[Innehåll]
|
I Matteusevangeliets 10. kapitel är följande ord skrivna till oss: "Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen. Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen. Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor, och en man får sina egna till fiender. Den som älskar sin far eller mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det." (Matt 10:32-39) Ett viktigt kännetecken på en levande tro är att bära sitt kors. Om inte ens den fullkomligt helige och felfrie Jesus fick del av denna världens popularitet, utan korset, hur skulle då de som vill följa honom bli belönade med hederstecken i denna världen? De, som inte tiger om Guds vilja, kommer också i dag att uppleva hat och motstånd från dem, som inte vill ödmjuka sig under Guds ord. I Daniels bok finns två mycket talande berättelser om att bära sitt kors. Där omtalas Daniels tre kamrater, som vägrade att falla ner och tillbe för den staty av guld som kung Nebukadnessar hade låtit göra. Trots att den brinnande ugnen väntade dem som gjorde så. Daniels vänner stod ändå fasta i tron inför kungen och sade: "Om det blir så, är vår Gud, som vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen och att befria oss ur din hand, o konung. Men om inte, så skall du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte vill tillbe den staty av guld som du har låtit ställa upp." (Dan. 3:17-18) Daniels kamrater visste, att Gud nog kan tillåta dem också ett sådant kors, att de möter döden i den brinnande ugnen, men de trodde på Gud, som frälser dem till det eviga livet, och som också kan skydda dem från döden, om han så vill. Så hände också, då Daniels kamrater kastades i elden för sin tros skull. Också kungen måste bekänna, då han såg detta: "Ändå ser jag nu fyra män som går lösa och lediga inne i elden, och de är helt oskadda. Och den fjärde ser ut som en gudason." (Dan. 3:25) Elden, som dödade de män som förde dem dit, brände inte ens håret på Daniels kamrater, eftersom en som skyddade dem från elden gick med dem. Vad kan finnas i jämförelse med detta, då man får hålla sig till en sådan frälsande Gud? Jesus säger: "Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna." (Matt. 10.28) "Att frukta HERREN är att hata det onda." (Ords. 8.13) Det betyder att vi inte vill förneka Kristus genom att göra det som är emot Hans ord. Att bära korset kan också bli aktuellt genom att vi trots påtryckningar från denna världen inte vill låta bli att göra det som är enligt Guds sinne. Daniel upphörde inte att be till sin Gud, fastän följden av det blev att han kastades för lejonen. Också hans liv blev skonat under en natt i lejonens håla. Gud sände sin ängel för att tillsluta lejonens gap så att de inte skadade Daniel (Dan. 6). Var finns i dag människor lika Daniels och hans kamrater, som hellre är beredda att rentav offra sina liv än att förneka sin tro genom att anpassa sig till denna världen? I dag är inte många beredda att offra just någonting för sin tro. Knappast någon vill bära korset i sitt liv, det kors som följer av att man har förbundit sig till Guds ord. Det här syns också i det kyrkliga avfall, som vi nu lever i mitt i detta land. De flesta pastorers munnar är stängda av rädslan för att mista sin inkomst och människors gunst. Ingen av oss är sannerligen någon sådan troshjälte, som inte längre skulle falla i synd. Men om det har gått för oss som för Simon Petrus, som efter sin förnekelse fick uppleva Guds stora nåd, då vill vi väl inte ännu i morgon förneka den Herre som har lidit för oss? Jesus kallar oss att gå korsets väg. Då judarna hade gisslat apostlarna och förbjudit dem att tala om Jesus, gick dessa bort från dem "glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull." Och de upphörde inte att tala om Jesus. (Apg. 5:41-42) Sådana vittnen skulle behövas också i dag. Låt oss också komma ihåg Noa, som började bygga en stor ark på torra landet enligt Guds befallning. Hurudan oförståelse fick han inte utstå av människorna på grund av detta. Kanske Satan emellanåt ingav honom tvivel på att det alls skulle tjäna något till att bygga den där arken. Han byggde den likväl i tron. Och då syndafloden kom, räddades bara de åtta människor som var i arken undan Guds dom. (1 Mos. 7-8) Jesus säger också om de yttersta dagarna: "Skall väl Människosonen, när han kommer, finna en sådan tro på jorden?" (Luk 18:8) Att bära korset lyckas inte alltid för oss så, att vi skulle orka stå under det med rät rygg. Gud kan tillåta också ett sådant kors, som känns som om Gud skulle vara tyst och långt borta just då när hans hjälp behövs som bäst. Så gick det för Bibelns Job, som förlorade sin egendom, sina tjänare och sina barn och slutligen också själv råkade ut för svåra sjukdomar. Denna troende mans livsdjärvhet försvann så, att han önskade sig döden. Han upplevde sig vara i ett mörker, där inte ens hans vänner förmådde hjälpa honom. Det mest förskräckliga var ändå de, att Job upplevde att Gud själv hade blivit hans fiende. Så var det ändå inte. Mitt under sin nöd var Job hela tiden i Guds trygga händer. Och till sist kom också den tiden, då Job fick känna Herrens hjälp i sitt liv. Något klar, detaljerat svar gavs ändå inte åt honom angående meningen med den anfäktelse han upplevde. Till de största prövningarnas natur hör just det, att Guds avsikter är fördolda för oss. Varför-frågorna får inga svar, Gud verkar vara alldeles tyst - och ändå är