(1 Kung 18:21)
[Innehåll]
1. InledningMitt ämne har möjligen tillkommit utifrån en rad i Evangeliskt Brevforum 1/99 (EBF), där jag kommenterade det allvarliga läget i Suomen luterilainen evankeliumiyhdistys (SLEY) med ett par retoriska frågor. Det var - och är fortfarande - fråga om hur man kan sammanjämka två inbördes oförenliga läror i Finlands evangelisk-lutherska kyrka (FELK). Den ena läran, som kristenheten under tidigare år varit helt klar över, säger att kvinnor inte kan bli präster. Den andra läran gjordes till en grunddogm i FELK år 1986 och utsäger att kvinnor kan bli präster. Hur är det möjligt att vara överens om detta, att ge utrymme och tolerera båda dessa läror? Hur kan Kristus och Beliar komma överens? (2 Kor 6:15) Är det här inte fråga om att halta på båda sidor? Själv får jag med skam bekänna att jag själv har sysslat med sådant haltande. I 25 år kämpade jag inför detta problem, samtidigt som jag försökte leva kvar i den falska gemenskapen. Detta har gjort att jag inte har någon rätt att ställa hårda krav på andra. Jag vill nu försöka hjälpa mina vänner att få se att sanningen befriar oss också från traditionernas barlast och de psykologiska hindren. Men vi mognar i olika takt. Alla får inte samma insikt samtidigt. Därför behöver vi tålmodigt söka vägar att komma vidare, och låta Guds Ande ha sin tid. Jag hoppas att dessa dagar och också detta föredrag skall hjälpa oss att gemensamt ställa frågan: "Bröder, vad skall vi göra?" Med "oss" menar jag då i första hand alla mina vänner i Svenska lutherska evangeliföreningen i Finland (SLEF), men i förlängningen också alla andra som kämpar med samma frågeställning. När det gäller kampen mot sanningen är djävulen oerhört skicklig, och han har många fina argument. Men i Guds ord har vi makt att bryta ner fästen och tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Vi gör varje tanke till fånge hos Kristus. (2 Kor 10:4f)
2. Elias tid och vår tidProfeten Elia uppträdde under kung Ahabs tid under förra hälften av 800-talet före Kristus, när avgudadyrkan blev allt vanligare i Israels rike. Han förkunnade straffdom över landet i form av en torka som varade i tre år. Under den tiden levde han i landsflykt och matades först av korpar, och sedan fick han sitt uppehälle hos en änka i Sarefat. Vårt tema finns i ett avsnitt där Elia återkommit efter de tre årens torka. Han träder fram inför Ahab, även om det betyder livsfara för honom. Ahab möter honom med anklagelsen, att det är han som drar olycka över Israel. Men Elia svarar: "Det är inte jag som drar olycka över Israel, utan du och din fars hus. Ni överger ju HERRENS bud och följer efter baalerna." (1 Kung 18:18) Så kallar han till dom över de hedniska profeterna på Karmel, 850 profeter som dyrkar Baal och Asera, mot en enda Herrens profet. Det är nu som Elia uttalar orden: "Hur länge vill ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom." Och vad får han för svar? Inte ett ord. Baal var feniciernas och kartagernas främste gud, motsvarigheten till babyloniernas Bel. Den kvinnliga motsvarigheten Asera var fruktbarhetens gudinna, sannolikt densamma som Astarte, himmels- och modergudinnan. Det var sådana avgudar som Israels folk hade förbjudits att dyrka, och för att skydda folket mot dem hade Gud förbjudit också blandäktenskap med de hedniska folken. Likväl förleddes redan Salomo av sina många hustrur att dyrka Astarte, och det blev till olycka för riket, som delades i två hälfter. Nordriket Israel kom att gå längre i avfall än Sydriket Juda, där man trots allt hade kontakt med templet och offertjänsten. Ahab
underhöll 450 Baals-profeter och hans hustru Isebel 400
Asera-profeter. Isebel gick så långt i sin
ondska att hon försökte utrota alla Herrens
profeter. Men Ahabs överhovmästare Obadja lyckades
gömma hundra profeter. Så kommer gudsdomen
på Karmel, när Herren tänder eld på
Elias altare, och så dräps alla
Baals-profeterna.
