1. Martin Luther om kyrkogemenskap
I Luthers berömda brev till de kristna i Frankfurt am Main år 1533 finner vi en god illustration av hans lära om kyrkogemenskap. Det är antagligen orsaken till att det inte blivit översatt i den nya amerikanska utgåvan av Luthers verk, och då kunskaperna i tyska snabbt håller på att försvinna i Skandinavien och USA. är det sannolikt att dess innehåll kommer att glömmas bort. Vi skall därför desto mera ingående fördjupa oss i det.
De kristna i Frankfurt am Main, som är utsatta för Luthers rasande angrepp, är inga vanliga fanatiker eller ens zwinglianer. Snarare är de en kyrka av den typ som senare skulle kallas den melanchthonska. Särskilt väckte Luthers epistel en hel del missnöje hos den medlande teologen Martin Bucer (1491 -1551), den man som idag av Charles Neill hälsas som "den ståndaktigaste befrämjaren av kyrkogemenskap bland alla det sextonde åthundradets kyrkoledare". Han slutade sitt liv som anglikansk professor i Cambridge, efter att ha varit ärkebiskop Thomas Cranmers rådgivare då denne skapade den anglikanska kyrkans författningsdokument. Redaktörerna för den tyska utgåvan av Luthers verk säger med rätta om Bucer att "han i detta brev såg sin egen förmedlande ställning i fråga om Nattvarden hotad, en ställning som beslöjade motsägelserna och olikheterna i den".
Luther angriper i sitt brev inte bara falsk lära utan även, och än mer, ovilligheten att stå upp för vad motståndarna anser vara sant. De ville inte kämpa för sin egen lära. Luther formulerar träffande stridens natur: "Därtill hör ett tvåfaldigt helvete, det ena att de motsäger Guds Ord, det andra att de förnekar och inte fritt bekänner vad de ärar som Guds Ord." Konflikten mellan Luther och hans ekumeniska motståndare är sålunda inte i första hand en meningsskiljaktighet t. ex. om sakramentet, utan det är en strid om stridens natur, där Luther ser konflikten vara avgörande för kyrkans enhet, vilket de andra inte gör. De kristna i Frankfurt am Main vill hålla tolkningen av dogmen öppen, i detta fall läran om realpresens, och har funnit att det är tillräckligt att utan att definera något säga sig tro det som Kristus avsåg, för att vara förvissad om att vi mottar vad Kristus avsåg. Denna ekumeniska inställning är för Luther en rent satanisk oärlighet: "Vem skulle inte här med glädje vara elev? Då vi blir trötta på arbetet med att undervisa och predika och kan hänvisa bördan av dem båda till Kristus och säga: Jag tror vad Kristus säger?"
Som en konsekvens av denna löslighet och ett bristfälligt trosbegrepp håller pastorerna i Frankfurt am Main inte något konfessionellt altare utan utövar gemenskap i heliga ting utan läromässiga inskränkningar. Luthers reaktion på detta slags gemenskap är mycket häftig. Han ser den inte som den kristna kärlekens,utan som det rent ondas triumf. Luther klargör att en lutheran som av okunskap deltar i detta slags nattvard är eländigt bedragen och mottar enbart bröd och vin, då de reformertas Herrens Nattvard inte är något sakrament. Ytterligare skriver Luther: "Det är förfärligt för mig att höra att i samma kyrka och vid samma altare båda parter skulle ta och motta samma sakrament och ena parten skulle tro att den mottar bara bröd och vin men den andra parten skulle tro att den mottar Kristi sanna kropp och blod. Och jag tvivlar ofta på om man verkligen skall tro på att den predikant eller pastor kan vara så förhärdad och gudlös och tiga om det och låta båda parter gå enligt sin egen tro. Om det finns en sådan människa, måste han ha ett hjärta som är hårdare än någon sten, stål eller diamant. Han måste i sanning vara en vredens apostel .... Dessa herrar måste vara verkligt höga ärkedjävlar som ger mig bara bröd och vin och låter mig betrakta det som Kristi kropp och blod och så bli eländigt bedragen."
