhet och lydnad och vara en ständig åminnelse om hans bittra lidande och död samt alla hans välgärningar, ett det nya förbundets insegel, en tröst för alla bedrövade hjärtan och ett beständigt föreningsband mellan de kristna och Kristus, deras huvud, samt mellan de kristna inbördes. Härvid har han vid instiftelsen av den heliga nattvarden om det välsignade och utdelade brödet använt dessa ord: "Tagen och äten. Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder", och om kalken eller vinet: "Detta är mitt blod, det nya förbundets, som varder utgjutet för eder till syndernas förlåtelse."

45] Då det förhåller sig på detta sätt, äro vi pliktiga att icke, såsom det kan synas vara överensstämmande med vårt förnuft, tolka och utlägga dessa Guds evige, sanne och allsmäktige Sons, vår Herres, Skapares och Frälsares Jesu Kristi ord såsom bildliga och figurliga talesätt med annan innebörd, utan att med enfaldig tro och tillbörlig lydnad taga dem, såsom de lyda, efter deras egentliga, klara mening och icke låta oss förvillas därifrån genom några invändningar eller mänskliga inkast, som härröra från människans förnuft, huru tilltalande dessa än kunna synas för förnuftet.

46] Då Abraham hört Guds ord, att han skulle offra sin son, så hade han förvisso haft orsak nog att disputera om huruvida dessa ord, då de uppenbarligen stredo icke blott mot allt förnuft och den gudomliga och naturliga lagen, utan även mot den höga trosartikeln om den utlovade säden Kristus, vilken skulle födas av Isak, voro att förstå efter bokstaven eller med en lättare och mildare tolkning.

Men liksom han förut, då han fick löftet om den välsignade säden, som skulle framgå ur Isak, hade (ehuru det syntes hans förnuft omöjligt) givit Gud äran att tala sanning och varit fullkomligt övertygad och viss om att Gud kunde hålla vad han lovat, så förstår och tror han även nu Guds ord och befallning enkelt och obetingat, såsom orden bokstavligen lyda, och överlåter allt åt Guds allsmäktiga vishet, om vilken han vet, att den har långt flera medel och utvägar att uppfylla löftet om Isaks säd, än han med sitt blinda förnuft kan begripa. 47] Så skola också vi i all ödmjukhet och lydnad enfaldigt tro vår Skapares och Frälsares tydliga och vissa, klara och bestämda ord och befallningar utan att tvivla eller överväga, huru dessa överensstämma med vårt förnuft och äro möjliga. Ty dessa ord äro uttalade av den Herre, som är den oändliga visheten och sanningen själv och som sannerligen kan fullgöra och sätta i verket, vad han lovat.

48] Alla omständigheter vid nattvardens instiftande betyga, att dessa vår Herres och Frälsares Jesu Kristi ord, vilka i sig själva äro enkla, tydliga, klara, vissa och otvetydiga, icke kunna eller böra förstås annat än i sin vanliga, egentliga och gängse betydelse. Ty då Kristus uttalar denna befallning vid bordet och i samband med aftonmåltiden, kan det icke vara något tvivel om att han talar om riktigt naturligt bröd och vin och om ätande och drickande med munnen, varför det icke kan vara fråga om metaphora, d.v.s. en betydelseförändring av ordet "bröd", som om Kristi lekamen vore ett andligt bröd eller en andlig spis för själarna. 49] Så avvisar Kristus själv här förekomsten av metonymia, d.v.s. betydelseförändring av ordet "lekamen", och av antagandet, att han skulle tala om en sinnebild av sin lekamen eller en hänvisning på den eller en figurlig lekamen eller om sin lekamens kraft och de välgärninmgar, som han genom offrandet av sin lekamen förvärvat. I stället talar han om sin sanna, väsentliga lekamen, som han utgivit i döden för oss, och om sitt sanna väsentliga blod, som han utgjutit för oss på korsets stam till våra synders förlåtelse.

50] Nu finns det ingen tillförlitligare och säkrare uttolkare av Jesu Kristi ord än Herren Kristus själv, som bäst förstår sina ord och vad han med dem djupast åsyftat och menat och som därför ock med största vishet och förstånd kan förklara dem. Vid upprättande av sitt testamente och instiftandet av sitt eviga förbund har han lika litet som i fråga om övriga trosartiklar och instiftandet av andra förbunds- och nådetecken eller sakrament, såsom omskärelsen, de mångahanda gammaltestamentliga offren och det heliga dopet, använt förblommerat talesätt, utan rättframma, otvetydiga och klara ord. 51] Och för att intet missförstånd skulle kunna uppstå, har han ännu tydligare förklarat sin mening med orden: "för eder utgiven, för eder utgjutet", och låtit lärjungarna förbliva i denna enkla och ursprungliga mening och givit dem befallningen, att de skulle lära alla folk att hålla allt, vad han hade befallt dem, sina apostlar.

