Inledning
Daniels bok, som vårt tema är hämtat från, är en märklig bok. Den är i den hebreiska bibeln placerad bland Skrifterna, inte bland de profetiska böckerna som i vårt Gamla testamente. Den eggar vår fantasi, kanske den också upplevs lite skrämmande. Innan vi går in på kapitel 3, som vi ska behandla i dag, behöver vi se något på landet Babylonien, kung Nebukadnessar och på bokens upphovsman, profeten Daniel och hans vänner.
Babylonien var vid denna tid, ca 600 år före Kristus, en stormakt rike i tvåflodslandet, ungefär i nuvarande Irak. Det var från detta område som Abraham långt innan hade utvandrat. Landet hade en hög civilisation - vi har kanske hört om Hammurapis lagar, som härstammar härifrån. På 600-talet hade landet underkuvats av assyrierna, det råa och hårdföra folket som under Salmaneser tillintetgjorde Nordriket Israel år 722 f. Kr. Huvudstaden Babylon (Babel) frigjorde sig från assyrierna år 625 under Nabopalassar, och då uppstod det nybabyloniska riket och assyriernas rike gick under.
Nebukadnessar blev kung år 605 och regerade fram till 562, alltså hela 43 år. I tre repriser intog han Jerusalem, och förde bort en del av folket. Första gången var strax efter att han bestigit tronen, år 605, när Jojakim var kung i Jerusalem. Då togs ett antal pojkar av förnäm ätt till Babylonien för att fostras i landets seder och kultur, däribland Daniel. Andra gången var 597, då var Jojakin kung en kort tid. Då fördes 10 000 män som fångar till Babel. Den tredje gången Nebukadnessar kom till Jerusalem var 588, och efter en fruktansvärd belägringstid brändes staden fullständigt ner år 586. De flesta av dem som överlevde fördes till Babylonien.
Daniel hörde alltså till de pojkar av förnäm ätt, som fördes från sitt hem i Juda land till Babel år 605 f. Kr. Han skulle tillsammans med sina vänner Hananja, Misael och Asarja uppfostras till den babyloniska kulturen. De skulle äta deras mat, lära sig deras språk och dyrka deras gudar. Därför fick de också nya namn i stället för sina judiska namn, som innehöll hänvisningar till Israels Gud. Daniel kallades Beltesassar, och vännerna kallades Sadrak, Mesak och Abed-Nego, namn som innehöll de babyloniska gudarnas namn.
Så skulle alltså pojkarnas judiska och gudfruktiga identitet tas bort, och i stället skulle de göras till riktiga babylonier. De skulle på så sätt få uppgiften att omskola sitt folk när den tiden kom. Men det lyckades inte. Pojkarna ville inte äta babyloniernas mat, och efter en prövotid med grönsaker och vatten visade det sig att de ändå var vid gott hull och de fick befrielse. Och så sattes de i det babyloniska universitetet och visade sig bli klokare än någon annan. Daniel hade dessutom en särskild gåva, att tyda syner och drömmar. Därmed fick Daniel en särskilt hög position som rektor för vetenskapsakademin, medan han fick kungen att utnämna de tre vännerna till landshövdingar ute i regionen.
Avguden
Så kommer vi då till vårt egentliga ämne och kapitel 3 i Daniels bok. Den händelsen tilldrar sig ute i landsorten, och Daniel själv är inte med här. Det är däremot hans tre vänner, som är betydelsefulla och högt uppsatta personer, och som därmed säkerligen har många avundsmän, särskilt som de är invandrare med sin egen kultur och religion.
Nebukadnessar hade en dröm, vilken återges i kapitel 2. Enligt den ser han en väldig staty av en människa, där huvudet är av guld. Det symboliserar honom själv, och hans eget nybabyloniska rike. Kanske det är därför som Nebukadnessar nu får för sig att resa upp en gyllene staty på Duraslätten, troligen en plats ett tiotal kilometer sydost om Babel. Statyn är en väldig sak: Den är 60 alnar hög, dvs. ca 30 meter, eller som ett åttavånings hus! Den är däremot förvånansvärt smal, endast 6 alnar eller 3 meter. Det antyder att den är en obelisk eller, om den föreställer en människa, så måste den stå på en piedestal.
Det är tydligt att Nebukadnessar gör anspråk på gudomlig makt, och han vill befästa denna makt och synliggöra den för allt folket. Alla bemärkta män ute i hövdingdömena kallas till invigningen. Åtta kategorier av tjänstemän räknas upp: satraper, landshövdingar, ståthållare, fogdar, skattmästare, domare, lagtolkare och alla andra makthavare. Tydligen är alla slag av officiella tjänstemän med här. Det är möjligt att också Sidkia, kungen i Jerusalem, hade kallats dit, och om det är så att Jeremia i 51:59 avser denna händelse, får vi en tidsangivelse för händelsen: 593 f. Kr. Där står nämligen där att kvartersmästaren Seraja begav sig till Babel med Sidkia i dennes fjärde regeringsår.
