På detta evangelium bör de kristna flitigt ge akt, för att därav lära sig att frukta Gud. Ty det är ett av de allvarligaste evangelierna hos Lukas. Vi borde därför taga det så till hjärtat att vi aldrig kan glömma det. Vi hör nämligen här, vilken sträng vredesdom, som övergått Jerusalem, och kan därav med visshet draga den slutsatsen, att den som förblir säker i sin ondska och framhärdar i synden, icke får inbilla sig, att han skall kunna undgå straffet. Har Gud icke skonat den härliga och högt benådade staden, som haft Guds ord och likväl icke bättrade sig, så behöver var och en besinna sig, i tid avstå från synden och bättra sig. Annars kommer vreden och straffet förvisso icke att utebli.

Den vrede och jämmer, som kom över judarnas stad och folk, var så förfärlig, att den gick Herren själv till hjärtat. Han grät bittert över att den sköna staden skulle så jämmerligt förstöras och gå under, så att icke en sten förblev liggande på den andra. Därför utropade han också: Jerusalem, Jerusalem; om du visste av och anade vilken jämmer som skall övergå dig, så skulle du icke vara så säker, utan med tårar betänka vad din frid tillhör, och bedja, att Gud måtte vara dig nådig.

Ehuru Herren här talar blott om Jerusalem, så vill han dock med detta hota och varna alla dem som har Guds ord men föraktar det och hör det utan nytta. De må icke vara för säkra, ej heller förlita sig därpå, att Gud skall ha överseende med dem. Nej, straffet kommer, så sant som Gud lever. Därför bör man akta sig för alla synder, och i synnerhet för att förakta Guds ord, eller att icke akta på den tid, då man blev sökt, d.v.s. för att höra predikan och ändå icke göra bättring, utan alltjämt framhärda i synden, Gud må låta predika eller säga, vad han vill. Straffet för en sådan synd uteblir förvisso icke, om det än kan dröja en tid bortåt.

Alltså framhålles för oss i detta evangelium ett tänkvärt exempel på Guds fruktansvärda dom, som han lät övergå sin älskade och härliga stad Jerusalem och sitt eget folk. Denna stad var vår käre Herre Guds eget hus och boning, och detta folk var hans eget husfolk. Ty Jerusalem var, så att säga, till hälften en himmel. Där bodde Gud själv med sina änglar. Där var hela gudstjänsten inrättad. Där hade nästan alla patriarkerna levat och blivit begravna. Där hade slutligen Kristus själv vandrat, dött, blivit begraven, uppstått och utgjutit den helige Ande. Denna stad var således så uppfylld med helighet, att dess like aldrig varit, ej heller skall vara på jorden intill den yttersta dagen.

Oaktat allt detta beivrar Gud så strängt föraktet för hans ord, att denna stad måste bliva på det förskräckligaste sätt ödelagd, eftersom den icke ville taga emot Guds ord och följa det. Hur mycket mindre skall han överse med andra städer, som icke kan i värdighet jämföras med Jerusalem, och med andra folk som icke står honom så nära som judarna, vilka var hans blodsförvanter.

Därför bör man vid detta exemplet giva akt på Guds vrede och akta sig för att förakta ordet. Man bör alltså icke säga så, som man vanligen brukar: "Åh, Gud vredgas icke så mycket, han straffar nog icke så hårt." Ty när han låtit förstöra sin dyraste klenod på jorden, den heliga staden Jerusalem, så att icke en sten förblivit på den andra, därför att judarna hörde evangelium men icke bättrade sig, så skall vi icke tro, att han skall ha överseende med oss, om vi ligger i samma synd. Jerusalem blev ju så helt och hållet ödelagt, att man icke kunde säga, var ett enda hus hade stått

Detta förskräckliga straff lät Gud utbryta just vid ett tillfälle, då judiska folket talrikt hade församlat sig i Jerusalem vid påskhögtiden. Där vistades då, enligt historiens vittnesbörd, trehundratusen människor. Gud tänkte upptända en stor brand; därför förde han tillsammans en stor hop bränder i en hög. Då han så samlat ihop dem till ett stort bål, liksom en skog, så förde han romarna över dem, och dessa antände och brände upp staden.