Som ett försvar av altaret betonas bruket av biktstol. Luther talar i detta sammanhang inte om den biktstol som den plats där den heliga avlösningens sakrament ges, utan som en plats där biktfadern kan undersöka botgörarens kristna tro och förhöra honom eller henne i katekesen. Han säger: "Men det är sant att om predikanterna ger blott bröd och vin som ett sakrament, är det inte viktigt till vem de ger det, eller vad de som mottar det vet eller tror. Där äter en sugga med den andra... Vi vill och kan inte ge sakramentet åt någon med mindre han först förhörts om vad han lärt sig av katekesen, och om han önskar lämna de synder han förövat. Ty vi vill inte göra en svinstia av Guds Kyrka och låta var och en gå oprövad till sakramentet, som suggoma springer till tråget. Sådana kyrkor lämnar vi till svärmarna. Och sådant har vi mottagit från kristendomens begynnelse." Så Luther känner väl till att det stängda, inhägnade altaret, skyddat av pastorn i sin biktstol, är ett arv från fornkyrkan som aldrig skall uppges.
Efter denna genomgång av Luthers försvar av det stängda, konfessionella altaret, kan vi vända oss till ett antal utsagor, där Luther behandlar de svårigheter som uppkommer då en rättroende kristen lever på ett område med bara kätterskt förvaltning av sakramentet. I ett brev till drottning Maria av Ungern i augusti 1530 klargörs det att all kommunion med romarna under en gestalt är omöjlig. Så är också varje slag av lekmannacelebrering. Sålunda måste man hålla sig borta från sakramentet för alltid, vilket i ett sådant fall inte är någon synd. I Augsburg år 1533 visar Luther på möjligheten att skapa en egen församling för att få sakramentet, om man inte längre önskar resa till en rättrogen församling för sin kommunion. I Luthers berömda bordssamtal finner vi att Luther betraktar det omöjligt att kommunicera med böhmarna, Johan Hus' efterföljare, då de har gemenskap med påven, vilket kunde göra lutheranerna delaktiga i papism. Luther tänker uppenbarligen på det faktum att böhmarna gjorde bruk av tillfälligt gästande romerska biskopar för att få sina nya präster ordinerade.
2. Den lutherska kyrkan om kyrkogemenskap
De lutherska bekännelserna försvarar lika kraftigt som Luther det stängda altaret och förhöret av kommunikanterna. I de lutherska kyrkor, som undertecknade dessa dokument följdes läran om gemenskap lika strängt som i fornkyrkan. Dessa kyrkor utgjorde en medveten, konfessionellt sinnad gemenskap, från första början medveten om sina gränser. Det är alldeles fel att anta att detta medvetande tillväxte bara gradvis, allteftersom tiden gick, och själarna hårdnade i sin försvarsattityd. Vi kan se detta i formuleringarna av Luthers närmaste vän, biskopen av Naumburg, Nikolaus von Amsdorff 1483-1565, då han exkommunicerar en präst som har förövat den blasfemiska och kätterska gärningen att distribuera en icke konsekrerad hostia vid firandet av sakramentet. Denna man skall inte tillåtas "i vår kristna kyrka", dvs i alla wittenbergska kyrkors gemenskap. Ordet "wittenbergska" tjänar här uppenbarligen som namn på en denomination, det visar på kyrkor som mottar varandras kommunikanter men också godtar den exkommunikation som utfärdats av en enskild kyrka eller biskop. I princip når denna gemenskap också utanför de kyrkor som har genomgått reformationen av den latinska kyrkan vid det sextonde århundradets början. I ett fall vet man att Luther har utfärdat ett rekommendationsbrev för en etiopisk diakon Michael. Avsikten är uppenbarligen att göra det möjligt för Michael att motta sakramentet; likheten mellan de yttre formerna för den lutherska och den etiopiska eukaristiska liturgin betonas. Om Michael sades att han antagit alla våra trosartiklar, "omnibus nostris articulis". Denna oväntade gemenskapsdeklaration mellan de wittenbergska kyrkorna och den etiopiska kyrkan kan ha baserats på ett missförstånd, men den vittnar dock om Luthers öppna sinne och hans medvetande om att tillhöra de heliga fädernas kyrka.
