Föredrag i Vasa 13.7.2000

Professor John Brug, WELS:

VARFÖR BIBELTROENDE LUTHERANER OMFATTAR KONKORDIEBOKEN

[Betr. översättning av engelskans subscribe to, se nedan.]
Länk till finsk översättning

Vikten av att ha bekännelser
De lutherska bekännelserna
Vad det innebär att omfatta
Inte "i den mån" och utan "därför att"
Är Konkordiebokens lära föråldrad?
Bekännelsernas begränsningar
Guds svar

Bekännelsetrogna lutherska kyrkors författningar innehåller vanligen paragrafer där Bibeln antas som "Guds inspirerade och ofelbara Ord" och Konkordieboken som "en riktig framställning av Guds Ords rena lära". Bekännelstrogna lutherska präster förutsätts vid sin vigning lova att deras förkunnelse och undervisning skall vara i enlighet med Bibeln och Konkordieboken. Men skulle det inte vara tillräckligt att anta Bibeln och lova att inte lära någonting annat än vad Bibeln lär? Man skulle tycka så. Bibeln skrevs ju ändå genom den helige Andes inspiration. Varför skulle vi då anta bekännelser som skrivits av människor?

Vikten av att ha bekännelser

Vikten och nödvändigheten av att anta en bekännelse framgår tydligt av artikel X i Augsburgska bekännelsen [= CA] som exempel. Luther och Zwingli möttes i Marburg 1529 för att försöka nå överensstämmelse i läran om nattvarden. Båda två accepterade Bibeln som Guds Ord och båda vidhöll att de lärde vad Bibeln lär. Men Zwingli sade att brödet och vinet i nattvarden endast representerar Kristi kropp och blod. Luther sade att Kristi kropp och blod verkligen är närvarande med (with) brödet och vinet och mottas med munnen av varje nattvardsgäst. I Augsburg 1530 ville lutheranerna vara säkra på att ingen skulle kunna säga att lutheranerna lärde och trodde den zwinglianska läran. Att endast säga att de lärde vad Bibeln lär skulle inte visa det. Det var nödvändigt att klart formulera vad de trodde vara den sanna förståelsen av Biblen. Det gjorde de i artikel X i Augsburgska bekännelsen. De sade att "Kristi lekamen och blod i nattvarden äro verkligen [truly] tillstädes och utdelas åt dem, som undfå [eat in] sakramentet." (SKB s.60) Det var en klar, positiv formulering av vad de lärde på basen av Bibeln i motsats till zwinglianerna, som oriktigt påstod sig undervisa enligt Bibeln, men som förnekade instiftelseordens innebörd. För att göra kontrasten möjligast tydlig tillade lutheranerna "De ogilla dem, som lära annorlunda."

Falska lärare älskar att hävda att de följer Bibeln. Arius, Zwingli, Calvin, romersk-katolikerna och filippisterna hävdade alla att de lärde enligt Bibeln. Idag hävdar baptister, pingstvänner och t. o. m. okristna sekter som Jehovas vittnen allesammans att de lär enligt Bibeln. Från kyrkans början till idag har lärare trogna mot Skriftens lära funnit det nödvändigt att dokumentera klart och offentligt vad de tror är Skriftens undervisning, därför att falska lärare från kyrkans första dagar har förvänt Skrifterna för att stöda sina falska läror (2 Petr 3:16). T. o. m. Satan, lögnens fader, förvränger och felciterar Skriften för att understöda sina ränker (Luk 4:10). Följaktligen har bibeltroende kristna alltid brukat skriva ner Skriftens sanningar i otvetydiga bekännelseskrifter som sammanfattar Skriftens sanningar och uttryckligen förkastar villfarelser som uppträder förklädda till sanning.

De lutherska bekännelserna

De två största tidsperioderna för författande av bekännelseskrifter är tiden kring de kristologiska striderna på 300-talet, som gav de tre ekumeniska trosbekännelserna som vittnesbörd mot det arianska hotet mot Kristi person, och reformationstiden på 1500-talet, som gav de lutherska bekännelsskrifterna som reaktion på Roms och de reformertas undervisning som hotade att undergräva Kristi verk. De här två samlingarna bekännelser, samlade i Konkordieboken, är fortfarande relevanta och viktiga för kyrkan idag.