Josefus säger, att från belägringens början och till dess staden blev erövrad en million människor dödades eller dog av pesten samt nittiosjutusen togs tillfånga. De var så föraktade och värderades så lågt, att man sålde trettio av dem för en silverpenning. Så blev Kristus hämnad, vilken de sålt för trettio silverpenningar.

Detta är nu det beklagliga och jämmerliga straff, som Gud lät komma över Israel, och varmed han alldeles förgjorde sitt folk, detta folk, som han dock på ett så härligt sätt och genom så många underverk fört ut ur Egypten och fört in i Kanaans land, liksom om han varit deras fader och talat och umgåtts så vänligt med dem. Men när de föraktade hans ord och icke ville lyda honom, så lät han denna vrede och detta fruktansvärda straff bryta ut över dem.

Herren såg, att denna undergång icke var långt borta, därför grät han över Jerusalem och sade: "O, att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör; men nu är det fördolt för dina ögon. Men det skall icke dröja så länge. Det måste bryta löst och är redan för handen, fast det ännu är fördolt och du icke ser det."

Här kunde någon vilja fråga, varför Gud då fördröjer straffet. Varför låter han det icke komma genast? Svar: Han dröjer för att därmed bevisa sitt tålamod och se om vi icke skulle vilja bättra oss och söka nåd. Ty om han genast sloge till med åska och blixt, såsom vi hade förtjänat, så skulle ingen av oss bli sju år gammal. Därför håller han tillbaka straffet för att ge oss tid och tillfälle till bättring. Detta anstår Gud väl, och därmed bevisar han sin barmhärtighet mot oss. Men djävulen är en ondskefull ande, som icke är så sinnad; om han kunde slå ihjäl oss med ett halmstrå, så gjorde han det också och skulle icke försumma sig länge. Gud däremot är nådig. Därför uppskjuter han straffet, fast han icke efterskänker det. Detta gör människorna säkra, så att de icke bättrar sig, utan i stället blir ju längre dess värre. Man ser ju, att eftersom straffet icke kommer genast, så tänker den otuktige, ockraren eller tjuven, att det icke är någon fara på färde utan att han ännu en tid kan fortfara och tillfredsställa sin lusta. Men akta dig, och låt dig icke bedragas eller förföras. Ty här hör du, att Gud väl dröjer med straffet, men att det icke därför uteblir. Omvänd dig därför i tid och gör bot och bättring.

Det är detta som Kristus menar, när han säger: "Men nu är det fördolt för dina ögon." Han vill därmed säga: "Låt dig icke bedragas av att straffet är fördolt. Du kommer att döda mig och utgjuta mitt blod, liksom du gjort med de andra profeterna före mig. Jag tiger stilla därvid, låter det ske och lider det. Detta gör, att du tror, att det alltid skall gå så och förbli ostraffat. Därför tänker ingen på allvar på att bättra sig och bli frommare. Men se dig för; du går icke fri från straffet. Om du kunde övertygas om detta, så att du verkligen trodde det, då skulle du tänka på hur du skulle kunna komma undan straffet. Men du tror det icke. Därför lever du ditt liv fram i sådan säkerhet, och låter den tiden gå dig förbi, i vilken du blir sökt och varnad och åter kunde få nåd. Men du förblir säker och bättrar dig icke. Detta är just den synden, för vilken Guds vrede skall komma över dig, innan du tänker det."

Lär nu av detta och lägg noga märke till, vilken synd Gud anser för den största och den han allra minst kan tåla eller ha fördrag med. Det är just den, att hans folk icke vill känna den tid, under vilken det är sökt. Ty Herren förtiger här alla andra synder och nämner endast den, att de levat sin tid i säkerhet och icke frågat efter profeternas förmaningar och hotelser samt därtill förföljt profeterna och utgjutit mycket oskyldigt blod, ända tills Jerusalem blev alldeles uppfyllt med blod såsom skriften säger. Jämte denna synden frodades också äktenskapsbrott, otukt, ocker, girighet, stöld, frosseri, dryckenskap och annat sådant.

