Nya Testamentets lära om den mellanmänskliga förlåtelsen

Vi skall nu genomsöka vårt NT och söka svar på följande frågor:

1. Vilket är viktigast att be om förlåtelse eller att förlåta?
2. För vems skull skall den förorättade förlåta?
3. För vems skull skall den skyldige be om förlåtelse?

1. Vilket är viktigast; att be om förlåtelse eller att förlåta?

I så gott som all nutida barnuppfostran där man försöker lära det uppväxande släktet att praktisera förlåtelse läggs tonvikten vid att ”säga förlåt”. ”Säg förlåt nu för att du var stygg…”, uppmanas bråkmakaren, medan motparten får höra: ”Nu får du förlåta när han har sagt förlåt.”

På detta sätt fostras generation efter generation till att tro att nyckeln till all konfliktlösning består i att den felande ber om förlåtelse. Det är alltså viktigast att be om förlåtelse, ty då kan också den förorättade förlåta.

Hur stämmer detta med Guds Ord? Hur ser Herren på denna sak?

Om den felandes bekännelse och bön om förlåtelse är av så fundamental betydelse för att den förorättade skall förlåta, bör NT ha många uppmaningar och föreskrifter angående detta.
Hur är det då?

Den här skrivande har hittills endast funnit ett ställe som direkt vänder sig till den skyldige – eller rättare – till den som vet att en broder har något emot sig.

Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna.
Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva. Matt 5:21-24.

Här ser vi tydligt att försoning och förlåtelse står i direkt samband med det femte budet.
Jesus visar i detta avsnitt hur vi alla utan undantag är mördare i Guds ögon. Vrede och onda ord är lika avskyvärda i Guds ögon som att beröva någon evighetsvarelse det lekamliga livet.
Därför skall var och en göra allt som står i dens makt för att hjälpa sina medmänniskor ut ur vrede, ovänskap, onda tankar etc.

Ty den som lever i synd – gör synd – hamnar ofelbart i helvetet, om ingen omvändelse får ske.
Därför uppmanas vi att på allt sätt ta oss till vara för att bli någon broder till fall.

Den som återför en syndare från hans villoväg frälser hans själ från döden och överskyler många synder. Jak 5:20.

Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva.

Om du alltså vet att någon annan människa har något emot dig, så skall du försöka reda upp med den människan innan du försöker komma med någon gåva till Herren.

Men då torde det vara ställt utom varje rimligt tvivel att det viktigaste är att den skyldige ber om förlåtelse! Nå, låt oss läsa sakta och stryka under följande sanningar:

1. Jesus säger här ingenting om skuldfrågan. Att en broder har något emot mig behöver inte alls betyda att jag verkligen har förbrutit mig emot honom. Man kan komma långt med grundlösa misstankar och dåliga tydningar, ja ända till förtappelsen! Men naturligtvis så gäller dessa Jesu ord även den som verkligen förbrutit sig mot sin medmänniska.
   
2. Jesus säger här ingenting om den förorättades ansvar att förlåta. Jesu ord handlar helt och hållet om hur den som vet att en medmänniska har något emot sig skall handla. De ger inga som helst anvisningar om hur den förorättade skall handla när den förment eller verkligt skyldige inte kommer med bekännelse och bön om förlåtelse.
   
3. Eftersom Jesus här inte uttalar sig om skuldfrågan kan vi inte använda dessa ord för att ställa upp några läropunkter om förlåtelsen. Ty förlåtelse förutsätter att det finns en skuld. Att gå och be om förlåtelse för gärningar man inte gjort sig skyldig till är att handskas ytterst slarvigt med förlåtelsen.
   
4. När jag därför blir varse att en människa har något emot mig, så får samtalet/samtalen visa om jag verkligen förbrutit mig eller om det föreligger något missförstånd. Så får missförstånden klaras ut och skyldige be om förlåtelse. Om sedan den andre förlåter är en annan sak.