3. Olika sätt att hantera nödsituationenDe som har följt med EBF vet att jag har försökt öppna en diskussion kring alternativa församlingsmodeller i en nödtid. Därför har detta föredrag underrubriken: "Om församlingsalternativ och förvaltning av nådemedlen i en nödsituation." Än så länge har det inte blivit någon diskussion. Bröder och systrar, vi lever verkligen i en svår nöd. Folkkyrkopräster och biskopar tillåter djävulen att söva in mänskor i likgiltighet och sömn för att sedan kunna triumfera över dem och föra dem till helvetet. Man låter falska läror predikas öppet och lösaktighet och horeri bestraffas inte mera. Vad skall vi göra? Hur vill Herren uppehålla vår tro i denna yttersta tid, och föra ut evangeliet till medmänniskor som är på väg mot förtappelsen, vilseförda av falska andar och tal om en falsk frid? Utifrån
befintliga exempel både i Finland och Sverige
försökte jag i EBF 2/98 skissera fem olika
modeller för
förenings-/församlingsverksamhet, om vi bortser
från en total integrering i folkkyrkorna. Med risk att
trötta ut dem som redan tagit del av dem återger
jag framställningen i EBF, och bygger ut den med en
konkret fördjupning utifrån dagsläget i min
egen situation. 1) Kritisk solidaritet Här
försöker man undvika samröre med uppenbara
villolärare men vill inte bygga upp ett eget
gudstjänstnät, eftersom man vill samverka med
folkkyrkan. Man diskuterar inte ens egna församlingar.
Detta är SLEF:s och SLEY:s linje. Negativt
är ett beroendeförhållande till den
villfarande kyrkan, som leder till försiktighet i
kritik och ställningstaganden för att inte riskera
sämre relationer till kyrkoledning och
lokalförsamling samt oro bland medlemmar och
sympatisörer. De ekonomiska realiteterna i form av
församlingsanslag och officiella kollekter spelar en
viktig roll. Genom aningslöst deltagande i orätta
gudstjänster försvagas läromedvetandet.
Kampen mot falsk lära kräver ständigt tid och
krafter på bekostnad av evangelisation. Ett
ständigt sökande efter rätta
gudstjänster kan leda till andlig rotlöshet,
vilket kan vara allvarligt särskilt för den
kommande generationen. Man stöder den avfallna kyrkan
ekonomiskt och ger inga klara signaler om det allvarliga
avfallet. 2) Separation på grund av tradition Man har inte egentliga församlingar, men ändå en viss församlingsfunktion. I praktiken är kontaktytan till folkkyrkan liten, men en sådan finns dock tidvis, främst i samband med förrättningar. Detta är Missionssällskapet Bibeltrogna Vänners huvudfåras linje (MBV). Positivt
är starka traditioner och en god sammanhållning,
som också är en viss garant för ekonomisk
stabilitet. 3) Församlingsverksamhet utan formell separation För
denna typ brukar ibland användas begreppet
koinonia. ELS i Umeå (Evangelisk-Luthersk
Samling, tidigare Lutherska Bibelstudiestiftelsen) är
exempel på en sådan. På basen av en viss
diskussion i Kyrka och Folk tycks denna form ha stöd
inom delar av Svenska kyrkans konservativa opposition.
Synoden har dock inte gått in konsekvent för
denna linje, utan arbetar ofta utifrån konservativa
församlingsöar i Svenska kyrkan. 4) Traditionell föreningsverksamhet kompletterad med en församling Församlingen sköter nattvardsgudstjänster och kyrkliga förrättningar, medan föreningen bedriver övrig barn-, ungdoms- och mötesverksamhet och utgör det sammanhållande bandet mellan vännerna. Funktionerna går ofta mycket in i varandra, och man skiljer inte på medlemmar i församlingen och folkkyrkomedlemmar. Denna modell används bl. a. av Bibeltrogna Vänner i Umeå och några andra församlingar. 1) Positivt är att man slår vakt om tradition, rätt lära och avgränsning mot villfarelser, samtidigt som man ägnar krafter åt evangelisation. Negativt
är att församling och ämbete är oklara.
