Innehåll

Artikel 8
Psaltarens undervisning om Messias

Enligt Jesus står det skrivet om honom i Psaltarens psalmer (Luk 24:44). Enligt BK och många bibelkritiker är detta inte sant. De messianska psalmer som man brukar hänvisa till eller som citeras som sådana i NT handlar, påstår man, inte ursprungligen om en kommande Messias (Jesus). Därmed avvisas Jesu ord som osanna och själva grundvalen för kristen tro försvinner, nämligen att Jesus är den sanna uppfyllelsen av GTs frälsningslöften och Messiasprofetior.

Nu säger visserligen BK generöst att olika trosriktningar och samfund kan eller får lägga sin trostolkning ovanpå BKs s k vetenskapliga tolkning som exempel på senare intressanta omtolkningar eller inläsningar. Men enligt NT är den kristna tron inte en omtolkning av vad GT-texterna ursprungligen menar. Det är inte fråga om en inläsning i texterna av något som inte står där. Ett huvudtema i NT är ”uppfyllelsen” eller ”fullbordan” av GTs löften om en verklig och fullkomlig frälsning och en verklig och fullkomlig Frälsare. Jesus (= Messias) är enligt kristen tro inte en ”inläsning” (eiseges) i texten utan en ”utläsning” (exeges) av vad som faktiskt står i de gammaltestamentliga skrifterna, den rätta uppfyllelsen av vad Mose, David, Jesaja m fl har skrivit om honom. Det var den övertygelse som drev de första kristna missionärerna, t ex Paulus. ”Jag säger ingenting annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske”, bedyrar han (Apg 26:22). Dem som inte såg att profetiorna handlade om Jesus försökte han övertyga ”både utifrån Mose lag och profeterna. Och det höll han på med från morgonen ända till kvällen” (Apg 28:23). Han gjorde precis som Jesus själv hade gjort enligt Luk 24:27: Jesus ”började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.”

Att påstå att det står skrivet om den kommande Messias i t ex Psaltaren är alltså enligt NT inte en följd av en omtolkning av den ursprungliga innebörden. Hela kristendomen grundar sig på att gudamänniskan Jesus är den unike Messias, i allt pålitlig och den sanna uppfyllelsen av profetiornas verkliga innehåll. Hur nutida kristna kan gå med på att Jesus är opålitlig och inte den sanna uppfyllelsen av vad GT faktiskt profeterar om frälsningen och Frälsaren är en gåta. Det är obegripligt hur en rad kyrkoledare och samfund kan acceptera och utgå från en bibelsyn och bibeltolkning som tar bort själva grundvalen för den kristna tron. De största avnämarna till Bibel 2000 är ju de kristna samfunden i Sverige med svenska kyrkan i spetsen.

Låt oss nu gå till ett par psaltartexter som enligt NT och kristen tro är profetior om Messias. Har NT fel och BK med dess Bibel 2000 rätt? Finns det, som BK och många bibelkritiker menar, skäl att misstro Jesus och NT?

Ps 2 tolkas av NT och allmänt av bibelforskningen före 1800-talet som en messiansk psalm (angående NT, se t ex Apg 4:25f; 13:33, Heb 1:5; 5:5, Upp 2:27f; 12:5; 19:15). I och med den historisk-kritiska metodens genombrott på 1800-talet sker en omsvängning inom forskningen. Nu försöker man tolka allting utifrån en naturalistisk filosofi, dvs bara räkna med naturliga, inomvärldsliga orsaker. Guds direkta ingripande i världsförloppet (under, övernaturliga uppenbarelser och profetior) blir på förhand uteslutet. Därför kan den smorde Gudssonen i Ps 2 omöjligen avse något annat än en jordisk, mänsklig ledare. Därmed har tankarna gått till den vanlige kungen i Israel. När sedan mot1900-talets mitt några forskare fäste uppmärksamhet på kungaideologin i främst Babylonien, där kungen i en årlig tronbestigningsfest hyllades som Gudens son, har den tanken mer och mer slagit igenom att Ps 2 reflekterar en liknande fest i Israel. I linje med denna uppfattning skriver därför BK i noten till Ps 2:1: ”Psalmen har troligen använts vid den israelitiske kungens tronbestigning.”

