Med detta belägg ur 5 Mos. 27 vill Paulus visa, att alla som äro under lagen eller under lagens gärningar äro förbannade eller stå under förbannelsen, d.v.s. under synden, Guds vrede, den eviga döden och allt ont. Ty han talar, som ovan framhållits, icke om den kroppsliga eller borgerliga utan om den andliga och eviga förbannelsen, vilken nödvändigtvis måste vara en förbannelse till evig död och helvete. Och det är en underlig bevisföring, eftersom Paulus styrker sin jakande sats: »Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse», med denna från Mose lånade nekande sats: »Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt» o.s. v. De båda satserna, Pauli sats och Moses sats, strida ju mot varandra. Paulus säger: Alla de som göra lagens gärningar äro förbannade. Mose säger: [397] Alla de som icke göra lagens garningar äro förbannade. Hur skall man då kunna förena dem, eller vad mer är, hur skall den ena kunna tjäna som bevis för den andra? Vad skulle det vara för ett bevis, om jag ville bevisa en sats som denna: Den som håller Guds bud skall ingå i livet, med en sats av följande lydelse: Den som icke håller Guds bud skall ingå i livet? Blir icke det att bevisa någonting med dess motsats? Det vore sannerligen en snygg bevisföring! Och likväl är denna Pauli bevisföring alldeles likadan. Detta ställe kan ingen förstå som icke har en rätt insikt i rättfärdiggörelsens artikel. Hieronymus svettas visserligen en hel del, men han lämnar det oförklarat.

Utan tvivel har Paulus behandlat saken utförligare hos galaterna, annars skulle de icke ha förstått, vad han menar, då han här endast i förbigående och i korthet berör den. Men emedan de förut hade hört saken förklaras av Paulus, behöva de nu blott en påminnelse för att genast komma ihåg den. De båda satserna äro emellertid icke motsägande utan fullständigt överensstämmande. På samma sätt lära nämligen också vi: »Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare skall förklaras rättfärdiga.» (Rom. 2, 13), och å andra sidan: De som handla enligt lagen bli fördömda. Ty artikeln om rättfärdiggörelsen säger: Allt som står utanför Abrahams tro är förbannat. Och likväl skall lagens rättfärdiggörelse uppfyllas i oss, Rom. 8, 4. För en människa som icke känner till trons lära, synas dessa satser stå rakt i strid mot varandra och tillsammantagna ge denna rent löjliga sats: Om man uppfyller lagen, uppfyller man den icke; om man icke uppfyller den, uppfyller man den.

Därför har man att först av allt se till, vilket ämne Paulus avhandlar och vilken synpunkt han anlägger på Mose. Han rör sig ju, som jag redan ofta har sagt, på det andliga området, utanför det borgerliga livet med alla dess lagar. Han ser på Mose med andra ögon än skrymtarna och de falska apostlarna. Han utlägger lagen på andligt sätt. Det avgörande är alltså ordet göra eller uppfylla. Att uppfylla lagen betyder icke att uppfylla den blott i yttre mening utan att göra det rätt och fullkomligt. Lagens görare äro alltså av två slag, dels de som äro av lagens gärningar eller låta det bero på lagens gärningar - det är mot dem som Paulus kämpar i hela detta brev -, och dels de som äro av tron eller låta det bero på tron, om vilka vi strax skola tala. Men de båda inställningar, som anges med att vara av lagen eller av lagens gärningar, respektive att vara av tron, äro varandras direkta motsatser, liksom djävul och Gud, synd och rättfärdighet, död och liv äro varandras motsatser. Av lagen äro nämligen de som vilja bliva rättfärdiggjorda genom lagen. Av tron äro de som förtrösta på att de skola bliva rättfärdiggjorda av ren barmhärtighet. Den som säger, att rättfärdigheten kommer av tro, han fördömer och förbannar gärningsrättfärdigheten. Och tvärtom, den som säger, att rättfärdigheten kommer av lagen, han fördömer och förbannar trons rättfärdighet. De äro alltså direkt motsatta. Och Paulus talar här icke om lagen och gärningarna i metafysisk mening eller tagna i och för sig, utan han talar om deras syfte, om den syn på dem som kommer till uttryck i att skrymtare vilja bliva rättfärdiggjorda genom lagen och gärningarna.

Med hänsyn tagen härtill inses lätt, att det att göra lagen betyder, icke blott att utvärtes och skenbart utan att i Anden, d.v.s. faktiskt och fullkomligt, fullgöra det som befalles i lagen. Men var skola vi finna någon, som uppfyller lagen på det sättet? Må han stiga fram, så skola vi berömma honom! Nu svara genast våra motståndare: Lagens görare skola rättfärdiggöras. Ja väl. Men låt oss först fastställa, vilka dessa görare äro. [399] Själva kalla de den en lagens görare, som gör lagen och så rättfärdiggöres på grundval av sina tidigare gärningar. Detta är icke att göra lagen enligt Paulus, ty det är som sagt rakt motsatta inställningar, att låta det bero på lagens gärningar och att låta det bero på tron. Att vilja bli rättfärdiggjord av lagens gärningar är alltså att förneka trons rättfärdighet. Just genom att göra lagen förneka de gärningsrättfärdiga trons rättfärdighet och synda mot första, andra och tredje budet och mot hela lagen. Ty Gud befaller oss att dyrka honom i tro och fruktan. De däremot göra sig en rättfärdighet av gärningar utan tro och mot tron. Just därigenom att de göra lagen, handla de alltså i högsta grad mot lagen och begå den svåraste och grövsta synd. Ty de förneka Guds rättfärdighet, hans barmhärtighet och löften, de förneka Kristus med alla hans välgärningar och upprätta i sitt hjärta, icke lagens rättfärdighet, som de icke förstå och långt mindre fullgöra, utan en fritt hopfantiserad avgudabild av lagen. Då de göra lagen, blir det med nödvändighet icke endast så, att de icke göra den, utan de synda dessutom och förneka det gudomliga majestätet i alla dess löften. Därtill är lagen säkerligen icke given.

