Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars.

Hebréerbrevet som helhet

Den bibelvers som är temat för denna predikan är en del av ett större sammanhang. Författaren till hebréerbrevet hade stor nöd för dem han skrev till, det ser ut som om de hade för avsikt att återgå från den kristna tron till judendomen. Brevet är ett förmaningens brev och författaren ber dem enträget att hålla fast vid bekännelsen. Han har verkligen nöd för dem, han är rädd för att en återgång till judendomen leder till att de kommer att gå evigt förlorade eftersom de "trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande." (10:29)

Genomgående för hebreerbrevet är att det nya förbundet jämförs med det gamla och framställs som vida överträffande det gamla. Jesus Kristus framställs som större än alla andra, större än profeterna, änglarna, Mose och Aron. Det nya förbundet har en bättre prästtjänst, ett bättre förbund, en bättre helgedom, ett bättre offer. Det framgår också att livet i Kristus, det nya livet, är bättre en livet under lagen (Sion istället för Sinai).

Men författaren nöjer sig inte med att konstatera faktum. Han drar också konsekvenser och uppmanar läsarna att dra konsekvenser. Orden: "Låt oss därför..." kommer fram med jämna mellanrum. Det är matnyttiga uppmaningar han ger som gäller även i vår tid. Han uppmanar oss att inte drivas bort från det vi har hört, att vi inte skall förhärda våra hjärtan, inte förakta Herrens tuktan och inte låta oss gå miste om Guds nåd. Men han uppmanar oss också att gå fram till nådens tron, att hålla fast vid bekännelsen och att hålla fast vid den rätta andliga gudstjänsten.

Vi ser här att det 2000 år gamla brevet har aktualitet i vår tid. Idag gäller det att få upp ögonen för Kristi fullkomliga gärning så att vi inte drivs hit och dit med varje vindkast i läran. "Därför måste vi så mycket mer ta fasta på det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen." (2:1)

Idag när avfallet i vår kyrka breder ut sig och den ena sanningen efter den andra arkiveras och sägs tillhöra en förgången tid då ljuder HebrŽerbrevets ord allt starkare: "Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett oss löftet är trofast." (10:23) Att hålla fast vid hoppets bekännelse innebär att vi skall följa våra lutherska fäder och hålla fast vid den rätta bekännelsen men också det innebär också ett avståndstagande från falska läror (13:7f):

Tänk på era ledare, som har predikat Guds ord för er. Se, hur de slutade sin levnad, och följ deras tro. Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet. Låt er inte föras bort av alla slags främmande läror.

Men när problem möter och avfallet tilltar runtomkring så finns det en stor fara för Guds folk, nämligen modlöshet. Det gäller då att se sakerna i sin rätta ordning. Man skall inte alltför mycket se på hur avfallet fortgår utan man skall ha blicken riktad på den dyrbaraste klenoden, det vi äger av nåd, nämligen Jesus Kristus. Det här gäller i allra högsta grad kristna i denna tidsålder, vi behöver inte frukta eller skämmas eftersom vi har en stor skatt, en skatt som består. Uppmaningen lyder: "Kasta därför inte bort er frimodighet, som ger stor lön." (10:35)

Det mindre sammanhanget (Låt oss därför.. 3:7-4:16)

I början av kapitel tre kan vi läsa att Kristus är större än Mose på samma sätt som byggmästaren är värd större heder än själva huset. Mose var tjänare i Guds hus. Mose syskon Aron och Mirjam satte sig upp mot honom i öknen, de sade: "Är då Mose den ende som HERREN talar genom? Talar han inte också genom oss?" Gud hörde detta och samlade de tre syskonen i uppenbarelsetältet och sade till Aron och Mirjam (4 Mos 12:5-8):

Hör nu mina ord. Om det finns en HERRENS profet ibland er, ger jag mig till känna för honom i en syn, och talar med honom i en dröm. Men så gör jag inte med min tjänare Mose. I hela mitt hus är han betrodd. Jag talar ansikte mot ansikte med honom, tydligt och inte i gåtor, och han får se HERRENS gestalt. Fruktar ni då inte att tala illa om min tjänare Mose?

