NIONDE KAPITLET

1. Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner
2. B.V:s inre och yttre mission
3. Återblick på striden: ämnen för syndabekännelse, bön och tacksägelse

De av Stiftelsens konferens uteslutna missionsvännerna samlades till enskild överläggning lördagen den 17 juni. Den brännande frågan var nu, vad de hade att göra. Genom stiftelsekonferensens beslut var det numera omöjligt för dem att hålla sig kvar som en sammanslutning inom Stiftelsen. De hade att antingen skiljas åt och gå var och en sin väg eller ock, om de ville fortsätta att arbeta, måste det ske på annat sätt än dittills. På upplösning och skilsmässa tänkte ingen. De voro från vitt skilda trakter av landet, och flertalet hade lärt känna varandra vid Stiftelsens konferenser och förts närmare samman under de trenne senare årens kamp för den Heliga Skrift. Så hade under striderna vänskapsband knutits för livet, lika visst som många dylika förbindelser slitits.

Det var dock icke personlig vänskap, som nu höll samman, utan det var Kristi kärlek, som tvingar till missionsarbete, och så kom det till, att Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner konstituerades på e.m. den 17 juni 1911 i Roseniusföreningens kyrka vid Smala gränd. Det var emellertid ingen nybildning, som kom till stånd, utan det var sammanslutningen E.F.S:s Bibeltrogna Vänner, som beslöt utvidga sig och sitt arbete till ett självständigt missionssällskaps. Därför kvarstod också den gamla styrelsen. Men stadgarna underkastades nödig revision, och provinsombud kallades.

Såsom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen en gång i tiden bildades i tro på Gud, som också nådigt skyddade densamma, så länge den höll fast vid ordet, så slöt sig nu kvarlevan av den gamla Stiftelsen samman i tro på fädernas Gud och denne Guds ord.

Det dröjde heller icke länge, förrän Herren visade, att han på ett synnerligt sätt tänkte på och tog sig an de utkastade såsom han ju alltid gjort. Arbetet växte och vann stor tillslutning i landsorten, så att en hel del arbetare måste kallas. Bl.a. anställdes folkskolläraren P. Hulthén, som tagit verksam del i kampen mot bibelkritiken, såsom B.V:s resesekreterare. Många missionsföreningar upphävde förbindelsen med E.F.S. och anslöto sig till B.V., och på somliga andra platser bildades nya föreningar. Så skedde t.ex. i Karlskrona, där stiftelsefolket stängde sitt missionshus för B.V:s predikanter.

Under det sålunda arbetet i hemlandet växte och tog fart, var hednamissionen ännu endast ett böneämne. Principiellt hade man redan beslutat att upptaga hednamission, men man hade icke en aning om var fältet, som Herren ville giva, var beläget. För mången, ja väl för de flesta, kändes det också nästan omöjligt att lämna den gamla, så innerligt kär vordna missionen i Östafrika. Det kändes, som skulle hjärtat slitas ur bröstet, när den tanken kom, att nu finge man inte vidare betrakta blods- och tåremissionen i Abessinien och Galla som sin mission. Man hade varit med om tåresådden, men i glädjeskörden skulle man inte få deltaga.

Emellertid förhöll sig B.V:s styrelse stilla och anropade Herren om utvisande av väg. Man hade nog tankarna riktade på ett visst håll, men det visade sig vara oriktigt. Då kom Herren med svaret. Och han gav mer, än någon vågat begära. Likasom B.V. hållit fast vid den gamla tron på Guds ord, så visade nu Herren, att dessa vänner kunde få fortsätta med arbetet på sitt gamla missionsfält Abessinien och Galla.

Detta glädjande budskap kom i form av ett brev från en av E.F.S:s missionärer i Abessinien till B.V:s ordförande. Det var läkaremissionären Karl Nyström i Bellesa, som meddelade, att han kände sig stå så solidarisk med Bibeltrogna Vänner, att han inte ville eller kunde i längden stå kvar i E.F.S:s tjänst, om den regim, som under senare tiden dikterat besluten, skulle fortsätta. Personligen hade han intet att klaga, men han önskade helst att i förtröstan på Herren verka som "frimissionär".

Här var en tydlig vink av Herren. Ingen av B.V:s män hade på ringaste sätt påverkat Nyström, men nu kom hans brev som en glad överraskning; det är lätt att förstå.