Också idag lovar en präst offentligt, genom att ansluta sig till Konkordieboken, att lära att alla nattvardsgäster mottar Kristi sanna lekamen och blod i nattvarden så som Bibeln klart lär. Om han bara lovade sin församling "Jag kommer alltid att följa Bibeln", skulle man inte veta vad han skulle undervisa om nattvarden. Han kunde lära som Zwingli lär och hävda, som Zwingli gjorde, att han lär enligt Bibeln. Det här är bara ett exempel. Samma sak kunde hända med många andra läropunkter. Genom att anta bekännelserna i Konkordieboken deklarerar prästen för oss vad han tror är den sanna bibliska läran.

Vad det innebär att omfatta

Betyder inte det här att jämställa Konkordieboken, som är skriven av mänskor, med Bibeln som är Guds Ord? Vi är övertygade om att den heliga Skrift är Guds orubbliga ofelbara ord i allt den säger. Allt Bibeln säger i vilket ämne som helst är sant därför att det är Guds ord. När Bibeln till exempel säger att Paulus skrev Galaterbrevet eller breven till Timoteus är vi säkra på att han verkligen skrev dem. Det kan inte ha skett något misstag i fråga om författaren till brevet. När Bibeln säger oss att Gud skapade världen på sex dagar, är det en faktaredogörelse för hur världen och allting i den kom till.

Å andra sidan hävdar vi inte att varje historiskt eller vetenskapligt påstående i dem är ofelbart sant när vi antar våra bekännelser. Det finns t. ex. historiska fel. Ambrosius räknas upp som källa för ett citat i CA VI. Citatet kommer emellertid från en skrift som heter Ambrosiaster, som inte skrivits av Ambrosius enligt moderna historiker. Vi ansluter oss inte detta historiska fel, utan till läran som framkommer i citatet, att "så är bestämt av Gud, att den som tror på Kristus, skall bliva frälst, i det att han utan gärningar, genom tron allena, oförskyllt får syndernas förlåtelse." (SKB s.59) På samma sätt kommer citatet som tillskrivs Augustinus i CA XVIII från ett verk som idag anses ha en annan författare.

Vi omfattar inte de vetenskapliga synpunkter som nämns i förbigående i bekännelserna. I artikel I i Konkordieformeln heter det "en magnet, som bestrykes med vitlökssaft, varigenom dess naturliga kraft icke borttages utan endast förhindras". (SKB s.503) Vi omfattar inte föreställningen att vitlökssaft försvagar magneter. Att använda den här satsen mot quia-antagande av bekännelserna är fånigt, för satsen om vitlök och magneter är inte en av bekännarnas satser, utan en del av en sats av Strigel som de avvisar. Deras påstående är: "Vi förkasta att... arvsynden skulle vara blott ett utvärtes hinder för de goda andliga krafterna och icke en avsaknad av och brist på desamma" osv. (SKB s.502—503) Oberoende av om bekännarna delade Strigels tro att vitlökssaft hindrar en magnets kraft eller inte, gäller vårt omfattande deras förkastande av Strigels lära att "arvsynden skulle vara blott ett utvärtes hinder för de goda andliga krafterna och icke en avsaknad av och brist på desamma".

Även om vi godkänner alla lärosatserna i bekännelserna, godkänner vi inte deras utläggning av varje bibelställe som anförs. Ibland anförs inte de bästa och lämpligaste bibelbevisen för en lärosats. De anför Rom 14:23, "allt som icke sker av tro, det är synd", som stöd för sin undervisning att andast en kristen som drivs av tro kan göra goda, Gud behagliga gärningar (t.ex. FC, TD, IV 8). Denna lära är sann och stöds av många Skriftord, men Rom 14:23 hör inte till dem. Sammanhanget runt Rom 14:23 gör det klart att "tro" här inte syftar på frälsande tro på Kristus, utan på övertygelsen att en viss handling är i enlighet med Guds lag. Rom 14:23 lär att om en kristen är tveksam om en sak är riktig så skall han inte göra den. I det här fallet antar vi bekännelsens lära, men inte dess hänvisning till nämnda bibelställe som stöd för läran.