Då förhandlingar om kyrklig enhet ägde rum som i Wittenberg 1536 kunde ingen gemensam kommunion äga rum förrän full överensstämmelse hade uppnåtts. I Marburg 1529 firades ingen gemensam nattvard, då Zwingli förvägrades brodershanden. I detta sammanhang vill jag klargöra att det är ett misstag då man säger att Luther på något sätt skulle ha tillåtit bönegemenskap med de reformerta vid detta tillfälle. När bordsbön en gång nämns i källorna - gemensamma måltider förekom uppenbarligen inte som regel - lästes den eller sjöngs av Luther, assisterad av församlade skolpojkars responsorier och hymner. Vid detta tillfälle är bara en icke-lutheran närvarande, vilket inte innebar mera än att han iakttog den passiva närvaro som alla kunde godkänna.
Denna avhållsamhet från gemensam bön respekterades i regel av båda parter. År 1645, vid det s.k. enhetssamtalet i Thorn i Polen mellan romerskt katolska, reformerta och lutheraner begär dock den romersk-katolska ordföranden att lutheranerna, "domini Augustani" den augsburgska bekännelsens män måste be med de romerskt katolska och de reformerta. Lutheranerna förkastar detta förslag och hänvisar till en sedvänja som fastslogs redan vid samtalet i Ratisbon 1541 men också till romarnas tro: "Den romersk-katolska parten förbjuder bön med kättare", ett faktum som är väl känt för varje engelsk skolpojke av orden av den romersk-katolska Maria, skottarnas drottning, till den ivrigt biträdande men helt oönskade anglikanske prästmannen vid schavotten i Fotheringay: "Jag säger inte amen till era böner och inte ni till mina". Denna gemensamma, ekumeniska grund bör observeras. Den augsburgska bekännelsens män kräver att då de romerska har slutat sina böner, bör de själva vara tillåtna att läsa sina. Detta är dock inte tillåtet och i stället beslutas det att den augsburgska bekännelsens män kan vara frånvarande från de gemensamma bönerna, läsa sina böner i ett annat rum och sedan ansluta sig till de andra. Lutheranerna har noga utvecklat sina många argument på dessa punkter, inte mindre än 17 noggrant formulerade skäl framfördes. Först bland dem finns det enkla, bibliska: "Aposteln förbjuder att ha gemenskap med mörkret och det andliga Babylon. 2 Kor. 6 och Upp. 18." Den lutherska kyrkans kyrkoordning motsvarar fullständigt denna övertygelse. Det görs klart t.ex. i den svenska kyrkoordningen av 1571 att uteslutning från kyrkans gemenskap inte bara innefattar sakramentet men också hela liturgin, fastän närvaro under predikan är tillåten.
I det 17:e århundradets kyrkoordningar förutsätts det att altaret är bokstavligen inhägnat av en spjälvägg med en eller två dörrar genom vilken kommunikanterna skulle passera under pastorns och kyrkvaktmästarens granskande ögon. Denna vägg har ofta ansetts ha varit en medeltida invention för att åtskilja präster och lekfolk, förstörd av reformationen i namn av alla troendes prästadöme. Detta är helt fel. Den uppfördes av ortodoxa lutheraner, som trodde på det stängda altaret. Den inställning som vi nu har beskrivit iakttogs i hela sin strikthet också vid en kättares dödsbädd. Utkasten till olika svenska kyrkoordningar i det 17:e århundradet liksom deras slutgiltiga version, kyrkoordningen av 1686 klargjorde att inte ens denna situation kan ändra de grundläggande lagarna om kyrkogemenskap. Ändå visar föreskrifterna för en prästmans beteende, då han kallas till en döende kättare, den största pastorala omsorg för den döende och hans eviga väl. Alla läromässiga dispyter måste hållas borta från dödsbädden, bara återlösningen och dess universalitet får förkunnas. Inga "kontroversiella och djupa frågor och dispyter" tillätes, utan den lutherska prästen skall bara föra den döende människan "genom sanningens Ord att tro och bekänna att Gud vill att alla människor ska bli frälsta och att Kristus dog for alla och därför kallar alla syndare till sig". Betoningen av universaliteten kan visa på det faktum att den döende personen troligen antas vara reformert, och att det själamördande kätteriet om begränsad återlösning måste avvisas. I det fall att den döende personen skulle begära att antas i den evangelisk-lutherska kyrkans sköte och förkastar sina tidigare heresier, tillåts han naturligtvis omedelbart tillgång till sakramenten. Om denna omvändelse inte äger rum skall han höra "de allmänna nådelöftena".
