Psaltaren – dess tolkning och översättning

Innehåll

Artikel 6
Psaltaren – dess tolkning och översättning

Hittills har vi uppehållit oss vid hur den statliga bibelkommissionen (BK) ser på och tolkar Moseböckerna. Vi går nu vidare till Psaltaren, som är en samling av ”lovsånger” avsedda att sjungas under ackompanjemang av ett stränginstrument. Samlingen bär på hebreiska namnet Tehillím som betyder just ”Lovsånger”. Den grekiska översättningen Septuaginta (från ca 200 f Kr) liksom Nya testamentet använder beteckningen ”Psalmer”, vilket engelska översättningar anknyter till med benämningen ”The Psalms”. Jfr Jesu ord: ”Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag och Profeterna och Psalmerna” (Luk 24:44). Ordet ”psalm” kommer från den grekiska översättningens ord psalmós för det hebreiska ordet mizmór som betyder ”en sång ackompanjerad av ett stränginstrument”. Det grekiska ordet psaltérion, som ligger bakom vår benämning Psaltaren, är en översättning av det hebreiska ordet kinnór som betyder ”lyra, liten harpa”.

Vill man göra rättvisa åt en bok när den skall tolkas och översättas, får man inte läsa in synsätt som är främmande för boken själv, t ex göra om Gudsuppenbarelser (profetior) till något som bättre harmonierar med rationalistisk vetenskap (mera om detta senare). Psaltaren, som har fler kapitel än någon annan bok i Bibeln, är en rik källa för den som bättre vill förstå Bibeln på dess egna villkor och vad Gud har att säga om ämnen som synd, ånger, förlåtelse, skapelsen, Messias person och frälsningsgärning etc. Vid sidan av Jesaja finns det ingen bok i GT som innehåller så mycket information om Messias känslor, ord och gärningar. Det är inte konstigt att Psaltaren mer än någon annan bok citeras i NT, cirka 80 gånger.

För att förstå en bok underlättar det om man har tillgång till uppgifter om bokens bakgrund och författare. Därför är psalmernas inledande överskrifter av stor betydelse för psalmtolkningen. Av de 150 psalmerna i Psaltaren har 116 inledningar som informerar om psalmens författare, de historiska omständigheter som ledde till psalmens tillkomst, musikaliska anvisningar och hur psalmen är tänkt att användas. Många kommentatorer har menat att dessa inledande överskrifter är senare tillägg och att deras information är otillförlitlig. Bibel 2000 har anslutit sig till denna uppfattning. Så här skriver BK i uppslagsdelen till Bibel 2000: ”Överskrifterna tillhör dock inte psalmernas ursprungliga text och ger ingen pålitlig kunskap om deras ursprung och ålder” (Notboken s 349). I en not till orden ”En psalm av David när han flydde för sin son Absalom” (Ps 3:1) skriver BK: ”Sådana överskrifter, som vill ge besked om psalmernas författare och bakgrund, hör inte till den ursprungliga texten utan skrevs av dem som senare samlade och redigerade dikterna.” Vet BK det? Ingalunda.

Denna uppfattning om psalmernas överskrifter är i själva verket en teori utan några bevis. Det finns i stället mycket som talar för överskrifternas ålder och tillförlitlighet. Låt mig belysa detta ytterligare med några punkter, eftersom många har vilseletts av de synsätt som BK för vidare:

Det är inget ovanligt och suspekt med inledande bakgrundsinformation till gamla hymner. Liknande överskrifter brukas i gamla sumeriska och egyptiska hymner, så också i poetiska kompositioner i andra bibelböcker. Se t ex Deborasången (Dom 5:1), Habackuks lovsång (Hab 3:1) och den Davidspsalm som förligger både i 2 Sam 22 och som Ps 18 i Psaltaren.
Psalmöverskrifterna har inte sådana kännetecken som vi skulle vänta oss att finna i sena, påhittade bakgrundsdata. De finns inte som inledning till alla psalmerna och har inget fast mönster eller format. I flera fall kan inte den angivna historiska bakgrunden härledas från psalmens innehåll. Några överskrifter hänvisar till händelser i Davids liv som inte finns upptecknade i de historiska böckerna (se t ex Ps 7:1). Det är inte troligt att någon sen redaktör skulle hitta på överskrifter som inte kan härledas från psalmens text eller uppgifter i de historiska böckerna.
Såväl den hebreiska grundtexten till Psaltaren som Dödahavsrullarnas Psaltarhandskrifter och Septuagintaöversättningen av Psaltaren har alla med de inledande överskrifterna (några handskrifter har t o m ytterligare några överskrifter). Septuagintaöversättarnas oförmåga att förstå några av termerna i överskrifterna tyder dessutom på att dessa termer redan var gamla när Septagintaöversättningen kom till cirka 200 f Kr.
Ett viktigt stöd för psalmöverskrifternas ålder är stavningen av Davids namn. I överskrifternas hebreiska grundtext stavas Davids namn genomgående på det korta sättet (dvd), vilket är typiskt för de äldre, förexiliska böckerna i GT och psalmtexterna själva. Överskrifterna använder inte den längre stavningen (dvjd), som är typisk för de sena, efterexiliska böckerna som Krönikeböckerna, Esra och Nehemja.

Vår slutsats blir att i de flesta fall har psalmen försetts med överskriften av författaren själv eller av den person som författaren överlämnade psalmen till. Det är möjligt att några överskrifter tillfogades av den person som samlade psalmerna till en bok, men i vilket fall som helst kan vi vara övertygade om att de ger tillförlitlig information om psalmens ursprung och syfte och tillhör själva bibeltexten. Det är skandal när t ex översättarna av New English Bible helt enkelt tar bort överskrifterna från sin översättning.

En majoritet av psalmerna härrör från David och hans samtida omkring 1000 f Kr. 73 psalmer tillskrivs David, som i 2 Sam 23:1 kallas ”Israels ljuvlige sångare”. Idag medger de flesta kritiker att många psalmer nog skrevs före den babyloniska exilen, men de ifrågasätter ändå eller förnekar davidiskt författarskap. Detta kommer till uttryck i Bibel 2000 bl a vid tolkningen av Ps 110 och Jesu hänvisning till denna psalm i Matt 22:41-46. När Jesus anknyter till överskriftens ord ”En psalm av David” och säger att ”David på Andens ingivelse” författat Ps 110, är det inte fråga om en obetydlig sidokommentar. Detta är avgörande för poängen i Jesu fråga till fariseerna: ”Om nu David kallar honom sin Herre, hur kan då Messias vara Davids son?”

Bibel 2000 litar varken på psalmöverskriften eller Jesus, dvs att det är David som talar. I stället påstår BK i noten till Ps 110:1: ”Den talande är en präst eller en profet i templet.” Detta påstående grundar sig inte på några fakta utan bara på en påhittad teori. Den går ut på att det i Israel har förekommit en årlig, kunglig tronbestigningsfest, vid vilken en profet eller präst kan ha prisat kungen som gudomlig. Genom att i strid med bibeltexten ansluta sig till denna teori, kan BK betrakta en rad messianska profetior som kungapsalmer om den aktuelle kungen i Israel. Jesu ord att David har profeterat om honom, om Messias, avvisas. Texterna handlar ju inte om den kommande Frälsaren enligt BK. Jesu ord ”Allt måste uppfyllas som är skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna” (Luk 24:44) är en grundsanning enligt kristen övertygelse. Men BK gör Jesus till en lögnare. I själva verket är det BK som far med lögn när man skriver i noten till Ps 110:1: ”Orden är riktade till en israelitisk kung i Jerusalem, troligen vid hans tronbestigning.” I noten till Matt 22:44 upprepar BK detta ogrundade påstående som om det vore en sanning: ”Orden uttalas i Ps 110 av en profet eller präst, som förmedlar ’Herrens ord’ till kungen (’min härskare’).” Observera BKs val av översättningen ”min härskare” i stället för det mera ordagranna ”min Herre” för att lättare kunna tillämpa det på en vanlig kung i Israel.

En bibelöversättning skall förmedla vad texten faktiskt säger, inte teorier som kräver en manipulering av texten. I nästa artikel skall jag närmare visa hur profetiors beskrivning av den kommande Frälsaren Messias som ingen mindre än Gud själv, som ett med JHVH (= HERREN), har manipulerats av BK för att kunna syfta på en vanlig kung i Israel.

Seth Erlandsson,
docent i Gamla testamentets exegetik