De som icke förstå lagen, missbruka den alltså. Det går som Paulus säger, Rom. 10, 3: »De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud.» De äro nämligen blinda, de förstå icke, vad man skall tänka om tron och löftena. Därför kasta de sig över Skriften helt utan omdöme och rycka till sig endast den ena delen av den, nämligen lagen. Den anse de sig uppfylla med sina gärningar. Men detta är ren fantasi, deras hjärta är förhäxat och förtrollat. Och den lagens rättfärdighet, som de anse sig åstadkomma, är i själva verket ingenting annat än avgudadyrkan och hädelse mot Gud. Därför måste de med nödvändighet förbliva under förbannelsen.

[400] Alltså är det för oss omöjligt att uppfylla lagen på det sätt, som de drömma om, och ännu omöjligare att rättfärdiggöras genom den. Därom vittnar först och främst lagen själv, som har en rakt motsatt verkan. Den förökar nämligen synden, den kommer vrede åstad, den anklagar, förskräcker och fördömer. Hur skulle den då kunna rättfärdiggöra? För det andra visar också löftet detsamma. Ty det blev sagt till Abraham: »I dig skall alla folk bli välsignade.» Därför finnes ingen välsignelse utom i löftet till Abraham. Den som står utanför detta löfte är och förblir under förbannelsen. Den som står under förbannelsen uppfyller icke lagen, ty han står under synden, djävulen och den eviga döden, vilket allt för visso är sådant som åtföljer förbannelsen. Med ett ord, om rättfärdighet komme genom lagen, hade Gud i onödan givit löftet och utbrett sin välsignelse. Men eftersom Gud visste, att vi icke kunde göra lagen, förutsåg han detta långt före lagen och förekom denna situation genom att lova Abraham välsignelse med orden: »I dig skall alla folk bli välsignade.» Genom detta löfte gav han till känna, att alla folk skulle välsignas, icke genom lagen utan genom löftet till Abraham. Den som alltså icke bryr sig om eller föraktar löftet och griper om lagen för att bli rättfärdiggjord genom den, han förblir förbannad.

Att göra är alltså i första hand att tro och så genom tron fullgöra lagen. Vi böra nämligen mottaga den helige Ande. Då vi blivit upplysta och förnyade genom honom, börja vi att göra lagen, att älska Gud och nästan. Men den helige Ande får man icke genom lagen (ty de som äro under lagen, säger Paulus, äro under förbannelse) utan genom trons predikan, det är, genom löftet. [401] Vi måste helt enkelt undfå välsignelsen tillsammans med Abraham och genom samma tro på löftet som han hade. Först av allt måste vi alltså fly till löftet för att höra välsignelsens ord, d.v.s. evangelium. På detta skall man tro. Detta löftesord till Abraham för med sig Kristus, och då han fattas i tro, gives strax den helige Ande för Kristi skull. Sedan kommer kärlek till Gud och nästan, goda gärningar, tåligt korsbärande. Detta är att i sanning göra lagen, annars måste den för alltid förbli ogjord. Att göra är alltså, för att ge en tydlig och exakt beskrivning, helt enkelt att tro på Kristus, att genom tron på Kristus mottaga den helige Ande och sedan göra det som lagen innehåller. Det kan icke vara på annat sätt, ty Skriften säger, att utanför löftet finnes ingen välsignelse, icke ens i lagen. Alltså är det för oss omöjligt att göra lagen utan löftet. Välsignelsen måste vara med, den är predikan om Kristus, vilken blivit lovad Abraham för att världen skulle få välsignelse genom honom.

Så går det icke att peka på någon i hela världen, som äretiteln »lagens görare» tillkommer, utanför evangeliets löfte. Lagens görare är alltså ett fingerat begrepp, som man icke förstår, förrän man befinner sig utanför och på andra sidan om lagen, i Abrahams välsignelse och tro. Därför är den en sann lagens görare, som efter att ha genom tron på Kristus mottagit den helige Ande börjar älska Gud och göra väl mot nästan. [402] Ordet göra innesluter sålunda samtidigt tron, och det är denna tro som har göraren och gör trädet, och när väl trädet finns, blir det också frukt Ty först måste trädet finnas, frukten kommer sedan. Det är icke äpplena som bära apeln, utan apeln bär äpplen. På samma sätt måste tron först göra personen, och sedan kan personen göra gärningar. Att göra lagen utan tron är alltså att göra äpplen utan apel, att göra dem av trä och lera, och det är icke att göra äpplen utan att avbilda dem. Men när trädet finns, d.v.s. personen eller göraren, som blir till genom tron på Kristus, då följa gärningarna. Ty göraren måste vara före gärningarna, icke gärningarna före göraren. Så rättfärdiggöres lagens görare, det är, räknas för rättfärdig, Rom. 2, 13.