När vi antar bekännelserna begränsar vi oss inte till att använda bara deras terminologi, inte heller godkänner vi varje argument eller slutledning de gör för att framlägga sin ståndpunkt.

Kort sagt, vi omfattar inte varje påstående om varje ämne i våra bekännelser. Däremot omfattar vi all lära som bekänns i Konkordieboken. Vi binder oss vid bekännelsernas hela läroinnehåll därför att de är en sann utläggning av Guds ord. När vi antar bekännelserna gör vi ingenting utöver att anta Bibelns lära, därför att före vi antog bekännelserna har vi jämfört Bibelns lära och bekännelsernas lära. Vi antar bekännelsernas lärosatser endast därför att ett studium har visat oss att de överensstämmer med Bibelns undervisning. Ja, endast Bibeln är den enda källan för allt vi tror och lär. Konkordieboken är grund för vad vi lär inte för sig själv, skilt från Bibeln, utan just därför och endast därför att den bygger på Bibeln. Vi använder Lilla katekesen till att undervisa vår ungdom inte som en religiös lärobok med sin egen auktoritet, utan som en bok som enkelt och klart sammanfattar vad Bibeln lär. Att anta Konkordieboken är att anta biblisk lära.

Inte "i den mån" och utan "därför att"

Vi säger att vi "antar bekännelserna i Konkordieboken av 1580, inte i den mån (quatenus) de överensstämmer med Bibeln, utan därför att (quia) de är en riktig framställning och utläggning av Guds Ords rena lära." Är det inte att säga för mycket? Borde vi inte hellre säga, "i den mån de överensstämmer med Guds ord antar vi dem"? Det finns de som anser att man skall anta på det sättet, med den skenbart goda förklaringen att det är det enda sättet man kan anta en mänsklig bekännelse, eftersom människan kan missta sig. Det låter som omsorg om sanningen. I själva verket ifrågasätter ett sådant begränsat antagande Skriftens klarhet och omintetgör värdet av och meningen med en bekännelse.

Om t. ex. en präst omfattar påståendet "Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann människa, född av jungfru Maria är min Herre" i den mån påståendet stämmer med Skriften, så har han inte talat huruvida han anser att hela påståendet, en del av det eller ingenting av det är skriftenligt. Om du säger till honom, "Jag förstår att du tror att Jesus föddes av en jungfru", kunde han svara, "Nej, det tror jag inte bokstavligt, för jag ser inte att Bibeln skulle lära det." Om du säger, "Men du tror att Jesus är sann Gud", så kunde han säga, "Nej, jag tror inte att det egentligen står i Bibeln." Han kunde tro bara att Jesus Kristus är sann människa, Marias och Josefs son, och fortfarande anta satsen i Lilla katekesen "i den mån" den överensstämmer med hans uppfattning att Jesus i någon mening är hans herre. En sådan bekännelse är meningslös. Jag kan anta Koranen eller vilken religiös skrift som helst i den mån den överensstämmer med Guds Ord. En romersk-katolsk teolog kunde anta de lutherska bekännelserna i den mån de överensstämmer med Bibeln.

Quatenus-omfattandet är ett hjälpmedel som låter fromt och som används av liberala lutherska kyrkor för att låtsas följa bekännelserna fastän de förnekar undervisningen. En modern form av detta bedrägeri är det s.k. "historiska omfattandet". En luthersk teolog kan säga: "Jag omfattar Luthers historiska omdöme i Schmalkaldiska artiklarna att påven är Antikrist." Med det menar han att det var rimligt för Luther att dra slutsatsen att påven är Antikrist på 1500-talet, men han ålägger inte sig själv eller andra att lära detta idag.

Ett bra exempel på sådant bedrägligt omfattande har vi i godkännandet av de lutherska bekännelserna i den liberala Evangelical Lutheran Church in America. I sin bekännelse hävdar ELCA:

Den som känner till hur öppet ELCA-teologer åsidosätter den här bekännelsen som låter bra, faller inte till föga för denna pappersutfästelse. Men också själva ordalydelsen av ELCAs bekännelse visar på dess tomhet.