Sådan synd. säger Kristus här, har jag velat bestraffa med ordet och lära er att bli fromma och bättra er. Därför har jag förut skickat till er mina profeter, Johannes Döparen och mina apostlar. Jag har också själv uppträtt predikat och gjort underverk, och utfört allt som kunde förmå er till bättring.

Nu skulle alla andra synder, så många och stora de än är, icke skada er, utan bli förlåtna och aldrig i evighet bli ihågkomna, om ni blott aktade på den tid då ni är sökta. Då skulle också Jerusalem få stå och vara i fred för fiender. Ty jag kommer icke till er med svärd och klubbor, utan saktmodig och som en Frälsare. Jag predikar: Gören bot, bättra er och bliv fromma. Hör detta och rätta er därefter, innan vreden bryter ut i all sin våldsamhet. Så söker jag er.

Men nej, det blir ingenting av det. Ni blott förökar er synd därigenom, att ni icke vill känna, mottaga och underkasta er när jag söker er. Därför går det såsom ordspråket säger: den som icke lyder råd, får ingen hjälp. Vem skulle väl vilja vara läkare åt en sjuk, som tar kniven ur hans hand och vill sticka den i hans bröst? Så vill ni judar, göra med vår Herre Gud. Han låter genom mig erbjuda er syndernas förlåtelse. Han vill gärna glömma och förlåta allt, om ni blott slutar upp att synda och tar emot hans ord. Men nu framhärdar ni i era synder, försmädar mig och säger, att jag har djävulen, och kallar min predikan för falsk lära. Ja, ni skulle gärna vilja korsfästa mig och ger er ingen ro, förr än ni utfört det. Men då är en människa riktigt i djävulens våld, när Gud icke blott vill förlåta synden och vara henne nådig utan också skänka henne stora och härliga nådegåvor, men hon vänder honom ryggen och på det gruvligaste försmädar hans nåd. När det har gått så långt, då kan jag icke längre hålla tillbaka straffet, utan då måste det komma. Ty där man icke kan finna sig i syndernas förlåtelse och Guds nåd, där finns det icke längre varken råd eller hjälp.

Detta är huvudorsaken till att Guds vrede är så stor och förskräcklig. Ty liksom judarna varken ville se eller höra Guds ord, så ville sedan icke heller Gud höra eller se deras rop, bön och gudstjänst eller annat sådant. Nej, hans vrede blev icke stillad, förrän Jerusalem blev i grund förstört, så att icke en sten blev kvar på den andra. Där blev rent hus och allt störtades omkull. Så ville de ju själva ha det. Detta är nu det förskräckliga exempel som evangelisten har nedskrivit till varning för oss, på det att vi icke må förakta Guds ord och låta den tid, då Gud söker oss, gå till ända utan nytta.

Särskilt bör man lägga det ordet väl på hjärtat: "Nu är det fördolt för dina ögon." Ty det går vanligtvis så, att man icke tänker att Gud skall straffa, utan tror, att han alltjämt skall tiga stilla, eftersom han i sin godhet uppskjuter straffet och väntar att vi skall bättra oss. Men Kristus säger: "Akta er. Ty om ni än icke ser straffet, så kan ni vara säkra på, att det icke skall utebli, om ni icke bättrar er. Ty fastän Gud dröjer en tid bortåt, så har han dock lagt ut så många nät och snaror och satt så många fällor för den ogudaktige, att ni icke i längden kan undkomma honom."

Dessutom har han uppdragit bestämmanderätten i huset åt fader och moder, husbönder och matmödrar, för att de skall ha uppsikt på olydiga barn och uppstudsiga tjänare. Den som icke vill låta rätta sig, överlämnar han åt den världsliga överheten, som straffar genom bödeln. Denne är en mycket sträng predikant, och har en så stark röst, att han kan ropa loss huvudet från halsen på dig. Djävulen är icke heller långt borta, och om du icke vill bättra dig, så kan han om Gud tillåter, straffa dig med pest, hunger, eld- och vattunöd. Därför skall ingen tro, att han skall kunna reda sig och undkomma straffet. Vill du icke vara rättskaffens och låta Guds ord undervisa dig, så får du finna dig i, att bödeln eller djävulen undervisar och leder dig mot din vilja. Därmed lär du bliva rätt litet belåten, och det har i sanning med sig skada och fördärv för dig.

