Förbannelsen är alltså ett slags syndaflod, som suger till sig allt som är utanför Abraham, d. v. s. utanför tron och det åt Abraham givna löftet om välsignelse. Men om själva den lag, som enligt gudomlig befallning gavs genom Mose, lägger dem under förbannelse, som stå under den, så gäller detta så mycket mer om de lagar eller stadgar, som det mänskliga förnuftet uppfunnit. [392] Den som alltså vill undgå förbannelsen skall gripa löftet om välsignelse eller gripa Abrahams tro. I annat fall förbliver han under förbannelsen. Av detta ställe: »I dig skall alla folk bli välsignade.» o. s. v. följer alltså, att alla folk, som levat före, samtidigt med eller efter Abraham, förbannas och skola förbannas i evighet, om de icke välsignas i Abrahams tro, åt vilken det löfte är givet, som skall göras kunnigt för hans säd.

Detta är mycket nyttigt att veta, ty det duger som tröst åt samvetena. Vidare lär det oss att himmelsvitt skilja trons rättfärdighet från köttets eller den borgerliga rättfärdigheten. Ty Paulus rör sig här icke på det borgerliga utan på det teologiska och andliga området, inför Gud - detta sagt för att icke någon fåkunnig människa må förebrå honom för att tala illa om och förkasta de borgerliga lagarna och dem som handhava överhetsämbeten. Här sitter Hieronymus fast utan att kunna säga något, som har med saken att göra. Och sofisterna äro här stummare än fiskar. Därför skall läsaren erinras om att det här icke rör sig om borgerliga lagar och seder eller om samhällsväsendet, som är inrättat av Gud och är något gott, som Skriften på andra ställen anbefaller och uttalar sitt gillande av. Utan här rör det sig om den andliga rättfärdighet, genom vilken vi rättfärdiggöras inför Gud och kallas Guds barn i himmelriket. a) Kort sagt, här säges ingenting om det kroppsliga livet utan om det eviga, där man icke skall hoppas välsignelse eller söka rättfärdighet genom lagen, genom mänskliga stadgar eller över huvud genom något i detta livet utom löftet till Abraham om välsignelse. [393] De borgerliga lagarna och ordningarna må bestå i sitt sammanhang och på sin plats. En husfader eller en överhetsperson må stifta de bästa och mest utmärkta lagar, de befria likväl icke från förbannelsen inför Gud. Det babyloniska väldet var inrättat av Gud och överlämnat åt konungar, det hade de bästa lagar, och alla folk hade fått befallning om att lyda dem. Icke desto mindre befriade icke lydnaden för dessa lagar från den gudomliga lagens förbannelse. Vi lyda ju de kejserliga lagarna, men därigenom äro vi icke rättfärdiga inför Gud, ty här befinna vi oss på ett annat område.

Jag har en bestämd anledning att betona denna skillnad. Ty det är mycket nyttigt att upprätthålla den, ehuru endast få människor lägga märke till den och förstå den. Då går det lätt att förblanda den himmelska och den borgerliga rättfärdigheten. När det gäller den borgerliga rättfärdigheten, skall man taga hänsyn till lagar och gärningar, men då det gäller den andliga, gudomliga och himmelska rättfärdigheten, skola alla lagar och gärningar föras utom synhåll, och man skall fästa blicken uteslutande på det åt Abraham givna löftet om välsignelse, vilket ställer fram Kristus såsom välsignare, såsom givare av nåd och Frälsare. Den andliga rättfärdigheten skall alltså, utan hänsyn till lag och gärningar, inrikta sig uteslutande på den genom Kristus tillbjudna och givna nåden och välsignelsen, så som den utlovades åt Abraham och blev trodd av honom.

Härav är lätt att inse, att detta är ett mycket starkt bevis. Ty om man skall hoppas på och mottaga välsignelsen genom Kristus ensam, följer med nödvändighet antitetiskt, att den icke mottages genom lagen. De som äro under lagen varda alltså icke välsignade utan förbliva förbannade. Ty välsignelsen gavs före och utan lagen åt den troende Abraham. [394] Men med samma tro som han trodde på den kommande Kristus Välsignaren tro vi på den närvarande, och så rättfärdiggöras vi genom tron, liksom Abraham rättfärdiggjordes genom tron. De som äro under lagen äro alltså under förbannelsen.