Utkastet till dansk-norsk kyrkoordning 1685 upprepar samma föreskrifter och betonar att "en god Guds tjänare och präst bör rätta sig efter den gamla regel som alltid har följts i Kristi kyrka: In fideles non prius ad societatem coinmunionis admirtantur, nisi haeresi legitime abnegata", vilket betyder: "ingen otroende skall admitteras till kommunionens gemenskap förrän han rätteligen förkastat sitt kätteri". Ett intressant exempel på hur ett sådant fall kunde behandlas med pastoral takt och kristen omsorg är den icke-lutherska, reformerta filosofens, historikerns och politikerns Hugo Grotius' 1583-1645 dödsbädd. Han led skeppsbrott och var döende efter en storm på östersjön och togs om hand av en prominent luthersk professor i teologi vid fakulteten i Rostock, Johann Quistorp, inkallad till dödsbädden. Han skrev efteråt till den lutherska ortodoxins ledande man, Abraham Calovius, att Grotius dog som en from, botfärdig syndare som förlitade sig på Kristi förtjänst. Så handlade, skrev och kände den lutherska ortodoxins män, vilka alla så noggrannt iakttog kyrkogemenskapens gränser.
För att undvika allt missförstånd skall vi betona att fastän inte bara sakramentet utan också hela liturgin betraktades som icke tillhörande dem som inte tillhörde trons hushåll, fanns det alltid möjlighet för besökare att iaktta en passiv närvaro till egen uppbyggelse. Vi har t.ex. beskrivningar av den lutherska högmässan i Stockholms Storkyrka av medlemmar av den franska ambassaden vid det svenska hovet, som meddelar den största beundran för vad de sett och hört. Andra liknande rapporter finns också.
3. Avskaffandet av den lutherska om läran om kyrkogemenskap
Vi har nu sett den teori och praxis, som iakttogs i den lutherska kyrkan. Vi vet dock redan att dessa betingelser inte blev varaktiga och art de i själva verket inte bara förändrades utan helt glömdes bort. Det vi framfört i denna föreläsning kommer sålunda troligen att orsaka överraskning och t.o.m. tvivel om dess sanningsenlighet. Hur inträdde denna förändring?
Vi vet redan att det låg reformert inflytande bakom den kommande utvecklingen men det kan vara litet ensidigt att bara anklaga de reformerta. En avvikelse från kristen uppenbarelse ligger trots allt i allt kötts förmåga, också icke-reformert. Ingen behöver lära sig att synda, eftersom vi själv vet hur man gör detta. Det var makter verksamma inom lutherdomen själv som de facto skulle frambringa ändringen. Vi skall nu se närmare på dessa händelser.
Några av de tillfällden som ser ut som en nedbrytning av de forntida principerna om kyrkogemenskap är i verkligheten vid närmare betraktande i enlighet med den. Så är fallet med det så kallade simultaneum, då en och samma kyrka brukades av två olika bekännelser, för det mesta lutheraner och romerskt katolska. Detta innebär inte något verkligt sammanfallande av murarna för gemenskap utan var ert slags arrangemang av världsliga myndigheter, varigenom de ofta uppträdande frågorna om rätten till en viss kyrka löstes på detta salomoniska sätt. Andra fall var långt allvarligare. Det kunde t ex inträffa som i Halberstadt i Tyskland att de kanoniska timmarna sjöngs tillsammans av lutherska och romersk-katolska kaniker. Den högtidliga mässan celebrerades av en luthersk präst under biträdande av en romersk-katolsk diakon, vilket djupt upprörde besökande prelater från Rom, som rapporterade om dessa ting till påven. Dock grundades sådana ting, i sig själva utan tvivel motsatta alla sunda principer om gemenskap, aldrig på dogmatiska övertygelser. De var bara praktiska arrangemang av något bara alltför praktiskt skäl, alldeles som då under Chemnitz' kraftiga protester hans hertig Julius av Braunschweig ordinerade två av sina söner till romersk-katolska präster bara för att skaffa dem en tillräcklig furstlig utkomst. Avskyvärd som en sådan sak låter och själamördande som den är för de inblandade, konstituerade den knappast en vana som skulle fortsätta.