Du skall därför icke göra någon skillnad mellan det straff som är fördolt och det som är uppenbart. Ty syndens straff är alltid lika säkert, om det också är fördolt. Ty just det att det är fördolt bedrar så många människor, såsom också Salomo säger: "Det är icke gott, att människorna icke strax bliva straffade, och att vår Herre Gud tiger stilla så länge, ty därigenom blir de blott trotsigare."

En tjuv, som har stulit i dag, stjäl omigen i morgon i den tanken att det alltjämt skall gå för honom; men detta leder honom till slut i fördärvet. Att tänka på att i tid upphöra och icke stjäla mer, det faller honom icke in. På samma sätt gör även otuktiga, ockrare och överhuvud taget alla syndare. Ju bättre det, som de har för sig, lyckas för dem, desto ivrigare och djärvare blir de däri. De inser nämligen icke, att det domsutslag som blir gällande är detta: Om straffet också är fördolt så är det likväl säkert och oundvikligt. Så visar det sig överallt, att, såsom ordspråket lyder, krukan går så länge till vatten, att den slutligen brister.

Tag dig därför till vara och låt dig icke bedragas. Även om straffet ännu är fördolt, så kommer det likväl säkert och uteblir icke. Detta har själva hedningarna lärt av erfarenheten och säger: "När vår Herre Gud kommer och vill straffa, så tager han på sig ullstrumpor, för att kunna gå tyst, så att man icke skall höra honom." Lär dig nu att inse detta, och gör dig icke säker, om vår Herre Gud icke genast slår till, utan frukta och se dig för. Han har så många änglar, tjänare och plågor, krig, hunger och pest, att han nog kan finna dig. Han kan uppfylla luften med eld och bränna upp dig. Han kan dränka dig i vatten eller döda dig med gift, liksom genom omogen eller annars ohälsosam frukt. Kort sagt: tusen och åter tusen är de snaror och nät, som Gud sätter ut för ogudaktiga och obotfärdiga syndare.

Det är för denna orsaks skull, som vår käre Herre Kristus så enträget varnar, gråter och säger: "Se dig för, Jerusalem. Eftersom straffet är fördolt, så tror du att det skall utebli. Men du tar mycket fel. Ty straffet är icke fördolt för att du skall gå fri, utan för att det så mycket säkrare skall träffa dig, om du icke vill känna den tid i vilken du blir sökt. Vill du nu icke missbruka detta uppskov, utan göra dig rätt nytta därav, så sluta i tid upp med att synda. Håll dig till mitt ord, så skall du finna hjälp, varom icke måste du förgås."

Detsamma predikar också den käre Petrus för oss i 2 Pet. 3:15: "Och räkna med att vår Herres tålamod tjänar till er frälsning." Ni skall hålla före, att det är eder välfärd eller sker till edert bästa, så att ni icke skall bli fördömda. Ty om Gud alltid straffade så som vi förtjäna, så skulle, som jag förut sagt, ingen av oss bli sju år gammal. Men nu gör han icke det, utan han är långmodig, håller tillbaka straffet och dröjer med det. Håll nu före, säger Petrus, att detta sker för eder frälsnings skull. Ni bör alltså säga: "Ack Herre, jag har tyvärr syndat mycket och ofta, än på ett sätt, än på ett annat. Straffet kommer icke nu utan dröjer. Men vad innebär det? Helt säkert intet annat, än att straffet, om det än är fördolt, dock säkert skall komma. Därför, käre Fader, förlåt mig. Jag vill sluta upp med synden och bättra mig."