Men görare kallas han, icke därför att han har gjort utan därför att han kommer att göra gärningar. Ty de kristna bliva icke rättfärdiga genom att göra rättfärdiga gärningar, utan sedan de blivit rättfärdiggjorda genom tron på Kristus, göra de rättfärdiga gärningar. Det andra hör till det borgerliga området, nämligen att genom gärningar bli en görare, såsom man enligt Aristoteles blir en citterspelare genom att ofta spela på cittra. Men i teologin kommer icke göraren av lagens gärningar, utan han måste först vara en görare, så följa sedan gärningarna.

Till och med själva sofisterna tvingas för resten att erkänna och lära även själva, att en till det yttre sedlig handling är ett skrymtat verk, om den icke göres av uppriktigt hjärta, av god vilja och med en riktig motivering från förnuftets sida. Härav kommer det tyska ordspråket: [403] Die Kappe deckt manchen Schalk, d.v.s. kåpan döljer mången skälm. Ty den ogudaktige, ja, den värste skurk kan skrymtande göra samma gärningar som den fromme gör av tro. Judas gjorde ju samma gärningar som de övriga apostlarna. Vad är det då som fattas Judas' gärningar, eftersom han gör det samma som de övriga apostlarna? Sofisten svarar ut ifrån sin moralfilosofi: Personen, viljan, förnuftets befallning är ond. Judas är ond, han har ett förvänt hjärta. Alltså tvingas de själva erkänna, att i det yttre, borgerliga livet rättfärdiggöra icke gärningarna, om de icke innesluta ett rättskaffens hjärta, tanke och vilja. Så mycket mer måste de medgiva detta i teologin, där det framför allt erfordras kunskap om Gud och tro, som renar hjärtat. De gå på med sina gärningar och sin lagrättfärdighet liksom Judas med apostlarnas gärningar utan att »De vill vara lärare i lagen men förstår varken vad de säger eller vad de så säkert uttalar sig om.» (1 Tim. 1, 7). Ty lagen är icke given för att den skulle rättfärdiggöra utan för att den skulle verka vrede, uppdaga synden, avslöja Guds vredesdom och hota med den eviga döden. Detta läsa de själva hos Paulus, men de se det icke och ännu mindre förstå de det. Därför äro de icke värda att kallas skrymtare, utan de äro tomma skråpuksansikten och spöken och alldeles förhäxade, medan de drömma om att vara rättfärdiga genom laggärningar. Ty lagens görare är som sagt, enligt deras egen definition på en sådan, ett fiktivt begrepp, ett rent tankefoster, som icke finnes någonstädes.

Då därför Paulus bevisar detta ställe: »Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter.», med att hänvisa till detta ord av Mose: [404] »Under förbannelse står den» o.s.v., bevisar han icke en sats med dess motsats, som det kan förefalla vid första påseendet, utan hans bevisföring är riktig och utmärkt. Mose menar och säger nämligen detsamma som Paulus med sin sats: »Förbannad vare var och en som icke gör» o.s.v. Ty det finnes ingen som gör det. Bland »alla dem som låta det bero på laggärningar» finnes alltså ingen, som gör lagen. Om de icke göra den, äro de alltså »under förbannelse». Men eftersom det som sagt finnes två slags lagens görare, verkliga görare och skrymtare, bör man skilja de verkliga görarna från skrymtarna. Sanna görare äro de som genom tron äro goda träd före frukten och görare före sina gärningar. Om dessa talar också Mose. Och om de icke äro sådana, äro de under förbannelse. Skrymtarna äro emellertid icke sådana, ty de mena, att de skola bereda sig en rättfärdighet med sina gärningar och genom dem göra personen rättfärdig. De tänka nämligen så här: Vi syndare och orättfärdiga vilja bliva rättfärdiga. På vilket sätt? Av gärningar. - Därför göra de precis som en dåraktig byggmästare, som vill bygga taket före grunden och göra ett träd av frukterna. Ty då de söka efter att bliva rättfärdiga genom sina gärningar, vilja de göra en görare av gärningarna, vilket är att handla tvärt emot Mose, vilken likaväl som Paulus lägger en sådan görare under förbannelse.

Därför är det icke endast så, att de genom att göra lagen icke göra den, utan därtill förneka de första budet, de gudomliga löftena, den åt Abraham utlovade välsignelsen, de förneka tron och försöka välsigna sig själva genom sina gärningar, d.v.s. de vilja rättfärdiggöra sig, befria sig från synd och död, besegra djävulen och rycka himmelriket till sig med våld. Detta betyder att rent ut förneka Gud och sätta sig själv i Guds ställe. Ty allt detta är gärningar, som tillkomma det gudomliga majestätet ensamt och icke det skapade, vare sig änglar eller människor. Därför är det för Paulus lätt att med ledning av första budet förutsäga, att styggelser skola upprättas i kyrkan av Antikrist. [405] Ty den som utöver den i första budet föreskrivna gudsdyrkan, som består i att frukta och älska Gud och tro på honom, uppställer en annan gudstjänst som nödvändig för saligheten, han är en Antikrist och sätter sig själv i Guds ställe. Därför har också Kristus förutsagt: »Många skola komma under mitt namn och säga: 'Jag är Messias'» (Matt. 24, 5). Så kunna också vi nu lätt och utan tvekan säga: Var och en som utanför tron söker rättfärdighet genom gärningar, förnekar Gud och gör sig själv till Gud. Ty han tänker så: Om jag gör denna gärning, blir jag rättfärdig, en segervinnare över synd, död, djävul. Guds vrede och helvetet och vinner det eviga livet. Vad är väl detta annat än att för egen räkning göra anspråk på denna gärning, som tillkommer Gud ensam, och så visa, att man är Gud? Därför är det lätt för oss att profetera och med största visshet döma om alla som äro utanför tron, att de icke endast äro avgudadyrkare utan avgudar, som förneka Gud och sätta sig själva i Guds ställe. Ut ifrån samma grundval profeterade också Petrus, då han sade: »Bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror. De skall till och med förneka den Herre som har friköpt dem.» (2 Petr. 2, 1).