Där församlingarna har kallat och vigt åt
sig tjänare, som tidigare fungerat som
lekmannapredikanter, fungerar de vanligen utan sedvanlig
prästdräkt, även vid förrättningar,
eftersom de inte anses vara "riktiga" präster.
Nattvarden är öppen, vilket
är problematiskt både utifrån Bibeln och
den lutherska traditionen ända fram till detta sekel.
2) 5) Självständiga församlingar Eventuellt kan dessa vara anslutna till en bekännelsekyrka. Dessa har nattvardsgudstjänster enbart för egna medlemmar och har överlag en strikt linje i fråga om att utöva praktisk församlingsgemenskap med andra. Fristående församlingar med bakgrund i missionsföreningar har ofta ett öppnare förhållande till andra bekännelsetrogna grupper. 3) Positivt är att man försöker ta vara på Guds ord i allt, och frågar inte i första hand efter de praktiska konsekvenserna. Läran är klar och man vet vad man skall hålla sig till och ta avstånd från. Negativt är att man har svårt att få en kontaktyta till andra kristna och till dem som står utanför. Därmed är evangelisationsproblemet centralt. Det finns risk att man endast når de dogmatiskt medvetna. Många tar känslomässigt och på grund av den liberala folkkyrkotraditionen avstånd från den slutna nattvarden. Om gränser och kyrkokritik börjar dominera kan församlingen upplevas dömande och hård, och okänsliga påtryckningar att överge den avfallna folkkyrkan kan bli ett själavårdsproblem.
4. Vilka motiv finns bakom alternativen?Denna fråga är svår, men väsentlig för vår diskussion. Det finns åtminstone tre möjliga motiv, med olika grad av inslag från dem alla: 1. Bibeln Det är svårt att hitta bibliska motiv för en konsekvent handling enligt modell 1. Det som har framhållits mot tanken att utträda ur folkkyrkan är att GT:s profeter inte bildade någon ny "kyrka" utan var solidariska mot den många gånger mycket avfälliga gemenskapen Israel. Inte heller Elia bildade någon ny kyrka, kan man få höra. Detta argument är dock ohållbart, eftersom det gammaltestamentliga gudsfolket har helt andra förutsättningar än Kristi kyrka. Då var gudstjänstutövningen bundna till de yttre formerna och platserna, och gudsfolket var till det yttre avgränsat till en nation (även om nationen till följd av synden var splittrad). Det förefaller som om motiv 2 och 3 är de starkaste i detta alternativ. Att ha verksamhetsmöjligheter och undvika oro har ofta framhållits. Man kritiserar de allra starkaste villfarelserna, men undviker att ta upp sådant som är känsligt i de egna leden. För modell 2 framträder motiv 2 klarast. Dessutom finns här också en mer eller mindre framträdande rädsla för oro och söndring. Naturligtvis är Bibelns varningar för samröre med villolärare med, men finns ofta i bakgrunden, eftersom traditionen bjuder att man inte har kontakter med folkkyrkoförsamlingar. Modell 3 tar till vara Bibelns ord om att fly falska profeter. Däremot tillämpar man inte orden om att gå ut ur den falska gemenskapen (2 Kor 6:16) så att det skulle gälla indirekt gemenskap i form av medlemskap och ekonomiskt stöd. Traditionen (motiv 2) för att upprätta en koinonia är inte gammal, men att man inte utträder ur folkyrkan får väl ofta anses som motiv 3, praktiska hänsyn. I modell 4 vill man lyssna till Bibelns budskap om att lämna den falska gemenskapen. Man har härvid rätt långt brutit mot traditionen. Den praktiska hänsynen blir likväl ett starkt hinder för att fullt ut tillämpa en gränsdragning mot dem som av olika orsaker stannar kvar i en irrlärig gemenskap. Modell 5 renodlar Bibelns utsagor klarast gentemot tradition och praktiska hänsyn. Man vill handla på Guds ords grund utan att fråga efter konsekvenserna. Frågan är hur mycket