52] Därför hava också alla tre evangelisterna, Matt. 26, Mark. 14 och Luk. 22, samt den helige Paulus, som efter Kristi himmelsfärd meddelar, vad han undfått, 1 Kor. 11, enhälligt och med samma ord och stavelser återgivit dessa Kristi klara, tydliga, vissa och sanna ord: "Detta är min lekamen", och gjort detta på alldeles samma sätt om det välsignade och utdelade brödet utan någon som helst omtolkning eller förändring. 53] Därför kan det icke vara något tvivel om att dessa ord hos Lukas och Paulus om sakramentets andra del: "Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod", icke kunna hava någon annan mening än orden hos den helige Matteus och Markus: "Detta (nämligen det som I med munnen dricken ur kalken) är mitt blod, det nya förbundets", varigenom jag upprättar, beseglar och bekräftar detta mitt nya förbund med eder, människor, nämligen syndernas förlåtelse.

54] Även den upprepning, bekräftelse och förklaring av Kristi ord, som föreligger hos den helige Paulus i 1 Kor. 10, är att med synnerligt nit och allvar överväga såsom ett särskilt klart vittnesbörd om Kristi lekamens och blods sanna och väsentliga närvaro och utdelande i nattvarden. Här skriver Paulus: "Välsignelsens kalk, som vi välsigna, är icke den en delaktighet av Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är icke det en delaktighet av Kristi kropp?" Härav kunna vi tydligt lära oss, att icke blott den kalk, som Kristus vid den första nattvarden välsignade, och det bröd, som han bröt och utdelade, utan även det, som vi bryta och välsigna, är en delaktighet av Kristi lekamen och blod, så att alla de, som äta brödet och dricka kalken, i sanning mottaga och bli delaktiga av Kristi sanna lekamen och blod. 55] Men om Kristi lekamen icke i sanning och väsentligen, utan blott med hänsyn till sin kraft och verkan vore närvarande och mottoges, så skulle brödet icke kunna kallas en delaktighet av Kristi kropp, utan blott av hans ande, kraft och välgärningar, såsom det framhålles och uppvisas i Apologien. 56] Och om Paulus endast talade om en andlig delaktighet av Kristi kropp genom tron, såsom sakramentarierna förvränga detta ord, så skulle han icke säga, att brödet, utan anden eller tron är en delaktighet av Kristi kropp. Men nu säger han, att brödet är delaktighet av Kristi kropp, så att alla, som undfå det välsignade brödet, också bliva delaktiga av Kristi kropp. Följaktligen talar han icke om ett andligt, utan om ett sakramentalt och med munnen skeende åtnjutande av Kristi lekamen, vilket är gemensamt för de fromma och de ogudaktiga kristna.

57] Detsamma framgår även av grunden till och omständigheterna kring den helige Paulus' predikan, varigenom han avskräcker dem, vilka åto av det, som var offrat åt avgudarna, och vilka hade gemenskap med den hedniska djävulstjänsten och likväl gingo till Herrens bord och blevo delaktiga av Kristi lekamen och blod, och manar dessa att icke sig själva till dom och fördömelse mottaga Kristi lekamen och blod. Då alla, som i nattvarden blevo delaktiga av det välsignade och brutna brödet, också kommo att bliva delaktiga av Kristi lekamen, är det omöjligt, att Paulus här talar blott om en andlig delaktighet av Kristus, som ingen kan missbruka och för vilken ingen heller behöver varnas.

58] Därför ha också våra kära fäder, Luther och andra rätta lärare av den Augsburgska bekännelsen, förklarat detta ord hos Paulus på ett sådant sätt, att det på det allra närmaste överensstämmer med Kristi egna ord, i det att de skriva: Brödet som vi bryta, är Kristi utdelade eller meddelade lekamen, utdelad bland dem, som mottaga det brutna brödet.

59] Vid denna enkla och väl grundade förklaring av detta härliga vittnesbörd i 1 Kor. 10 fasthålla vi endräktigt och förundra oss med rätta, att några äro så djärva, att ehuru de förut själva anfört detta ord mot sakramentarierna, de nu våga åberopa det som en grund för sin egen villfarelse, att Kristi lekamen i nattvarden mottages endast andligen: Panis est communicatio corporis Christi, hoc est id, quo fit societas cum corpore Christi (quod est ecclesia), seu est medium, per quod fideles unimur Christo, sicut verbum evangelii fide apprehensum est medium, per quod Christo spiritualiter unimur et corpori Christi, quod est ecclesia, inserimur, vilket betyder: Brödet är delaktighet av Kristi kropp, d.v.s. brödet är det, varigenom vi hava gemenskap med Kristi kropp, som är kyrkan, eller det är det medel, varigenom vi troende förenas med Kristus, liksom evangeliets ord, då det omfattas med tron är ett medel, varigenom vi andligen förenas med Kristus och införlivas i Kristi kropp, som är kyrkan.