Även i Gamla testamentet härflyta alla profetior mot avgudadyrkare ur första budet. Ty alla konungar och profeter gjorde med det otrogna folket ingenting annat än vad påven och alla skrymtare alltid göra. Genom att iakttaga detta gudstjänstbruk, tänkte de, skola vi prisa och tjäna den Gud, som fört oss ut ur Egyptens land. Så gjorde Jerobeam två guldkalvar och sade: »Se, här är din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.» (1 Kon. 12, 28). Och detta sade han om den sanne Guden, [406] som hade utfört detta verk. Och likväl var han tillika med hela folket avgudadyrkare, emedan de dyrkade Gud i strid med första budet. De sågo nämligen endast på sin handling, och genom att utföra den ansågo de sig vara rättfärdiga inför Gud. Det var att förneka denne samme Gud, om vilken de med munnen förkunnade, att han hade fört dem ut ur Egyptens land. Om sådana avgudadyrkare säger Paulus: »De försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom.» (Tit. 1, 16).

Därför sträva alla skrymtare och avgudadyrkare att göra de gärningar, som egentligen höra gudomen till och tillkomma Kristus ensam och allena. Med munnen säga de visserligen icke: Jag är Gud, jag är Kristus, men i själva verket göra de för egen del anspråk på Kristi gudom och hans ämbete. Och därför säga de i själva verket: Jag är Kristus, jag är frälsare, icke blott min utan även andras. Och så lärde munkarna, och de intalade hela världen, att de icke endast kunde rättfärdiggöra sig själva med sin skrymtade helighet utan även andra, som de gåvo del i den. Men att rättfärdiggöra en syndare är dock ett ämbete, som tillkommer Kristus och honom ensam. Likaså har påven genom att utbreda sin gudom över hela världen förnekat och helt slagit ned Kristi ämbete och hans gudom.

Det är nyttigt att få detta grundligt inpräntat i sig och att fundera över det, ty det sätter oss i stånd att bedöma hela den kristna läran och hela det mänskliga livet. Det duger också till att befästa samvetena och till att vinna insikt i alla profetior och i hela Skriften och till att skaffa sig ett riktigt omdöme om alla ting. Ty den som riktigt förstår detta, kan med visshet fastslå, att påven är Antikrist. Han har en klar insikt i vad det är att förneka Gud, att förneka Kristus, och han förstår, vad Kristus menar, då han säger:

[407] »Många skola komma i mitt namn och säga: Jag är Messias.» Han förstår vad det är att sätta sig emot Gud och att upphäva sig över allt som kallas Gud eller som dyrkas, vad det är att Antikrist sitter i Guds tempel och ger sig själv ut för att vara Gud, vad det betyder att förödelsens styggelse står på helig plats o.s.v. Allt detta kommer därav, att det förbannade skrymteriet icke vill rättfärdiggöras genom Guds välsignelse och låta sig formas av Gud, Skaparen, att det icke vill vara rent passivt material utan aktivt vill göra det, som det skulle låta sig vederfaras av Gud och mottaga av honom. Därför gör skrymteriet sig självt till Skapare och Rättfärdiggörare genom sina gärningar i förakt för den välsignelse, som utlovades och gavs åt Abraham och åt hans troende barn. Så är varje skrymtare på en gång material och hantverkare, ehuru detta strider mot filosofin, eftersom en sak icke kan verka på eller bearbeta sig själv. Skrymtaren är materia eller material, emedan han är syndare, och hantverkare eller görare, emedan han iför sig kåpa eller utväljer någon annan handling, genom vilken han hoppas kunna förtjäna nåd och frälsa sig själv och andra. Alltså är han på en gång något skapat och Skapare. Därför kan det icke med ord beskrivas, hur förskräckligt och avskyvärt det är att söka rättfärdigheten utanför välsignelsen i lag och gärningar. Det är förödelsens styggelse, som står på heligt rum, som förnekar Gud och sätter det skapade i Skaparens ställe.

