ÅTTONDE KAPITLET

1. Söndringen bland missionsvännerna
2. Roseniusföreningen i Stockholm
3. Konferensen 1911
4. Fosterlandsstiftelsen under tiden närmast efter konferensen

Det är ju alldeles tydligt, att en lärostrid av den omfattning och betydelse som den i det föregående skildrade skulle visa sina följder och verka söndrande icke blott vid Stiftelsens konferenser utan även inom de föreningar, som voro anslutna till och samarbetade med E.F.S. Också förekommo här och var ute i landet svåra slitningar. Alla tecken tydde på att E.F.S:s folk, så framt icke dess styrelse snarligen kastade om rodret, hade att emotse en söndringstid lik den, som följde på den waldenströmska lärostriden, då gamla vänner för alltid skildes åt. Men Stiftelsens styrelse tycktes icke vilja eller kunna se farans vidd, och den gjorde intet för att ändra kursen utan medverkade i stället åtskilliga dess ledamöter till att giva signalen till vännekretsarnas söndersprängande.

Det var inom Stockholms evangelisk-lutherska missionsförening, som denna signal gavs och det först brast sönder. Här voro också motsättningarna stora. Såsom föreningens förste predikant verkade sedan några år Nya Väktarens redaktör Axel B. Svensson. I föreningens styrelse sutto medlemmar både av Stiftelsens och av Bibeltrogna Vänners styrelser. Det hade länge arbetats på att få Svensson antingen till att giva upp kampen mot de kolmodinska idéerna eller ock att avgå. Detta senare alternativ hade man dock icke vågat att öppet framhålla, ty man hade intet att anmärka på Svenssons lära och liv, och han åtnjöt som predikant stora sympatier.

Redan vid årsmötet 1910 hade man emellertid genom en skicklig manöver lyckats i styrelsen insätta ännu en Stiftelsens man, direktören K. J. Ahlberg, som även blev föreningens ordförande. Ehuru Ahlbergs inval i styrelsen förvisso var av betydelse för sakens vidare utveckling, så var det dock förnämligast ett par andra styrelsemedlemmar, som jämte föreningens andre predikant skötte undermineringsarbetet mot Svensson och drogo försorg om att en hel del personer, som voro avgjorda anhängare av Stiftelsens nya kurs, blevo intagna som medlemmar i föreningen.

Det dröjde emellertid till januari månad 1911, innan svårare förvecklingar uppstodo. Då hade genom en igångsatt agitation till föreningens kvartalsmöte inkommit en skrivelse, vari krävdes, att Svensson skulle upphöra med utgivandet av Nya Väktaren och lämna sina platser som sekreterare och styrelseledamot i Bibeltrogna Vänner. I något modifierad form beslöt kvartalsmötet under protester från en stark minoritet i överensstämmelse med denna skrivelse, och blev Svensson ålagd att inom två månader avgiva svar å detta föreningens beslut.

Det är ju tydligt, att Svensson icke utan otrohet mot sanningen och den uppgift, Gud givit honom, kunde tillmötesgå kvartalsmötets begäran. Till föreningen avgav han ett utförligt svar, vari han redogjorde för den kolmodinska stridens uppkomst och betydelse samt slutligen framställde frågan, om han finge fortsätta striden mot bibelkritiken och fortfarande tillhöra styrelsen för E.F.S:s Bibeltrogna Vänner. Vore det så, att föreningen icke ville medgiva detta, vore hans skrivelse att betrakta som en avskedsansökan.

Denna skrivelse, som i separattryck jämte styrelsens utlåtande tillställdes föreningens medlemmar, behandlades vid årsmötet den 10 april. Vid samma tillfälle föredrogs en av 115 föreningsmedlemmar ingiven skrivelse, vari Svensson erhöll de amplaste vitsord. Efter ett par timmars ganska stormig diskussion beslöt föreningen med 55 rösters majoritet att utan att besvara de av S. framställda frågorna bevilja honom det begärda avskedet. Men härmed var saken ingalunda slut.

De föreningsmedlemmar, som stannade i minoritet, utgjorde föreningens egentliga kärna, som uppehållit och tagit aktiv del i verksamheten. Det var lätt att förutse, att de icke skulle åtnöjas med det fattade beslutet. Under ledning av disponenten S. E. Hemberg, målaremästaren A. F. Hallberg m.fl. bildade dessa vänner den 21 april Roseniusföreningen i Stockholm, som omedelbart anskaffade predikolokal och kallade Svensson till sin predikant.

Utgången av striden i Stockholm kom naturligtvis att utöva en moralisk effekt även i landsorten. Från Stiftelsens sida torde den närmast varit ett led i förberedelserna till den kommande konferensen och som sådan avsedd att skrämma och nedstämma Bibeltrogna Vänner. Detta mål vanns dock ej utan raka motsatsen, ty stockholmsvännernas beslutsamhet och handlingskraft ingav tvärtom många försagda nytt hopp. Och, såsom ofta plägar ske, gjorde sig inom Stiftelsen en reaktion gällande, och mången dess styrelses vän ansåg, att man gått för långt.

Emellertid nalkades konferensen. För alla var det klart, att nu skulle det sista och avgörande slaget stå. Till avgörande å konferensen förelåg nämligen ett förslag om tillägg till Stiftelsens stadgar, vilket tillägg avsåg att från E.F.S. utesluta Bibeltrogna Vänner. Detta förslag var av styrelsen tillstyrkt. Men det fanns flera frågor, som voro brännande, och bland dem främst frågan Enok Hedberg och missionsdirektorn pastor J. Lindgrens däråt vållade avgång. På grund av dessa och åtskilliga andra frågor var E.F.S:s konferens 1911 inom intresserade kretsar emotsedd med lika mycken spänning som dess närmaste föregångare.