60] Men icke blott de gudfruktiga, fromma och troende kristna, utan även de ovärdiga och ogudaktiga skrymtarna såsom Judas och hans gelikar, som icke ha någon andlig gemenskap med Kristus och utan sann bot och omvändelse gå till Herrens bord, i sakramentet med munnen mottaga Kristi sanna lekamen och blod och att dessa senare med sitt ovärdiga ätande och drickande svårt försynda sig på Kristi lekamen och blod, det lär den helige Paulus uttryckligen i 1 Kor. 11: "Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd och dricker Herrens kalk", han försyndar sig icke blott på brödet och vinet, icke blott på tecken, symboler eller bilder av Kristi lekamen och blod, utan han blir "saker till Herrens Jesu Kristi lekamen och blod". Ty då Kristus är där närvarande, vanärar, skymfar och bespottar man honom alldeles som judarna, vilka i handling verkligen förgrepo sig på Kristi kropp och dödade honom. På detta sätt hava de gamla kristna fäderna och kyrkolärarna enhälligt förstått och förklarat detta ord.

61] Det finnes sålunda två slags ätande av Kristi kött. Det ena är andligt, och därom talar Kristus främst i Joh. 6. Detta sker andligen genom tron vid evangeliets förkunnelse och betraktelser lika väl som i nattvarden. Det är i och för sig nyttigt och gagneligt och för alla kristna i alla tider nödvändigt för saligheten. Utan detta andliga ätande är det sakramentala eller med munnen skeende icke blott utan gagn, utan även skadligt och fördömligt.

62] Men detta andliga ätande är ingenting annat än tron, som är dels att höra Guds ord, vari Kristus, sann Gud och människa, och alla hans välgärningar tillbjudas oss, nämligen Guds nåd, syndernas förlåtelse, rättfärdighet och evigt liv, vilket allt han förvärvat åt oss med sitt kött, för oss utgivet i döden, och med sitt blod, för oss utgjutet, dels att med tro mottaga det och tillägna sig det och med förtroende och viss tillförsikt fast förlita sig på och i all nöd och anfäktelse fasthålla den trösten, att vi för Herrens Jesu Kristi skull hava en nådig Gud och evig salighet.

63] Det andra slaget av ätande av Kristi lekamen är det med munnen skeende eller det sakramentala. I detta mottagas med munnen och undfås i den heliga nattvarden Kristi sanna, väsentliga lekamen och blod av alla, som äta och dricka det välsignade brödet och vinet i nattvarden. De troende mottaga detta till en underpant och försäkran om att deras synder i sanning äro dem förlåtna och att Kristus bor och är verksam i dem, men de icke troende till sin dom och fördömelse. 64] Detta framgår uttryckligen av Kristi instiftelseord, ty då han vid bordet och i samband med aftonmåltiden räcker sina lärjungar naturligt bröd och naturligt vin, som han kallar sin sanna lekamen och sitt sanna blod, varvid han säger: "Äten och dricken", kan denna befallning på grund av den föreliggande situationen icke förstås annat än såsom gällande ätande och drickande med munnen, men dock icke på grovt, köttsligt, kapernaiskt sätt, utan på övernaturligt och obegripligt vis. 65] Härtill fogar den andra befallningen ytterligare ett annat andligt ätande, i det Herren Kristus säger: "Gören detta till min åminnelse", varvid han fordrar tro.

66] Fördenskull ha alla gamla kristna lärare i enlighet med dessa Kristi instiftelseord och den helige Pauli förklaring uttryckligen och endräktigt med hela den heliga kristna kyrkan lärt, att Kristi lekamen mottages icke blott andligt med tron, vilket sker även utanför sakramentet, utan även med munnen både av troende och fromma kristna och ovärdiga, icke troende, falska och ogudaktiga . Att här uppräkna alla dessa gamla lärare bleve för långrandigt, och därför hänvisa vi för korthetens skull den kristne till de våras utförligare skrifter.

67] Därav framgår, huru otillbörligt och giftigt sakramentssvärmarna skymfa Herren Kristus, den helige Paulus och hela kyrkan, då de kallat detta ätande med munnen och de ovärdigas ätande duos pilos caudae equinae et commentum, cuius vel ipsum Satanam pudeat, liksom de kallat läran om Kristi majestät excrementum Satanae, quo diabolus sibi ipsi et hominibus illudat. Detta är så förskräckligt, att en from kristen måste blygas för att översätta det.

68] Det måste emellertid noggrant förklaras, vilka som äro ovärdiga gäster vid nattvardsbordet. Det är sådana, som utan sann ånger och smärta över sin synd och utan sann tro och uppriktigt uppsåt att bättra sitt liv gå till detta sakrament och genom sitt ovärdiga ätande med munnen av Kristi lekamen över sig själva draga domen, d.v.s. timliga och eviga straff, och sålunda försynda sig på Kristi lekamen och blod.

69] Men de i tron svaga, försagda och bedrövade kristna, som känna en hjärtats skräck och fasa inför sin stora och myckna synd och mena, att de i sin stora orenhet icke äro värdiga denna ädla skatt och Kristi välgärningar, och som känna och sörja över sin tros svaghet och av hjärtat bedja, att de måtte kunna tjäna Gud i en starkare, frimodigare tro och med ren lydnad, dessa äro de rätta, värdiga gästerna. 70] För dessa främst är detta högheliga sakrament instiftat och förordnat, såsom Kristus säger: "Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro." Likaledes: "De friska behöva icke läkare, utan de sjuka." Vidare: Guds "kraft är mäktig i de svaga". Likaledes i Rom. 14: "Upptagen den i tron svage; ty Gud har upptagit honom." Ty "den som tror på Guds Son", det må vara med en stark eller svag tro, "han har evigt liv".