man observerar de bibliska förmaningarna att undvika anstöt och att ta hänsyn till den rådande praktiska situationen (t. ex. enligt Apg. 15:19-21 och 16:3). För min egen del sympatiserar jag mest med modell 5. Här finns det starkaste bibliska stödet och praxis stämmer med vad vi vet om urförsamlingen och med reformatorernas undervisning. Det finns dock, som också framgår av det föregående, många svåra problem, som inte är lätta att lösa. För en tid kan det därför vara nödvändigt att acceptera också andra modeller, och under den tiden arbeta flitigt med att rannsaka Skriften och fädernas undervisning. Kortfristiga nödlösningar bör dock inte permanentas, vilket är en uppenbar risk med de första alternativen. Samtidigt bör vi vara medvetna om att djävulen just nu sätter in alla sina krafter för att omintetgöra våra planer och skapa olust och söndring. Att det uppstår problem och konflikter är därför inget att förundra sig över, men vi bör försöka att visa tålamod och fördragsamhet så långt det är möjligt utan att kompromissa med Guds ord.
5. Vilken församlingsmodell är möjlig hos oss?Som jag tidigare nämnde har jag funnit alternativ 5 (fria församlingar) vara mest förenlig med Bibeln och bekännelsen, även om jag har övervägt att det kan behövas kortsiktiga andra lösningar för en övergångstid. Mina förslag om gudstjänstverksamhet inom SLEF:s ram skall ses mot den bakgrunden. Skall man då alls tänka praktiskt och rationellt i sådana frågor? Med andra ord: kan det ur biblisk synpunkt försvaras att vara pragmatisk och låta de praktiska konsekvenserna styra vårt handlande? Vad är då att halta på båda sidor, och vad är att vara "listiga som ormar och oskyldiga som duvor"? (Matt 10:16) Vilka modeller kan tänkas i våra förhållanden i Finland? Jag vill åter belysa de fem modellerna utifrån dessa frågeställningar. Modell 1 är den enda tänkbara i såväl SLEF som SLEY. Nu har SLEY:s styrelse fått en styrelse vars majoritet stöder kvinnopräster, och det kan leda till en ny föreningsbildning. Men trots det är tanken på ett utträde ur FELK helt otänkbar för de flesta. SLEF:s årsmöte i Malax (3.7.1999) visade också att den tanken är helt frånstötande för de flesta SLEF-medlemmar. Men denna modell innebär en långt gående gemenskap med villfarande biskopar och präster, och det är ett klart haltande på båda sidor. I sakramentsförvaltning och förrättningar sker en direkt samverkan, eftersom man inte erkänner något annat ämbete än via ordinering av folkkyrkans biskopar. Grundfelet här är att man är nöjd med att få vara tillsammans med den falska läran. Vid avgörandet om kvinnopräster i november 1986 antog kyrkomötet en kläm, där också motståndarna tillförsäkras hemortsrätt i FELK med fulla verksamhetsmöjligheter. Motsvarande samvetsklausul antogs också i Sverige 1958, men den har för länge sedan officiellt övergetts. Numera krävs en deklaration av varje prästkandidat att man samarbetar med kvinnopräster. Samvetsklausulen var länge en central punkt för motståndarna mot kvinnopräster, och fortfarande hävdar Svenska synoden sin rätt att verka i Svenska kyrkan enligt sin gamla övertygelse. Men Bibeln lär inte att Kristi kyrka skall vara nöjd med att få verka i ett litet hörn av en falsk kyrka. Bibeln lär att Kyrkan skall fly de falska lärarna, gå ut från dem och bekämpa dem. De falska lärarna skall inte ha hemortsrätt i den sanna Kyrkan, ännu mindre få bestämma över om och när Herrens lärjungar skall få fira gudstjänst. Att ha gemenskap med de falska lärarna är att godkänna deras onda lära (2 Joh). Modell 2 förespråkas av en del av de konservativa kritikerna inom SLEF, och även inom SLEY. Man betraktar den yttre kyrkan som en