|
Bön före den heliga nattvarden från Johannes Bäck: Främlingarnas hemliv.
Herre Jesus, min högt lovade Frälsare. Då Du vandrade här på jorden i köttet, blev Du ibland inbjuden att gästa syndare. Du tackade heller inte nej till deras inbjudningar, utan gick till dem och bevisade dem med detta en stor nåd och ära. Nu Herre Jesus, bevisar Du mig, som är den störste bland syndare, en ännu större nåd och ära. För Du har åt mig berett ”ett bord emot mina fiender”, och till detta nådebord, där Du själv är värd, har Du nu inbjudit mig. Ser jag nu på mig själv, så måste jag visserligen säga: Herre, jag är inte värdig att bli din gäst, för jag är full av synd, men om jag ser på dig och din underbara kärlek emot syndare, sådana som jag, så vågar jag ändå komma. Ja, jag kommer på ditt eget ord och på din egen inbjudan, och det just sådan som jag är. I mig själv är jag död och kall – och Herre Jesus, just nu, då jag borde vara som mest brinnande och upptänd av din kärlek, så plågas jag i synnerhet av min kallsinnighet och tröghet. Men inte ens då blir jag längre borta. Jag har nog väntat och hoppats, att det skulle bli bättre, men det tycks endast bli allt sämre och sämre, så att jag nu tydligt förstår, att det inte blir bättre av att vänta. O Herre, vad skulle jag väl vänta på? I mig själv blir jag nog alltid samme eländige publikan och syndare, som jag hittills har varit, och aldrig kan jag väl själv göra mig till en värdig gäst vid ditt bord. Men det behöver jag ju inte heller, då Du, Herre Jesus, själv har gjort mig värdig. Du har nämligen genom ditt ord och din avlösning förlåtit mig alla mina synder, även min kyla och sömnighet, min känslolöshet och otro, samt iklätt mig din rättfärdighets bröllopsdräkt. Jag kommer således, i de kläder, som Du själv har gett mig, och i det skick som Du själv har försatt mig,Du är en konung och Du har åt mig berett en konungslig måltid, därför måste jag också vara konungsligt klädd. Tack, Herre Jesus, för din konungsliga dräkt, vilken Du själv har förvärvat och gett mig. Nu ber jag, Herre Jesus, att Du ville ge mig nåd att tillsluta ögon och öron för allt annat, utom dig och din röst. Det är ju endast med dig jag har att göra vid nattvardsbordet. Jag ska ju där framför allt se på dig, Guds Lamm, som burit och borttagit alla mina synder. Där ska jag ju lyssna - inte till rösterna i mitt eget hjärta, utan till rösten ifrån ditt hjärta, och den ljuder tröstande och helande: "Tag och ät",- säger Du själv till mig - "detta är min kropp, utgiven för er, tag och drick, detta är mitt blod som är utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Så tar jag då emot, Herre Jesus, din förklarade kropp under välsignat bröd, och under välsignat vin ditt heliga och dyra blod. Du ber mig ju att äta och dricka, ja, Du säger "ät mina kära, och drick mina vänner, varför skulle jag då inte göra det?" Kanske därför, att jag inte just nu har en sån överväldigande känsla och salig förnimmelse av mina synders förlåtelse som jag ville ha? O, Herre Jesus, så mycket mer behöver jag då din nattvard, för att uti din kropp och ditt blod erhålla underpant på syndernas förlåtelse. Eller kanske därför, att jag inte just nu känner mig så brinnande i anden som jag önskade? Dyre Frälsare, vad ska upptända mitt kalla hjärta, om inte just din kärleks eld, som särskilt i din nattvard utvecklar sig till den härligaste låga. Eller kanske jag inte skulle komma, eftersom jag inte så krafigt, som jag önskade, kan känna din ljuva närvaro? Milde Herre Jesus! Var kan jag komma dig närmare än i din heliga nattvard? Där blir jag ju på det allra innerligaste sätt förenad med dig, så att Du är i mig, och jag i dig, för jag äter din kropp och dricker ditt blod. Därför, bort med alla betänkligheter, alla tvivel, alla "om" och "men". Du bjuder och välkomnar mig, och jag kommer. Du ber mig äta och dricka, och jag äter och dricker. Nog behöver jag, Herre Jesus, denna vederkvickelse. Jag har nog många gånger känt mig svag i striden, vacklande i hoppet, uttrötad av vandringen. Liva nu upp mig, Herre Jesus, med dig, din närvaro och din kärlek. Såsom jag nu "förkunnar din död", så låt mig också få erfara din döds kraft och saliga nytta. Fröjda min bedrövade själ, vederkvick mitt anfäktade hjärta, lugna mitt oroliga samvete, stärk mina svaga krafter. Införliva dig helt och hållet med mig, så att jag också måtte vara helt förenad med dig. Hör, Herre Jesus, denna bön, så som Du lovat. Amen. |
|
Språklig bearbetning: Jari Rättö |