Enligt min uppfattning kan de första tecknen på ert sammanbrott av principen om gemenskap spåras i samband med barndop. Både det 17:e århundradets kyrkoordningar och dogmatiker från denna tid, såsom Johann Gerhard och David Hollazius tillåter lutherskt dop av spädbarn vars föräldrar är heretiker och förkastar lutherdomen, liksom också möjligheten av att lutherska föräldrar begär ett heretiskt dop av sitt barn. Det som gör detta långt mera allvarligt än de andra fallen är det slags försvar som bjuds för en sådan praxis. Gerhard ser fallet med lutherska föräldrar som använder sig av en heretisk pastor att döpa som försvarbart, eftersom
1. ert sådant dop är uppenbart giltigt,
2. eftersom i Gamla testamentet en ond överstepräst alltid innehade sitt ämbete.
3. eftersom föräldern alltid vid tiden för dopet kunde prostestera mot prästens heresi,
4. eftersom det alltid finns ett litet antal sant troende också i en heretisk kyrka.Dessa teologiska grunder kunde senare övertas av hela den pietistiska rörelsen, som upprepade alla dessa fyra argument för att helt nedbryta all respekt för gemenskapsprincipen och kvarstod i en heretisk kyrka trots dess tillkortakommanden. De fyra skälen kan försvara vad som helst och har försvarat vad som helst.
Om vi nu vänder oss till de reformerta, som en gång skulle dra fördel av eftergifter av nämnt slag, måst vi först göra ett slags reservation till vår tidigare beskrivning av dem. Då den ekumeniskt sinnade Bucer i Strassbourg lyckades upprätta kyrkogemenskap med Wittenberg - vi måste tillägga: genom rent bedrägeri och falskt, tvetydigt tal - hindrade hans mer allvarligt sinnade bröder i Zurich schweiziska studeranden som studerade i Strassbourg att längre ta nattvarden där, för att de inte skulle bli angripna av den lutherska heresin. Det finns också andra liknande exempel på ett reformert strikt iakttagande av gemenskapspriniciperna.
Dock förblir det sant att i grunden de reformertas vidsynta inställning till vad som betraktades som "icke-väsentligt" gjorde dem öppna för nattvard med lutheranerna. Den kalvinska synoden i Charentone, den kalvinska huvudkyrkan i Paris, öppnade 1631 formellt genom ett beslut det heliga bordet för varje lutheran. Vi måste beakta att samma lutheraner stod i full gemenskap med Church of England, som den berömda bibelkommentatorn, ärkebiskop Ussher av Armagh (1581-1656) påvisar: "Jag bekänner att jag med lika vördnad skulle mottaga det välsignade sakramentet i händerna på holländska präster om jag befann mig i Holland, som jag skulle mottaga det i franska prästers händer om jag var i Charentone." Ärkebiskop Wake av Canterbury (1657-1737) uppställde år1717 en formellt erkänd kyrkogemenskap mellan Church of England och Zurichs reformerta kyrka. Då en inbjudan till närmare samarbete utgick från någon engelsk biskop till Sveriges lutherska kyrka, blev den självfallet mycket skarpt avvisad av de ansvariga svenska biskoparna. Att ha kommunion med en kyrka, som stod i gemenskap med den reformerta trons huvudkyrkor var naturligtvis omöjligt.