Direkta uppmaningar till den skyldige att be sin medmänniska om förlåtelse är alltså – sagt i all försiktighet - inte rikligt förekommande i NT. Men det betyder inte att saken är oviktig. På ett fåtal ställen är det förutsatt att den skyldige ber om förlåtelse. Låt oss se på de flesta av dem och försöka få ta emot vad Herren vill säga till oss.

Då gick Petrus fram och frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” Jesus sade till honom: ”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.” Matt 18:21-22.

Här säger Petrus att det handlar om att “få min förlåtelse”. Alltså är den skyldiges bekännelse förutsatt här, vilket också framgår av den efterföljande liknelsen. Se tidigare artiklar om distinktionen mellan att förlåta och att ge förlåtelse.

Jesus sade till sina lärjungar: ”Förförelser måste komma, men ve den genom vilken de kommer! Det vore bättre för honom att en kvarnsten lades om hans hals och han kastades i havet än att han vilseleder en av dessa små. Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: Jag ångrar mig, så skall du förlåta honom.” Då sade apostlarna till Herren: ”Ge oss mer tro.” Luk 17:1-6.

Även här förutsätts den felandes ånger och bekännelse. Då skulle väl saken vara klar – inget tal om förlåtelse förrän den skyldige ångrat ordentligt och bett om förlåtelse.

Nej, i ovannämnda ställen talar Jesus endast om hur man skall handla när den skyldige ångrar sig och ber om förlåtelse. Och då skall förlåtelse meddelas utan prut eller dröjsmål. Inget tal om något ”jag får fundera på saken…”.

Detta kan naturligtvis inte ske utan att den förorättade redan förlåtit i sitt hjärta oberoende av den andres ånger och bekännelse. Därför talar NT mycket tydligt och klart om den delen – hur den förorättade skall förlåta helt oberoende av den skyldiges ånger och bekännelse.

Tyvärr är denna sida ofta fördunklad, förnekad och bekämpad i vår tid. Måtte Herren i sin stora nåd låta den komma fram igen. I lära och liv hos oss alla. Mångas själar står på spel.

Vi skall nu gå igenom några huvudord i NT om denna sak. Låt oss börja med dessa artiklars rubrik som är hämtad ur Fader Vår:

Och förlåt oss våra skulder så som också vi förlåter dem som står i skuld till oss.

Vilka villkor ställs upp här för att vi skall förlåta? Endast att det finns ”dem som står i skuld till oss.” Här finns inte ett ord om deras bekännelse eller ånger. Skulden är nog.

Och när ni står och ber, så förlåt om ni har något emot någon. Då skall också er himmelske Fader förlåta era överträdelser. Mark 11:25.

Vilket villkor ställs upp här för att vi skall förlåta? Endast att vi ”har något emot någon.”

Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Kol 3:12-13.

Vilket villkor ställs upp här för att vi skall förlåta? Endast att vi har ”något att förebrå en annan.” Saken är alltså väldigt tydlig och klar i Skriften. Och hela tiden gäller det att Guds barn skall förlåta ”såsom Herren har förlåtit er”.

Som vi tidigare sett så måste vi noggrant åtskilja förlåtelsen hos den förorättade, och förmedlingen av denna förlåtelse till den skyldige. Vad gäller Guds förlåtelse så har han redan förlåtit varje människa i sitt hjärta. Det skedde på Golgata.

Därmed inte sagt att varje människa har tagit emot förlåtelse för sina synder. På samma sätt skall vi förlåta varandra. Vi skall göra det så fort någon hamnat i skuld till oss. Oavsett vad saken gäller. Och vi skall göra det utan gräns. Men ge förlåtelsen kan vi först efter att den felande ångrat sig och bett om förlåtelse.

Men varför vill då Herren ha det så? För att det är bäst så! Med tanke på vårt förhållande till Gud så skulle ingen människa kunna bli omvänd, om inte Gud först vore försonad och förlåtit synden från sin sida.

