Och förlåt oss våra skulder,
såsom också vi förlåter dem
som står i skuld till oss
Innehåll - Del I - Del II - Del III
| Del II I förra delen berörde vi första delen av denna bön, om hur vi får Guds förlåtelse för våra synder. (Läs gärna den delen igen eftersom den utgör grunden för denna fortsättning). Nu skall vi försöka utröna något av vad ”Anden säger församlingarna” om bönens andra del, om hur vi skall förlåta varandra. Att denna andra del av femte bönen är viktig förstår vi av att Jesus ger en förklaring till den direkt efter Fader vår. Hur viktig den är, kan endast den Helige Ande överbevisa oss om. Måtte han få göra det!
Till det dagliga brödet knyter Jesus både Guds förlåtelse av oss och vår förlåtelse av varandra. Därmed visar han oss att detta tillhör våra dagliga, ständiga behov. För ”Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom om det.” Så länge vi är här på jorden behöver vi alltså
En förbön Av naturen är vi inkrökta i oss själva. Allt handlar om mig och mitt. Alla söker sitt eget. Detta köttets sinne sätter också sin prägel på de böner vi formulerar själva. Men när Jesus lär oss att be, så är denna vinkling helt borta. Då heter det oss och vårt! Ge oss idag vårt bröd för dagen. Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss. De flesta av dem som haft förmånen att växa upp i en syskonskara har nog i någon frestelsestund gett rum för tanken på hur bra det skulle vara att inte ha några syskon. Varför då? För då slipper man ju obehaget med att dela med sig, ta hänsyn, vänta på sin tur osv. Egot kan odlas! Som Guds barn är vi insatta i en stor världsomspännande syskonskara, där alla har lika stor plats i Guds hjärta. Och hela denna syskonskara lär Jesus att be oss och vårt för att lägga bl.a. följande lärdomar i våra sinnen:
Förvaltare Vi bör inte kunna be fjärde bönen utan att tänka på hur vi förvaltar vårt dagliga bröd. Månne inte Herren vill att vi skall dela med oss till syskon som lider brist? Jo, helt säkert, ty han säger det på många ställen. Detta gäller i lika hög grad förlåtelsen. Vi är omgivna av syndare som behöver förlåtelse både från Gud och från oss. Här har vi ett stort förvaltaransvar. För det första att föra ut evangelium om
Guds förlåtelse, och sedan att förlåta som Gud i
Kristus har förlåtit oss. Medarvingar Samtidigt som frälsningen verkligen handlar om mig och mitt i dess allra djupaste och bredaste bemärkelse – ty det är jag som måste bli född från ovan, jag är den störste syndaren, Frälsaren måste bli min personlige Frälsare – så handlar den om oss och vårt. I 2 Kor 5:14-16 säger den Helige Ande: Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. Han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. De som lever – lever av syndernas förlåtelse – skall inte längre leva för sig själva, utan för Frälsaren. Och det visar sig i att mig och mitt trängs ut av oss och vårt. Men den Helige Ande säger något mer, och det är utomordentligt viktigt för vårt ämne om kristnas inbördes förlåtelse: Därför känner vi inte längre någon på ett ytligt sätt. Även om vi lärt känna Kristus på ett ytligt sätt, känner vi honom inte längre så. Att känna på ”ett ytligt sätt” betyder att känna efter vår köttsliga värdering. Vi låter då inte Herren ha första och sista ordet, utan bedömer våra medarvingar efter vad tanke, känsla och förnuft säger. Detta i sin tur hänger oupplösligt samman med hur vi känner Kristus. Känner vi bara Kristus som läraren, förebilden och hjälparen så känner vi inte heller oss själva eller våra medmänniskor annat än på ett ytligt sätt. Då kan vi heller inte förlåta när det verkligen handlar om att förlåta. Ty verklig förlåtelse har ett obeskrivligt högt pris. Endast den i Kristus rike kan betala det. Men har vi lärt känna oss själva som helt och hållet ogudaktiga och förtappade, och Kristus som de ogudaktigas och förtappades Frälsare, så känner vi också våra medmänniskor på ett nytt sätt. De liksom jag är helt förtappade och är i
största behov av Guds förlåtelse. Under ständig förbön ”Er Fader vet vad ni behöver innan ni ber honom om det.” Han som ensam vet vad som fordras för att vi människor skall kunna ”bli hans egna, vara och leva under honom i hans rike, och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet” har här skapat en förbön som innehåller allt vad vi behöver – syndernas förlåtelse. Tänk vilken nåd och vilket privilegium att få vara innesluten i denna förbön, som handlar om att vi skall ”lära känna och ta emot denna förlåtelse”. Er Fader vet vad ni behöver… För dem som lärt känna Kristus på ett ytligt sätt är ingenting så lätt att hålla fast som syndernas förlåtelse, och inget är så svårt som att verkligen förlåta dem som gjort sig skyldiga till något svårt. Men för dem som lärt känna Kristus som sin oumbärlige Frälsare är inget så svårt som att hålla fast vid som syndernas förlåtelse. Detta vet vår Fader, därför har han lärt sina barn i alla länder att be förlåt oss våra skulder, för att också alla Guds barn i alla länder ständigt skall vara inneslutna i denna förbön som förvisso är enligt Guds vilja. Allt har han väl beställt!