71] Värdigheten består icke i en större eller mindre svaghet eller styrka i tron, utan i Kristi förtjänst, vilken kom den klentrogne bedrövade fadern i Mark. 9 till del lika väl som Abraham, Paulus och andra, som hava en stark och frimodig tro.

72] Hittills har talats om den reala närvaron och det tvåfaldiga ätandet av Kristi lekamen och blod, vilket antingen sker andligen med tron eller med munnen av både värdiga och ovärdiga.

73] Emedan missförstånd och söndring uppstått emellan en del teologer av den Augsburgska bekännelsen med avseende på konsekrationen och den gängse förekommande grundsatsen, att sakrament icke förekommer utanför det instiftade bruket, hava vi med avseende härpå i broderlig samdräkt enat oss om följande: 74] Kristi lekamens och blods sanna närvaro i nattvarden åstadkommes icke av någon människas ord eller gärningar, varken prästens ord och förtjänster eller nattvardsgästernas ätande och drickande och tro, utan bör helt och hållet tillskrivas Guds, den Allsmäktiges, och vår Herres Jusu Kristi ord, instiftelse och ordning.

75] Ty Jesu Kristi sanna och allsmäktiga ord, som han uttalade vid nattvardens instiftande, voro icke blott verksamma vid den första nattvarden, utan gälla, verka och ha sin kraft alltfort, så att i kraft av samma ord, som Kristus uttalade vid den första nattvarden, Kristi lekamen och blod komma att vara i sanning närvarande, utdelas och mottagas överallt, där nattvarden firas enligt Kristi instiftelse och hans ord brukas. Ty där man håller fast vid hans instiftelse, uttalar hans ord över brödet och kalken och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill skola upprepas. 76] Just detta framhålles av Chrysostomus i en predikan om Kristi lidande: "Kristus dukar själv detta bord och välsignar det; ty ingen människa gör det framsatta brödet och vinet till Kristi lekamen och blod, utan blott Kristus själv, den för oss korsfäste, gör det. Orden uttalas av prästens mun, men genom Guds kraft och nåd och det ord, som han talar: Detta är min lekamen, välsignas de framburna elementen i nattvarden. Och liksom ordet: Tillväxen och föröken eder och uppfyllen jorden, uttalas blott en gång, men alltid är verksamt i naturen, så att den tillväxer och förökar sig, så är detta ord blott en gång uttalat, men intill denna dag och till Herrens återkomst är det kraftigt verksamt, så att hans sanna lekamen och blod äro närvarande i kyrkans nattvard."

77] Och Luther skriver i Tom. 6. Ien. fol. 99: "Denna hans befallning och instiftelse verkar och åstadkommer, att vi icke utdela och mottaga endast bröd och vin, utan hans lekamen och blod, såsom hans ord lyda: Detta är min lekamen o.s.v. Detta är mitt blod o.s.v. Icke våra ord och handlingar, utan Kristi befallning och instiftelse göra brödet till hans lekamen och vinet till hans blod alltifrån den första nattvarden ända till tidens slut, men genom vår förtjänst och förrättning utdelas det dagligen."

78] Vidare skriver han i Tom. 3. Ien. fol. 466: "Även om jag över alla bröd uttalade orden: Detta är min lekamen, så skulle ingenting förja därav. Men när vi i enlighet med hans instiftelse och befallning i nattvarden säga: Detta är min lekamen, så är det hans lekamen, icke för vårt tals elle våra maktords skull, utan på grund därav att han bjudit oss säga och göra så och bundit sin befallning och sitt handlande vid våra ord."

79] Nu böra instiftelseorden vid förrättandet av den heliga nattvarden offentligen inför menigheten tydligt och klart uttalas eller sjungas och ingalunda utelämnas. 80] Detta bör ske, för att Kristi befallning: Gören detta, må efterkommas och åhörarnas tro på vad detta sakrament till sitt väsen är och skänker 81] (Kristi lekamens och blods närvaro, syndernas förlåtelse och alla Kristi välgärningar, som förvärvats åt oss genom hans död och utgjutandet av hans blod och som skänkas oss i Kristi testamente) må genom Kristi ord uppväckas, stärkas och stadfästas. 82] Det bör vidare ske, för att brödets och vinets elementer må i denna heliga handling helgas och välsignas, för att med Kristi lekamen och blod må åt oss givas till att äta och dricka, såsom Paulus säger: "Den välsignade kalken, som vi välsigna." Detta kan ju icke ske på annat sätt än genom att upprepa och återge instiftelseorden.

