Morgonbön på torsdagenfrån Johannes Bäck: Främlingarnas hemliv.
Käre himmelske Far! I Jesu Kristi, min Medlares och Frälsares, högt ärade namn kommer jag nu inför ditt ansikte och tackar dig för din beskyddande vård om mig under den gångna natten. Jag tackar dig även för den nåd som du vill bevisa mig i dag. Du är ju min Far, och därför får jag ta det för givet att du vill låta din godhet och barmhärtighet följa mig så länge jag lever och sedan i evighet. Men detta hoppas jag inte på grund av min egen värdighet, ty den finns det inte ett spår av, utan jag grundar detta hopp på min Frälsares evigt gällande förtjänst och dina egna nådelöften, som ännu aldrig bedragit någon. Dessutom kommer jag ihåg att du gjorde ett förbund med mig i det heliga dopet, där jag förenades med min Frälsare, att du som min far alltid skulle göra mig gott. Nu har jag visserligen många gånger glömt detta förbund, men du har inte glömt det. Du försäkrar ju i ditt ord, att om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall din nåd inte vika från mig och ditt fridsförbundet inte vackla, eftersom du är Herren, min förbarmare.1 Jag håller mig till detta och liknande löftesord så gott jag kan. Men då jag inte har förmåga själv, så ber jag att du ville ge mig nåd att tro, ja, att tro allt mer och mer. Dessutom ber jag: låt det också finnas frukt av min tro, så att jag inte är en munkristen. Gör mitt liv mera stadgat än det varit förut. Ge mig vishet att umgås med mina medmänniskor, så att jag inte ger anledning till förargelse genom falskhet och opålitlighet, översitteri, fåfänga och ytlighet, girighet och egennytta, lösaktighet och oanständighet, eller i allmänhet genom ett opassande och ovärdigt uppträdande. Jag skulle så gärna också genom mitt yttre liv vilja vara mina medmänniskor till nytta och inte till skada. Ge mig nåd till det! Hjälp mig att leva mitt liv så, att det allt mer blir en levande predikan, ett kraftigt och oemotsägligt vittnesbörd om den omskapande kraften i din Sons evangelium. Men behåll mig samtidigt i andens fattigdom och en levande kännedom om min ovärdighet, för att jag inte skall förhäva mig, utan endast berömma mig av din nåd mot mig. Det vill så lätt uppstå någon tanke hos mig om egen kraft och egen duglighet - döda därför denna tanke, käre Far! Övertyga mig genom din helige Ande om att allt jag är och allt vad jag förmår, det är och förmår jag endast genom dig och din käre Son, min Frälsare. I honom har jag allt, i mig själv ingenting. Ja, Herre, så är det ju och så skall det förbli. Låt din kraft också i dag vara mäktig i min svaghet. Vad helst du än ger mig, och hur du än leder mig, så låt mig vara nöjd med din nåd. Ja, låt mig leva på nåden och till sist dö på nåden. Då lever jag lyckligt och dör saligt. Amen. |
|
|
|
|