samhällsinstitution, som vi kan underordna oss av organisatoriska orsaker. Men man strävar efter att upprätta en rätt andlig gemenskap av dem som håller sig till Guds ord. Här är det också fråga om att halta på båda sidor. Den yttre kyrkan har inte avsagt sig det andliga arbetet, utan gör anspråk på att vara en del av Kristi kyrka. Med sin kyrkoskatt och i kyrkliga val stöder man den avfallna kyrkans verksamhet. Även om man ordnar egna nattvardsgångar vill man hålla fast vid de kyrkliga traditionerna kring livets stora högtider: dop, konfirmation, vigsel till äktenskap och begravning, och kommer i det sammanhanget att samverka med den falska kyrkan. Denna modell drabbas alltså av samma dom som den föregående. Det är dessutom omöjligt att införa den gammallutherska ordningen med slutna nattvardsgångar. Ämbetssynen är densamma som i modell 1, även om man möjligen erkänner att lekmannapredikanter innehar en del av ämbetet. Modell 3 fungerar som en nödlösning, där man vill hålla fast vid Guds rena ord och samlas till sakramentsförvaltning utan inblandning av den falska kyrkans präster eller biskopar, men där man ännu inte är mogen att formellt utträda ur den yttre kyrkans gemenskap. Om jag har förstått det rätt beror tveksamheten att utträda ofta på att man har sett frukter av ett ovisligt handlande. De som har lämnat den avfallna kyrkan har haft en stark övertygelse och en inre glöd, och denna övertygelse har man velat tvinga på andra i förtid, utan att ge tid för mognad. Man har kanske hört om hur samvetet tvingar en att handla, och sedan stämmer inte detta handlande med annat som samvetet tydligen ger tillstånd till. Det kan också vara så att man förskräckes inför tanken att överge sin kyrka eller sitt bönehus, dit man har varit van och gå sedan barnsben, för att i stället nödgas fira sin gudstjänst i hemförhållanden i en liten, isolerad krets. Här finns det mycket att tänka på för den som ivrar för en renodlad, biblisk lösning. Det gäller att gå visligt fram. Samtidigt måste församlingsledarna också komma ihåg, att de skall gå före hjorden, och inte efter den. Ledarna skall följa Överherden Kristus och sedan gå före sin hjord och visa vägen. Det blir här lätt en konflikt mellan den demokratiska processen, där församlingen bestämmer, och att följa Mästaren. Jag har övervägt om denna modell till en tid skulle kunna vara möjlig här hos oss. Traditionen här hos oss i Finland är dock en helt annan än i Sverige, där den här modellen har visat sig fungera. Sedan länge har rosenianska grupper haft sina gudstjänster i missionshusen parallellt med Svenska kyrkans gudstjänster. Hos oss har detta varit otänkbart, och enligt erfarenheterna från SLEF:s årsfest nyligen är det fortfarande en otänkbar tanke för många. Ett problem är avgränsningen mot den falska kyrkan och hur det skall gå att bära fram ett tillräckligt tydligt vittnesbörd om att fly den falska gemenskapen. Ett klart problem är också den traditionellt öppna nattvardsgången, ett annat hur ämbetet skall gestaltas. Det är ett långt steg till att viga egna pastorer. Modell 4 är en lösning som har konstruerats i Sverige som en kompromiss mellan den rosenianska traditionen och helt fria bekännelseförsamlingar. Eftersom vi inte har samma tradition med parallella gudstjänster är modellen svår att överföra till oss. Dessutom har man här hört om stridigheter och praktiska problem i BV när det gällt beslut om hur församlingarna skall konstitueras och tar därför känslomässigt avstånd från modellen. Det öppna nattvardsbordet är också här ett teologiskt problem. Likaså är pastorernas status oklar i jämförelse med de "riktiga" prästerna som har vigts av biskopar. Relationerna