Martin Luther: Stora Galaterbrevskommentaren

4:9b

Han förundrar sig alltså storligen över att galaterna, som redan genom evangelium lärt känna Gud, så snabbt låtit sig förföras av de falska apostlarna till att återvända till de svaga och arma elementerna. Så skulle det förvisso också synas mig underligt, om vår församling, som genom Guds nåd är utmärkt väl undervisad i den rena och sunda läran om tron, genom en eller annan predikan av någon svärmeande läte sig förvillas därhän, att den icke längre ville erkänna mig som sin lärare. [611] Det kommer väl att ske en gång, om icke i min livstid så dock sedan jag gått hädan. Ty då skola många uppträda och vilja vara lärare, som under gudsfruktans förevändning skola förkunna sina villoläror och på kort tid bryta ned allt vad vi under lång tid och med mycken möda byggt upp. Vi äro icke bättre än apostlarna, som redan under sin livstid icke utan smärta sågo de församlingar fördärvas, som de hade planterat genom sin ämbetsutövning. Det är alltså icke ägnat att förvåna, om vi i våra dagar nödgas bevittna samma onda i församlingar, där sekteristerna härska. Efter vår död skola de innästla sig även i andra församlingar, smitta dem med sitt gift och fördärva dem. Lika fullt skall Kristus behålla herraväldet till världens slut, men på ett underligt sätt, såsom under påvedömet.a)

Paulus talar verkligt nedsättande om lagen, då han kallar den "elementer", liksom i början på fjärde kapitlet, och till på köpet icke elementer rätt och slätt utan "svaga och arma elementer". Är det icke hädelse att giva Guds lag sådana skändliga namn? I sitt rätta bruk bör lagen verka för löftena och nåden. Strider den emot dem, är den icke längre Guds heliga lag utan en falsk djävulslära, som endast driver till förtvivlan. Därför skall den förkastas och utstötas. Då han talar om lagen såsom svaga och arma elementer, talar han alltså om lagen enligt de övermodiga och inbilska skrymtarnas uppfattning, vilka söka bli rättfärdiggjorda genom den, [612] icke om lagen i andlig mening, som verkar vredesdom. Ty som vi redan många gånger framhållit, i sitt rätta bruk håller lagen de orättrådiga i styr och förskräcker och förödmjukar de övermodiga. I denna funktion är den icke endast ett kraftigt och rikt element utan den är allsmäktig och allrik, ja, den är oövervinnelig allmakt och rikedom. Ty om man vill jämföra lagen med samvetet, så är samvetet svagt och fattigt men lagen är oerhört stark och rik. Den har större kraft och rikedom än himmel och jord rymma, så att t.o.m. en enda prick eller en enda bokstav i lagen kan döda hela människosläktet, såsom berättelsen om laggivningen ger vid handen, 2 Mos. 19 och 20. Ty samvetet är så ömtåligt, att det bävar och bleknar också för den ringaste synd. Och detta är lagens sanna, andliga bruk, men därom talar Paulus icke här.

Utan här talar han om skrymtarna, som missbruka lagen, [613] som ha fallit ur nåden eller som ännu icke kommit fram till nåden utan eftersträva rättfärdiggörelse genom lagen och möda och trötta sig dag och natt med sina laggärningar, såsom Paulus vittnar om judarna i Rom. 10:2 f.: "Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet." Sådana människor lita på att de genom lagen skola kunna vinna kraft och rikedom för att kunna sätta den rättfärdighetens makt och rikedom, som de vunnit genom lagen, mot Guds vredesdom. De tro sig om att med sådant kunna försona Gud och bliva frälsta. När lagen användes på det sättet är det riktigt att beteckna den som "svaga och arma elementer", sådana som icke kunna hjälpa, som varken ha råd eller tillgångar.