83] Men denna "välsignelse" ensam eller blotta uppläsandet av Kristi instiftelseord åstadkommer intet sakrament, om icke hela nattvardshandlingen, sådan den av Kristus förordnats, utföres (såsom då man icke utdelar, mottager och äter det välsignade brödet, utan låser in det, offrar och bär omkring det). Utan man måste, utan att rubba eller stycka sönder, hålla Kristi befallning: Gören detta, som omfattar hela sakramentshandlingen, 84] så att man vid en kristen sammankomst tager bröd och vin, välsignar, utdelar mottager, äter och dricker dem och därvid förkunnar Herrens död, såsom också den helige Paulus i 1 Kor. 10 för oss framställt hela handlingen av brödets brytande eller utdelande och mottagande.

85] För att bevara denna sanna kristna lära och den heliga nattvarden och för att avvisa och utrota mångahanda avgudiska missbruk och förvanskningar av detta Kristi testamente, har man ur instiftelseorden härlett denna nyttiga regel och norm: Nihil habet rationem sacramenti extra usum a Christo institutum eller extra actionem divinitus institutam, d.v.s. om man icke håller Kristi instiftelse, såsom han förordnat den, föreligger intet sakrament. Denna regel bör ingalunda förkastas, utan kan med gagn användas och bevaras i Guds kyrka. 86] Här betyda orden usus eller actio, d.v.s. bruk eller handling, icke närmast tron och icke heller ätandet med munnen, utan hela den yttre, synliga, av Kristus instiftade nattvardshandlingen, konsekrationen eller instiftelseorden, utdelandet och mottagandet eller ätandet med munnen av det välsignade brödet och vinet, Kristi lekamen och blod. 87] Utanför detta bruk, när i den påviska mässan brödet icke utdelas, utan offras eller inlåses, bäres omkring eller framställes för att tillbedjas, bör det icke anses såsom något sakrament, alldeles såsom dopvattnet, när det användes till att inviga klockor eller att bota spetälska eller eljest framställes för att tillbedjas, icke är något sakrament eller dop. Mot sådana påviska missbruk har denna regel ursprungligen blivit uppställd och av doktor Luther själv i Tom. 4. Ien. förklarad.

88] Därjämte måste vi också erinra därom, att sakramentarierna illistigt och falskt förvränga denna nyttiga och välbehövliga regel till att därmed bestrida den sanna, väsentliga närvaron och åtnjutandet med munnen av Kristi lekamen här på jorden av både värdiga och ovärdiga och tolka den såsom avseende usum fidei, d.v.s. trons inre andliga bruk, i det att de mena, att nattvarden icke är något sakrament för de ovärdiga och att åtnjutandet av Kristi lekamen sker endast andligen genom tron, d.v.s. att tron gör Kristi lekamen närvarande i den heliga nattvarden och att de ovärdiga, icke troende skrymtarna sålunda icke verkligen mottaga Kristi lekamen.

89] Nu skapar vår tro icke sakramentet, utan detta gör endast vår allsmäktige Guds och Frälsares Jesu Kristi sanna ord och instiftelse, vilka alltid äro och förbli verksamma i kristenheten och icke kunna upphävas eller göras overksamma genom prästens värdighet eller ovärdighet och mottagarens otro. Även om de ogudaktiga åhörarna icke tro på evangeliet, så är och förblir det icke desto mindre det sanna evangeliet, ehuru det hos de otrogna icke verkar till salighet. På samma sätt gäller, att vare sig de som mottaga sakramentet tro eller icke, Kristus icke desto mindre förblir sannfärdig i sina ord, då han säger: "Tagen, äten, detta är min lekamen", och verkar detta icke genom vår tro, utan genom sin allmakt.

90] Därför är det en fördärvlig och hädisk villfarelse, då några genom att illistigt förvränga denna regel tillskriva vår tro mera än vår Herres Jesu Kristi allmakt, i det de mena, att tron allena gör Kristi lekamen närvarande och åtnjuter densamma.

91] Vad vidare beträffar de många grunder och intetsägande argument, som sakramentarierna andraga beträffande en mänsklig kropps väsentliga och naturliga egenskaper, Kristi himmelsfärd, hans bortgång från denna världen m.m. dylikt, har doktor Luther med stöd av Guds ord grundligt och utförligt vederlagt allt detta i sina stridsskrifter Wider die himmlischen Propheten och Dass diese Wort, das ist mein Leib etc. noch fest stehn, ävensom i sin större och mindre bekännelse om den heliga nattvarden och andra skrifter. Då efter hans död svärmandarna icke framkommit med något nytt, vilja vi för korthets skull hänvisa den kristne läsaren till dessa skrifter, på vilka vi här åberopa oss.

92] Att vi icke genom några mänskligt kloka tankar, huru mycket dessa än må hava skenet för sig, vilja, kunna eller böra ledas bort från den enkla, klara och tydliga innebörden i Kristi ord och testamente till någon annan mening, som avviker från ordalydelsen, utan förstå och tro dem helt enkelt såsom de lyda, därtill äro våra motiv, på vilka vi efter uppkomsten av striden om denna artikel hittills alltid stött oss, 93] densamma som doktor Luther genast i början hävdat mot sakramentarierna med dessa ord:

"De grunder, varpå jag i denna sak stöder mig, äro följande:

94] 1. Den första är denna vår trosartikel: Jesus Kristus är till väsendet sann, verklig och naturlig Gud och människa, oupplösligt och oskiljaktigt förenade i en person.