De ekumeniska trosbekännelserna godkänns som "sanna trosbekännelser" [true declarations of faith], men inte som de enda sanna lärorna, som är bokstavligen bindande för alla medlemmar. CA höjs över de andra lutherska bekännelserna som den enda bekännelse som är nödvändig för att upprätta kyrkogemenskap. Denna upphöjning av CA avser att minimera de exakta hävdandena och stränga förkastandena i Konkordieformeln. CA godkänns som "ett sant vittne för evangeliet". Ett sådant godkännande kräver inte ett godkännande av all dess undervisning, utan bara av dess evangeliebudskap. Det tilllåter också andra "sanna vittnen" att godkännas som alternativa tolkningar av tron, som med överenskommelsen om rättfärdiggörelsen med Rom nyligen. På liknande sätt godkänns de övriga lutherska bekännelserna som "giltiga tolkningar av tron", men inte som lärosatser som är bindande för alla kyrkans lärare i all undervisning.

Allt verkligen bindande i det här antagandet av bekännelserna hade förkastats offentligt, t.o.m. före ELCAs bekännelse hade stadfästs. Carl Braaten, en ledande ELCAteolog, anmärkte:

T.o.m. artikelserien i The Lutheran som förklarade betydelsen av ELCAs bekännelse för lekmännen gjorde klart att antagandet av bekännelsens lära är begränsat. I fråga om Apostolicum anmärker Lull:

Lull påstår att Konkordiformeln, lutherdomens grundligaste bekännelse, inte strävar till att avgöra lärostrider utan till att sätta gränser för diskussionen (3 maj 1989, s.15). Det är otroligt att en dogmatiker kan påstå sådant om den mest exakta bekännelse som någonsin skrivits. När en gång bslutet att tillåta läromässig slapphet har fattats verkar det som att ingen bekännelse, hur exakt den än är, kommer att få stå i vägen. De liberala lutherska kyrkorna håller fast vid ett kompromissomfattande av bekännelserna som bedrar de ovaksamma. Jag misstänker att antagandet av bekännelsen i skandinaviska kyrkorna inte är annorlunda.

Men kan vi vara säkra på att läran vi antar i bekännelserna är trogen mot Guds ord? Frågan är i verkligheten: Talar Gud klart i Skriften? Det gör han. Visserligen finns det sådana som förnekar sådant som Skriften lär klart. Men det gör inte Skriften mindre klar. När Zwingli förnekade den verkliga närvaron av Kristi lekamen och blod i sakramentet var det inte för att Skriften inte lär det klart, utan för att han inte trodde på vad Jesus säger. Ja, vi får säga om våra bekännelser att vi tror vad de lär därför att det de lär, lärs tydligt i Skriften. Endast otro mot Guds klara ord väcker tvivel på Skriftens undervisning.

Är Konkordiebokens lära föråldrad?

"De lutherska bekännelserna och deras fördömanden var utan tvivel nödvändiga på 1500-talet. Den kristna världen höll på att bryta sig ut från sitt gamla sätt på den tiden. Men vi har kommit långt i förståelse sedan dess. Vi vet så mycket mera om Bibeln idag. Och vi har lärt oss att tolerera varandras läror. När allt kommer omkring har ingen ensamrätt på sanningen."

Många lutheraner talar på det här sättet idag och anser att bekännelseskrifterna är föråldrade och obrukbara enligt historiskt-kritisk syn på Bibeln. Ändå hävdar man att man respekterar reformatorernas arbete och tvekar inte att ge de lutherska bekännelseskrifterna en hedersplats i den kristna lärans historia. Men man är inte redo att villkorslöst anta trosartiklarna som lärs i bekännelserna. De är inte "relevanta i dagens situation", eller så är de "alternativ eller förslag till kyrkan."

Bekännelsernas begränsningar

Det måste medges att bekännelseskrifterna har sina begränsningar. Det finns kristna sanningar som nu är i skottlinjen som bekännelserna inte behandlar särskilt (t. ex. Skriftens ofelbarhet och kvinnans roll i kyrkan). Bekännelserna har inte samma vidd som Skriften som de är tagna från. De skrevs inte som omfattande läroframställningar, utan som som svar på sin tids omstridda lärofrågor. Av den orsaken minskar inte antagandet av bekännelserna behovet av nya läroställningstaganden inför vår tids lärostrider.