Och den som här ville öva sin vältalighet skulle kunna utlägga dessa ord vitt och brett under åtminstone tre av vältalighetslärans vanliga synpunkter: aktivt, passivt och neutralt. Aktivt sett är lagen ett svagt och armt element, emedan den gör människorna svagare och fattigare. Passivt är den det, emedan den icke själv har några rättfärdighetens krafter eller skatter att giva eller meddela. Och neutralt eller i och för sig betraktad är den själva svagheten och fattigdomen, eftersom den mer och mer bedrövar och plågar svaga och fattiga människor. Att vilja bliva rättfärdiggjord genom lagen är därför detsamma som om någon redan förut svag och sjuk människa utöver vad hon redan hade försökte skaffa sig en ännu värre sjukdom, [614] som riktigt kunde taga livet av honom, och likväl menade sig därigenom skola bota sin sjukdom. Det är som om en fallandesjuk till på köpet skaffade sig pest, eller som om den spetälske ginge till en annan spetälsk och tiggaren till en annan tiggare för att den ene skulle hjälpa den andre och göra honom rik. Det vore ju att riktigt handla efter ordspråket: Den ene mjölkar bocken och den andre håller ett såll under.

Denna föraktliga bild av lagen är synnerligen träffande. Paulus vill med den åskådliggöra, att de som söka bliva rättfärdiggjorda genom lagen därav skörda den vinningen, att de från dag till dag bliva allt svagare och fattigare. Ty i sig själva äro de svaga och fattiga: de äro av naturen vredens barn, hemfallna åt död och evig fördömelse, och de gripa efter det som är rena svagheten och tiggeriet för att där hämta kraft och rikedom. Varje människa som avfaller från löftet till lagen, från tron till gärningarna, uträttar därmed ingenting annat än att hon lägger på sig, svage och arme stackare, ett outhärdligt ok, enligt Apg. 15:10. Och genom att bära detta ok blir hon tio gånger svagare och fattigare, tills hon slutligen förtvivlar, såvida icke Kristus kommer och befriar henne.

Detsamma lär oss också evangeliets berättelse om kvinnan, som haft blodgång i tolv år och lidit mycket hos många läkare, till vilka hon fått betala ut hela sin förmögenhet utan att bliva botad. Tvärtom, ju längre hon var under deras vård, desto värre blev det med henne (Mark. 5:25 f.). Alla som göra lagens gärningar i avsikt att bliva rättfärdiggjorda genom dem, de icke endast förfela sitt mål, utan de bliva i dubbel måtto orättfärdiga. De bliva, som sagt, svagare, fattigare och mindre skickade till allt gott verk genom lagen. [615] Det har jag fått märka hos mig själv och hos många andra. Ty under påvedömet såg jag åtskilliga munkar, som med brinnande iver gjorde många och stora gärningar för att förvärva rättfärdighet och frälsning, och likväl kunde ingen människa vara mera otålig, svag och eländig, ingen mera klentrogen, bävande och förtvivlad än de. Överhetspersoner, som hade de viktigaste och tyngsta uppdrag att sköta, voro icke så otåliga, så kvinnligt obehärskade, de voro icke så vidskepliga, klentrogna, räddhågade o.s.v. som sådana verkhelgon.

Var och en som söker rättfärdighet genom lagen uppnår alltså endast, att han genom ständigt upprepade handlingar hos sig befäster den inställning,⁴²⁾ i vilken han företog den första av dessa handlingar. Och denna inställning innebär, att den vredgade och förfärlige Guden skall försonas genom gärningar! Med denna tanke börjar människan med sina gärningar. Men hon kan aldrig uppfinna så många gärningar, att samvetet får frid, utan hon åtrår ständigt fler, ja, i själva de gärningar hon utför finner hon synder. Därför kan hennes samvete aldrig bli visst, utan hon måste alltid tvivla och tänka så: Du har icke hållit mässa rätt, icke bedit rätt, du har underlåtit något, du har begått den eller den synden. Då darrar hjärtat och finner sig alltid betungat med många vagnslaster synder, som oavbrutet växa i antal. Så kommer människan allt längre bort från rättfärdigheten, tills hon slutligen ådragit sig en beständig förtvivlan. I dödskampen ha därför många i förtvivlan jämrat sig: Jag eländige, jag har icke hållit min ordensregel! Vart skall jag fly för den vredgade domaren Kristus? O, om jag hade varit en svinaherde eller den ringaste av alla människor! — Så är munken vid slutet av sitt liv svagare och fattigare, mera klentrogen och räddhågad än i början, [616] då han inträdde i orden. Och skälet är detta, att han försökte stärka sig med svagheten och bliva rik genom fattigdomen. Han var sjuk och fattig, och lagen eller de mänskliga stadgarna eller hans ordensregel skulle skänka honom hälsa och rikedom, men i stället blev han svagare och fattigare än publikaner och skökor. Ty de ha icke denna olyckliga gärningsvana eller gärningsinställning att stödja sig på, utan hur mycket de än känna sina synder, kunna de likväl säga med publikanen: "Gud, var nådig mot mig, syndare." (Luk. 18:13). Munken däremot har genom övning i de svaga och arma elementerna skaffat sig denna inställning: Om du håller regeln, blir du frälst. Han är så dårad och fångad av denna falska övertygelse, att den icke blott hindrar honom från att gripa om nåden utan även kommer honom att glömma, att det finns någon nåd. Därför räcka hans gärningar icke till för honom, vare sig de han gjort eller de han gör, hur många och stora de än äro, utan han spejar och söker efter ständigt nya och åter nya gärningar, med vilka han försöker försona Guds vrede och göra sig rättfärdig, tills han slutligen måste förtvivla. Den som faller från tron och far efter lagen förlorar alltså, liksom hunden i Aesopus' fabel,⁴³⁾ sitt köttstycke, i det han gapar efter dess spegelbild.