Vi skall väl lägga märke till detta språk hos Petrus, att Herrens långmodighet är vår frälsning. Ty strax förut säger han, att "Gud icke vill att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring!" När Gud dröjer med straffet, sker det alltså oss till godo. Men slutar man icke upp utan fortfar att synda, och missbrukar detta Guds tålamod, så kommer krukan till slut att brista. Det visar sig ju, att om icke tjuven i tid slutar upp att stjäla, så faller han till slut i rättvisans händer. Och en otuktig kvinna, som icke vill upphöra med sin otukt blir till slut till skam för var man. Men i synnerhet har Gud på staden Jerusalem bevisat, att om han också fördöljer och fördröjer straffet, så kommer han dock till slut och skall icke ha något överseende med olydnaden.

Därför må envar lära sig att frukta Gud. Envar, stor eller liten, ung eller gammal, må lära sig att straffet icke uteblir, om han fortfar att göra vad som är orätt och icke vill upphöra därmed. Ty där står ju Jerusalem som ett exempel till evig tid. Den heliga, sköna staden, vilken även de hedniska berättelserna prisa som den härligaste och mest berömda stad i Österlandet, den är borta och har blivit i grund förstörd, så att ingen kunde säga, var ett hus stått. Och detta har skett därför, att den icke ville överge synden och vända sig till Herrens ord.

Detta exempel förehåller Herren oss i dagens evangelium, för att vi skall ta det till hjärtat och bättra oss. Annars skall vi veta, att om vi icke vill upphöra med synden, icke följa ordet och ta emot det med tro, så skall Gud icke låta straffet utebli, om han också dröjer med det en tid bortåt. Detta sker då som sagt, oss till godo, för att vi skall begagna tiden väl och lägga bort våra synder. Men om du icke vill bättra dig, utan tvärtom därigenom blir så mycket fräckare och så mycket mer följer ditt självsvåld, så må du veta, att den fruktansvärda stunden kommer innan du väntar det, och då låter Herren i sin tur dig ropa utan att lyssna till dig.

Så gjorde han med judarna. Belägringen varade en kort tid, från påsk till höstmånaden. Då företog de sig i staden alla dagar ett sådant offrande, sjungande och bedjande, att man kunde förundra sig däröver. Men allt var förgäves. Gud hade tillstoppat sina öron och ville icke höra. Han hade ju fördolt straffet och uppskjutit det, på det att de skulle bättra sig och lära känna den tid, då de var sökta. Men det ville detta förstockade folk icke. När Herren sedan lät straffet bli uppenbart, fördolde han sig därför själv och ville icke låta sig finna. Såsom också Hosea hade hotat konungariket Israel i kap. 5 v. 6: "Med får och nötboskap går de för att söka HERREN, men de finner honom inte. Han har dragit sig undan från dem." Likaså säger Jesajas i kap. 1 v. 15: "När ni räcker ut era händer, döljer jag mina ögon för er. Även om ni ber mycket, kommer jag inte att lyssna."

Så låt oss då med all flit ge akt på detta exempel, så att vi lära oss att frukta Gud, enär han ändå icke i längden låter straffet utebli. Eftersom han icke genast slår till utan unnar oss tid att omvända oss, så låt oss ha honom kär såsom en nådig Fader, och säga: "Käre Fader du låter för visso icke synden bli ostraffad. Giv mig då din nåd och din helige Ande, så att jag må bättra mig och undgå mitt välförtjänta straff." Den som så beslutar sig för att göra bot och bättring, han skall finna nåd. Jerusalem skulle ha stått än i dag, om judarna så ha bekänt sin synd, ödmjukat sig och sagt: "Käre Gud, vi har handlat orätt, i det att vi varit så gudlösa och dödat dina älskade tjänare profeterna. Du har nu genom din Son givit oss evangelium. Giv oss nu nåd, så att vi omvända oss och bliva fromma." Om de hade gjort så, hade de aldrig råkat i sådan nöd. Romarna med all sin makt hade då fått lämna dem i fred och stanna hemma.