Med tanke på mellanmänskliga relationer så är den människa som kan förlåta den friaste av alla människor. Ingen kan binda henne varken i oförsonlighet, bitterhet eller hat. Inte heller fastnar hon i något av självömkans träsk. Den människa som kan förlåta är verkligen den friaste av alla människor!

Hur många har inte fått sina liv förstörda för både tid och evighet genom att dessa hemska synder fått rum i hjärta och sinne?

2. För vems skull skall den förorättade förlåta?

Denna fråga torde ha blivit besvarad under genomgången av bibelställena ovan. Men för klarhetens skull vill vi framhålla följande:

• För Herrens skull som säger så i sitt Ord. "Min är hämnden säger Herren", och dessutom har varje synd redan blivit avstraffad på Kristus. Vilka är då vi att vi skulle kräva ut den igen, isynnerhet när Ordet dessutom klart visar att varje synd djupast sett är synd emot Gud.
  
• För sin egen odödliga själs skull. ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser. ” Matt 6:14-15.
  
• För att inte låta sig bindas vare sig av andras ondska och illvilja, eller av egen bitterhet och oförsonlighet eller hat. Den Sonen gör fri är verkligen fri!
  
• För att lysa som ljusets barn i denna världen, förlåta som Gud i Kristus har förlåtit. Bevisa att man inte längre tillhör sig själv, och följaktligen är helt befriad från att strida i egen sak.
  
• För att en försoning skall kunna komma till stånd så snart som möjligt. Så är det också i vårt förhållande till Gud.
  ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: Låt försona er med Gud.” 2 Kor 5:19-20.
  Att Gud inte tillräknade är i sak detsamma som att han förlät våra överträdelser. Nu kallar han oss – de skyldiga – till att komma och ta emot förlåtelsen genom att försonas med honom!

Sammanfattningsvis är det alltså allra mest för sin egen skull som den förorättade skall förlåta utan något annat villkor än att det finns en skuld. För hur blir det annars när den skyldige aldrig visar någon ånger eller ber om förlåtelse? Och vem kan vara säker på att han gör en rätt bedömning av den andres ånger?

Vidare, hur blir det i alla de fall där jag endast har missförstått, varit misstänksam, tytt till det sämsta osv.? I de fallen lär jag ju få vänta på den andres ånger ända tills jag ligger i förtappelsen! Det är ju till den som skall förlåta som Jesus talar så stränga ord, inte till den som skall bli förlåten!

Sedan är det naturligtvis också för den skyldiges skull, för att denne skall kunna erfara förlåtelsen och bli löst från sin skuld när han ångrar och bekänner. Därför får ingen som ber om förlåtelse nekas förlåtelse.

3. För vems skull skall den skyldige be om förlåtelse?

Till övervägande delen för sin egen skull!

Återigen får vi vägledning då vi ser på Guds förhållande till oss syndare. Som tidigare visats så behöver Gud varken vår bekännelse eller ånger. Han är redan försonad i det att han inte tillräknar oss våra överträdelser.

Och hur skulle väl Han kunna känna minsta tillfredställelse över något så fragmentariskt och bristfälligt som vår kännedom av och ånger över synden? Jesus bad ju ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”. Luk 23:24

Men vi behöver få självkännedom, syndakännedom så att vi inser, ångrar och bekänner vår synd. I annat fall tar vi aldrig emot Guds förlåtelse.

När det gäller gudsförhållandet så bekänner vi alltså för vår egen skull. Vi vill bli försonade med Gud. På samma sätt är det på det mänskliga planet. När vi inser att vi gjort fel mot någon, så ber vi om att få förlåtelse, för att relationen skall återupprättas från vår sida sett. Vi vill bli försonade med vår nästa. Om denne då nekar att ge villkorslös förlåtelse så är det – oförsonlighet.

Om Herren vill så skall vi i en kommande artikel ta del av vad fäderna och vår bekännelse säger i denna fråga.

Till början |Föregående avsnitt | Logosmappen
Dec 2004