[Innehåll]
[Översättarens förord |Introduktion av prof. H. Riesenfeld | Ur författarens förord]
[Kap. I Barndopet vid föräldrarnas övergång till kristendomen under den äldsta tiden]
[Kap. II Dop under den äldsta tiden av barn, som fötts i kristna familjer]
[Kap. III Utvecklingen fram till slutet av 200-talet]
[Kap. IV Krisen och dess övervinnande]
[Kap. V Avslutning]

Kap. III

Utvecklingen fram till slutet av 200-talet

Sedan vi i kap. I och II har behandlat barndopet under nytestamentlig tid vänder vi oss nu till utvecklingen under den följande tiden ända till den kris för barndopet, som sätter in under 300-talet. Vi börjar i öster, där källorna flödar sparsammare, och går mot väster, där källmaterialet är rikligare.⁷

För kyrkans östliga del måste uttryckligen betonas den utomordentliga vikt, som man måste tillmäta Origenes' utsagor. Vad som ger dem en sådan betydelse, är omfånget av synfältet hos denne lärde man. Inte nog med att han föddes i en egyptisk familj och levde i Egypten (Alexandria) till år 231, innan han förlade sin verksamhet till Palestina (Caesarea) - från denna tid härstammar de uttalanden av honom, som vi skall behandla - utan han besökte dessutom på sina talrika resor Rom, Grekland, västra Syrien, Kappadocien och de trakter av Arabien, som gränsar till Palestina. Han skulle omöjligen ha kunnat tala om spädbarnsdopet som en kyrkans sed, om han någonstans inom kyrkans hela område hade påträffat ett avvikande bruk. Så omsluter Origenes' vittnesbörd praktiskt taget hela den östliga kyrkans krets.

Tre gånger omnämner Origenes dopet av barn som kyrkans sed: i sina homilier över Lukasevangeliet och 3 Mos. och i sin kommentar till romarbrevet. På alla tre ställena förekommer bland de skriftbevis, som Origenes anför, Job 14:4f.: ingen är ren från smuts, vore han också blott en dag gammal. Av det stereotypa upprepandet av detta ställe framgår, att när Origenes talar om "barnen" (paidia/parvuli), som bör döpas, så måste spädbarn avses.

Till dessa tre ställen ansluter sig ett fjärde ur de predikningar över Josua bok, som Origenes författade 249/251. Vid sin utläggning av Josua 8:32 - "Och Josua lät där på stenarna sätta en avskrift av Moses lag, den lag som Mose hade skrivit ooh förelagt Israels barn" - framkastar Origenes frågan, hur det kunde hänga ihop, att Josua hade inför Israels barn kunnat skriva av hela denna långa bok utan att folket gått sin väg. Hans svar lyder: Josuas skrivande förebildar lagens inskrivande i hjärtat på dem, som omvänder sig, och "Israels barn" är inte Israels folk utan änglarna, som var närvarande, liksom de är närvarande vid varje kristens dop. "Ty om vi har rätt i detta, att 'Israel' betecknar den människa, som ser Gud i Anden, då gäller detta med all rätt ännu mer om de tjänande änglarna - i enlighet med Herrens ord, som säger om barnen (ty också du var ett barn vid dopet) att 'deras änglar alltid se min himmelske faders ansikte'. Alltså inför dessa 'Israels barn' (änglarna), som var närvarande när trons sakrament gavs dig, 'de som se Guds ansikte', har Jesus i ditt hjärta 'skrivit avskriften'."

Alla de citerade ställena är visserligen skrivna mellan 233 och 251 e. Kr., men de pekar tillbaka på ett betydligt tidigare skede. Ty Origenes hävdar - liksom kort förut och oberoende av honom Hippolytos i Rom - att barndopet är ett bruk, som går tillbaka till den apostoliska tiden: "Kyrkan har mottagit traditionen av apostlarna." Så skulle han inte ha kunnat uttrycka sig, om han inte själv hade döpts som barn: Origenes föddes 185 e. Kr. i Egypten, sannolikt i Alexandria, och var 17 år gammal, när hans far år 202 led martyrdöden. Lägg nu härtill, att Origenes' familj, som vi trovärdigt erfar av Eusebius, var kristen sedan flera generationer tillbaka. Då måste vi tillfoga: Origenes skulle inte ha kunnat tala om "den av apostlarna mottagna traditionen", om han inte hade vetat, att åtminstone hans far, sannolikt även hans farfar, hade blivit döpt som barn. Detta innebär, att familjens tradition för oss tillbaka över tidpunkten för Origenes' eget dop till åtminstone tidpunkten för hans fars dop, mitten av 100-talet, men sannolikt även till tidpunkten för hans farfars dop i första hälften av 100-talet.