Då Mose säger: »Förbannad är var och en» o.s.v., talar han alltså om dem som äro lagens görare. Men lagens görare äro de som tro. Sedan de mottagit den helige Ande, uppfylla de lagen, älska Gud och nästan o.s.v. Lagens görare är alltså icke den som genom gärningar blir en görare, utan den vars person redan blivit till genom tron och som så blir en görare. Ty i teologin är det så, att de som gjorts rättfärdiga göra rättfärdiga gärningar. I filosofin däremot bli de som göra rättfärdiga gärningar själva rättfärdiga. Rättfärdiggjorda genom tron göra vi alltså goda gärningar, genom vilka vi enligt 2 Petr. 1, 10 »göra er kallelse och utkorelse fast.», så att den blir vissare för var dag. [408] Men emedan vi endast ha Andens förstling, icke dess fullhet, och emedan rester av synd stanna kvar i oss, uppfylla vi icke lagen fullkomligt. Men detta tillräknas oss icke, då vi tro på Kristus, som utlovats åt Abraham och som välsignat oss. Ty för Kristi skull omhuldas och fostras vi under tiden i den gudomliga långmodighetens sköte. Vi äro den sårade mannen, som råkat ut för rövare, vars sår samariten göt olja och vin i och förband och som han sedan lade på sitt ök och förde till ett härbärge, där han skötte honom. Och när han drog vidare, anbefallde han honom åt värden, sägande: »Sköt honom!» Alltså vårdas vi tillsvidare liksom på ett sjukhus, tills Herren ännu en gång räcker ut sin hand, såsom Jesaja säger (Jes. 11, 11) för att befria oss.

Som jag har sagt strider alltså Moses sats: »Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt» o.s.v. icke mot Paulus, som uttalar förbannelsen över dem, som låta det bero på lagens gärningar. Ty Mose fordrar en görare, som gör lagen fullkomligt. Men var skola vi få tag i en sådan? Ingenstädes. Paulus erkänner, att han icke varit någon sådan, då han säger. Rom. 7, 19: »Ja, det goda som jag vill gör jag inte,» o. s. v. Likaså David: »Gå ej till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig.» (Ps. 143, 2). Därför är Mose enig med Paulus i att tvinga oss fram till Kristus, genom vilken vi bliva lagens görare, utan skuld till någon överträdelse. På vilket sätt? Först genom syndernas förlåtelse och tillräknandet av rättfärdighet på grund av tron på Kristus. Vidare genom gåvan och den helige Ande, som föder ett nytt liv, nya rörelser m. m. i oss, så att vi också i handling göra lagen. [409] Men det som uteblir av laguppfyllelsen förlåtes för Kristi skull. Slutligen, den synd som alltjämt är kvar, tillräknas oss icke. a) Så överensstämmer Mose med Paulus och vill detsamma som han, då han säger: »Under förbannelse står den» o.s.v., ty han förnekar, att de göra lagen, som genom gärningar vilja rättfärdiggöra sig själva, och tillika med Paulus drager han den slutsatsen, att de äro under förbannelse. Alltså fordrar Mose sanna görare, som äro av tron, liksom Paulus fördömer dem som icke äro sanna görare, d.v.s. icke äro av tron. Om man blott rätt bestämmer begreppet göra, ligger det alltså ingen svårighet i att Mose har uttryckt sig nekande och Paulus jakande. Bådadera är alltså sant, nämligen att alla de äro förbannade, som icke förbliva vid allt o.s.v., och att de äro förbannade, som låta det bero på laggärningar. - Detta om beviset »från motsatsens orimlighet»: Om hedningarna bliva välsignade i den troende Abraham, måste de alltså vara förbannade.

Eftersom detta ställe ger anledning därtill, skall något sägas om de bevis, som våra motståndare bruka anföra mot vår lära om rättfärdiggörelsen av tron allena. Det finns ju många ställen både i Gamla och Nya testamentet om gärningar och belöningar, och på dem stödja sig våra motståndare. Med hjälp av sådana ställen anse de sig överlägset kunna vederlägga läran om tron, vilken vi lära och förfäkta. Därför måste vi vara rustade, så att vi icke endast kunna undervisa våra egna utan även svara på motståndarnas invändningar.

Sofisterna och alla de som icke förstå artikeln om rättfärdiggörelsen sakna kunskap om någon annan rättfärdighet än den borgerliga och lagens rättfärdighet, vilka slag av rättfärdighet i någon mån äro kända även av hedningarna. [410] Därför hämta de termer ur moralfilosofin och lagen, såsom »göra», »göra gärningar» och liknande, och överföra dem till teologin, vilket är alldeles förkastligt och mycket ogudaktigt. Filosofin och teologin skola noga skiljas. Även filosofin talar om god vilja och rätt insikt. Och sofisterna nödgas erkänna, att en handling icke är god i sedlig mening, om där icke först finnes god vilja. Och likväl äro de sådana dumma åsnor, då de komma klivande upp i teologin - de vilja sätta verket före den goda viljan, fastän i filosofin personen måste vara moraliskt rättfärdig före gärningen. Enligt naturens ordning går trädet före frukten, såsom de själva erkänna och lära: enligt naturens ordning går varandet före verkandet, och i moralen måste den goda viljan finnas före den goda gärningen. Endast i teologin vända de upp och ned på denna ordning och vilja sätta den goda gärningen före den rätta insikten.

Att »göra» är alltså en sak i naturen, en annan i moralfilosofin och åter en annan i teologin. I naturen måste trädet komma först och frukten sedan. I moralfilosofin betyder »att göra» att ha en riktig insikt och en god vilja till handling. Och där stanna filosoferna. [411] Såsom teologer säga vi därför, att moralfilosofin icke har Gud till föremål eller till ändamålsorsak. b) Ty Aristoteles, en sadducé eller en i borgerlig mening god människa kallar det för riktig insikt och god vilja, om man söker det helas gemensamma bästa, frid och ärbarhet. Högre stiger icke filosofen och lagstiftaren, han menar icke, att man genom riktig insikt och god vilja ernår syndernas förlåtelse och evigt liv, såsom sofisten eller munken anser. Därför är en hednisk filosof mycket bättre än en sådan gärningsrättfärdig. Han stannar nämligen inom sina gränser, tar endast hänsyn till anständigheten och samhällsfreden, han blandar icke ihop gudomligt och mänskligt. Så gör icke sofisten, ty han inbillar sig, att Gud med välbehag ser till hans goda avsikt och hans gärningar. Han förblandar alltså gudomligt och mänskligt och befläckar Guds namn. Han hämtar utan vidare sina tankar från moralfilosofin, men han missbrukar dem värre än en hedning.