till den ursprungliga föreningen är också ansträngda till följd av olika syn på hur gränserna skall dras mot falska lärare och andra församlingar. Med denna modell undkommer man alltså inte de tvister som varit aktuella här under några år, utan snarare förstärks de. Om de föregående modellerna är svåra att förverkliga verkar modell 5 i dag närmast omöjlig, mänskligt sett. 1. För det första finns den stora känslomässiga motviljan mot så kallad separatism, vilket också SLEF:s årsmöte tog fasta på. I den svenska evangeliföreningen fick Heino Pätiälä aldrig den genomslagskraft som hans förkunnelse fick på finskt håll. Strax före utträdet i början av 1920-talet delades Evangeliföreningen på språklig grund, och därmed kom den svenska föreningen att bli tämligen opåverkad. Däremot märktes nog svallvågorna, men de ledde till en desto större betoning av den yttre folkkyrkan som vår Moder. Som
en parentes kan nämnas, att den i vida kretsar ansedde
Isidor Eriksson, som en lång tid var kyrkoherde i min
egen hemförsamling Terjärv, var rätt aktiv
under de första samtalen om bekännelsekyrkan, men
han kom i alla fall inte att ta steget ut. Enligt Aijal
Uppala frågade Eriksson vid det första mötet
i Tavastehus (dec. 1922) om man i första hand skall se
efter vad som är till nytta, eller vad som är
rätt. Han avsåg härvid de många
förmåner som fanns i folkkyrkan, och efterlyste
ett grundligt studium. Det fanns fog för denna
fråga, eftersom bl. a. SLEF:s ledare L L Byman hade
sagt, att han i princip inte har något emot en
frikyrka, men den borde få del av kyrkans gemensamma
arv. Senare kom Byman att tillsammans med A J Bäck att
bekämpa frikyrkan. (Tunnustukselliset seurakunnat
syntyvät, 1976, s. 172, 235, 333.) 2. Den splittring som har genomgått vårt västra grannland är också tung att åse. Den har för mig själv varit ett av de största hindren för ett frimodigt arbete för fria församlingar. Visst är det så, att djävulen arbetar som hårdast där man försvarar den rena bibliska läran, men nog finns det också mycket av mänsklig svaghet med i historien. Och eftersom jag själv och mina vänner också är mänskor, vågar jag inte heller hoppas på att någon gemenskap som vi konstruerar skall vara fri från sådant. Jag hoppas i varje fall på att de lärosamtal som är i gång mellan lutherska bekännelsekyrkor och församlingar skall leda till verklig gemenskap. 3. Till detta kommer den föga uppmuntrande bild som en liten församling kan ge utåt - självironiskt framställt: en sluten krets av envisa och självtillräckliga fariseer, utan egentliga evangelisationsmöjligheter. Ofta är det de dogmatiskt aktiva som först utträder. De kommer nästan automatiskt in i konflikt med sin gamla organisation, och den nya församlingens ansikte utåt blir då att dess viktigaste syfte är att strida mot andra kristna, till och med mot sina förra vänner. Hur kan en liten församling nå ut till nya mänskor och rädda själar från helvetet? Den saknar ju alla de möjligheter som den starka folkkyrkan och en stark förening har. 4. Folkyrkans praxis med öppet nattvardsbord har lett till att varje inskränkning av nattvardsgemenskapen bemöts med stor motvilja. Tröskeln är här så hög, att det verkar mänskligt sett omöjligt att ens ta ett slutet nattvardsbord till studium och övervägande. 