Som följd av sin uppstudsighet så fick Mirjam spetälska. Det var illa att Aron och Mirjam och senare resten av Israel ställde sig upp mot Mose. Hur mycket värre är det då inte att sätta sig upp mot Jesus Kristus?

Därför säger den helige Ande: I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan, som när era fäder väckte min förbittring på frestelsens dag i öknen. Där frestade de mig och satte mig på prov,fastän de såg mina gärningar under fyrtio år. Därför blev jag vred på detta släkte och sade: Alltid far de vilse i sina hjärtan. De vill inte veta av mina vägar. Då svor jag i min vrede: De skall aldrig komma in i min vila. (3:7-11)

Citatet som är hämtad från psalm 95 avslutades med orden: "Då svor jag i min vrede: De skall aldrig komma in i min vila."

Kära vänner, saligheten står på spel. Därför skall vi inte avfalla från levande Gud. Utan uppmuntra varandra så att ingen av oss förhärdas genom syndens makt att bedra. Synden har makt att bedra, och det gäller för oss kristna att hålla fast. Som vi läser: "Ty, vi är Kristi vänner, om vi ända till slutet stadigt håller fast vid vår första tillförsikt."

Författaren kommer för andra gången med uppmaningen (3:15):

Idag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan.

Nu utvecklar han sitt budskap med frågor. Frågor som gällde Israels folk under ökenvandringen, men som riktades till mottagarna av brevet och som riktas till oss idag. Det är viktiga frågor och vi skall kort stanna upp inför dem.

3:16 Vilka var det då som väckte förbittring, fastän de hade hört hans röst? Var det inte alla de som Mose hade fört ut ur Egypten?

Vad var det de gjorde, de som väckte hans förbittring? Det jag kommer att tänka på är att de klagade på maten. De var inte nöjda med det himmelska mannat. De ville ha en mer exotisk maträtt, de önskade få något liknande som fanns i Egyptens avguda grytor. (4 Mos 11)

I vår tid förekommer också samma fenomen. Det rena och klara Guds Ordet duger inte som föda för folket. De vill ha något mustigare, något som mer liknar världens maträtter. Guds Ord skall vara uppblandat med allt möjligt. Och egentligen är det ju inte Ordet som är det centrala utan gemenskapen och att man trivs. Så är det också i vårt land idag och i våra kyrkor, tyvärr. Detta väcker Guds förbittring.

3:17 Vilka var han vred på under fyrtio år? Var det inte de som syndade och blev liggande döda i öknen?

Vad var det de gjorde, de som väckte Guds vrede? Guldkalven är ett exempel (2 Mos 32). Jag såg nyligen en dramafilm om tiden från Abraham fram till intåget i Kaanan ("In the beginning"). Vi kan läsa i Moseboken hur män från folket sade till Aron att man borde göra en avgudabild eftersom man inte visste vad som hänt med Mose. Aron gav dem befallning att samla in guldet för att de av det skulle göra en avgudabild. I filmen hade man ännu en sekvens som inte står omnämnd i Bibeln. Nämligen att Josua stiger fram till Aron och Aron godkänner att det inte är rätt. Men Aron säger att han gav befallning att samla in guldet för att vinna tid eftersom han trodde att folket inte skulle skänka bort sina smycken och så skulle Mose hinna återvända för att återställa lugnet.

Vare sig vi läser Bibeln eller ser filmen så är det uppenbart att folket med villighet skänkte bort sina smycken. Jag tror att det har att göra med människans syndafördärv att hon är så upprorisk mot Gud. Gäller det att offra något för Gud så känns det nog betungande, men att skänka några hundringar på nöjen och avgudabilder det berör henne inte det minsta. Aron och största delen av Israels folk föll i synd och Gud straffade folket med svärdet och omkring tretusen män föll den dagen.

Men orsaken till att alla förutom Josua och Kaleb blev liggande döda i öknen var inte guldkalven utan folkets uppror. Israels folk ville inte gå in i strid mot dem som ockuperade det utlovade landet. Josua och Kaleb företrädde en försvinnande liten minoritet, men de uppmanade folket att ta mod till sig: "Om HERREN har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss."