Som vi såg i förra artikeln så är beskrivningen av kärleken i 1 Kor 13 identisk med en beskrivning av förlåtelsen. Kärleken är till sitt väsen förlåtande. Utan kärlek till medmänniskan finns ingen verklig förlåtelse för henne heller. Utan förlåtelsen kan kärleken inte leva. Hur skall vi då få denna kärlek så att vi kan förlåta våra medmänniskor oavsett vad de har brutit emot oss? Genom att vederbörande ångrar och bekänner i tillräcklig utsträckning? Nej, så föds ingen sann kärlek och ingen verklig förlåtelse heller. Ett sådant förfarande kan närmast liknas vid en sorts mellanmänsklig avlatshandel med ångern som pris. Denna kärlek kan vi endast få genom att ”Guds kärlek blir utgjuten i våra hjärtan.” Hur sker det? Genom att vi får ta emot Guds villkorslösa förlåtelse för egen del. Därför har Jesus lärt oss att be ”förlåt oss våra skulder”. Och om det är vårt hjärtas bön – att Gud skall förlåta oss, alla hans barn över hela jorden – så är det ju fullständigt omöjligt att vi sedan skulle vägra att förlåta någon av dessa för egen del. Ingen kan med hedern i behåll först be Gud förlåta både sig själv och medmänniskan, och sedan för egen del mena sig inte behöva eller vilja förlåta vederbörande. Än mindre be bönens fortsättning där vi bekänner att vi förlåter våra medmänniskor… All synd är ju synd emot Gud, även den synd som medmänniskan begått mot mig, vem är då jag att jag skulle kunna vägra att förlåta någon? När Herren stannar Paulus på Damaskusvägen frågar han inte: ”Saul Saul varför förföljer du mina lärjungar?” Han frågar: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” På Paulus fråga om vem han är, svarar Herren: ”Jag är Jesus, den som du förföljer”. På yttersta dagen samlas hela uppmärksamheten om vad som gjorts och inte gjorts mot en enda person – Jesus Kristus. Om vi då dessutom försöker betänka att det kan vara en lem i Kristus vi inte vill förlåta – ja då är det ju Kristus vi vill tillräkna skuld. Kan det sluta väl? Är inte det att korsfästa honom på nytt? Sannerligen, här handlar det inte bara om eventuell
heder. Det handlar om själens eviga frälsning eller förtappelse.
Därför har Herren ytterligare förklarat denna bön
i två efterföljande verser. Villkor för att få Guds förlåtelse?
