Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

4:8-9

Här se vi åter, såsom jag också förut påpekat, hur ytterligt lätt det går att falla ur tron. Det visar galaternas exempel. Samma sak visar i våra dagar sakramenterarnas och vederdöparnas exempel. Ständigt och oförtrutet inpränta, driva och inskärpa vi genom predikningar, föreläsningar och böcker läran om tron, vi skilja evangelium från lag så rent som möjligt är — och likväl uträtta vi föga. Felet är djävulens, ty han är en märklig mästare, när det gäller att förföra människor. Det finns ingenting som han har svårare att tåla än en rätt kunskap om nåden och tro på Kristus. För att taga bort Kristus ur vår åsyn och ur hjärtat, ställer han därför fram andra bilder, med vilka han småningom för människor från tron och kunskapen om nåden till att tvista om lagen. Då han kommit så långt, är Kristus borttagen. Det är alltså icke utan anledning som Paulus här nästan i varje vers inpräntar Kristus, det är icke utan anledning som han så rent framställer läran om tron, som allena tillskrives makten att rättfärdiggöra, och å andra sidan nedsätter lagen genom att visa, att den har en rakt motsatt verkan, i det att den verkar vrede, förökar synden o.s.v. Ty han skulle gärna vilja övertala oss att icke på något sätt låta Kristus ryckas ur vårt hjärta, att bruden aldrig måtte släppa brudgummen ur sin famn utan alltid hålla sig till honom. Så länge han finns där är det ingen fara. Då finnes den barnsliga sucken, Fadern, barnaskapet och arvet.

Men varför säger Paulus, att galaterna återvända "till de svaga och arma elementerna", det vill alltså säga till lagen? De hade ju aldrig haft någon lag, eftersom de voro hedningar (att han skriver detta även med tanke på judarna skola vi senare se). Varför säger han icke hellre så: Förr, då ni icke kände Gud, trälade ni under sådana som till sitt väsende icke voro gudar. Men då ni nu känna Gud, varför övergiva ni då den sanne Guden för att återvända till eder avgudadyrkan? Kanske det för Paulus kommer på ett ut, att avfalla från löftet till lagen, från tro till gärningar, [602] och att tjäna gudar, som till sitt väsende icke äro gudar? — Jag svarar: Var och en som avfaller från artikeln om rättfärdiggörelsen saknar kännedom om Gud och är en avgudadyrkare. Därför är det sak samma, om han sedan återvänder till lagen eller till avgudadyrkan. Det är sak samma om han kallas munk, turk, jude eller vederdöpare. Ty sedan denna artikel uppgivits, återstår intet annat än idel villfarelse, skrymteri, ogudaktighet och avgudadyrkan, även om det till synes är den högsta helighet.

Skälet är det, att Gud icke vill (och icke heller kan, Joh. 1:18) bliva känd på annat sätt än genom Kristus. Han är den utlovade Abrahams säd, på vilken Gud har grundat alla sina löften. Därför är Kristus ensam det medel, det liv och den spegel, i vilken vi se Gud och lära känna hans vilja.

Genom Kristus förkunnar Gud för oss sin ynnest och barmhärtighet. I Kristus se vi, att Gud icke är en vredgad pådrivare och domare utan en huld och mild Fader, som välsignar oss, d.v.s. befriar oss från lagen, synden, döden och allt ont och giver oss rättfärdighet och evigt liv genom Kristus. [603] Detta är en säker och riktig kännedom om Gud, en gudagiven övertygelse, som icke bedrager utan giver en säker bild av Gud själv. Utanför denna bild finna vi icke Gud.