3:18 Och vilka gällde eden han svor, att de aldrig skulle komma in i hans vila, om inte dem som var olydiga?

Vad var det de gjorde, de om vilka Gud svor eden? Folket trotsade Guds vilja och resultatet blev en 40-årig ökenfärd, men vad värre var de gick miste om löfteslandet (4 Mos 14:29).

Här i öknen skall era döda kroppar falla, alla ni som har blivit inmöns-trade, alla som är tjugo år eller äldre, eftersom ni har knotat mot mig. Detta har sin motsvarighet i vår tid. Gud hade lovat att vara med sitt folk, han hade lovat att gå med dem i strid. Guds folk har inte rätt att säga att vi nöjer oss med ökenlivet. Nej, det det utlovade landet tillhör Guds folk. Men Kaanans land var inte löfteslandet där Guds folk får vila ut. Det slår också hebrŽerbrevet fast efter att författaren för tredje gången citerat orden: "Idag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan." (4:7-9)

Ty om Josua hade fört dem in i vilan, skulle Gud inte längre fram ha talat om en annan dag. Alltså finns det en sabbatsvila kvar för Guds folk.

Guds ord är levande och verksamt

Nu har författaren låtit Skriften tala. Han hade med Skriftens ord visat dem hur viktigt det är att de i tro tar emot Ordet. Orsaken till att folket inte kunde komma in i löfteslandet var otron, de trodde inte på Guds löfte. Men vi får tro på Guds löften, vi får tro att en sabbatsvila återstår för Guds folk. Och konsekvensen för oss är tydlig (4:11):

Låt oss därför ivrigt sträva efter att komma in i den vilan, så att ingen kommer på fall som de och blir ett exempel på olydnad.

Om Gud straffade dem som inte ville kämpa för att komma in i det jordiska löfteslandet, vad skall då hända oss om vi ger upp kampen för att nå det himmelska löfteslandet. En kristens högsta önskan är att bli salig, att få ingå i himmelens härlighet. HebrŽerbrevets författare anser detta mål vara eftersträvansvärd, långt mer eftersträvansvärt än det jordiska löfteslandet. Därför uppmanar han oss också att sträva ivrigt. Men det finns ett problem och det är att vi kan bli olydiga. Att inte tro på Guds Ord, hans uppmaning och löfte, och inte vara lydig hans befallning är ett hinder för att komma in i den saliga vilan.

Så kommer vi till den egentliga texten (4:12-13):

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars.

Guds Ord återvänder aldrig fåfängt, man brukar tala om att det endera förbättrar eller förbittrar. Guds ord är inte statiskt, det är levande och verksamt. Det är också skarpt, skarpare än ett tveeggat svärd. Guds lag och Guds evangelium tränger faktiskt igenom en människa och uppenbarar allting.

Under senare år har man diskuterat olika bibelsyner, liberal eller konservativ, historisk-kritisk eller bokstavlig. Egentligen är det nonsens, i Ordet är det Gud som ser på oss. Det är inte alls frågan om vår syn på Bibeln utan om Bibelns syn på oss. Och då är det skäl att veta att Guds Ord avslöjar allt hos människan, även hennes innersta tankar. Som nakna och utblottade skall vi stå till svars inför Gud.

Inför ett sådant Ord är det inte människans uppgift att fundera ifall hon vill lyda eller inte. Det gäller att hålla sig till det levande Ordet, ty annars dör vi. Men vi behöver inte vara rädda för Ordet. Ordet är Jesus Kristus och han kan ha medlidande med oss och med våra svagheter eftersom han själv har blivit frestad i allt liksom vi. Men han var utan synd. Och författaren drar en konsekvens av detta som avslutar avsnittet om jämförelsen mellan Kristus och Mose samt utgör inledning till avsnittet om Jesus den fullkomlige översteprästen. (4:16)

Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.

Guds levande ord är verksamt. Amen.

Logosmappen | Ola Österbackas föredrag | Tal och predikningar