Nu får de tillresande veta varför de har kallats dig. En befallning ges att dyrka denna nya avgud via en härold:
Detta är befallningen till er, ni folk och stammar och tungomål: När ni hör ljudet av horn, pipor, cittror, lyror, psaltare, säckpipor och alla andra slags instrument, skall ni falla ner och tillbe den staty av guld som Nebukadnessar har låtit ställa upp. Men den som inte faller ner och tillber, han skall genast kastas i den brinnande ugnen. (v. 4-6)
Det var en sträng order. Det var inte nog att bara påbjuda lydnad, utan det ingick också en religiös tillbedjan av avgudabilden, därmed en tillbedjan av Nebukadnessar som gud. Denna tillbedjan skulle gälla alla folk &endash; Nebukadnessar vill demonstrera både politiskt och religiöst världsherravälde. Det religiösa bestod inte i att tillbe någon av Babyloniens gudar, utan att tillbe Nebukadnessar själv. Här fanns stat och religion förenad till ett. Det verkar inte som om de höga tjänstemännen hade fått veta något i förväg om varför de hade kallats till platsen. De ställdes inför en order, som det inte fanns någon möjlighet att vägra lyda. Ingen konspiration kunde tillåtas. Det handlar verkligen om en tyrannisk maktutövning.
Till anblicken av den väldiga statyn kommer så också ljudintrycket från musiken som spelas upp av den stora symfoniorkestern. Allt är välregisserat. Och så sker det också, som Nebukadnessar vill: allt folket föll ned och tillbad.
De olydiga
Nej, vänta där! Föll alla ner? Där förblev tre män stående! De måste direkt ha utsatts för kontrollanternas blickar, där de stod högresta över de andras ryggar. De kaldeiska kontrollanterna går till kungen, precis som de är tillsagda, och rapporterar:
Men nu finns här några judiska män, Sadrak, Mesak och Abed-Nego, som du har satt att förvalta Babels hövdingdöme. Dessa män sätter sig över ditt påbud, o konung. De dyrkar inte dina gudar och tillber inte den staty av guld som du har låtit ställa upp. (v. 12)
Att det var kaldéer som anklagare är intressant, för de representerar den babyloniska kulten och måste ha avskytt judarna, som inte bara får hålla sin egen religion utan dessutom är högt uppsatta. Borde inte ett sådant avskum hålla till med de lägsta tjänarsysslorna? Nu finns chansen att slå till mot dem.
Daniel nämns inte alls. Det kan bero på att han skötte andra plikter och inte alls var med, eller att hade ett sådant unikt ämbete att han inte alls hörde till "folket" som skulle svära trohet och underkastelse och därmed inte deltog. Av Daniels bok i övrigt vet vi säkert att han inte skulle ha böjt knä för statyn och tillbett den om han varit med i folksamlingen.
Nebukadnessar blir naturligtvis högeligen vred. Hur vågar någon trotsa honom? Men han ger dem en chans till, de är ju trots allt höga tjänstemän. De får ännu en möjlighet att visa sin ändrade inställning, eller att anklagelsen varit falsk. När Nebukadnessar nu upprepar sitt hot om den brinnande ugnen, visar han att han sätter sig över Gud: "Vilken gud skall då kunna rädda er ur mina händer?" (v. 15)
Men de tre männen har svaret klart &endash; för dem är det fullkomligt otänkbart att de skulle tillbe avguden:
Då svarade Sadrak, Mesak och Abed-Nego kungen: "O Nebukadnessar, vi behöver inte svara dig på detta. Om det blir så, är vår Gud, som vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen och att befria oss ur din hand, o konung. Men om inte, så skall du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte vill tillbe den staty av guld som du har låtit ställa upp." (v. 16-18)
De tre männen vet bara en sak, att de inte kan bryta mot Guds bud. Det gäller hans första bud, ett bud som de fått sig så noga inpräntat sedan barn: "Du skall inte ha andra gudar." Men de vet också att Gud är allsmäktig och kan göra vad han vill. Så ger de ett frimodigt vittnesbörd om Guds allmakt: om han vill kan han rädda dem. Men om han inte vill det, dyrkar de ändå inte de främmande gudarna. Under alla omständigheter är det fel.