Innan styrelsen hann sammanträda, kom ännu ett brev från Afrika. Detta var från infödde abessiniern, pastor Marcus Germei, som fått sin utbildning i Sverige och ända sedan 1871 tillhört E.F.S:s mission. Han framställde en dubbel förfrågan: 1:o om B.V. ämnade upptaga mission i Afrika, 2:o om i så fall han och hans hustru finge inträda i B.V:s tjänst.

Hade missionär Nyström inte haft något att anmärka på den behandling, han rönt av E.F.S., så hade däremot pastor Germei att omtala en lång lidandeshistoria. Från vissa av Stiftelsens europeiska missionärers sida hade han varit utsatt för en mångfald trakasserier, för vilka det funnits liten eller ingen anledning. Under årens lopp hade därute utbildats ett gunstlingssystem, för vilket pastor Germei nu fallit offer och fullkomligt orättvist blivit ådömd tre månaders suspension från prästämbetet. Förgäves hade han framlagt sin sak för E.F.S:s styrelse, som slagit dövörat till för hans klagomål och stadfäst suspensionen.

Då B.V:s styrelse sammanträdde i september månad, förelågo dessa två brev till behandling jämte handlingarna i pastor Germeis sak. Sedan styrelsen förvissat sig därom, att intet moraliskt fel lådde vid pastor Germei utan hans många lidanden voro i det stora hela oförskyllda, beslöt den att icke endast kalla missionär Nyström utan även pastor Germei till Bibeltrogna Vänners missionär i Abessinien. — Båda antogo kallelsen och begärde hos E.F.S. avsked ur dess tjänst.

Sålunda hade Herren visat sig icke gilla stiftelsekonferensens tilltag att från delaktighet i det gamla gemensamma fältet utesluta Bibeltrogna Vänner. Såsom de varit med om arbetet under motgångar och svårigheter, då det härliga abessinska höglandet var slutet för européer och protestantisk mission, så ville nu Herren låta dem vara med, då landet låg öppet för evangelium.

Vi ha i korta drag sökt tälja den sorgliga historien om en svår söndring bland kristna bekännare. Innan vi nu fälla pennan, återstår det att besvara några frågor och att göra en kort överblick av slagfältet, där så mycket ligger i grus och spillror.

Först kommer då frågan: Vem bär ansvaret för söndringen? För mången är denna fråga svår att besvara, men låter man Guds ord tala, så är svaret lätt. Och Guds ord lär uttryckligen, att den, som för fram nya läror, som strida mot Guds ord, är upphovsman till söndringar. Därnäst faller ansvaret på dem, som gynnat de nya, bibelkritiska lärornas utbredning, och slutligen äro även alla de ansvariga, som icke deltagit i kampen mot villfarelsen utan älskat friden högre än sanningen.

Skåda vi så tillbaka och söka vi efter de dolda anledningarna till Fosterlandsstiftelsens fall, så är det klart, att det påbörjades icke först med åren 1908 och 1909. Dessa år, synnerligen det senare, då reformationens första grundprincip uppgavs, beteckna endast slutet av en lång utveckling. Rötterna torde vi ha att söka så långt tillbaka som i den rudinska lärostriden, och det är mer än en ren tillfällighet, att prof. Kolmodin är en av Rudins lärjungar. Och sedan måste vi besinna, att Kolmodin år efter år, utan att missionsvännerna hade någon aning därom, inpräntade sina åsikter i eleverna vid Johannelund.

Därför fanns det en beredd jordmån, när dessa åsikter voro färdiga att slå ut i blom och sätta frukt, och man har, djupast sett, ingen anledning att förundra sig över att det gick, som det gick. Det måste gå så även av en annan anledning. Inom Stiftelsen hade så småningom insmugit sig en ande, som vållade, att styrelsen vid kallande av provinsombud och konferensen vid val av styrelseledamöter tog mer hänsyn till namn, stånd och rikedom än som var lyckligt, rätt och gott. Och det är en ofta gjord erfarenhet, att där mänsklig storhet går in, där går ofta Guds storhet ut, och så står fallet för dörren.

Striden är, som förut sagts, praktiskt taget slut nu, och nog bör den ge anledning till syndabekännelse på alla håll. Det är ofta så, att när man strider för sanningen, löper man fara att förlora den fridstiftande egenskap, som utmärker Guds barn. Men lika lätt, och ändå lättare löper man fara att förlora sanningen, när man i kristider söker behålla friden med alla parter. Ja, nog finnes det anledningar till syndabekännelse.

