Innehåll

Artikel 4
Myter och motsägande källskrifter?

Teorien att Moseböckerna långt efter Mose tid i omgångar redigerats samman på basis av olika källskrifter är gammal. Likaså teorien att utombibliska myter använts vid beskrivningen av urhistorien i Första Mosebok. Dessa teorier har bibelkritiken så länge utgått ifrån att man ofta glömmer att det är fråga om diskutabla teorier. BK utgår ifrån dessa teorier som om de vore fakta.

Vi har redan sett hur tanken på påverkan från utombibliska myter (se bl a 1 Mos 1:2) har lett till översättningar som strider mot orden och grammatiken i grundtexten. Vi har också berört BKs felaktiga översättning och klyvning av 1 Mos 2:4 - en följd av teorien om att en andra skapelseberättelse från en annan källskrift skulle ta sin början i och med andra hälften av denna vers. Enligt gammal bibelkritik är också flodberättelsen en sammanflätning av två motsägande källskrifter. Notboken anger som bevis skillnaden mellan anvisningarna i 1 Mos 7:2f (sju par av alla rena djur) och i 6:19f (ett par av varje art) (se noten till 7:2f). Men här föreligger i själva verket inte den minsta motsägelse. Eftersom de rena djuren också används till offer åt Herren, måste givetvis Noa ta med i arken mer än ett par av dessa. Efter räddningen undan floden heter det i 8:20: ”Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.”

1 Mos 21:8-21
Ivern att få stöd för teorin om motsägande källskrifter leder ibland till att grundtexten ändras så att en motsägelse uppstår. Så är fallet i 1 Mos 21 i berättelsen om hur Hagar och Ismael drivs bort. Så här översätter Bibel 2000 vers 14: ”Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en vattensäck och gav åt Hagar. Barnet lyfte han upp på hennes axlar, och så lät han henne gå.” I ”Textkritiska anmärkningar” medger BK att denna översättning bygger på en ”rättelse” av grundtexten. Genom denna ”rättelse” har man skapat en motsägelse. Enligt berättelsens egen tidsföljd är Ismael nämligen ca 17 år vid detta tillfälle! Ty enligt 16:16 var Abraham 86 år när Ismael föddes, enligt 17:25 99 år och Ismael 13 år när de omskars. Enligt 21:5 var Abraham 100 år när Isak föddes och ”den dag då Isak avvandes gjorde Abraham en stor fest” enligt 21:8. Det var i samband med denna fest som Sara reagerade häftigt mot Ismaels uppträdande och sa till Abraham: ”Driv ut den här slavinnan och hennes son, för den här slavinnans son skall inte dela arvet med min son, med Isak” (21:10). Eftersom barnen i regel avvandes i treårsåldern bör alltså Ismael ha varit cirka 17 år vid bortdrivandet.

Så här står det i 21:14 om man översätter grundtexten som den föreligger: ”Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en lädersäck med vatten och gav det till Hagar. Han lade det på hennes axlar och lät henne gå tillsammans med pojken.” Det står inget om att han lyfte upp pojken på hennes axlar. Och det hebreiska ordet jäläd betyder inte bara ”barn” utan också ”son, pojke, yngling”. Inte heller står det i grundtexten att Hagar ”lade barnet under en buske” (v 15) utan grundtexten använder ett starkare ord, nämligen ”kasta” som också används i betydelsen ”förkasta, förskjuta, överge”. Utan vatten fann tydligen Hagar situationen hopplös och övergav sin tonåring liggande i skuggan under en buske. Också i 21:16 ändrar Bibel 2000 grundtextens ord ”hon (dvs Hagar) grät högljutt” till ”barnet grät högljutt”, uppenbarligen för att förmedla bilden av en övergiven baby.

1 Mos 6:1-4
En text som blivit föremål för en mytologisering är 1 Mos 6:1-4. Det är framför allt ett par begrepp som givit upphov till missförstånd. Det är dels uttrycket ”Guds söner” i 6:2, som Bibel 2000 översätter med ”gudaväsendena”, och dels ”nefilím” i 6:4, som Bibel 2000 översätter med ”jättar”.

”Liksom ett par andra beteckningar för nära anförvanter (fader, broder) har ordet son flera betydelser än den bokstavliga”, skriver BK med rätta under uppslagsordet ”son, söner”. Uttrycket ”Guds söner” förekommer i Bibeln om personer som står i Guds tjänst, alltså Guds tjänare. Följaktligen kan det användas om änglarna, alltså himmelska tjänare, men också om människor. Styresmän (kungar, domare etc) kallas t ex i Ps 82 för ”den Högstes söner” och t o m ”gudar” (v 1, 6) p g a sin uppgift, fastän de är syndfulla människor. Också de troende har till uppgift att tjäna Gud och kallas därför för Guds söner eller Guds barn.

Att uttrycket ”Guds söner” i 1 Mos 6:2 skulle syfta på ”gudaväsenden” har varken stöd i Bibelns uttryckssätt eller i textsammanhanget. Guds söner ”tog till hustrur alla de ville ha” (v 2). Äktenskap mellan gudaväsenden och människor kan vara möjligt i utombibliska myter men det är en omöjlighet enligt biblisk tro. Dessutom finns enligt Bibeln bara en enda sann Gud, inte en rad gudaväsen annat än i människors inbillningar. Det är helt falskt när BK i uppslagsdelen skriver: ”Tron på en enda Gud har först så småningom växt fram i biblisk religion” (Notboken s 292).

Det är inte heller så, som BK påstår ett flertal gånger (se t ex not till 1 Mos 21:33), att Israels Gud har identifierats med olika kanaaneiska avgudar. När GT använder gudsbeskrivningar som ”den högste”, ”den mäktige”, ”den evige”, beskrivningar som kanaaneerna kunde använda om sina avgudar, vill GT framhålla att det i själva verket är Israels Gud, HERREN, som är den högste, den mäktige, den evige, och ingen annan.

1 Mos 6:1-4 är alltså inget mytologiskt inskott som skulle handla om äktenskap mellan gudaväsen och människor och om mytologiska väsen som ”jättar”. Textinnehållet, som bildar bakgrund till Guds straffdom genom syndafloden, vill visa hur också Guds tjänare (Guds barn eller de styrande) dras med i avfallet från Gud. Ondskan på jorden växer och jorden blir ”alltmer fördärvad och full av våld” (1 Mos 6:5, 11, 12). Det ord i vers 4 som Bibel 2000 översatt med ”jättar”, hebr hannefilím, betyder närmast ”våldsverkarna, tyrannerna”. Det är inte fråga om några mytologiska varelser.

Seth Erlandsson,
docent i Gamla testamentets exegetik