Straffet
Det här talet gör Nebukadnessar helt ursinnig. Han måste genast statuera exempel. Det är bråttom. Men som ett bevis på hur fruktansvärd försyndelsen är ger Nebukadnessar ändå order om att ugnen ska upphettas sju gånger hetare än vanligt. Det är ju i och för sig lite underligt - plågan att brinna inne i en ugn måste ju vara större om hettan är lindrigare, nu måste ju döden infinna sig omedelbart. Tydligen är Nebukadnessar så ursinnig att han tappat besinningen. De bästa karlarna får order att gripa Sadrak, Mesak och Abed-Nego och binda dem, och det ges inte ens tid att ta bort kläderna, som var brukligt inför en dylik avrättning. Men de starka soldaterna hinner knappt slänga i männen i ugnen innan de själva har bränts till döds.
Kanske var det så att ugnen matades uppifrån, och sedan hade man en öppning nertill, där man kunde ta ut askan. Tydligen gick det att titta in i ugnen nånstans, för Nebukadnessar vill nu se hur det har gått. Om han förut var ursinnig, så blir han nu skräckslagen.
Då blev kung Nebukadnessar förskräckt. Han steg hastigt upp och frågade sina rådsherrar: "Var det inte tre män vi band och kastade i elden?" De svarade kungen: "Jo visst, o konung." Då sade han: "Ändå ser jag nu fyra män som går lösa och lediga inne i elden, och de är helt oskadda. Och den fjärde ser ut som en gudason." (v. 24-25)
Det här var mer än man kunde fatta. Inte nog med att de tre som kastades i ugnen går omkring lösa och lediga, dessutom finns där nu en fjärde person. Och han ser ut som en gudason!
Den här berättelsen är exempellös. Den har inget motstycke i historien. Den är rentav starkare än de mest fantastiska sagor. Naturligtvis kan man skratta åt den och kalla den fantasier. Så har man ju gjort med allt underbart som Gud har gjort i sin allmakt. Men det är en dårskap att skratta åt Gud. Vad han vill det gör han, och nu hade han bestämt sig för att uppenbara sin storhet och slå ner Nebukadnessar:s högmod.
Den fjärde personen
För Nebukadnessar var det ingen svårighet att urskilja vem som var den fjärde personen i ugnen, trots att han inte hade sett honom tidigare. Det måste ha varit uppenbart. Kanske utstrålade han något av den härlighet som omtalas i Uppenbarelseboken:
Mitt ibland ljusstakarna (såg jag) en som liknade Människosonen, klädd i en fotsid klädnad och omgjordad med ett bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade skinande malm som glöder i smältugnen, och hans röst lät som dånet av väldiga vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun gick ett tveeggat, skarpt svärd, och hans ansikte lyste som solen, när den skiner i all sin kraft. (Upp 1:13-16)
Skulle du känna igen honom? Johannes kände sin Herre och Mästare, och presenterar honom som Människosonen. Nebukadnessar ser honom som en gudason. Det är precis vad han är: han är Gud och människa.
Namnet Människosonen finns på två ställen i Daniels bok: 7:3 och 10:16. Första gången omtalas han i anslutning till den yttersta domen, och det anknyter Jesus till när han berättar om sin återkomst till domen (Matt 25). Det andra stället talar om att Människosonen kommer till Daniel med tröst och styrka, när han blivit matt och kraftlös inför åsynen av den yttersta tidens vedermöda.
Här i berättelsen om de tre männen i ugnen har Människosonen samma uppgift: dels kommer han med dom över gudsförakt, högmod och självhävdelse, dels med tröst och kraft åt dem som är totalt utblottade på egen förmåga och kraft, men som förtröstat på Gud. När de tre männen kastades i ugnen hade de absolut inga förhoppningar, rent mänskligt sett. Kan man tänka sig en situation, där den egna kraften är mera uttömd? Men kraften fullkomnas i svaghet. Han som har förmågan att uppväcka döda när han än önskar det, han kan också innesluta sina trogna i sin sköld så att inte ens den starkaste hetta kan nå dem.
Men den som förtröstar på sin egen kraft och styrka kommer på skam. Det kan gå en tid, när Herren tycks låta allt passera utan att han ingriper. Men han har bestämt en dag, när allt ska fram. Då går det inte att hänvisa till makt och ära, inte ens fast man är enväldig och härskar över hela jorden. Nebukadnessar har redan en gång tidigare lärt känna den levande Guden. Det omtalas i kapitel 2, när Daniel har uppenbarat drömmen om de fyra världsrikena för Nebukadnessar Då får han veta, att det skall komma ett rike, som aldrig någonsin ska gå under, även om alla jordiska riken i tur och ordning faller.
Upprättelsen
Nebukadnessar ger nu Sadrak, Mesak och Abed-Nego full upprättelse, samtidigt som de som anklagade dem blev dömda till döden i den brinnande ugnen. Han ropar åt dem att komma ut, och tilltalar dem "den högste Gudens tjänare". I alla de förnäma tjänstemännens närvaro konstaterar man undret: inte ens kläderna är svedda, inte ett hårstrå har blivit skadat! Nu tillerkänner Nebukadnessar Gud den ära som tillkommer honom.