I teologin måste vi därför föra upp ordet göra på ett högre plan, så att det får en helt ny innebörd. Ty liksom ett begrepp som från det naturliga flyttas över till det sedliga området får en ny innebörd, så gäller detta så mycket mer om ett från filosofin och lagen till teologin överflyttat begrepp. I teologin får det en helt ny betydelse och fordrar även riktig insikt och god vilja men i teologisk, icke i moralisk mening, vilket består däri, att jag genom evangelii ord lär mig inse och tror, att Gud har sänt sin Son i världen till att återlösa oss från synd och död. Att göra blir då något nytt, något som är okänt för förnuftet, filosoferna, lagstiftarna och alla människor. [412] Det är nämligen en hemlig och fördold visdom (1 Kor. 2, 7). Att göra förutsätter i teologin med nödvändighet själva tron. När alltså motståndarna peka på skriftställen om gärningar och lägga tonvikten på ord som handla och göra, skall man alltså svara så här: Dessa ord ha teologisk, icke naturlig eller sedlig innebörd. Om de tillhöra det naturliga eller sedliga området, ha de där sin bestämda betydelse. Men äro de teologiska, innesluta de även riktig insikt och god vilja, vilket är ouppnåeligt för det mänskliga förnuftet, som på detta område är blint. Här födes ett annat förnuft, som är trons. Att göra fattas i teologin alltid såsom gällande trons görande, och trons görande är ett annat område och liksom ett annat rike än det sedliga görandet. Då därför vi teologer tala om görande, måste vi med nödvändighet avse ett trons görande, ty i teologin ha vi ingen annan riktig insikt eller god vilja än tron.

Denna regel anges klart och tydligt i Hebréerbrevets elfte kapitel, där ur den heliga Skrift uppräknas många olika gärningar av helgon. Så berättas det om David, som slog lejonet och björnen och dödade Goliat. Dessa enfaldiga åsnor till sofister betrakta där blott gärningarnas yttersida, liksom en ko stirrar på en ny dörr. Men man skall se på dessa gärningar på det sättet, att man först betänker, vad David var för en människa, innan han gjorde detta verk. [413] Han var ju en människa, vars hjärta förtröstade på Herren, Israels Gud, såsom texten uttryckligen säger: »HERREN, som räddade mig undan lejon och björn, han skall också rädda mig från den där filisteen.» (1 Sam. 17, 37). Och vidare: »Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat. 46 HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand och jag skall slå ner dig och ta huvudet av dig. ...förstå att det inte är genom svärd och spjut som HERREN räddar.» (1 Sam. 17, 45 ff.). Vi se alltså, att han var rättfärdig och Gud täck, stark och ståndaktig i tron, innan han gjorde detta verk. Davids görande hör alltså icke till det naturliga eller sedliga området utan till trons.

Så säger också Hebréerbrevet om Abel, att han i tron frambar ett bättre offer åt Gud än Kain. När solisterna stöta på detta, så som det framställes i Första Mosebok, - där det helt enkelt beskrives, hur bådadera, Kain och Abel, framburo offergåvor, och att Herren såg till Abel och hans offer - då rycka de genast till sig sådana ord som dessa: De framburo offergåvor, Herren såg till Abels offer, och ropa: Här kunna ni höra och se, att Gud såg till offergåvorna. Alltså rättfärdiggöra gärningarna. - Så anse dessa orena svin, att rättfärdigheten hör till sedlighetens område. De se blott till gärningens utseende, icke till hjärtat hos den som har gjort gärningen. Och likväl tvingas de t. o. m. i filosofin att icke ta hänsyn blott till den nakna gärningen utan även till görarens goda vilja. Men här se de ingenting annat än orden om att de framburit offer och att Gud sett till offergåvorna. De märka icke, att texten i Första Mosebok tydligt säger, att Herren först sett till Abel, emedan personen behagade honom för trons skull, och sedan till hans offer. Därför tala vi i teologin om trons gärningar, offer och offergåvor, d.v.s. sådana som gjorts eller framburits i tro. Så utlägger också Hebréerbrevet det ifrågavarande stället: [414] »Genom tron frambar Abel ett bättre offer», »Genom tron togs Enok bort», »Genom tron var Abraham lydig». Här få vi alltså anvisning på huru vi enkelt skola kunna svara på vad våra motståndare anföra om gärningar, nämligen så här: Detta verk har den eller den gjort i tro. Så kan man vederlägga alla deras bevis.

Härav är det uppenbart, att i teologin duger ingen gärning utan tro. Tron måste komma före gärningen. »Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud. Ty den som kommer till Gud måste tro» (Hebr. 11, 6). Och därför säger Hebréerbrevets författare, att Abels offer var bättre, emedan han trodde. Men Kain, som var en ogudaktig skrymtare, gjorde en sedlig eller snarare en förnuftets gärning, med vilken han hoppades behaga Gud. Kains gärning var alltså ett skrymteri utan tro, eftersom hos honom icke fanns någon tro på nåden utan endast förhävelse över hans egen rättfärdighet. Abels görande, gåva och offrande sker i tro, Kains åter utan tro. Så tvingas våra motståndare medgiva, att i alla de heligas gärningar förutsattes tron, för vars skull gärningarna behaga Gud. Det görande som man talar om i teologin är alltså ett nytt sådant, ett annat än det sedliga.