Samma överskuggande betydelse, som Origenes' vittnesbörd om barndopet har för den österländska kyrkan, har Hippolytos' kyrkoordning för den västerländska. Det är av den största vikt, att vi genom denna nu har fått insyn i doppraxisen i Rom under andra halvan av 100-talet: Hippolytos' ordning för dophögtiden börjar med orden: "Vid hanegället skall man först bedja över vattnet." Av denna tidsuppgift kan man sluta sig till, att det är den stora dophögtiden på påskmorgonen för sådana, vilka gick över till kristendomen, som han har i åtanke. Den förlöpte så, att först döptes barnen, spädbarnen inräknade, som ännu inte kunde tala (dvs. svara på dopfrågorna). För dem svarade föräldrarna eller någon anförvant. Sedan döptes de vuxna männen, sist kvinnorna. Det är alltså huvudsakligen fråga om dop av "hus", som vi får vara med om. Den passus, som handlar om barnens dop, lyder enligt den koptiska texten: "Först skolen I döpa barnen. Alla, som kunna tala för sig själva, skola göra det. För dem som emellertid icke kunna tala, skola föräldrarna tala eller någon annan, som hör till familjen."

Hippolytos förutsätter alltså barndopet som en obestridd regel, som inte på något sätt behöver rättfärdigas. Den prövotid av tre år före dopet, som eljest föreskrives i kyrkoordningen, föll i barnens fall bort. Efterverkningarna av Hippolytos' kyrkoordning är lika viktiga som kyrkoordningen själv. Den översattes inte endast till latin utan till en mängd orientaliska språk och har tjänat som underlag för talrika kyrkoordningar under den följande tiden. Därigenom blev den under det följande århundradet inom stora delar av kyrkan den normgivande ordningen för barndopets utförande.⁸

Hos Tertullianus omnämnes för första gången (omkr. 203) en företeelse, som vi inte kan förbigå, nämligen tendensen att uppskjuta övergången. Detta gjorde man med tanke på den syndaförlåtelse, som gavs i dopet. Innan man mottagit den, tänkte man sig, att man ostört kunde synda. Tertullianus har energiskt bekämpat denna tankegång. Så mycket mer överraskar det oss att höra, att han under samma tid (mellan 200 och 206) med annan motivering å sin sida förordar uppskov med dopet i vissa fall, nämligen hos barn och ogifta. Det sker i skriften De baptismo, Om dopet. Visserligen tolkar han, liksom hela sin tids exegetik, Jesu ord "förmenen dem icke att komma till mig" som en anvisning av Jesus att döpa barnen, men han har trots detta betänkligheter mot en alltför tidig dopålder. Spädbarnens dop - om det inte rör sig om nöddop - lägger ett alltför stort ansvar på faddrarna. De kan själva dö och således inte vara i stånd att uppfylla sina löften att sörja för barnens kristliga uppfostran, eller också kunde dåliga anlag hos fadderbarnen komma till uttryck, och för övrigt, "varför behöver den oskyldiga åldern ha så bråttom med syndernas förlåtelse"? Av sådana anledningar förordar Tertullianus uppskov med barnens dop. På liknande grunder, för det ansvars skull som dopet innebär, råder han även de ogifta, särskilt jungfrur och sådana som efter kort tids äktenskap blivit änkor, vilka han finner vara utsatta för särskilda frestelser, att uppskjuta dopet, "till dess de antingen gift sig eller blivit starkare i avhållsamhet".

För att förstå detta sammanhang hos Tertullianus måste man ha klart för sig, att hans skrift är en tillfällighetsskrift, som riktar sig till nyomvända eller katekumener. Men detta innebär, att det är övergångsdopet han primärt har för ögonen. De betänkligheter, som Tertullianus hyser, avser alltså barn till hedniska föräldrar, som övergick till kristendomen. Han bestrider inte heller legitimiteten utan endast lämpligheten av deras dop: "uppskov med dopet är lämpligare". Detta framgår också av att han uttryckligt undantar det fall, då livsfara föreligger: "om det inte är nödvändigt". Sina betänkligheter har han inte utsträckt till att gälla dop av kristna föräldrars barn, som vi strax skall se.