95] 2. Den andra: Guds högra hand är allestädes närvarande.

96] 3. Den tredje: Guds ord är icke bedrägligt eller talar osanning.

97] 4. Gud har och vet mångahanda sätt att vara på en ort och icke blott det enda sätt, som svärmarna gyckla med och som filosoferna kalla lokalt eller rumsligt. 98] Vidare: Kristi enda kropp har tre olika existensformer eller tillvarelsesätt.

99] För det första ett gripbart och kroppsligt sätt, då han lekamligen vandrade omkring på jorden och hans kropp var till rummet begränsad. Detta sätt kan han ännu använda, när han vill, såsom han gjorde efter uppståndelsen och skall göra på den yttersta dagen, såsom Paulus säger i 1 Tim. 6: 'Vilken den salige (ende) Guden vid den tiden skall låta oss se', och Kol. 3: 'När Kristus, edert liv, bliver uppenbarad' o.s.v. På detta sätt är han icke hos Gud eller Fadern eller i himmelen, såsom svärmandarna fantisera. Ty Gud är icke ett utsträckt rum eller en ort. Om detta tillvarelsesätt är det fråga i de bibelställen, som svärmandarna anföra och som talar om att Kristus lämnar världen och går till Fadern o.s.v.

100] För det andra kan Kristus vara på ett obegripligt och andligt sätt, då han icke begränsas av rummet, utan genomtränger alla skapade varelser, varhelst han vill, liksom min syn (för att använda en grov bild) genomtränger luften, ljuset och vattnet och är där utan att begränsas av rummet eller liksom ett ljud eller en ton går genom luften, vattnet, brädet eller väggen och är där utan att begränsas av rummet, och liksom vidare ljuset och hettan genomtränger luft,vatten glas, kristall och dylikt utan att vara rumsligt begränsade, med flera dylika exempel. Detta sätt använde Kristus, då han gick ut ur den tillslutna graven, då han kom genom stängda dörrar, då han är i nattvardens bröd och vin och då han, såsom vi tro, föddes av sin moder o.s.v.

101] För det tredje kan han vara på ett gudomligt och himmelskt sätt, när han är ett med Gud. Enligt detta sätt äro alla skapade varelser honom mycket närmare och mycket lättare att genomtränga än enligt det andra sättet. Ty om han enligt det andra sättet kan vara i och hos de skapade varelserna på ett sådant sätt, att de icke känna, beröra, omsluta eller fatta honom, huru mycket mera och underbarare skall han då icke enligt detta höga tredje sätt vara i de skapade varelserna, så att de icke omsluta och fatta honom, utan i stället så, att han har dem för sig närvarande, omsluter och omfattar dem. Ty då Kristus är ett med Gud, måste du förlägga detta hans väsen långt, långt utanför skapelsen, så långt som Gud är utanför den, men å andra sidan så djupt inne i skapelsen och så nära den, som Gud är i sin skapelse. Ty han är en oskiljbar person med Gud. Där Gud är, där måste även han vara – eljest är vår tro falsk. 102] Men vem kan säga, huru detta tillgår? Vi veta förvisso, att han i Gud är utanför alla skapade varelser och med Gud en person, men huru detta tillgår, det veta vi icke. Det övergår vårt naturliga förnuft, ja, även änglarnas i himmelen, och är känt endast för Gud. Då vi icke kunna fatta detta, och det ändock är sant, böra vi icke förneka hans ord, innan vi kunna bevisa, att Kristi kropp icke kan vara där, varest hans ande³ är, och att detta sätt att vara icke är sant. Det tillkommer svärmandarna att bevisa detta, men det är dem omöjligt.

103] Att Gud kan hava och känna ännu flera sätt, varpå Kristi kropp kan vara någonstädes, vill jag härmed icke hava förnekat, utan har blott velat visa, vilka stora narrar svärmandarna äro, då de icke tillskriva Kristus mer än det första, begripliga sättet att vara, ehuru de icke ens om detta kunnat bevisa, att det strider mot den mening, vi företräda. Ty jag vill på intet sätt förneka, att Guds makt skulle kunna åstadkomma, att en kropp även på kroppsligt, begripligt sätt samtidigt är på flera ställen. Ty vem kan bevisa, att detta är omöjligt för Gud? Vem har sett gränsen för hans makt? Svärmandarna mena förvisso, att Gud icke förmår detta. Men vem vill sätta tilltro till deras mening? Varmed bevisa de ett sådant påstående?" Så långt Luther.