Påven och biskoparna tåla icke att höra detta. Men det anstår icke oss att tiga, utan vi böra säga som sanningen är, att påvedömet är förbannat, att den kejserliga lagen och rätten är förbannad. Ty enligt Paulus är allt förbannat som står utanför löftet och Abrahams tro. Då våra motståndare höra detta, giva de våra ord en illvillig tolkning, som om vi lärde, att man icke skall hedra överheten, som om vi uppviglade folket mot kejsaren, fördömde alla lagar, upplöste och omstörtade stater o. s. v. Men de göra oss den största orätt. Ty vi skilja mellan kroppslig och andlig välsignelse och hålla före, att kejsaren är välsignad med kroppslig välsignelse, ty det är en välsignelse att ha överhet, lagar, borgerliga förordningar, att ha hustru, barn, hus och åkrar. Ty allt detta är Guds goda skapade verk. Men genom denna kroppsliga välsignelse, som hör tiden till och tager slut, befrias vi icke från den eviga förbannelsen. Därför fördöma vi icke lagarna, och icke heller äro vi upproriska mot kejsaren, utan vi lära, att man skall lyda honom, frukta och hedra och vörda honom, men i borgerlig mening. Men på vårt teologiska område, där det rör sig om rättfärdighet inför Gud, hävda vi ståndaktigt med Paulus, att allt som står utanför Abrahams löfte och tro är förbannat och förbliver under den himmelska och eviga förbannelsen, [395] då det är fråga om att förbida ett liv efter detta och en annan välsignelse efter den kroppsliga.

Korteligen, vi anse, att allting är Guds goda skapelse. Att ha hustru, barn, tillgångar, att ha lagar, borgerliga ordningar och livsformer är en gudomlig välsignelse på sitt område, det är, det innebär en timlig välsignelse, som hör detta livet till. Men alla tiders gärningsrättfärdiga, judar, papister och sekterister m. fl., förblanda och förvirra dessa ting, emedan de icke skilja mellan kroppsliga och andliga välsignelser. Därför säga de: Vi ha lagen, den är god, helig och rätt; alltså rättfärdiggöras vi genom den. Vem förnekar väl att lagen är god? Men å andra sidan är den också förbannelsens, syndens, vredens och dödens lag. Därför gäller det att här draga upp en skiljelinje, på detta sätt: Gud har en dubbel välsignelse, en kroppslig för detta livet och en andlig för det eviga livet. Därför säga vi, att det är en välsignelse att ha ägodelar, barn o. s. v., men i sin mån, det är, för detta livet. Men för det eviga livet räcker det icke med att vi ha kroppsliga välsignelser. Ty sådana ha också de ogudaktiga i stort överflöd. Det är icke nog med att vi ha lagens borgerliga rättfärdighet, ty de mest ogudaktiga utmärka sig också genom den. Dessa sina gåvor strör Gud fritt ut över världen åt både onda och goda, liksom »han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga» (Matt. 5, 45). Ty han är rik och rundhänt mot alla. Och det är för honom en ringa sak att lägga hela skapelsen under de ogudaktigas fötter, Rom. 8, 20: »Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja.» De som endast ha dessa kroppsliga välsignelser äro alltså icke därför Guds barn, icke välsignade inför Gud i andlig mening såsom Abraham, utan de stå under förbannelsen, såsom Paulus säger: »Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse.»

[396]  Och Paulus hade kunnat uttrycka sig utan varje inskränkning och sagt: Allt som är utanför tron är under förbannelse. Det gör han icke. Utan av det som är utanför tron tager han den bästa, största och skönaste av alla kroppsliga välsignelser i världen, nämligen Guds lag. Ehuru den är helig och given av Gud själv, säger han, åstadkommer den likväl ingenting annat än att den lägger alla människor under förbannelse och håller dem kvar under förbannelse. Men om Guds lag lägger människor under förbannelse, så göra lägre lagar och välsignelser det ännu mer. Och för att man riktigt väl skall förstå, vad Paulus menar med att vara under förbannelse, bevisar och förklarar han sin mening med Skriftens ord:

3:10b