Den som förlorar denna kunskap måste med nödvändighet göra sig följande inbillning: Jag skall inrätta denna gudstjänst, gå in i den eller den orden, utvälja den eller den gärningen för att tjäna Gud. Och det är intet tvivel om att Gud skall se till detta, godtaga det och löna mig för det med det eviga livet. Ty han är barmhärtig och välsinnad, och eftersom han ger allt gott även åt ovärdiga och otacksamma, skall han så mycket hellre som lön för mina talrika och stora välgärningar och förtjänster skänka mig sin nåd och evigt liv. Detta är den högsta vishet, rättfärdighet eller fromhet, som förnuftet kan tänka sig, och den ha hedningar, papister, judar, mohammedaner och sekterister som gemensam egendom. De kunna icke stiga högre än fariséen hos Lukas. De känna icke trons rättfärdighet, den kristna rättfärdigheten. Ty "en oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande" (1 Kor. 2:14), likaså: "Ingen förståndig finnes, ingen finnes som söker Gud" (Rom. 3:11). Därför är det ingen som helst skillnad mellan papisten, juden, turken, sekteristen o.s.v. Personer, platser, ritual, fromhetsövningar, gärningar och gudstjänstformer äro visserligen olika, men där är samma förnuft, samma hjärta, samma mening och samma tanke hos dem alla. Turken tänker precis detsamma som kartusianerbrodern, nämligen: Om jag gör det eller det, har jag en nådig Gud, om icke, har jag en vredgad Gud. — Det finnes ingen medelväg mellan mänskliga gärningar och kännedomen om Kristus. När väl den senare fördunklats, gör det alldeles detsamma, om man sedan blir munk eller hedning eller något annat.

[604] Därför är det ren dårskap, då papister och turkar strida med varandra om religion och gudsdyrkan, då bådadera hävda, att de äga den sanna religionen och gudsdyrkan. Icke ens munkarna äro eniga sinsemellan, den ene vill anses för heligare än den andre, endast på grund av vissa yttre, dåraktiga ceremonier, medan hjärtats mening är så lika hos dem alla, att det ena ägget icke är mera likt det andra. Ty alla tänka de så här: Om jag gör denna gärning, skall Gud förbarma sig över mig, om icke, blir han vred. Varje människa som glider bort från Kristuskännedomen hemfaller därför med nödvändighet åt avgudadyrkan. Hon måste med nödvändighet göra sig en föreställning om Gud, vars motsvarighet icke finnes i verkligheten. Så t.ex. är kartusianen viss om att han behagar Gud och att han av honom skall få lön för sin möda, därför att han iakttager sin regel, och turken grundar samma visshet på iakttagandet av sin Koran.

Ingenstädes finnes en sådan Gud, som på dessa villkor förlåter synder och rättfärdiggör. Därför är detta en fåfäng tanke, en dröm, en avgudabild i hjärtat. Ty ingenstädes har Gud lovat rättfärdiggöra och frälsa människor på grund av fromhetsövningar, iakttagande av regler och gudstjänstformer, som uttänkts och inrättats av människor. Tvärtom, det finns intet som Gud avskyr mera än sådana självvalda gärningar och gudstjänstformer. [605] Det vittnar hela Skriften om, och på grund av sådant har han t.o.m. omstörtat riken och välden. Alla som förtrösta på egna krafter och egen rättfärdighet tjäna alltså en gud, som är gud endast i deras föreställning, icke till sitt väsende eller i verkligheten. Ty den sanne och verklige Guden talar så: Ingen rättfärdighet, vishet eller fromhet behagar mig utom den enda, i vilken Fadern förhärligas genom Sonen. Den som i tron griper om denne Son och i honom om mig eller mitt löfte, för honom är jag Gud, för honom är jag Fader, honom upptager jag, honom rättfärdiggör och frälsar jag. Alla andra förbliva under vreden, emedan de dyrka den som icke till sitt väsende är Gud.

Var och en som överger denna lära, hemfaller med nödvändighet åt okunnighet om Gud, om rättfärdighet, vishet och sann gudstjänst. Han blir en avgudadyrkare, som står kvar under lagen, synden, döden och djävulens välde, och allt vad han gör är förtappat och fördömt. Då därför t.ex. en vederdöpare föreställer sig, att han behagar Gud, om han döper om sig, om han överger hem, hustru och barn, om han späker sitt kött och utstår många vedervärdigheter intill själva döden, så finnes i honom icke längre en gnista Kristuskännedom, utan han har stängt Kristus ute och är fången i sina drömmar om gärningar, försakelser och späkningar, och i anden eller hjärtat finns det icke längre någon skillnad mellan honom och en turk, en jude eller en papist. Skillnaden ligger uteslutande i det yttre väsende, den ritual eller de gärningar, som han för sig utväljer.a) Likaså hysa alla munkar samma förtröstan på gärningar, fastän de skilja sig genom dräkt och andra yttre ting.