104] Av dessa doktor Luthers ord framgår klart, i vilken betydelse ordet "andligt" i denna fråga användes i våra kyrkor. För sakramentarierna innebär ordet "andligt" blott den andliga gemenskapen, som består i att de sant troende genom tron i anden införlivas med Herren Kristus och bliva sanna, andliga lemmar i hans kropp. 105] Men när doktor Luther eller vi i denna fråga använda ordet "andligt", betyder detta ord det andliga, övernaturliga, himmelska sätt, varpå Kristus är närvarande i den heliga nattvarden och verkar icke blott tröst och liv hos de troende, utan även dom hos de icke troende. Härigenom förkasta vi den kapernaitiska åsikten om en grov köttslig närvaro, som sakramentarierna trots vårt mångfaldiga offentliga bestridande tillskriva och pådikta våra kyrkor. I denna betydelse av ordet "andligt" kunna vi också säga, att Kristi lekamen och blod mottagas, ätas och drickas på ett andligt sätt i den heliga nattvarden. Detta åtnjutande sker likväl med munnen, men sättet är andligt.

106] Sålunda är vår tro i denna artikel om Kristi lekamens och blods sanna närvaro i den heliga nattvarden grundad på den sanne och allsmäktige Gudens, vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi sanning och allmakt. Dessa grundvalar äro starka och fasta nog att kunna stärka och stadfästa vår tro i alla anfäktelser angående denna artikel och å andra sidan kullkasta och vederlägga sakramentariernas alla inkast och invändningar, huru antagliga de än kunna synas vara för förnuftet. På dessa grundvalar kan ett kristet hjärta också tryggt och fast stödja och förlita sig.

107] Därför förkasta och fördöma vi med hjärta och mun såsom falska, villfatande och bedrägliga alla de irrläror, som icke överensstämma med den ovan framställda, i Guds ord grundade läran, utan strida däremot, nämligen: 108] [1.] Först den påvliga transsubstantiationsläran, att det konsekrerade brödet och vinet i den heliga nattvarden helt och hållet förlora sin substans och sitt väsen och förvandlas till Kristi lekamens och blods substans, så att endast brödets och vinets yttre gestalt eller accidentia sine subiecto blivit kvar, ävensom den läran, att Kristi lekamen under brödets gestalt, vilket enligt deras mening sålunda icke längre är bröd, utan förlorat sitt naturliga väsen, är närvarande även utanför sakramentshandlingen, då brödet blivit inlåst i ett sakramentshus eller bäres omkring för att beskådas och tillbedjas. Ty ingenting kan vara ett sakrament utanför Guds föreskrift och det bruk, som är i Guds ord bestämt och instiftat, såsom vi förut påvisat.

109] 2. Likaså förkasta och fördöma vi alla andra påviska missbruk av detta sakrament, såsom det vederstyggliga mässoffret för levande och döda.

110] 3. Likaledes, att mot Kristi uppenbara instiftelse och befallning sakramentet utdelas åt lekmännen blott under en gestalt. Detta och andra påvliga missbruk hava med stöd av Guds ord och vittnesbörd från den gamla kyrkan utförligt vederlagts i den för våra kyrkor gemensamma Augsburgska bekännelsen och dess Apologi samt Schmalkaldiska artiklarna och andra skrifter av de våra.

111] Men då vi i denna skrift företagit oss att avgiva vår bekännelse och förklaring främst i fråga om Kristi lekamens och blods sanna närvaro gent emot sakramentarierna, av vilka några under den Augsburgska bekännelsens namn skamlöst trängt in i våra församlingar, vilja vi här främst famställa och redogöra för sakramentariernas villfarelser, för att våra åhörare må ta sig i akt för dem och undvika dem.

112] Därför förkasta och frödöma vi med hjärta och mun såsom falska, villfarande och bedrägliga sakramentariernas alla meningar och läror, som icke överensstämma med den ovan framställda, i Guds ord grundade läran, utan strida mot densamma:

113] 1. Då de föregiva, att instiftelseorden icke skola förstås helt och enkelt efter ordalydelsen i deras egentliga betydelse om Kristi lekamens och blods sanna, väsentliga närvaro i nattvarden, utan genom en bildlig och figurlig tolkning tydas till att innebära en annan, ny och främmande betydelse. Vi förkasta härmed alla dylika av sakramentarierna företrädda åsikter och varandra motsägande meningar.

114] 2. Likaledes förkasta vi deras förnekande av, att Kristi lekamen och blod åtnjutas med munnen i nattvarden, och deras påstående, att Kristi lekamen åtnjutes i nattvarden endast på ett andligt sätt genom tron, så att vår mun i nattvarden mottager endast och allenast bröd och vin.

115] 3. Likaledes deras lära, att brödet och vinet i nattvarden icke äro mer än kännetecken, varigenom de kristna känner igen varandra inbördes, eller

4. att de blott äro tecken, bilder och symboler av Kristi fjärran varande lekamen på det sättet, att liksom brödet och vinet äro utvärtes spis för vår kropp, Kristi frånvarande kropp med den förtjänst, han förvärvat, är våra själars andliga spis.

116] 5. Eller att brödet och vinet icke äro annat än vårdtecken och minnesbilder av Kristi frånvarande lekamen, genom vilka vi såsom yttre underpanter skola försäkras om att tron, som vänder sig från nattvarden och uppstiger över alla himlar, däruppe blir lika sant delaktig av Kristi lekamen och blod, som vi i nattvarden sannerligen med munnen mottaga de yttre tecknen och att sålunda vår tro i nattvarden stärkes och stadfästes endast genom de yttre tecknen, men icke genom Kristi sanna och närvarande lekamen, som utdelas till oss.