Men de framhärdade alltjämt i synden och sade: "Ah, det har ingen fara. Tror någon att Gud skulle låta den staden förgås, där han själv har sin boning, den enda plats, där han har eller vill ha sin gudstjänst? Åh nej, det sker icke." Därför gick det så för dem att sten icke blev lämnad på sten. Och nu står det olyckliga, förstörda, ödelagda och sönderfallna Jerusalem som ett varnande exempel för alla dem, som är överdådiga i sin ondska och icke vill bättra sig. Det vittnar för dem, att de skall få lida samma straff.

Men för de andra, de som tar emot Guds ord och bättrar sig, för dem framställes denna berättelse till tröst, ty den undervisar dem om, att när Gud fördöljer straffet, sker det till deras frid och välfärd, i det att Gud i nåd vill förlåta dem deras synder, om de upphör med dem och bättrar sig. Att man syndar är icke något underligt, men att man försvarar synden och hårdnackat och obotfärdigt framhärdar i den, det kan Gud icke tåla. Då får hellre alltsammans förgås i grund. Och detta gäller i synnerhet, när han nådigt söker oss med sitt ord och gärna vill kalla oss till bättring.

Så blev det olyckliga Jerusalem förstört. Och det som störtade det, var intet annat än det höga namn det hade, att det kallades Guds stad, hans eget hus, hans egen boning. Ty detta gjorde judarna säkra, så att de tänkte: "Skulle Jerusalem förgås? Det kommer aldrig i fråga. Det ligger Gud alltför ömt om hjärtat. Om än hela världen reste sig emot det, så skulle den icke kunna göra oss något. Gud skall icke tillåta att hans boning blir ödelagd." På detta namn och denna nåd fortsatte de att synda och frågade icke efter någon predikan. Det stötte bottnen ur tunnan och bragte dem i allt slags elände.

I våra dagar söker Gud oss av sin synnerliga nåd med sitt ord. Men vi förhåller oss ganska illa mot detta. Av somliga förföljes det, av andra missbrukas det till girighet, högfärd och andra synder. Därför fruktar jag, att vårt land också kommer att få kännas vid ett hårt slag genom krig, hungersnöd eller andra landsplågor. Låt oss därför ta detta exemplet väl till hjärtat, och betänka, att Jerusalem blev så jämmerligt förstört, därför att det icke tog emot Guds ord utan föraktade det. Detta bör då lära oss att ära Guds ord och gärna höra det, samt att omvända och bättra oss, om vi syndar. Detta är det första stycket av dagens evangelium.

Därefter berättar evangelisten, hur Jesus gick upp i templet och begynte driva ut dem som sålde därinne, i det han sade till dem: "Mitt hus skall vara ett bönehus, men I haven gjort det till en rövarkula."

Detta gör Kristus av en särskild makt och myndighet. Det är att betrakta liksom andra under och tecken, som vi icke kan göra efter. Annars skulle de många stora och mäktiga herrar, som hade sin vinst av den handeln, ha satt sig emot det och icke tillåtit det. Och de skulle icke ha givit vika för honom, då han företog sig detta utan vapen blott med ett gissel, såsom de andra evangelisterna berätta.

Att de nu måste finna sig i detta våld och denna skymf, och tiga stilla därvid, det bevisar, att Herren hade talat till dem ett ord, sådant som det han talade till judarna i örtagården, då de vek tillbaka och föll till marken. Detta lär vi icke göra Kristus efter. Därför må ingen tyda denna historien därhän, att predikanter skall bära hand på människor och använda våld, såsom Kristus här gjorde. Ty om Kristus icke hade velat bruka någon annan makt än den blott mänskliga, så hade han intet kunnat uträtta, ensam som han var mot så många.

Vi skall här icke se bara på gärningen utan också på orsaken. Denna anger Herren Jesus med de ord han säger: "Mitt hus skall vara ett bönehus, men I haven gjort det till en rövarkula." Vad kunde förmå Herren till så hårda ord? De hade ju icke begått mord i templet, utan skött sina affärer. De hade där haft sina växlarebord och drivit handel med stor- och småboskap, som behövdes till offer. Ty de judar som bodde långt ifrån Jerusalem, kunde icke föra med sig hemifrån det de ville offra. Därför hade översteprästernas tjänare i uppdrag att sörja för, att alltid djur skulle finnas till reds, kanske också penningar till offer. Templet hade nämligen sitt eget mynt, såsom man kan finna av ett och annat ställe hos de gamla historieskrivarna.