På samma sätt göra nu för tiden åtskilliga andra, som vilja räknas för evangeliska lärare och som också, om man ser till ordalydelsen, lära, att människorna genom Kristi död befrias från sina synder. Samtidigt tillfoga de emellertid Kristus den största skymf, [606] i det att de på ett brottsligt och gudlöst sätt förvrida och fördärva hans ord. De lära på det sättet om tron, att de tillskriva kärleken mera än tron. Ty de drömma om att Gud ser till oss och upptager oss för den kärleks skull, med vilken vi älska Gud och nästan, sedan vi redan blivit försonade. Om detta är sant, ha vi icke alls något behov av Kristus. På det sättet tjäna de icke den sanne Guden utan sitt hjärtas avgud, som de själva funderat ihop åt sig. Ty den sanne Guden ser icke till oss, tager sig icke an oss för vår kärleks, våra dygders eller vår förnyelses skull utan för Kristi skull. Men de invända: Gud befaller dock, att vi skola älska honom av allt hjärta. — Riktigt. Men det går icke att därav draga följande slutsats: Gud befaller, alltså göra vi. Om vi älskade Gud av allt hjärta, skulle vi förvisso bliva rättfärdiggjorda och levandegjorda på grund av denna lydnad, enligt detta ord: "den människa som följer dem skall leva genom dem" (3 Mos. 18:5). Men evangeliet säger: Du gör icke efter dem, alltså skall du icke leva genom dem. Ty detta bud: Du skall älska Herren o.s.v., fordrar fullkomlig lydnad, fullkomlig gudsfruktan, fulkomlig förtröstan och kärlek till Gud. Sådana krav uppfyller icke människan, och hon kan icke uppfylla dem i detta sitt fördärvade tillstånd. Därför rättfärdiggör icke denna lag, utan den anklagar och fördömer alla människor, enligt Pauli ord: "Lagen åstadkommer ju vrede" (Rom. 4:15). Men Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en som tror.

En jude, som håller lagen i den tron, att han genom denna lydnad för lagen skall behaga Gud, dyrkar alltså icke sina fäders Gud utan är en avgudadyrkare, som tillbeder sitt hjärtas drömbild och avgud, som icke finnes någonstädes. Ty hans fäders Gud, som han berömmer sig av att dyrka, har givit löftet om Abrahams säd, som skulle välsigna alla folk. Därför är det icke genom lagen utan genom evangeliet om Kristus som man lär känna Gud och undfår välsignelse.

Ehuru Paulus egentligen riktar dessa sina ord: "Tidigare, då ni inte kände Gud, var ni slavar" o.s.v., till galaterna, som voro hedningar, [607] bestraffar han med samma ord även judarna, vilka visserligen utvärtes sett hade förkastat avgudarna men invärtes dyrkade dem mera än hedningarna gjorde. I Rom. 2:22 säger han om dem: "Du som avskyr avgudarna, du plundrar templen." Hedningarna voro icke Guds folk, eftersom de icke hade Ordet, och därför var deras avguderi grovt och påtagligt. Men judarna, som också voro avgudadyrkare, smyckade sin gudlösa gudstjänst med Guds namn och Guds ord, som alla verkhelgon bruka göra, och vilseförde många med detta sken av gudaktighet. Ju heligare och andligare avgudadyrkan är, desto farligare är den därför.

Men hur skall man kunna förena de båda till synes mot varandra stridande satser, som Paulus här uppställer ("I känden icke Gud", och: "I dyrkaden Gud")? Svar: Alla människor ha av naturen den allmänna insikten, att det finnes en Gud, enligt Rom. 1:19 f.: "Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem ... Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat." Vidare omvittna också de gudstjänstbruk och religioner, som funnits och alltjämt finnas hos alla hedningar, att alla människor haft ett slags allmän gudskunskap. Huruvida de äga den av naturen eller genom tradition från sina förfäder, det vill jag icke nu avgöra.