Sättet att bryta ned den lutherska oböjligheten beträffande gemenskap gick dock genom ett mer allmänt angreppssätt, dvs genom införandet av öppen kommunion utan några konfessionella krav. År 1857 celebrerade biskopen av London, A C Tait (1811-1882), senare ärkebiskop av Canterbury, den första öppna kommunionen vid en KFUM-konferens. Fastän den blivande ärkebiskopen sålunda ser ut att ha varit en liberalt sinnad person, betydde det inte att han saknade fasta övertygelser. I kyrkohistorien ihågkoms han som en hård förföljare av de konservativa, som trodde på realpresensen och praktiserade privatbikt. I några fall måste hans offer bland det anglokatolska prästerskapet tillbringa en beaktansvärd tid i fängelse. Vidare insisterade han, dock förgäves, på att den athanasianska trosbekännelsen skulle avskaffas från den anglikanska gudstjänsten. Dessa drag ger oss viss insikt i detta slags ekumenism i verksamhet. Den liberala inställningen känner sina gränser. Denna utvekling inom de etablerade kretsarna i kyrkan hade sin fulla motsvarighet i de så kallade evangelikala kretsarna. C H Spurgeon (1834-1892), den berömda väckelse- förkunnaren och förnekaren av pånyttfödelsen i dopet, kunde predika mot dem som inte utövade öppen nattvard och använda sig av Judas v 19: "Det är just dessa som vållar splittring, de som är alltigenom jordiska, utan Ande." Konfessionalism är sålunda för Spurgeon det enda som kan åtskilja någon från den universella kyrkan.
Det slutgiltiga angreppet på den lutherska kyrkan kom att äga rum i Tyskland, där under många århundraden det kalvinistiska huset Hohenzollern väntade på den stund då det kunde fullborda den s k stora kurfursten Fredrik Vilhelms (1640-1686) vilja att utrota lutheranernas ogudaktiga cermonier". I kraft av att vara vad han kallade "der oberste Bischof". "den högsta biskopen", befallde den preussiske kungen Fredrik Vilhelm III (1797-1840) år 1830 alla sina undersåtar, såväl lutheraner som reformerta, att kommunicera tillsammans. Var och en tilläts kvarhålla sin tidigare tro, men genom gemensam nattvardsgång måste man medge att dessa trosläror inte var kyrkodelande. På de flesta platser ägde det ekumeniska celebrerandet av sakramentet rum medan de lydiga undersåtarna marscherade mot altaret till militär regementsmusik. I ett speciellt dekret utfärdades en varning för dem som brukade de apostoliska varningarna för gemenskap med heretiker med hänvisning till Hans Majestäts nyligen skapade kyrka och dess tjänstemän. Varningen var nödvändig. De trogna lutheranerna vägrade att celebrera med kalvinisterna och blev i några fall kastade i fängelse. Den lutherska kyrkan förföljdes. Dess präster kunde förvalta nådemedlen bara nattetid. Endast efter en lång tid av svårt lidande tilläts lutheranerna religionsfrihet, vid en tid då många lutheraner redan emitgrerat till främmande länder. Den så kallade uninonen blev så gradvis införd i hela Tyskland. Den kan nu sägas ha upprättats överallt med undantag av små oberoende lutherska kyrkor.
De lutherska kyrkorna i Skandinavien var naturligtivs inte inblandade i den tyska utvecklingen. Den reformerta andan närmande sig dem på andra sätt. Innan vi kort behandlar detta, är det dock nödvändigt att klargöra att hela grundvalen för de etablerade kyrkorna i såväl Tyskland som Skandinavien på ett genomgripande sätt underminerats av skepticism och förnekelse bland de bildade klasserna. Det är intressant att studera hur de otvivelaktigt reformerta initiativen av den fromme preussiske kungen välkomnades av hans ämbetsmän på en helt sekulär basis. Den reformerta tron, öppen nattvard och ekumenism, föreföll dessa människor stå mer i enlighet med tiden, vara mer civiliserad, mer upplyst, medan lutherdomen stod för medeltiden, för tron på sataniska makter, för mystiska, vidskepliga sakrament, för dogmer. Valet var inte svårt. Det reformerta angreppet hade förberetts väl, de facto föregripits, och då det kom, skulle det efter någon tid ha uppslukats av de sekulära krafter, som hjälpte det att öppna de lutherska kyrkdörrama.
