|
Helige, barmhärtige och allvise Gud! Både medgång och motgång är i din hand, ty det är du som i din outgrundliga vishet ger åt människorna vad som är bäst för dem, både lycka och olycka. Det är gott att veta detta och inte behöva tro på ett blint öde. Då slaget drabbar gör det visserligen ont, men det känns ändå lättare när man vet, att det utdelas av fadershanden. Du tuktar ju den du älskar och agar var son som du har kär. "Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner." 1 Visserligen verkar all tuktan vara inte till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt. Det måste jag också nu trösta mig med, då jag känner smärtan av din tuktans slag. Du har hemsökt mig, min Gud, med motgång och lidande, men jag är övertygad om att du har gjort det till mitt sanna och eviga bästa. Du såg väl, att en oavbruten medgång skulle ha skadat mitt andliga liv, och kanske småningom helt och hållet ha tagit död på det. Därför måste du komma emellan med din bestraffning. Hjärtat vill så lätt under tider av yttre medgång och lycka fästa sig vid det jordiska, men du, Herre, vill inte att de dina skall ha några avgudar. Därför kommer du och tar bort dem. Dessutom har det ju alltid hört till dina uppfostringsmetoder att pröva dina barns tro, hopp och tålamod och göra dem tåliga i bedrövelsens ugn. Hur mycket har inte dina trogna tvingats lida i gångna tider! De "utstod hån och gisselslag, ja, även bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade eller dödade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, led brist, blev plågade och misshandlade. Världen förtjänade inte att hysa dem. De irrade omkring i öknar och på berg, i grottor och hålor." 2 Vad är nu mina lidanden jämfört med dessa? Jag borde ju inte alls knota och klaga, i synnerhet då jag vet att jag med mina synder har förtjänat din faderliga bestraffning. Min Gud, förlåt mig allt knot och missnöje! Ge mig nåd att böja mig under din mäktiga hand, för att du må upphöja mig när din tid är inne. Gör mig tålmodig under lidandet och nöjd med vad du ger. Låt inte heller bördan bli för tung. Du känner ju nog mina krafter, och du vet att jag så lätt dignar under bördan. Kom därför och hjälp mig att bära den. Gör slut på frestelsen, så att jag kan stå ut med den, och ta bort mitt lidande när din tid är inne, så att jag åter får känna glädje. Vänd allt till det bästa. Låt mig gå stärkt och renad till min inre människa ur denna prövningens ugn. Låt mig få känna, att "lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och det hoppet bedrar oss inte." 3 Gör framför allt mitt hjärta mera himmelskt sinnat genom bedrövelsen, och trösta mig så länge den varar med att "den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår." 4 Ja, käre Far, en gång får också jag komma hem och då skall det för evigt vara slut med alla motgångar och bedrövelser. Du, min Gud, skall då "torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta." 5 När jag då, fri från den "stora nöden", står klädd i de vita kläderna inför din och Lammets tron, då skall jag inte ens mera komma ihåg mina jordiska lidanden, och om jag också minns dem, skall jag endast tacka dig för dem alla. Där skall jag, bättre än här i tiden, inse hur nyttiga och nödvändiga de var för mig. Där skall jag fullkomligt inse, hur allt, också det allra bittraste, var idel faderskärlek. Fri från allt som trycker mig här i tiden skall jag då stämma in i den nya sången tillsammans med keruber och serafer: "Amen. Lovet och priset, visheten och tacksägelsen, äran, makten och väldet tillhör vår Gud i evigheternas evigheter. Amen." 6 |
|
1) Hebr. 12:6ff |
|
|
|