Bekännelserna behandlar inte utförligt varje lära som de berör. Inte ens den längre tyska versionen som innehåller en del av en predikan av Luther, behandlingen av Jesu nedstigande i helvetet i FC, TD, IX, tar utförligt fram alla inslag i den den här läropunkten som lärs i 1 Petr 3.

Herrens bud att vara vaksam mot obiblisk lära gäller också användningen och missbruket av bekännelseskrifterna. Medan én förklär sina självvalda filosofier genom att åberopa Skriftens stöd, förleder andra de naiva genom att hänvisa till sitt godkännande av de lutherska bekännelserna som garanti för en gemensam tro. I vissa fall motsäger inte deras läror bekännelserna direkt. I stället ligger de nya lärorna, som de inför i strid med Skriften, utanför de trosartiklar som uttryckligen behandlas i bekännelseskrifterna. I sådant fall är det bedrägligt att hävda enhet i tro och bekännelse genom att enbart hänvisa till samma antagande av bekännelserna. Syftet är ett ge den falska föreställningen, att ett godkännande på pappret av gamla bekännelser är en tillräcklig grund för enhet. Under förloppet har man överseende med aktuella fel. Men de lutherska bekännelserna räknar inte med att ha behandlat alla avvikelser från sanningen. De är medvetna om sina begränsningar som underordnade Skriften. De förutsätter att kristna i varje ny generation går till Skriften för att lösa nya lärotvister.

I kyrkan är Skriften ensam brunnen med levande vatten för alla tider. Bekännelserna är vatten hämtat från den brunnen. Varje strid, i det förgångna eller i framtiden, måste alltså avgöras av Skriften som Guds uppenbarade ord och källan för all kristen undervisning.

Hur är det med trosartiklarna och den lära som undervisas i bekännelseskrifterna? Är någon av dem föråldrad eller möjligen förhandlingsbar idag?

Frågan huruvida lärorna som de bekände var Guds tidlösa sanningar eller inte mötte de lutherska fäderna redan på 1500-talet. De var mycket känsliga för anklagelsen att de införde något nytt. Att vara nyskapare betydde då som nu att uppfinna nya läror, och sålunda mista rätten att vara en en sann kyrkans lärare. Därför inskärpte reformatorerna konsekvent att deras tro och bekännelse byggde på Skriften och hade sitt centrum i evangeliet. Endast överensstämmelsen med Guds tidlösa uppenbarelse skulle bevara bekännelsen från att bli en föråldrad tradition.

Har tiden ändrat på allt det här? Skall vi i vår tid ge upp de skriftsanningar som bekännelserna lär? Närmare bestämt: Skall vi tro dem som inte bryr sig om eller förkastar läran att "efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd" (CA I, SKB s.57), som en tidsbunden lära, trots 1 Moseboks vittnesbörd? Är läran om Kristi död i vårt ställe en likgiltig och gammalmodig lära om gottgörelse, som passar endast en blodtörstig Gud? Nej, Skriftens vittnesbörd att Jesus Kristus, vår Gud och Herre, "utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull" (Rom 4:25) är mycket klart. Skall vi förena oss med lutheraner som böjer sig vid Roms altare på grund av skamliga kompromisser i läran om rättfärdiggörelsen? Nej, Skriftens "av nåd allena och av tro allena" är klart. Skall vi bekänna att barndopet blivit en förhandlingsbar lära, eftersom "tidigare fördömanden inte längre gäller"? Nej, Kristi tydliga bud och hans löfte om nåd för alla han dött för är klart (Matt 28:19). När vi avger vår bekännelse om nattvarden, skall vi då följa de lutheraner som har ingått överenskommelser med reformerta och så förnekar de klara instiftelseorden "Tag och ät, detta är min lekamen"?