Detta tycker man ju borde vara mer värt att berömmas än att klandras. Ty när Gud själv hade förordnat och befallt sådan gudstjänst, vem skulle då kunna anse det för orätt att befordra densamma och sörja för sådana anordningar, att den kunde upprätthållas? Men den egentliga meningen var en annan. Prästerna föregav visserligen, att de gjorde detta för att befrämja gudstjänsten. Men gudstjänsten hade säkert icke legat dem så varmt om hjärtat, om det icke hade inbragt dem så goda inkomster. Det var för sina penningar och icke för vår Herre Gud, som de nitälskade så högt.

Denna girigheten drev dem därhän, att de icke kunde tala om annat än offer. De beprisade denna gudstjänst, liksom munkar och präster gör med sitt mässoffer, och lärde, att man därigenom kunde bli kvitt synden och vinna Guds nåd. Detta förde och drev folket dit i stora skaror, så att de underläto den rätta gudstjänsten, vilken består i att frukta Gud, förlita sig på hans godhet, och flitigt hålla sig till hans ord. Så framhärdade de med djup säkerhet i synden och trodde, att det icke var någon fara, om de blott slaktade och offrade. Man ser också hur proferna för den orsakens skull häftigt predikade mot deras offer.

Detta är det rätta mördandet, då icke kroppen utan själen blir mördad för evigt, i det att man lär människorna att förtrösta på sina egna gärningar och icke på Guds barmhärtighet. Sådant kunde Kristus icke tåla. Vi bör heller icke finna oss i det, utan, så mycket vi kan, strida mot det med ordet, ty något annat vapen än detta har Gud ej givit oss. Så skall vi söka förmå människor att avstå från förlitandet på egna gärningar och egen förtjänst, i tanke att genom dem bli kvitt synden och bli saliga, och i stället av hjärtat fly synden och sätta sin förtröstan endast till Guds barmhärtighet, ja, sätta sin förtröstan till den Gud, som för Kristi skull vill förlåta oss och göra oss rättfärdiga och saliga. Därjämte bör man ock förmana människorna, att vara fromma, att icke följa sina egna tankar, utan följa Guds ord och rätta sig efter det. Den som så gör, han brukar templet och sitt ämbete på rätta sättet; den som icke gör det, han missbrukar dem och är en själamördare.

Just det namnet giver Hosea prästerna i konungariket Israel. Ja, det förefaller som om Herren här hade tänkt på detta språk hos Hosea i kap. 6 v. 9: "Lik rövarskaror som ligger i försåt för människor, är prästernas hop. De mördar på vägen till Sikem, de utför skamliga ting." Han åsyftar därmed den skada, som de anstiftade med falsk lära. Ty då de bort visa människorna till Kristi offer, så hänvisade de dem i stället till slaktandet av oxar och kor, liksom om allt vore uträttat därmed, och intet mer behövdes för det eviga livet. Sådant inbragte mycket i prästernas kök. De hade alltid sin fördel därav. Men folket förlorade på det sättet icke blott sina penningar utan också sina själar och sin salighet. Detta kan Kristus icke tåla, därför störtar han alltsammans över ända.

Såsom han vid det tillfället handlade på ett underbart sätt, så ser man ännu, att Gud i sin kyrka låter sådant straff övergå partiandar och falska profeter. Också för de gudlösa biskopar, präster och munkar, som för sin egennyttas skull håller så strängt på mässan och annat avguderi, skall den dagen komma, då Gud skall utdriva dem och omstörta deras marknadsbodar, han må göra det genom turken eller genom någon annan.

Detta må för denna gång vara nog om dagens evangelium. Må Gud, all barmhärtighets Fader, för Kristi skull genom sin helige Ande uppväcka våra hjärtan till att frukta honom, och nådigt behålla oss vid sitt ord, samt bevara oss för allt elände både för tid och evighet. Amen.