Från båda sidor har vid många tillfällen köttslighet kommit fram, och ofta ha onödigt hårda domar blivit fällda. Men man kan icke förvåna sig däröver, ty människorna äro ett skröpligt släkte, och synden låder alltid vid dem. — Så ha ock många taktiska fel blivit begångna även från de bibeltrognas sida; främst det, att de dröjde för länge med att sluta sig samman till en organisation inom Stiftelsen. Det hade, som förut blivit påpekat, bort ske redan år 1909.

Att det icke skedde berodde naturligen därpå, att man ännu icke helt förlorat tron på stiftelsestyrelsens förmåga och vilja att styra allt tillrätta. Därför ville man ock i det längsta dröja med alla åtgärder, som kunde tolkas såsom ett direkt underkännande av styrelsen. Detta visar, att det icke var maktlystnad eller, såsom det blivit sagt, lust till herravälde inom E.F.S., som dikterade besluten. Men den saken står lika litet som något annat att ändra. Och det ligger ett slags gottgörelse däri, att de dock omsider slöto sig samman.

Från många håll har namnet E.F.S:s Bibeltrogna Vänner blivit klandrat, men förvisso var detta namn av stor betydelse. Vi se dock icke så mycket betydelsen därav på den punkt, där tonvikten av B.V:s egna män lades, och som bestod däri, att namnet skulle markera sambandet med och arvsrätten till den gamla Stiftelsens bästa traditioner. För oss ligger namnets betydelse i den förmåga, det visade sig äga att uppenbara stiftelsestyrelsens rätta sinnelag i fråga om strid och frid. Då det gällde Bibelns auktoritet ville styrelsen icke strida utan manade jämnt och samt till frid, men, då fråga blev om namnet E.F.S:s B.V., klädde sig denna samma styrelse i harnesk och etablerade långa uppslitande strider om detta namn, ehuru Guds ord, som manar oss att kämpa för ordet och tron, bestämt förbjuder strider om ord och namn.

Blicka vi så omkring oss i vårt älskade fosterland och höra vi efter tillståndet i de små missionskretsarna, så finna vi, att på många håll råder en beklaglig söndring. Det är på många platser så, att missionsvännerna stå i ett andligt beroende av och ett slags omyndighetsförhållande till sina präster och predikanter, av vilka många av övertygelse omfattat de kolmodinska idéerna under det många, som stå i ekonomiskt beroende av Stiftelsens styrelse, gjort det av andra skäl.

Men härav följer, att flertalet av landets missionsvänner kommit att i denna fråga intaga en skev ställning. Detta har ock delvis berott och beror ännu därpå, att man icke är inne i vad frågan gäller. Kunde denna skrift öppna ögonen på någon, så skulle författaren känna sig rikligen belönad för sitt besvär. — Dock är det i vida trakter av landet ställt på ett helt annat sätt: det finns hela provinser, där man fullt insett sakens vikt och avgjort ställt sig på B.V:s sida, och, snart sagt, i varje trakt och på varje plats finnes det någon, som hållit fast vid det gamla och icke följt Stiftelsen på dess äventyrliga färd in på nya och obanade vägar.

Dessa vänner, som på sina respektive orter stå allena, förtjänade sitt eget kapitel. Ingen mer än den, som själv prövat på vad det vill säga, kan förstå, vad denna strid kostat dem, huru de våndats och lidit. Men så vet heller ingen oerfaren, huru de ofta fått erfara Frälsarens ljuva närhet, då han vederkvickt dem med sitt evigt förblivande ord.

På slagfältet må vi böja knä bland spillrorna och liken! Må vi bekänna våra synder och låta domen gå över oss! Men må vi heller icke glömma att tacka! Ty det finnes även ämnen till tacksägelse. Främst må vi tacka för det Herren i nåd bevarat oss, så att vi icke ryckts med i villfarelsens ränker. Och så må vi söka göra klart för oss, hur det skulle varit, om ingen strid kommit till stånd. Hur skulle det sett ut, om den bibelkritiska villfarelsen fått oemotsagd och i tysthet fortsätta att förgifta människornas sinnen och själar? Hur skulle det varit, om Bibeltrogna Vänner aldrig blivit till?

Dess bildande har otvivelaktigt varit av stor förekommande betydelse. Det är mycken villfarelse och många djärva yttranden mot tron, vilka aldrig ha kommit fram just därför att vederbörande ha fruktat den opinion, som striden inom Stiftelsen faktiskt skapat runt om i vårt land. Och för allt detta böra vi tacka Herren, "ty han är god, och hans nåd varar evinnerligen."