han verkligen nära oss, mycket närmare än vi kanske kan tro och uppleva. I Jes 63:9 sägs om Israels Gud: "I all deras nöd var ingen verklig nöd, ty hans ansiktes ängel frälste dem. I sin kärlek och medömkan återlöste han dem, han lyfte alltid upp dem och bar dem i forna dagar." Herren säger vidare till sitt folk: "Ända från er ålderdom är jag Denne, och till dess ni blir grå skall jag bära er. Så har jag hittills gjort, och även i fortsättningen skall jag stödja er, jag skall bära och rädda er." (Jes. 46:4) Svaret på frågan varför Herren allt emellanåt för oss in i så mörka dalar får vi oftast först efteråt. Det finns också frågor, som det inte ges något svar på här i livet. I himlen får vi kanske svar också på dem, om Gud anser det vara bra så. Vi människor vet inte vårt bästa, fastän vi ibland tror det. Det vet endast Gud, som ser vårt liv framför allt ur evighetens perspektiv: han gör allt, för att vi en gång skulle vara hos honom i himlen. För det måste han ibland ge oss uppförsbackar i stället för nedförsbackar, vilket ofta också är tryggare för oss. I Stefan Prätorius' gamla andaktsbok "De troendes andliga skattkammare" har man vågat ge ett svar på frågan: "Vilken är den bästa trösten för oss när vi bär det kors Gud har gett oss att bära?" Svaret lyder: "Det är, att vi tack vare Jesu försoningsverk har en nådig Gud i himlen." I skydd av syndernas förlåtelse kan inte ens den mörkaste dal skilja oss från vår Herre. Det får vi lita på, fastän det sedan skulle regna stenar över vår nacke - som för Stefanus. Det allra heligaste i det gamla förbundets uppenbarelsetält, platsen för Herrens närvaro, var ett mörkt rum. Lagens ark påminde om Guds oändliga helighet. Det var ett mörker som förskräckte den syndiga människan. In i det allra heligaste fick endast översteprästen gå, men också han bara en gång om året, för att han inte skulle dö. Och också då skulle han ha med sig blodet av försoningsoffret, som skulle stänkas över nådastolen på förbundsarkens lock. I skydd av försoningsoffrets blod fick nåden ändå före rätten och Herren kunde bo bland sitt folk i det heliga mörkret. (1 Kung. 8:12) Denna gammaltestamentliga praxis var ändå bara en förebild för vår kommande frälsning i Jesus. I skydd av hans försoningsblod kan inte ens det mest förskräckliga mörker skilja oss från Gud. Paulus skriver i Romarbrevet: "Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre." (Rom 8:35-39) Ofantligt trösterika är också Herrens ord i Jes 49:14-16: "Men Sion säger: 'HERREN har övergivit mig, Herren har glömt mig.' Kan då en mor glömma sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sin livsfrukt? Och även om hon kunde glömma sitt barn, skall jag inte glömma dig. Se, på mina händer har jag upptecknat dig ..." Av Bibeln och av de kristtrognas erfarenheter får vi veta, att det också kan gömmas en särskild Guds välsignelse i korset och prövningarna: • Vi lär oss i dem att bättre känna vår syndfullhet. Vi ser också djävulen bättre och naturen i denna värld som är på väg att gå under. Denna världens fåfängligheter hjälper oss inte i vår nöd. • Gud driver oss till bön. Till det är nöden den bästa möjliga läraren (t. ex. Jes. 26:16). • Vi fråntas den falska trösten och många kära stöd tas ifrån oss för att vi skall förlita oss helt på Kristus. Gud undervisar oss att vara nöjda med Hans nåd och tro den på grund av Hans Ord och sakrament. Paulus skriver i det andra korintierbrevet: "Och för att jag inte skall bli högmodig på grund av dessa utomordentligt höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slår mig i ansiktet, för att jag inte skall förhäva mig. Tre gånger bad jag att Herren skulle ta den ifrån mig, men han svarade mig: 'Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.' Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig." • Gud övar vår tro och förstärker den under motgångarna. Detta sker som ett resultat av Guds nåd och omsorg. Då man en gång har kommit igenom en svår anfäktelse, får man en starkare tro på att Herren hjälper oss också i framtida motgångar. "Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss." (Rom. 5:3-5) • Herren lär oss nya egenskaper om sig själv genom våra prövningar. Efter att ha genomgått sina hårda erfarenheter bekände Job: "Förut hade jag hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon." (Job 42:5) • Vid sidan av tron och bönen vaknar och förstärks också hoppet i våra prövningar. I nöden kan man ju ingenting annat än tro, hoppas och be. Särskilt vaknar då längtan efter himlen hos oss. Till himlen kommer en gång en stor skara människor, som det sägs om: "Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem. De skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller någon annan hetta träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon." Upp. 7:13-17) • Då vi förödmjukats av korset är vi inte längre så hårda och krävande gentemot andra. Efter att vi varit i anfäktelser lär vi oss också att trösta andra genom den tröst vi själva har fått av Herren: "Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud." (2 Kor. 1:3-4) • Herren tillåter motgångar i våra liv också för vår uppgift att vittna. Vittnesbördet är kanske inte som djupast där livet är mest nedförsbacke, utan där man trots stora motgångar söker sig till Herren. "Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss." (2 Kor. 4:7) |
|
Till sidans början Övers. Ola Österbacka, red. 10.8.1999 |