Därför är det omöjligt för de människor, som genom lagen söka sörja för sin frälsning — och den inställningen ha alla av naturen — att någonsin få frid. De åstadkomma endast, att de lägga lag till lag och plåga sig själva och andra med den. De tilltyga sig själv och andra och sina samveten så illa, att många av dem dö en för tidig död, emedan sorgen blir dem övermäktig. Ty varje lag föder alltid tio andra, och så växa de i oändlighet. Det framgår tydligt av de oräkneliga lagsamlingarna, särskilt "Summa angelica", som hellre borde kallas "Summa diabolica".⁴⁴⁾

Kort sagt, den som strävar efter att bliva rättfärdiggjord genom lagen ger sig in på ett företag, som han aldrig kan genomföra. Här kan man, såsom kyrkofäderna gjort, tillämpa yttranden av forntidens lärde och vise män om ett fåfängt arbete, såsom att vältra en rund sten uppför en brant, att bära vatten i ett såll o.s.v. [617] Jag antar, att kyrkofäderna genom sådana diktade liknelser velat hos sina lärjungar inskärpa skillnaden mellan lag och evangelium. De ville åskådliggöra, att de som fallit ur nåden visserligen möda och trötta sig med träget och besvärligt arbete, men att all deras möda är fåfäng. Om sådana kan man med full rätt säga, att de vältra en rund sten uppför en brant och så möda sig förgäves, såsom skalderna berätta i sagan om Sisyfus. För varje gång som han i underjorden vältrat upp sin sten till toppen av berget, rullade den tillbaka igen. Att ösa vatten i ett såll innebär också att trötta sig med ett ändlöst och onyttigt arbete. Så föreställde sig skalderna, att Danaos' döttrar i underjorden fingo bära vatten i såll för att fylla en så utan botten.⁴⁵⁾

Och jag skulle vilja förse er, som studera den heliga Skrift, med många sådana liknelser, för att ni desto bättre må kunna fatta skillnaden mellan lag och evangelium. Att vilja rättfärdiggöras genom lagen är att räkna upp pengar ur ett tomt skrin, att äta av ett tomt fat och dricka ur en tom bägare. Det är att söka kraft och rikedom där det icke finnes annat än svaghet och armod. Det är att lägga sten på börda, att vilja betala hundra riksdaler utan att äga en skilling, att taga kläderna av en naken, att störta en sjuk och behövande i än större svaghet och brist.

Men vem skulle väl trott, att galaterna, som med den store aposteln som lärare inhämtat den rena och vissa läran, så fort skulle låta sig föras bort från den av de falska apostlarna och helt fördärvas. Det är alltså icke utan skäl som jag ständigt inpräntar, att avfallet från evangeliet kan gå lätt. Ty icke ens fromma människor besinna tillräckligt, vilken dyrbar och oumbärlig skatt den sanna Kristuskännedomen är. [618] Därför använda de icke tillräcklig omsorg och flit för att säkert inhämta och fasthålla den. Och större delen av dem som höra Ordet öva sig icke genom korset, strida icke mot synden, döden och djävulen utan leva säkra, utan all strid. Emedan sådana icke äro rustade med Guds ord mot djävulens illfundighet, och emedan de icke övas och beprövas i anfäktelser, få de aldrig någon erfarenhet av Ordets nytta och kraft. I skrifttrogna lärares närvaro härma de visserligen efter deras ordasätt, och själva äro de fullt och fast övertygade om att de utmärkt fattat rättfärdiggörelsen. Men då de goda lärarna äro borta och vargar i fårakläder komma i deras ställe, så går det dem som galaterna. De låta sig fort och lätt förföras och fördärvas.