Här erbjuder sig inga kryphål. Orden är nog så tydliga. Den som inte förlåter sin medmänniska mister Guds förlåtelse Men då blir ju vårt förlåtande ett villkor för att få Guds förlåtelse. Vilket slaveri! Vem kan då nå fram till ”Guds barns härliga frihet”? Nej, så säger inte Skriften, och det är den som gäller. Gud har förlåtit synden för sin egen skull. Sonen har ”utfört en rening från synderna” en gång för alla. Gud kräver inte mer några offer från oss, varken bekännelse, ånger eller förlåtande av medmänniskor. Ty ”där synderna är förlåtna behövs det inte längre något syndoffer”, Hebr 10:18. Vår syndabekännelse och syndaånger utverkar ingen förlåtelse i Guds hjärta – vad vore det för kärlek?! Vem vågar tillskriva Gud en sådan billig kärlek? Nej de behövs endast i våra hjärtan för att bereda plats för den förlåtelse som redan finns i Guds hjärta. Det är här utomordentligt viktigt att inte förväxla eller sammanblanda meddelandet av förlåtelsen – vilket kan ske då den felande ångrar sig och ber om tillgift – med själva förlåtandet i hjärtat hos den förorättade, vilket måste föregå och vara oavhängigt av den felandes ånger och bön. Båda delarna benämns i Skriften oftast rätt och slätt med att förlåta. Men sammanhanget visar vilken del av förlåtelsen det är fråga om. Vad gäller Fader vår, så är det, som Luther säger, fråga om att ”lära känna och ta emot denna förlåtelse”. Det handlar alltså om meddelandet av den förlåtelse som redan finns i Guds hjärta. Men var kommer då vår förlåtelse in om den inte är ett villkor för att få Guds förlåtelse? Den är en frukt av att vi tagit emot Guds förlåtelse. Men hur kan då Jesus tala så stränga ord
om vår förlåtelse? Vi blir väl inte frälsta
genom våra frukter? Tecken på att man äger Guds förlåtelse Nej, vi blir absolut inte frälsta genom våra frukter. Men vi blir heller inte frälsta utan frukter! För där Guds förlåtelse – genom vilken vi blir frälsta – är, där växer frukten fram som ett säkert tecken på att Guds förlåtelse har fått komma in i hjärtat. Och nu får jag vädja till min läsare att ta fram Bibeln och sakta läsa Luk 7:36-50. Varför vätte kvinnan Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår? Varför kysste hon hans fötter och smorde dem med oljan? Hon renade dem alltså först – och det var inte utan tårar – sedan ombesörjde hon också att de skulle dofta gott – och även detta hade sitt pris. Varför gjorde hon detta? Jo, svarar Jesus, ”Hon har fått förlåtelse för sina många synder. Det är därför hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet.” Hon hade fått ta emot mycket förlåtelse ur Guds hjärta, och denna förlåtelse bar nu kärlekens frukt i hennes liv. Men varför visade hon sin kärlek på just detta sätt? Var det av ödmjukhet och vördnad för Herren, som hon höll sig bak vid Jesu fötter? Ja, det var det säkert. Men det ligger något mer i hennes handling. Om vi går till Joh 13 ser vi där hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Han säger i v10: ”Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren.” Den som är helt och hållet ren genom tron på och i Jesu rättfärdighet, behöver ändå dagligen tvätta fötterna. Hur hänger det ihop? Jo genom tron är vi helt och hållet rena och rättfärdiga inför Gud, men eftersom synden är med i allt under vandringen (fötterna) här på jorden, så behöver vi dagligen få förvissning om att nåden är ny varje dag. Därför behöver vi varje dag be ”förlåt oss våra skulder” och ta emot ny nåd och tröst. Och att ingen kan bli kvar i Jesus utan denna fötternas rening är alldeles tydligt av Jesu ord till Petrus då denne inte ville att Jesus skulle tvätta hans fötter: ”Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig”, v 8. Men nu har Jesus något mer att säga till dem som ”är helt och hållet rena” och som har fått sina fötter tvättade av Jesus:
Och då är vi tillbaka i bönen: ”Förlåt oss våra skulder såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.” Den som fått förlåtelse och rening i Jesu blod är skyldig att förlåta sina medmänniskors felsteg (tvätta fötterna). Då är det kanske inte underligt att Herren ledde det så att när kvinnan i Simons hus skulle ge utlopp för den kärlek som Guds nåd verkade i henne, så visade det sig i att hon tvättade Jesu fötter. Var kan du och jag som fått mycket förlåtet finna Jesu fötter idag? Vi finner dem på hans lärjungar! Där får och skall vi bevisa vår kärlek, ty ”allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig”.
I nästa artikel skall vi försöka få en överblick över Nya Testamentets samlade undervisning beträffande vårt förlåtande av varandra. Till början | Föregående
avsnitt | Nästa avsnitt | Logosmappen |