Men det för vår undersökning avgörande har vi ännu inte nämnt. Det är: Tertullianus' betänkligheter inför spädbarns dop vid föräldrarnas övergång till kristendomen riktar sig mot ett hävdvunnet bruk. Det framgår med absolut säkerhet av det faktum, att det i Nordafrika utgjorde en fast beståndsdel i dopritualen, att faddrar vid barnens dop gick i borgen för deras framtida livsföring. Ja, än mer! Tertullianus låter oss också veta, på vilka skriftställen man åberopade sig för att motivera barndopet, nämligen "förmenen dem icke att komma till mig" (Matt. 19:14) och "giv åt var och en som beder dig" (Luk. 6:30). Redan i begynnelsen av den nordafrikanska kyrkan möter oss alltså barndopet som ett allmänt bruk.

I sin mellan 210 och 213 författade skrift De anima, Om själen, har Tertullianus berört vårt ämne ytterligare en gång. Medan han i den förut omnämnda skriften hade talat om barn till hedningar, som gick över till kristendomen, talar han här om "troendes barn", då inräknat även barn från äktenskap, där endast ena parten var troende. Om dessa barn säger han: De är från födelsen "bestämda för heligheten och därmed för frälsningen", verkligt heliga blir de emellertid enligt Joh. 3:5 först genom dopet. Till dopets stund är deras själar i Adam, dvs. belastade med arvsynden, och orena. Klart är, att Tertullianus här inte blott förutsätter barndopet utan även förordar det. De i skriften "Om dopet" uttalade betänkligheterna har Tertullianus alltså inte utsträckt till att gälla kristna föräldrars barn. Möjligen har hans betänkligheter mot barndopet överhuvudtaget vid detta laget fallit.

I varje fall har Tertullianus' invändningar inte gjort något som helst intryck, inte ens på Cyprianus av Kartago, som i övrigt är starkt påverkad av honom. Hur fast rotad seden med spädbarnsdop förblev i Nordafrika visar den synod, som hälls i Kartago år 251 (eller 253). Den hade att ta ställning till den mening, som hävdades av biskop Fidus, att dopet skulle -- frånsett nödfall -- företagas på åttonde dagen efter födelsen, såsom skedde vid omskärelsen. T. o. m. detta tidiga datum ansåg emellertid de 67 närvarande biskoparna, som representerade hela det kristna Afrika, oantagligt. Vi känner till deras enhälliga beslut av Cyprianus' 64:e brev: För arvsyndens skull skall man inte vänta med dopet till åttonde dagen utan döpa barnen genast efter födelsen.

Kastar vi nu en blick tillbaka på materialet i detta kapitel, så kan vi konstatera, att de enskilda beläggen är av skiftande betydelse. Den utan jämförelse största tyngden har uppgifterna av Origenes, Hippolytos och Tertullianus, som samtliga för oss tillbaka till 100-talet. De bildar den kärna, kring vilka alla andra vittnesbörd grupperar sig. För västern är mängden av
vittnesbörd större än för östern. Men helhetsbilden är dock enhetlig. Överallt påträffar vi under 100-talet barndopet som ett gammalt och hävdvunnet bruk inom hela kyrkan, som både i öster och väster samstämmigt leder barndopet tillbaka till apostlarna. Vittnesbörden gäller i lika hög grad barn till kristna som till hedniska föräldrar. Endast Tertullianus gör en skillnad mellan de två grupperna; hans råd att uppskjuta dopet avsåg endast barn till hedniska föräldrar.

Ingenstans finns någon antydan om uppskov med dopet av kristna föräldrars barn, inte ens hos Tertullianus. Tvärtom anges enstämmigt både i östern och västern spädbarnsåldern (Ireneus), närmare bestämt de första levnadsdagarna (Origenes, Cyprianus), som dopålder. De inskrifter, som omkring år 200 börjar uppträda i väster, bekräftar ända in i detaljer den helhetsbild, som vi vunnit genom undersökning av de litterära källorna.

Nästa kapitel