År 1908 började de första kontakterna mellan Church of England och Svenska kyrkan, som senare ledde till full interkommunion. År 1929 i Uppsala och år 1927 i Canterbury ägde de första gemensamma biskopliga konsekrationema rum. De fortsatte inte under tiden 1959-1976 på grund av införandet av prästinnor i Sverige, men sedan Church of England kom att dela den officiella svenska synen började de gemensamma biskopliga konsekrationema på nytt. Det är naturligtvis uppenbart att förekomsten av den apostoliska successionen i Svenska kyrkan har varit huvudskälet för det anglikanska närmandet. Om vi vänder på frågan och frågar varför svenskarna antog detta närmande, måste vi ställa oss inför två viktiga krafter. För det första var svenskarna naturligtvis inte oemottagliga för den allmänna utvecklingen och den allmänna upplösning av dogmatisk kristendom, som har dominerat den teologiska världen under en så lång tid. För det andra har de i sin mitt en person som skulle skapa den världsvida ekumeniska rörelsen, den blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom (1866-1931). Han var en extrem teologisk modernist, som enligt en av sina beundrade biografer, biskop Tor Andrae i Linköping, införde en fullständig reformation av den kristna religionen "till uteslutande av allt övernaturligt". Söderblom ville ersätta denna tidigare kristna religion med två substitut. Det första var mystik, kristen och ickekristen, härav hans stora intresse för Sankta Birgitta av Sverige och hennes mystiska uppenbarelser. Det andra var den ekumeniska rörelsen, som skulle bruka de etablerade kyrkornas imponerande struktur, deras katerdraler, liturgier och kanslier för att förvärva en roll i politiskt liv, den nya religionens nya uppgift efter det "allt övernaturligt" hade försvunnit. Här blev obegränsad kyrkogemenskap absolut nödvändig. Här finner vi skälet till varför vi inte tilläts höra ett enda ord om vittnesbördet om kyrkogemenskap från kyrkofädernas och reformatorernas läppar. Varje antydan om förekomsten av en sådan tro är att öppna en dörr som måste förbli stängd för dagens ekumenister.
Kravet på interkommunion idag stannar aldrig utan måste fortsätta, tills gränslös interkommunion utövas. Efter att lutheranerna i Tyskland antagit de reformerta vid sina altaren, måste de snart också anta metodister, baptister och mennoniter. Detta är naturligt eftersom förutsättningen för alla moderna förhandlingar om kyrkogemenskap är att det inte finns någon säker sanning, att vi lever i ett mörker där varje hävdande att besitta denna sanning är omoraliskt. Så har ärkebiskopens av Canterbury utsända, som knackar på dörren till domkyrkan i Riga inte kommit för att göra er till anglikaner, inte för att berätta för er vad redan Luther såg som det verkliga motivet bakom Martin Bucer, anglikanismens stora fader, att var och en blir frälst genom sin egen tro. Mot detta måste vi hålla fast vid Luthers anmärkning till de kristna i Frankfurt am Main att hålla sig till det avskärmade, konfessionella altaret och inte låta "var och en oprövad gå till sakramentet, som suggoma löper till träget. En sådan kyrka lämnar vi åt svärmarna. Och detta har vi mottagit från kristendomens begynnelse", på tyska
"und solchs haben wir von Anfang der Christenheit empfangen".
Tom G A Hardt
(övers ) Lumme)
Efterord:
"Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida. Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar" Ur Apg 20
"Om någon inte rättar sig efter det vi säger i detta brev, ge noga akt på honom och ha inte något med honom att göra, så att han får skämmas. Men betrakta honom inte som en fiende, utan tillrättavisa honom som en broder." Ur 2 Tess 3
"Ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er tillfall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort ifrån dem." Ur Rom 16
"Gå inte i omaka par i ok med dem som inte tror" 2 Kor 6
Bibelcitaten enligt Folkbibeln. Vid det senaste citatet kan man reflektera över hur pietismen präglar vår bibelfförståelse. "Tro" uppfattas som psykologisk akt inte som det bör vara som det man "tror" i meningen bekänner.
Del I - Innehåll - Logosmappen