Det är sant att termen Guds son kan användas i betydelsen Guds ”tjänare”. I Ps 82 kallas överhetspersoner (domare) för ”den Högstes söner” och t o m ”gudar” (v 6). Men Guds ”son” används också om den kommande Frälsaren, som föds som människa men ändå är ett med HERREN själv och delar hans egenskaper och herravälde. På samma sätt kan ordet "utsänd, ängel” syfta på himmelska och jordiska sändebud men dessutom på en speciell ”HERRENS utsände (ängel)” som är ett med HERREN själv (se föregående artikel). Textsammanhanget måste få avgöra vad som avses. Detsamma gäller om termen Guds ”smorde” (hebreiska mashíach, i grekiserad form messias). Både översteprästen och kungen i Israel blev smord och några gånger nämns om en smörjelse av en profet (Jes 61:1, 1 Kon 19:16). Men det talas också om en Guds Smorde som är ett med HERREN själv och inte bara kung utan också överstepräst och profet.

I Ps 2 betonas enheten mellan JHVH och hans Smorde, mellan HERREN och Sonen. Uppror mot Messias är uppror mot Herren själv (v 2,3). Sions konung Messias är ingen mindre än den som har ”hela jorden till egendom” (v 8). Vreden över de upproriska tillskrivs både HERREN (v 5) och Sonen (v 12), som har den gudomliga makten att krossa de upproriska (v 9) men också att ge lycka och salighet åt dem som tar sin tillflykt till honom (v 12). NT behöver sålunda inte ta hjälp av någon omtolkning när det identifierar Herrens Smorde, Guds Son eller Sonen med Herren Jesus Kristus (Kristus betyder ”den Smorde” liksom ordet Messias).

BK hänvisar inte till bibeltextens sammanhang för sin tolkning utan till teorien om en tronbestigningsfest i Israel liknande den babyloniska. Men, som vi tidigare påpekat, GT tar kraftigt avstånd ifrån ett kungadöme likt det babyloniska. Israels jordiske kung är inte ”Gud” och ett med HERREN själv, det som texten tydligt säger om Herrens Smorde.

Hur kommer då BK ifrån att Herrens Smorde i Ps 2 har världsherravälde (v 8)? Med följande ord: ”Sådana anspråk ingick traditionellt i främreorientaliska kungaritual oberoende av faktiska förhållanden” (ur noten till 2:1). Med andra ord: talet om världsherravälde är en våldsam överdrift, bara en lånad fras från det främreorientaliska kungaritualet som inte får tas bokstavligt. BKs tolkning är sålunda helt beroende av en teori om ett kungaritual och en kungaideologi i Israel, som enligt alla kända texter om Israels historia och dess kungadöme aldrig accepterats av Herrens profeter.

BK har inte bara en ogrundad misstro mot GTs egen historieskrivning utan misstror inte så sällan den enda existerande grundtextens riktighet. När det i Ps 2:11f ordagrant står ”Tjäna HERREN med fruktan och gläd er med bävan! Ge Sonen hyllningskyss, …”, påstår BK utan minsta belägg att grundtexten är ”skadad”. Sedan hittar man på en egen grundtext som man kallar ”rättelse”, en nyskapad version som inte existerar i någon enda handskrift. Genom sin påhittade text får man bort att hyllningskyssen gäller Sonen och att ”honom” i avslutningsorden ”Saliga är alla som flyr till honom” syftar på Sonen, Herrens Messias. Tilläggas kan att hebreiskan har två ord för ”son” som båda används i Ps 2: dels ben som är vanligast och som förekommer i vers 7, dels bar som är ett äldre, arameisk ord för son och som förekommer i vers 12. I Ords 31:2 förekommer detta ord tre gånger och där översätts det också av BK med ”son”.

Ps 110 innehåller Davids redogörelse för vad HERREN har uppenbarat om Messias, av David kallad ”min Herre” fastän Messias enligt en rad messiasprofetior är ”Davids son”. Davidsättlingen Messias är alltså ingen mindre än Davids Herre, dvs Gud själv, och dessutom både kung och en ”präst för evigt på Melki-Sedeks vis” (vers 4). Men BK fullföljer ändå sin teori och struntar i textens egna uppgifter i Ps 110:1f om vem den talande är och till vem orden är riktade. ”Orden är riktade till en israelitisk kung i Jerusalem, troligen vid hans tronbestigning, och den talande är en präst eller en profet i templet”, påstår BK i noten till Ps 110:1. Följaktligen passar grundtextens ”min Herre” inte heller så bra utan ändras i Bibel 2000 till ”min härskare”.

Jämför nu BKs tolkning av Ps 110 med Jesu och NTs tolkning enligt Matt 22:41-46, Apg 2:34-36, 1 Kor 15:25-27, Ef 1:20-22, Hebr 1:13; 5:5-6,10; 6:20; 7:17,20-21; 10:12-13! Vem tolkar bibeltexten korrekt? Är inte en kyrka just kyrka (= Herrens lärjungar), därför att den blivit övertygad om att Herrens ord är den rätta tolkningen?

Seth Erlandsson,
docent i Gamla testamentets exegetik