Men här invänder åter någon: Om alla människor känna Gud, varför säger då Paulus, att galaterna icke kände Gud, innan evangelium predikats för dem. Svar: Det finns två slags gudskunskap, allmän och särskild. Den allmänna ha alla människor. De veta, att det finns en Gud, att han skapat himmel och jord, att han är rättfärdig, att han straffar de ogudaktiga o.s.v. Men vad Gud tänker om oss, vad han vill giva och göra att vi må befrias från synd och död och bliva saliga — vilket är den egentliga och sanna gudskunskapen —, det veta människor icke. På samma sätt kan det ju hända, att jag känner någon till utseendet och likväl icke i egentlig mening känner honom, [608] eftersom jag icke vet, huru han är sinnad mot mig. Likaså veta människor av naturen, att det finnes en Gud, men vad han vill och icke vill veta de icke, ty det är skrivet: "ingen finnes som söker Gud." (Rom. 3:11), och på ett annat ställe: "Ingen har någonsin sett Gud" (Joh. 1:18), d.v.s. ingen känner Guds vilja. Men vad gagnar det att veta, att det finnes en Gud, om man icke vet, huru han är sinnad emot en? När det gäller denna fråga, göra sig människor olika föreställningar. Judarna inbilla sig göra Guds vilja, om de dyrka honom enligt föreskrifterna i Mose lag, turkarna om de lyda Koranen, munken om han handlar efter bästa förstånd och insikt. Men alla fara de vilse och "förblindades av sina falska föreställningar", såsom Paulus säger i Rom. 1:21, eftersom de icke veta, vad som behagar och vad som misshagar Gud och i stället för den sanne och verklige Guden tillbedja sitt hjärtas drömmar, som till sitt väsen äro ingenting.

Det är detta som Paulus syftar på, då han säger: "Då ni icke kände Gud", d.v.s. då ni icke visste, vad som var Guds vilja, "var ni slavar under gudar som egentligen inte är några gudar", d.v.s. ni tjänade edra hjärtans drömmar och tankar, i det att ni inbillade er att Gud skulle dyrkas med vissa gärningar, efter viss ritual. Ty därav att människor kände denna översats: Det finnes en Gud, uppkom all slags avgudadyrkan, vilken utan denna kunskap om gudomen skulle varit okänd i världen. Men emedan människorna hade denna naturliga gudskunskap, gjorde de sig utan Ordet och i strid mot det fåfängliga och gudlösa tankar om Gud, och till dessa tankar höllo de sig som till sanningen själv. I dessa sina tankar föreställde de sig Gud annorlunda än han i verkligheten är. Så t ex. tänker sig munken Gud sådan, [609] att han förlåter honom hans synder, giver honom nåd och evigt liv, om han följer föreskrifterna i sin klosterregel. Någon sådan Gud finns icke. Alltså tjänar och tillbeder han icke den sanne Guden utan en, som till sitt väsen icke är Gud, nämligen sitt hjärtas diktade avgud, sin falska och intiga mening om Gud, vilken han tror vara den vissaste sanning. Men nu tvingas själva förnuftet att medgiva, att en mänsklig mening icke är Gud. Om alltså någon försöker dyrka eller tjäna Gud utan Ordet, så är det, som Paulus säger, icke den sanne Guden utan en som till sitt väsen icke är Gud, som han tjänar.

Det gör alltså föga skillnad, om han här förstår "stadgar" om Mose lag eller om vilka hedniska stadgar som helst (egentligen och i främsta rummet syftas dock här på elementerna eller bokstäverna i den mosaiska lagen). Ty den som faller från nåden till lagen faller icke mjukare än den, som faller från nåden till avgudadyrkan. Utanför Kristus finnes nämligen ingenting annat än idel avgudadyrkan, en falsk inbillning om Gud, vilken inbillning är en avgud, vare sig den kallas Mose lag eller påvens lag eller turkens Koran. Därför säger aposteln nu med en viss förvåning: [forts.]

a) Hs: "Alltså går vederdöparen och funderar: Om vi döpa om oss och övergiva våra hem; Luther intet om korset; man måste gjuta sitt blod och övergiva allt — han har avfallit från Kristus. Och då han tvistar om sitt kors och sin försakelse, skiljer han sig i intet avseende från en turk i anden och hjärtat, utom att han utväljer andra gärningar och yttre åthävor — det har ingen betydelse, men i hjärtat är han densamme [som turken]." -Tillbaka

Logosmappen | Till början