Aftonbön på fredagenfrån Johannes Bäck: Främlingarnas hemliv. Herre Jesus, Du min själs Herde och Överstepräst. Innan Du for upp till Himlen, och bröt Ditt jordiska umgänge med Dina lärjungar, gav Du dem det dyra trösterika löftet, att Du skulle vara med dem alla dagar intill tidens ände. Detta välsignade löfte har Du, min Herre och min Gud, även gett åt mig, ty också jag är Din lärjunge, som behöver och får lära av Dig. Ja, jag är till och med Din trolovade brud, som Du har köpt och renat med Ditt dyra blod, samt inskrivit i Ditt översteprästerliga hjärta. Jag får därför tro, att Du enligt Ditt eget löfte också är nära mig, ja, jag har ju i min själ erfarit Din nådefulla närvaro. Även idag har Du, Herre Jesus, varit med mig, och det är Din närvaro, Din hjälp, Ditt förbarmande jag har att tacka för allt det goda, jag idag har fått avnjuta. Min Frälsare, hur ska jag, och hur kan jag tacka Dig för all Din nåd? Herre, jag kan det inte, fastän jag nog skulle vilja det. Nu Herre Jesus, har åter en nåde dag gått till ända och aftonen är inne. Min kropp är tömd på krafter och behöver vila. Kom, min Fridsfurste, med frid för min själ och vila för min kropp. Säg mig återigen, att Du även denna dag har förlåtit mig alla mina många och stora synder. Även om mina synder är stora och fruktansvärda, så är ändå Din Nåd större. Jag vill denna afton komma ihåg, hur Du, min Frälsare, i örtagården för mina synders skull har svettats blod och hur du på korset blev övergiven av Din Fader, för att jag inte skulle bli kvar i den eviga döden. Jag har ju redan under denna dag, med den minsta av mina synder förtjänat den eviga döden, men Du har med Din död upphävt min dödsdom. Nu, Herre Jesus, får jag leva i och genom Dig. Du Själv är mitt liv. Jag är lycklig, när jag har Dig och Din välsignade förtjänst. Men, Käre Frälsare, min själ bävar då jag ser, hur kallt och tomt mitt hjärta är, då det borde vara brinnande och överfyllt av Din kärlek. Jag tvivlar då jag ser på mig själv. Kanske bedrar jag mig själv när allt kommer omkring, med en död förståndstro? Är mitt hjärta hos Dig? Jag finner ingen annan utväg, än att med Din Apostel säga: ”Du vet allting, Du vet att jag älskar Dig”, Du vet också att jag av hela mitt hjärta vill tro på Dig. Herre, Du ser bättre än något mänskligt öga, att jag är rädd för att min tro endast finns i mitt förstånd. Oh, jag vill av hela mitt hjärta tro på Dig, min Herre, min Frälsare och Gud. Säg mig då, att denna min förtröstan är nog
för min salighet, hur svag och vacklande min tro än må vara.
Säg att jag inte behöver se på min tro, utan endast på Dig,
som är trons upphov och fullkomnare. |
|
Logosmappen |