Men Paulus har sitt särskilda uttryckssätt, som de andra apostlarna icke använda. Ty ingen av dem ger lagen sådana namn, ingen säger, att den är svag och fattig, d.v.s. ett element, som är mer än onyttigt till rättfärdighet. Sådant är Paulus ensam om. Och jag skulle icke våga säga sådant om lagen, utan jag skulle anse det som den värsta hädelse mot Gud, om Paulus icke hade gjort det förut. — När lagen är svag och fattig och när den är stark och rik, det har jag ovan utförligt redogjort för.

Men om Guds lag är svag och oduglig till rättfärdiggörelsen, gäller detta ännu mycket mer om påvens lagar. Icke som om jag utan vidare och över huvud fördömde hans lagar. Flera av dem anser jag nyttiga för yttre tukt, för att allt i kyrkan må ske med ordning, [619] så att där icke uppstår tvedräkt, hat o.s.v. De äro nyttiga på samma sätt som kejsarens lagar äro nyttiga för en god statsstyrelse. Men påven är icke nöjd med ett sådant erkännande av hans lagars betydelse, utan han fordrar att vi skola tro, att vi rättfärdiggöras och vinna frälsning genom att lyda dem. Detta förneka vi, och med samma förtröstansfulla visshet som Paulus talar mot Guds lag fälla vi över påvens dekret, stadgar och lagar den domen, att de icke endast äro svaga, fattiga och till rättfärdighetens ernående odugliga elementer utan även avskyvärda, förbannade och djävulska, emedan de häda nåden, fördärva evangeliet, avskaffa tron och taga bort Kristus.

I samma mån alltså som påven fordrar deras iakttagande såsom nödvändigt för saligheten, är han Antikrist och Satans ståthållare. Och alla hans anhängare, som bekräfta dessa hans styggelser och hädelser eller hålla hans stadgar i den meningen, att de genom dem avse att förtjäna syndernas förlåtelse, äro Antikrists och djävulens trälar. Men hela påvekyrkan har redan under många århundraden lärt och hållit dem såsom nödvändiga till frälsning. Detta visar, att påven sitter i Guds tempel och själv ger sig ut för att vara Gud. Han är "motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt" (2 Tess. 2:4). Ty människor ha mer fruktat och vördat påvens lagar och förordningar än Guds ord och förordningar. Därför har han blivit himmelens, jordens och helvetets herre med tredubbel krona. Därför ha hans verktyg, kardinaler och biskopar, blivit världsliga konungar och furstar. Om han icke med sina lagar betungade samvetena, skulle han därför icke länge kunna bibehålla sin fruktansvärda makt, sin värdighet och sina rikedomar, utan hela hans välde skulle störta samman.

Den lära, som Paulus här behandlar, är synnerligen betydelsefull, och därför bör den noga övervägas. Han säger ju, att detta att falla ur Guds nåd är detsamma som att förlora all kunskap om sanningen. De som falla ur nåden sakna därför all kunskap om sin synd, om den lag som de lyda, om sig själva och om allting över huvud. [620] De vilja visserligen vara lärare i lagen, säger Paulus, men "förstår varken vad de säger eller vad de så säkert uttalar sig om" (1 Tim. 1:7). Ty utan kännedom om nåden, d.v.s. evangeliet om Kristus, kan människan omöjligt förstå, att lagen är ett svagt och armt element, odugligt till rättfärdigheten, utan hon har en rakt motsatt åsikt om lagen, nämligen att den icke endast är nödvändig för frälsningen utan att den till på köpet gör de svaga och arma starka och rika, d.v.s. att de genom att göra lagen förtjäna rättfärdighet och evig salighet. Genom en sådan åsikt förnekas Guds löfte och borttages Kristus men upprättas lögn, gudlöshet och avgudadyrkan. Men påven har med alla sina biskopar och universitet och hela sin synagoga lärt, att hans lagar äro nödvändiga för ernående av rättfärdighet. Därför har han varit en lärare i de svaga och fattiga elementer, genom vilka han gjort Kristi kyrka över hela jorden så ytterligt sjuk och arm, d.v.s. han har betungat och jämmerligen plågat henne med sina ogudaktiga lagar, sedan han fördunklat Kristus och stenat och begravt hans evangelium. Den som vill hålla påvens lagar utan att våldföra sig på sitt samvete bör alltså hålla dem utan tanke på att därigenom ernå rättfärdighet, ty den skänkes av Kristus ensam.