Nebukadnessar tog då till orda och sade: "Lovad vare Sadraks, Mesaks och Abed-Negos Gud, som sände sin ängel och räddade sina tjänare. De förtröstade så på honom att de överträdde kungens befallning och vågade sina liv för att inte tvingas dyrka eller tillbe någon annan gud än sin egen Gud. Härmed befaller jag nu att vem det vara må av alla folk och stammar och tungomål, som säger något ovärdigt om Sadraks, Mesaks och Abed-Negos Gud, han skall slitas i stycken, och hans hus skall göras till en sophög. För det finns ingen Gud som kan hjälpa så som han." (v. 28-29)
Utöver detta sänder Nebukadnessar ett rundbrev över hela sitt rike, där han nu uppmanar alla att ära Gud:
Kung Nebukadnessar till alla folk och stammar och tungomål som finns på hela jorden. Jag önskar er fred och framgång. Jag finner för gott att härmed kungöra de tecken och under som den högste Guden har gjort med mig. Stora är hans tecken, mäktiga hans under. Hans rike är ett evigt rike, hans välde varar från släkte till släkte. (v. 31-33)
Det är skada att Nebukadnessars minne var så kort. I nästa kapitel berättas om hur hans självhävdelse och högmod leder honom i en sju år lång sinnessjukdom, som gör att man måste kedja fast honom och tvingar honom att äta gräs bland markens djur, tills han åter ger äran åt himmelens Gud.
Vår tids avgudabilder
Så några tankar om tillämpning för vår tid. Kan sådant här hända i vår tid? Ingen statsmakt är väl så primitiv att man tvingar folk att falla på knä för en staty, och sedan straffar dem som inte gör det med dödsstraff?
Kanske det inte händer precis så här. Men tänk er följande:
En regering i ett av våra länder besluter, att ingen får säga något otillbörligt om någon oliktänkande eller avvikande, eller på något sätt demonstrera sin ovilja mot eller göra något som kan uppfattas som diskriminering av en sådan. Gör man sådant straffas man med böter eller fängelse, man blir fråntagen offentliga tjänster eller uppdrag, samtidigt som man ställs utanför alla sociala förmåner. Det låter väl bra, eller hur?
Men tänk dig nu, att en församlingsmedlem offentligt säger sig leva i homofilt parförhållande. Pastorn predikar, att detta är synd och tar upp saken till själavårdande samtal. Detta går ut till pressen, och så är drevet igång. Han inkallas nu till förhör till polisen &endash; jag behöver kanske inte tala om biskopar i det här sammanhanget! &endash; och det befinns att han har brutit mot lagen och straffas.
Även om ingen brinnande ugn används kan situationen för pastorn i fråga nog snart upplevas lika. Gör han avbön, så får han behålla sin tjänst och kan försörja sin familj. Gör han det inte, utan blir stående när alla runt omkring faller till marken, måste han lämna sin tjänst och har dessutom inte heller någon chans att få utkomststöd. Han blir i praktiken utsatt för andligt mord med hela sin familj.
Jag tror vi kunde byta ut pastorn här mot en läkare, som vägrar utföra aborter, eller mot en lärare, som undervisar som Bibeln gör om hur vi mänskor ska leva tillsammans, eller om hur världen har blivit skapad. Den tiden är nära, när kristna som bekänner hela Guds ord kommer att förföljas och trakasseras. I många fall är den tiden redan här. För ett par veckor sedan blev biskop Børre Knudsen i Norge hämtad till fängelset för att han vägrat betala böter, som han ådömts för att han uppmanat abortläkare att göra bättring från det pågående mördandet av ofödda barn.
Men också i dag gäller, att vår Gud kan rädda oss från allt ont, när han vill göra det, och om han inte vill det, ska han ge oss kraft att härda ut i lidandet. Vi har samma Gud, som Sadrak, Mesak och Abed-Nego! Låt oss med frimodighet följa hans ord och bud, vilka hot som än reses mot oss.
Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? (Rom 8:31-32)
Bön: Käre himmelske Fader! Tack för din omsorg och din makt, som gör att vi kan känna oss trygga i din hand, vad än den onde fienden, världen och vårt onda kött hittar på för att bringa oss på fall. Men du vet att vårt kött är svagt. Styrk oss därför med din vapenrustning, ditt heliga ord och dina sakrament, så att vi inte saknar kraft när den onda dagen kommer, utan förstår att vända oss till dig och inte börjar strida i eget högmod och i vår egen klokskap. Hjälp oss att som dina tjänare i Babylonien en gång kunna stå frimodiga och inte blygas för ditt ord, om vi ställs inför prövningar, där vi frestas att välja en lättare väg än att följa dig. Allt detta ber vi om genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre. Amen.