Dagen före konferensen hade några av de prästerliga provinsombuden ett enskilt möte, på vilket bl.a. beslöts att förskaffa pastor Lindgren upprättelse samt att vidbliva 1909 års konferensbeslut. Man var icke heller på det hållet belåten med styrelsen, som tydligen förlorat en stor del av sin respekt och sitt förtroende. Det var också med allting annat än lätt hjärta, som styrelsen kunde gå konferensen till mötes: i kyrkliga och världsliga tidningar hade den manats att avgå, och ganska samstämmigt hade den betecknats såsom icke vuxen sitt kall. Det var tydligt, att om den ville hålla sig kvar, så måste den vara beredd på att kapitulera på någon punkt. Den hade därvid att välja mellan Bibeltrogna Vänner och de prononcerade "kolmodinarna". Som vi skola se, valde de att böja sig för de senare.

Redan vid dechargen blev styrelsen häftigt angripen av pastor Lindgrens meningsfränder och hjälpare. Nu kom det i dagen, att Stiftelsens ekonomiska ställning under några år gått så mycket tillbaka, att en kapitalförminskning på omkring 300 tusen kronor ägt rum. Denna anmärkning, som ju var av allvarligaste slag, blev icke den enda. Synnerligen skarpa blevo replikerna, då frågan om missionsdirektorns avgång kom på tal. Denne hade själv ordet och angav därvid — enligt samstämmiga tidningsreferat över konferensförhandlingarna — såsom orsaken till sin avgång bl.a. det, att inom Stiftelsen fanns folk, som hade en så trång synkrets, att de krävde, att man skulle anse Bibeln såsom ofelbar, och styrelsen hade låtit hänsyn till sådana personer diktera åtskilliga sina beslut såsom t.ex. förhöret med Enok Hedberg. — Ehuru debatten bjudit på en mängd spännande situationer, beviljades dock ansvarsfrihet utan votering.

Då man på e.m. nådde fram till behandling av stadgeändringsförslaget, öppnades debatten av pastor J. Montelius, som varmt förordade förslaget. Det blev också efter en lång debatt antaget och dessutom försett med en förklaring, som uttryckligen stadgade, att ingen styrelseledamot eller predikant inom och ingen medlem av Bibeltrogna Vänner finge såsom ombud äga säte och stämma vid Stiftelsens blivande konferenser.

Två år förut hade E.F.S:s årskonferens uppgivit reformationens första grundprincip och uttalat förtroende för en ståndpunkt, som satte förnuftet till domare över Bibeln. Nu uteslöt konferensen med kallt blod en stor grupp av missionsvänner, endast därför att denna grupp aldrig gillat eller upphört att motarbeta det olyckliga beslutet av år 1909. Konferensen tog icke i betänkande, att de sålunda uteslutna varit med — somliga ända från början — om att på offervilliga händer uppbära E.F.S:s inre och i all synnerhet dess yttre mission. Och till denna mission hade de bättre rätt än den högröstade, larmande majoriteten, som svikit E.F.S:s gamla program.

Det låg dock en stämning av för sen ånger över konferensen, då B.V:s ledande män sade sitt farväl till den inrättning, som en gång med rätta bar namnet Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Bibeltrogna Vänners ordförande, Lambert Jepsson, bad att, då det var sista gången, han deltog i Stiftelsens konferens, få säga ett ord till avsked. Han var vän av klara färger, och nu hade det blivit sådana. Utgången av styrelsevalet visade tydligt nog, vilken kurs E.F.S. tagit. Under många år hade talaren älskat Stiftelsen och arbetat för den, men nu vore han och alla de andra Bibeltrogna Vännerna utkastade. I det längsta hade han hoppats, att Stiftelsen skulle ångrat och erkänt felet, som begicks 1909; men nej! Nu bekräftade man det, och nu triumferade bibelkritici.

Sanningen av dessa ord blev omedelbart tydlig, ty, innan konferensen avslöts, beslöt den med stor majoritet att bedja pastor J. Lindgren återtaga sin avsägelse och stå kvar som ledare av Stiftelsens yttre mission. "Därmed var", som Nya Väktaren säger, "slutstenen lagd i den nya byggnaden: en moderat-bibelkritisk Fosterlandsstiftelse."

Den närmaste tiden efter konferensen förflöt nu inom Stiftelsen under förhandlingar med pastor Lindgren. Praktiskt taget måste styrelsen kapitulera på så gott som alla punkter. Bekännelsefrågan löstes så, att styrelsen förklarade sig icke kunna göra något bestämt uttalande om Bibelns inspiration, enär något sådant enligt styrelsens mening icke skulle finnas i bekännelseskrifterna.

Striden inom Stiftelsen hade sålunda nått sitt slut, praktiskt taget. Väl funnos och finnas än inom densamma enskilda personer, som ogillat och ogilla den kolmodinska bibelkritiken, men från dessa personers sida är icke att vänta något egentligt motstånd gent emot nyheterna. Det är till största delen sådana personer, som vänta att göra något, tills det är försent. Och den krigare, som väntar att draga svärdet, tills hela första uppbådet är nedgjort och besegrat, slutar i regel som lakej hos fienden.