Sedan göra vi också en distinktion i begreppet tro. Tron fattas ibland utan och ibland med sina gärningar. En hantverkare kan ju tala på olika sätt om sitt material, och en trädgårdsmästare kan tala om ett träd antingen i och för sig eller såsom bärande frukt. Så talar också den helige Ande i Skriften olika om tron, än om tron så att säga i abstrakt mening eller i och för sig, [415] än om tron i konkret mening, såsom sammansatt av olika beståndsdelar eller inkarnerad. Det förhåller sig likadant som med Kristus, vilken om man ser till hans yttre gestalt förefaller att vara en blott människa. Och likväl talar Skriften ibland om Kristus såsom Gud och ibland om honom såsom sammansatt och inkarnerad. Begreppet tro i abstrakt mening eller i och för sig förekommer, när Skriften talar om rättfärdiggörelsen i och för sig eller om de rättfärdiggjorda, såsom man kan se i breven till romarna och till galaterna. Men då Skriften talar om lön för gärningar, då talar den om den sammansatta, konkreta eller inkarnerade tron. Vi skola anföra några exempel på detta senare begrepp: »En tro som är verksam genom kärlek» (Gal. 5, 6); »För de rena är allting rent, » (Tit. 1, 15); »Vill du gå in i livet, så håll buden» (Matt. 19, 17); »Vänd dig bort från det onda och gör det goda.» (Ps. 34, 15). På dessa och liknande ställen - och det finns otaliga sådana i Skriften - där det talas om görande, menar Skriften alltid trons görande. Då den säger: »Gör det, så får du leva!» (Luk. 10, 28), så menar den: Se först till att du tror, att du har en rätt insikt och en god vilja, d.v.s. tron på Kristus. När du har den, må du göra gärningar.

Det är alltså ingenting att förvåna sig över, om den inkarnerade, det är, verksamma tron, den som Abel hade, eller om gärningar, som utföras i tro, få löfte om förtjänst och belöning. Varför skulle icke Skriften tala på olika sätt om tron, då den också talar på olika sätt om Kristus såsom Gud och människa, än om hela personen och än om hans båda naturer var för sig, antingen den gudomliga eller den mänskliga? Om den talar om naturerna var för sig, talar den om Kristus i och för sig. Men om den talar om den gudomliga naturen såsom med den mänskliga förenad i en person, talar den om Kristus såsom sammansatt och inkarnerad. Under den senare synpunkten är det alldeles riktigt att säga: [416] Detta barn, som ligger i sin moders sköte, har skapat himmel och jord, det är Herre över änglarna. Här talas alltså om människan, men i sådana satser har ordet människa en alldeles ny betydelse och kan, som sofisterna säga, utbytas mot gudomen. D.v.s. den Gud, som blivit människa, har skapat allt. Då tillskrives skapelsen gudomen ensam, ty den mänskliga naturen skapar icke. Och likväl är det riktigt att säga, att denna människa har skapat, ty den gudomliga naturen, som ensam skapar, är inkarnerad i den mänskliga naturen, och därför har den senare del i den förras egenskaper. Så kan det sägas: Människan Jesus förde Israel ut ur Egypten, slog Farao och gjorde allt som tillskrives Gud. I sådana satser tillskrives människan allt, därför att denna människa har gudomlig natur.

När därför Skriften säger: »Gör dig fri från dina synder genom att göra gott.» (Dan. 4, 24), eller »Gör det, så får du leva!» gäller det att först se till, vad det är fråga om för ett görande. Ty på dessa ställen talar Skriften, som jag har sagt, om den konkreta, icke om den abstrakta tron, om den sammansatta, icke om den blotta eller enkla tron. Meningen i ett ställe som detta: »Gör det, så får du leva!» är alltså den: Du skall leva genom detta troende görande, eller: Detta görande skall giva dig livet på grund av tron allena. Rättfärdiggörelsen tillkommer alltså tron allena, liksom skapandet tillkommer gudomen. Och likväl, såsom det med rätta säges om människan Kristus, att han skapat allt, så kan också rättfärdiggörelsen tillskrivas den inkarnerade tron eller det troende handlandet. Därför skall man icke mena, som sofister och skrymtare bruka göra, att gärningarna i och för sig och såsom sådana rättfärdiggöra, eller att förtjänst och belöning utlovas åt gärningar efter sedelagen, utan det gäller trons gärningar.

[417] Vi skola alltså tillåta den helige Ande att i Skriften tala antingen om den abstrakta, blotta tron i och för sig eller om den konkreta, sammansatta, inkarnerade. Allt som tillskrives gärningarna hör tron till. Det duger nämligen icke att anlägga moralens synpunkt på dem, utan de skola ses från teologins eller trons. I teologin betyder tron alltid handlingarnas gudomliga natur, och denna natur är utgjuten i handlingarna som den gudomliga naturen i Kristus genomtränger den mänskliga. Den som i ett glödgat järn rör vid elden, rör vid järnet. Och den som vidrör Kristi hud, rör verkligen vid Gud. Tron är alltså så att säga gärningarnas allt i allo. Abraham kallas troende, därför att tron har genomträngt Abraham hel och hållen, så att då jag ser honom verka, ser jag ingenting av den köttslige eller verkande Abraham utan blott den troende.