Han förebrår alltså galaterna för att på nytt vilja bliva trälar. Denna träldom fördömer han. Ty för den som vill träla under lagen och sålunda redan själv är svag och fattig, för honom blir lagen till svaghet och armod. Ty här mötas två sjuka tiggare, av vilka ingendera kan hjälpa den andre. En enda stark man kan fördraga tio svaga, men tio svaga kunna icke fördraga en stark. En tålmodig man kan uthärda många, ja, ett helt kungarike, men en otålig kan icke uthärda en enda. Såsom starka vilja vi alltså gärna tåla lagen, men vi vilja ha den stark och rik, d.v.s. såsom utövande sin makt mot kroppen. I denna mening, säger jag, skulle vi gärna hålla alla lagar, som påven och juristerna stiftat, ty då skulle vi tjäna lagen endast med kroppen och lemmarna, icke med samvetet. Men påven fordrar, att hans lagar skola hållas ut ifrån denna uppfattning: Om du gör efter lagen, är du rättfärdig, om icke, är du fördömd. Då är lagen ett svagt och armt element. Och där samvetet ligger i sådan träldom, där kan icke finnas annat än svaghet och armod. Därför ligger hela tonvikten på ordet tjäna. Vad Paulus vill avvärja är, att samvetet skulle träla i fångenskap under lagen. Det skall vara fritt, skall vara lagens härskarinna, icke dess slavinna. Ty för samvetet är lagen död, och samvetet är dött för lagen. Den saken ha vi utförligare behandlat i andra kapitlet ovan.

a) Hs endast: "Fallet är lätt, då en svärmare kommer, som även han bär Kristi, löftets namn, tills han kommer i samtal med oss; sedan kommer han med den kristna kärleken, till slut glömmes Kristus helt och det blir idel kärlek, som i vår tid skett med svärmarna. Nu ha de intet annat för ögonen än artikeln om nattvarden o. s. v." -Tillbaka

42) "Inställning" översätter här det grekiska ordet héxis, som betyder "tillstånd, färdighet, skicklighet", lat. hábitus. Skolastikerna lärde i anslutning till Aristoteles, att dygden och alltså även rättfärdigheten förvärvades genom övning, genom att man ofta gör dygdiga gärningar. Luther visar här, att människan icke kan skapa om sitt hjärta och göra det rätt inför Gud. Hennes rättfärdighetsgärningar befästa endast den egenrättfärdiga inställningen, i vilken de företagas. Den färdighet eller habitus som vinnes är alltså icke en dygd utan synd. -Tillbaka

43) Aesópus, grekisk fabeldiktare i sjätte årh. f. Kr. Med sin höga uppskattning av all folklig vishet intresserade Luther sig mycket för Aesópus. Han gjorde förarbeten till en tysk upplaga av fablerna, vilken dock icke fullbordades. -Tillbaka

44) Huvudsakligen såsom handledning för biktfäder författades under medeltiden talrika s.k. summae casuum conscientiae, sammanställningar av råd i samvetskonflikter. Dessa kasuistiska verk innehöllo även åtskilligt kyrkorättsligt stoff. Summa angelica betyder "den änglalika summan", Summa diabolica däremot "den djävulska summan". -Tillbaka

45) Enligt den grekiska sagan var Sisyfus konung i Korint. Han hade genom en mängd brott utmanat gudarnas vrede, varför han till straff i dödsriket måste rulla ett klippblock uppför en hög brant, endast för att se det rulla tillbaka, då han nått toppen. — Dánaos' femtio döttrar (utom en) hade under bröllopsnatten på faderns anstiftan mördat sina män, varför de i dödsriket fingo det straff, som skildras i texten. -Tillbaka

Logosmappen | Till början