5. Det finns ytterligare många känslomässiga och praktiska frågor: Vart kan man sända barn och ungdom så att de får en god kristen gemenskap? Hur klarar man av alla relationer till släkt och vänner som man tidigare haft också sin andliga gemenskap med? Om en församling bildas kommer den snabbt att bli utestängd från alla SLEF:s bönehus. Var kan man samlas till gudstjänst? Vem kallas att sköta pastorstjänsten och vilken gudstjänstordning skall man följa? Vilken sångbok skall man använda? Är det inte en övertygande samling argument mot fria församlingar? Men vilken tyngd har argumenten? De är alla helt sekundära och faller inom kategorierna känslor och praktiska hänsyn. Som Isidor Eriksson sade, så gäller frågan i första hand vad som är rätt. Som synes av översikten över motiven bakom de olika modellerna är det endast detta alternativ som tar vara på Bibelns och bekännelsens undervisning utan att låta vare sig tradition eller praktiska hänsyn ställas högre. Frågan är om vi hyllar principen Sola Scriptura, Skriften allena, eller om vi låter vår princip bli Skriften i den mån vi finner den lämplig. Vi skall kunna ge skäl för vår tro inför våra medmänniskor. På samma sätt behöver vi också söka ett svar på praktiska frågor, först för egen del, och också åt dem som undrar och kanske är intresserade att komma med. I detta sökande behöver vi framför allt Skriftens ljus, men också ett gemensamt ärligt studium, där vi hyser en ödmjuk och kärleksfull respekt för varandra och möter varandra som medbröder och systrar. Eller med Paulus ord, enligt det tidigare anförda stället från Filipperbrevet: "Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium, så att jag, vare sig jag besöker er eller inte, får höra att ni står fasta i en och samme ande och i ett och samma sinne kämpar för tron på evangelium."
6. SlutordVilka är de båda sidorna som vi kan tänkas halta på? I Elias fall var det Herren i förhållande till avgudarna, Baal och Asera. I vårt fall är det kanske svårare att se var motpolen till Herren finns. De flesta vill ju tjäna Gud, och man visar också gärna på Jesus. Men vår Frälsare sade själv: "Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja." (Matt 7:21) Och han har också sagt: "Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud." (Joh 14:15) Att göra vår himmelske Faders vilja och att hålla fast vid Jesu bud låter väldigt lagiskt, som stränga krav. Men det handlar om den stora förmånen att få klänga oss fast vid den ende, som kan föra oss igenom stormar, bära oss över avgrunder och rädda oss undan en evig död. Det handlar om att vara känd av honom, som har gett sitt liv för oss och köpt oss med sitt blod, som har kallat oss vid namn i vårt dop och som vill föra oss som sin rena och fläckfria brud till sitt himmelska bröllop, utan någon egen förtjänst och värdighet. Därför är hans bud inte tunga, fastän de ibland under vår jordevistelse leder in i yttre besvärligheter och nöd. När han, som är vårt allt, säger vad vi skall göra, vill vi gärna göra det. Att dyrka andra gudar är trolöshet. Det må sedan gälla att dyrka gudar i yttre mening som på Elias tid eller att underlåta att undervisa om allt Guds ord för att vinna en yttre frid. Gud, låt ditt ord oss lysa så |
|
1) I mitt föredrag räknade jag här med en församling i sydvästra Sverige, Vallberga Evangelisk-Lutherska församling. Där kallade man i fjol den danske statskyrkoprästen Niels Ove Vigilius att viga sin pastor Gunner Jensen till ämbetet. Jag har med rätta blivit uppmärksamgjord på att denna församling, i likhet med några andra självständiga församlingar inte kan placeras in under denna modell, utan hör hemma i modell 5. Därför har jag här även något modifierat texten i följande avsnitt. Tillbaka 2) Jag har här avlägsnat meningen "Man ger inga klara signaler till den avfallna folkkyrkans medlemmar." Detta är en för hård dom, eftersom signalerna i många avseenden har varit tydliga. Tillbaka 3) Den sista meningen har tillkommit i anslutning till de tidigare justeringarna. Tillbaka
Ola Österbacka 16.10.1999 |