Jag är så noggrann med att inskärpa detta för att jag skall kunna ge en klar bild av trons lära och vidare för att mina åhörare med lätthet skola kunna giva riktiga svar på invändningarna från våra motståndare, vilka blanda samman filosofi och teologi och göra de sedliga gärningarna till teologiska. En teologisk gärning är en troende gärning. En teologisk människa är en troende människa, och likaså är en rätt insikt och en god vilja en troende insikt och en troende vilja, över huvud är tron den gudomliga naturen i gärning, person och lemmar, och den är den enda orsaken till rättfärdiggörelsen, vilken sedan också kan tillskrivas materien eller materialet för formens eller gestaltens skull, d.v.s. tillskrivas gärningen för trons skull. Sålunda gives gudomlig makt åt människan Kristus icke för hans mänskliga utan för hans gudomliga naturs skull. Ty den gudomliga naturen ensam har skapat allting utan någon som helst hjälp från den mänskliga naturen. Det var icke heller den mänskliga naturen som besegrade synd och död, utan det var den krok, som var dold under masken, som djävulen högg in på, vilken besegrade och uppslukade djävulen, då han tänkte sluka masken. Den mänskliga naturen ensam hade icke kunnat uträtta något, utan det var ensamt den gudomliga, med den mänskliga förenade naturen, som gjorde det, och gärningen kan sedan tillskrivas den mänskliga naturen för den gudomligas skull. [418] På samma sätt är det tron allena som rättfärdiggör och uträttar allt, och likväl kan detta samma tillskrivas gärningarna för trons skull.

Orden göra och verka kunna alltså förekomma i tre olika betydelser. Man kan dels tala om handlingen i och för sig, med hänsyn till dess naturliga beskaffenhet, dels kan den betraktas under sedlighetens synpunkt, dels och slutligen från teologisk synpunkt. Sofisterna ha visserligen fantiserat ihop en fjärde betydelse, nämligen neutrala gärningar, som de påstå vara varken onda eller goda. På det naturliga resp. det sedliga området ha dessa ord som sagt vissa bestämda betydelser. Men i teologin bli de helt nya ord och få en ny betydelse. Ordet göra fattas såsom hörande till det sedliga området av alla skrymtare, som vilja rättfärdiggöras genom lagen och ha falska meningar om Gud. Det är mot dem som Paulus här vänder sig. De räkna nämligen med ett görande, som härflyter ur den i sedlig eller mänsklig mening rätta insikten och goda viljan. Därför faller deras verk under den naturliga eller förnuftiga sedligheten. Det är icke ett troende eller teologiskt verk, ty detta senare omfattar även tron. Då man alltså läser i Skriften om patriarker, profeter och konungar, att de utfört rättfärdighetsgärningar, uppväckt döda, besegrat kungariken o.s.v., skall man komma ihåg, att sådana och liknande uttalanden skola förstås enligt den nya teologiska grammatiken, så som Hebréerbrevets elfte kapitel utlägger dem: Genom tron övade de rättfärdighet, genom tron uppväckte de döda, genom tron besegrade de konungar och konungariken, så att tron tager synlig gestalt i görandet och ger det dess väsentliga karaktär. Detta kunna motståndarna icke rimligtvis förneka, och icke heller ha de något att anföra som motskäl. De kunna visserligen skrika om att Skriften ofta nämner görande och verkande. Men vi svara beständigt, att den talar om det görande som tror. Ty förnuftet måste vara upplyst genom tron, innan det verkar. Då det finnes en rätt mening och kunskap om Gud, fungerar denna som rätt insikt, och sedan införlivas handlingen med den, så att allt som tillskrives tron sedan också kan tillskrivas gärningarna, men uteslutande för trons skull.

[419] Jag har velat giva denna något utförliga framställning av begreppet göra, emedan det från Mose anförda stället (»och icke gör därefter») fordrade det. Vidare har jag ansett det löna sig att undervisa de teologie studerande om denna sak, för att de må lära sig att rätt skilja mellan det sanna och det skrymtade görandet, mellan det sedliga och det teologiska. Om de lärt sig den saken, skola de ha lätt för att förklara alla ställen, som förefalla att upprätta gärningsrättfärdighet. Det sanna görandet är som sagt trons eller det teologiska görandet, vilket icke finnes hos den, som söker rättfärdighet genom gärningar. Förbannad är därför varje lagens görare och varje den naturliga sedlighetens helgon, som vill bliva rättfärdig genom den mänskliga viljan och förnuftet. Han är nämligen en fiende till Gud i sitt högmodiga anspråk på att äga en egen rättfärdighet. Då han gör lagen, gör han den alltså icke. Det är detta som Paulus kallar att vara under lagens gärningar. Han menar, att skrymtare göra lagen och likväl icke göra den, då de göra den, emedan de förstå ordet göra efter moralfilosofins grammatik, vilken icke gäller i teologin. De verka visserligen, men i självgod inbillning, utan teologiskt rätt insikt och god vilja, d.v.s. utan gudskännedom och tro. Därför äro de blinda och vilsegångna och förbliva under förbannelsen.

b) Hs: »Vi hävda, att moralfilosofin icke vet något om Gud.» Tillbaka