|
Högt ärade Frälsare, kärleksrike Herre Jesus Kristus! Även om jag hade tusen tungor skulle jag inte tillräckligt kunna prisa och tacka dig för det häpnadsväckande kärleksverk som du utförde på den underbara dag då du gick i döden för mig och hela världen. Inte ens keruberna och seraferna kan med sina änglatungor lovsjunga dig på ett tillräckligt värdigt sätt. Hur skulle då jag kunna det, som har en så trög och bunden tunga! Jag kan inte på långt när fatta höjden och längden, djupet och bredden av din kärlek med mitt trånga hjärta, men jag strävar efter att försöka fatta det. En gång skall jag bättre än här kunna tränga in i din kärleks oändliga djup. Då skall också lovsången till Lammet, som blev slaktat och som köpte oss åt Gud med sitt blod 1, klinga på ett mycket skönare sätt än den ljudit här i vår jordiska tillvaro. I denna ändlighetens och ofullkomlighetens värld har du ändå genom din Ande i evangeliets ord ändå låtit mig fatta så mycket av dina kärleksunder och långfredagshemligheter, som jag behöver veta för att bli salig. Jag vet ju av ordet, att du, Herre Jesus, har dött just för mig, och att du måste dö i mitt ställe, eftersom Fadern ville så och din kärlek krävde det. Den gudomliga rättfärdigheten hade stadgat, att var och en som syndar skall dö. Jag hade syndat, och följaktligen var jag underkastad detta straff. Men den gudomliga kärleken ville inte min död och kunde inte heller utan vidare, utan att kränka och upphäva den gudomliga rättfärdigheten, förlåta mig mina synder och efterskänka mitt straff. Du, som var den enfödde Sonen, ett återsken av Guds härlighet och hans väsens rätta avbild, måste därför bli människa för att kunna ta mina synder på dig och som min ställföreträdare lida det fruktansvärda straffet för dem. Detta gjorde du så gärna, ty du älskade mig, som av naturen var och är din fiende. Du böjde dig villigt under din Fars vilja, då han kastade alla mina blodröda synder på dig. Du blev helt och hållet gjord till synd för mig, fastän du själv inte visste av någon synd. Du blev en förbannelse för mig, för att jag, som var under lagens förbannelse, skulle bli välsignad genom dig. Herre Jesus, jag häpnar när jag tänker på att du har hängt på förbannelsens trä och varit övergiven av din Far, så att du i din nöd måste ropa: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" 2 Detta skedde för att jag, som själv har glömt bort Gud, inte skulle bli övergiven av min Gud för evigt. Dina händer och fötter har blivit genomborrade för att mina händer och fötter inte skulle bli fängslade med mörkrets oslitliga band i helvetets Gehenna. Ogudaktiga människor har hånat dig för att jag genom din kärlek skulle vinna den största ära. Råa soldater har bytt dina kläder och kastat lott om dem för att min nakna själ, som har hånat det gudomliga majestätet, skulle prydas med den kungliga dräkt som du med din nakenhet har berett åt mig. Du har blivit törnekrönt och gisslad för att jag skulle undgå den gudomliga handens förkrossande slag och bli krönt med härlighetens oförgängliga ärekrans. Utan att knota lät du dig oskyldigt dömas till döden i stället för den skuldbelastade Barabbas, för att jag, som är likadan som han, genom din dödsdom skulle få en dom till liv. Jag borde ha uppfyllt Guds lag, men jag varken kunde eller ville det. Då trädde du i mitt ställe och uppfyllde lagen om den gudomliga rättfärdighetens krav genom din görande och lidande lydnad. Jag borde ha offrat ett försoningsoffer för mina synder och betala lösen för min skuld, men jag hade ingenting att offra och ingenting att betala med. Då kom du, min välsignade överstepräst, och åtog dig att sköta min gudstjänst, som jag hade skött så dåligt, och frambar ett enda syndoffer för alla tider 3 och betalade en full lösepenning för min skuld. Offret var din lydnad, ditt liv och din kropp, min käre Jesus, lösepenningen var ditt heliga och dyra blod. Detta välsignade blod göt du rikligt för mig, för utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse. 4 Du utgöt det under din svåra själskamp i Getsemane, då du i din heliga själ kände dödens bitterhet. Du utgöt det då du blev törnekrönt och slagen, och sedan vid själva korsfästelsen, då dina händer och fötter genomborrades, och sist då din sida öppnades och blod och vatten kom ut därifrån. Sådant har du gjort och lidit för mig och alla andra syndare. Genom det är nu Adams fördömda och förtappade släkte frälsat och försonat. Genom förlåten, ditt kött, har en ny och levande väg beretts för mig och alla, en väg som leder var och en som går på den in i det allra heligaste. Nu är vi, förtappade syndare, friköpta genom ditt blod och har syndernas förlåtelse på grund av din rika nåd. 5 Nu är vi försonade med Gud genom din död, du högt ärade Herre Jesus Kristus. Ja, allt är nu fullbordat, vad som skulle fullbordas. Vi är nu friköpta, inte med pengar, silver eller guld, utan med ditt heliga och dyra blod och med din oskyldiga pina och död. Vi är dina, Herre Jesus, din egen, dyrt förvärvade egendom. Satan har för syndens skull inte mera någon rättighet till oss, ty då du tog synden på dig och utstod straffet för den, så berövade du honom därmed hans rättighet. Döden kan inte heller mer skada oss, om vi bara tror på dig, som genom din död har dödat döden för oss. Hjälp oss, Herre Jesus, till denna tro. Låt kraften av din död föra oss till det, att vi i ditt kors finner vår högsta och enda berömmelse, i din lydnad vår bästa tröst, i ditt blod vår dagliga och stundliga rening, i din död vårt liv, i din öppnade sida vår säkra fristad! Herre Jesus! Vi firar i dag också minnet av din begravning. Så djupt sänkte du dig i vår uselhet, att du blev oss lik också i det som är slutet för oss alla. För syndens skull kan vi inte utan ängslan tänka på vår förestående begravning och den mörka och tysta boning som en gång skall ta emot oss. Men som du, Herre Jesus, genom din död bröt av dödens udd för var och en som tror på dig och har sitt liv i dig, så har du också genom din begravning helgat våra begravningar och tagit bort det dystra i dem. Genom att låta dig själv sänkas med i graven har du för var och en, som genom dopet och tron blivit begraven, död och uppväckt med dig, gjort graven till en ljuvlig och fridfull vilokammare. Där får den av sjukdomar och mödor uttröttade kroppen, efter att den till sist brutits ner av döden, vila ut till uppståndelsens härliga morgon, fri från synden. Hur skulle jag då mera vara rädd för graven, sedan du själv har legat där? Det är ju en stor ära för mig, att jag får följa i dina spår också efter döden. Herre Jesus! Du har i allt gått före mig. Allt har du ställt för mig och ordnat på bästa sätt. Lever jag nu, så lever jag i dig, dör jag, så dör jag i dig. Både i livet och i döden hör jag dig till. I dina händer befaller jag min ande, själ och kropp, mitt liv och min död, min begravning och min grav. Du har återlöst mig, Herre, du trofaste Gud. Amen. 1) Upp 5:9 |
|
|
|