117] 6. Eller att endast Kristi fjärran varande lekamens kraft, verkan och förtjänst meddelas åt tron i nattvarden och att vi sålunda bli delaktiga av hans frånvarande lekamen, ävensom att på här nämnt sätt unio sacramentalis, d.v.s. den sakramentala föreningen, bör förstås de analogia signi et signati, d.v.s. så, att brödets och vinets tecken analogivis hänsyfta på de betecknade Kristi lekamen och blod.

118] 7. Eller att Kristi lekamen och blod icke mottagas och åtnjutas på annat sätt än andligen genom tron.

119] 8. Likaså läran , att Kristus på grund av sin himmelsfärd är med sin kropp så bestämd och begränsad vid ett visst rum i himmelen, att han med densamma icke kan eller vill vara i sanning och väsentligen närvarande hos oss i nattvarden, som enligt Kristi instiftelse firas på jorden, utan är så fjärran och avlägsen därifrån, som himmelen är från jorden. Så har några sakramentarier för att bekräfta sin villfarelse avsiktligt och illvilligt förfalskat texten i Apg. 3: oportet Christum caelum accipere, d.v.s. Kristus måste intaga himmelen, och i stället skrivit: oportet Christum caelo capi, d.v.s. Kristus måste intagas av eller i himmelen eller omslutas och omfattas av den, så att han på intet sätt kan eller vill med sin mänskliga natur vara hos oss på jorden.

120] 9. Likaledes, att Kristus icke utlovat den sanna och väsentliga närvaron av sin lekamen och sitt blod i nattvarden och icke heller kunnat eller velat uppfylla ett sådant löfte, emedan hans antagna mänskliga naturs väsen och egenskaper icke kunde tillåta något sådant.

121] 10. Likaledes läran, att icke Kristi ord och allmakt, utan tron gör Kristi lekamen närvarande i nattvarden, varför en del utesluta instiftelseorden vid nattvardens hållande. Ty även om vi med rätta avvisa och förkasta den påvliga konsekrationen, vari instiftelseordens läsande såsom ett prästens verk tillskrives kraften att här åstadkomma ett sakrament, så kunna eller böra vi dock på intet sätt utelämna instiftelseorden vid nattvardens hållande, såsom vi i den föregående utredningen framhållit.

122] 11. Likaledes, att de troende enligt Kristi instiftelseord icke skola söka Kristi lekamen i nattvardens bröd och vin, utan hava att med sin tro vända sig från nattvardens bröd till den plats i himmelen, där Herren Kristus är med sin lekamen, för att där bliva delaktiga av densamma.

123] 12. Vi förkasta även den läran, att icke även de otrogna, obotfärdiga och ogudaktiga kristna, som endast bära det kristna namnet, men sakna den rätta, sanna och saliggörande tron, i nattvarden undfå Kristi lekamen och blod, utan mottaga blott bröd och vin. Och då det endast finnes två slags gäster vid denna himmelska måltid, värdiga och ovärdiga, förkasta vi också, att man gör en sådan åtskillnad bland de ovärdiga, att man menar, att de ogudaktiga epikuréerna och bespottarna av Guds ord, vilka finnas i den yttre kyrkogemenskapen, icke vid bruket av nattvarden sig själva till dom mottaga Kristi lekamen och blod, utan blott bröd och vin.

124] 13. Likaså den läran, att värdigheten består icke endast i sann tro, utan även i människans egen förberedelse.

125] 14. Likaledes den läran, att t.o.m. de sant troende, som äga och behålla en rätt, sann, levande tro, men icke tillräckligt förberett sig, såsom de haft för avsikt, skulle såsom ovärdiga gäster kunna mottaga detta sakrament sig till dom.

126] 15. Likaledes den läran, att nattvardselementen, det välsignade brödets och vinets synliga species eller gestalt, böra tillbedjas. Men att Kristus själv, sann Gud och människa, som är i sanning och väsentligen närvarande i nattvarden, skall tillbedjas i anda och sanning vid det sanna bruket av nattvarden liksom eljest och speciellt där, varest hans församling kommit samman, det kan och skall ingen förneka, om han icke är en ariansk kättare.

127] 16. Vi förkasta och fördöma också alla framfusiga, hädiska och smädande frågor och talesätt, som framställes på ett grovt, köttsligt, kapernaiskt sätt beträffande nattvardens övernaturliga, himmelska mysterier.

128] Flera andra antitheses eller avvisande motsatta läror hava i den föregående utredningen blivit tillrättavisade och förkastade, och för korthetens skull vilja vi icke här upprepa dem. Vad som härutöver kan finnas av ytterligare förkastliga åsikter och irrläror, kan man med lätthet framhämta och lära känna av den föregående utredningen. Ty vi förkasta och fördöma allt, som icke överensstämmer med, utan strider mot den förut framställda, i Guds ord fast grundade läran.