Guds svar

Vilka begränsningar bekännelserna än har i historiska och vetenskapliga frågor, så ger de ett rättframt och skriftcentrerat vittnesbörd om synd och nåd, lag och evangelium, Kristus och Antikristus, omvändelse, tro, gärningar och alla andra läror de behandlar. De gör det i den fasta och glädjefyllda övertygelsen om att tro därigenom skapas och utövas. På detta sätt kan vi ära Gud med våra liv och rätt tjäna vår nästa. Endast predikan om Guds vishet uppenbarad i korset är så ytterligt praktisk att sådant kan ske. Endast denna predikan är Guds svar till det syndiga människosläktet.

"Varför är då inte alla kyrkor som bär namnet 'luthersk' och som åberopar samma bekännelser förenade till ett?" Vi har säkert alla hört den frågan i en eller annan form. Kanske har vi ställt den själva. Vi önskar ju alla uppriktigt enhet mellen kristna och ber, som Jesus gjorde, att Gud skulle ge och bevara den. Men Herren lär att kristen enhet inte är vårt verk. Sann enhet är Guds verk och kommer i och genom hans ord. Hans eget ord, som ger oss nytt liv i de heligas samfund, påminner han oss, är ständigt under Satans angrepp både i våra hjärtan och i mångas offentliga bekännelse (Jer 23:30ff). Därför befaller Kristus oss att vara på vår vakt mot predikanter som kommer i hans namn men som förkunnar sina egna tankar till skada för tron.Eftersom de inte underordnar sig Guds ord bedrar dessa uppfinnare sina åhörare och förlorar sin rätt och fullmakt att vara kyrkans sanna lärare. Låt oss inte bedras av dem som använder namnet luthersk men vilkas hjärtan är långt från de lutherska bekännelsernas undervisning. Syftet med Concordia (Latin = "med enat hjärta") var inte att splittra kyrkan utan att ena den i sanningen. Detta förblir syftet med Konkordieboken. Att anta dess läror utan förbehåll är enda vägen till sann luthersk enhet.

Vad betyder det för oss praktiskt? Att hänvisa till gemensamt antagande av samma bekännelse som bevis på sann enhet kan undgå sanningen. Vi delar till exempel Apostolicum med den romerska kyrkan, och vi gläder oss över det. Men de verkliga frågorna om rättfärdiggörelse och tro och gärningar, som skiljer oss från den kyrkan, ligger inte på ytan i Apostolicum. Att åberopa enhet på basen av gemensamma bekännelser samtidigt som man förnekar skriftsanningar som inte behandlas i den gemensamma bekännelsen bygger inte upp kyrkan.

Av den orsaken kan vi inte påstå att alla tros- och lärofrågor, som går utanför vad som uttryckligen behandlas i Konkordieboken, skulle vara öppna frågor för lutheraner. Där Skriften talar klart måste vi följa Guds ord. Skriften härskar ensam som Guds nådiga uppenbarelse till oss syndare. Den är "den enda regel och norm enligt vilken alla lärare och läror måste bedömas" (Konkordieformeln). Senare trosbekännelser och bekännelser är inte domare som Skriften; de behärskas av Skriften. Som Konkordieformeln fastslår är dessa övriga skrifter "endast vittnen och framställningar av tron, som anger hur under olika tider den heliga Skrift förståtts i Guds kyrka av de dålevande ifråga om omstridda artiklar, och hur motsatta läror förkastades och fördömdes."

Är vi tvungna att inte lära något mer än vad bekännelserna lär? De lutherska bekännelserna förbjuder med rätta en sådan slutsats. Den äran tillhör endast Skriften. Genom det ordets ämbete ger Gud nådigt enhet i tron och förvissning i bekännelsen. Med Skriften måste vi lära "allt Guds rådslut".

Vi måste också varna för att bekännelserna inte är en andra källa till läran, utan endast ett andrahandsvittne för Skriftens lära. Vi kan inte använda bekännelserna som källskrift för att tillverka lärosatser som går utöver Skriftens satser. Somliga i den lutherska kyrkan har olyckligtvis använt bekännelserna för att försöka besvara frågor som lämnats öppna i Skriften, såsom tidpunkten när Kristi lekamen och blod blir närvarande i nattvarden. Bekännelserna gör inte bestämda påståenden om sådana obibliska läror, om man inte citerar lösryckta satser i bekännelserna utan hänsyn till sammanhanget, och även om bekännelserna hävdade utombibliska läror skulle sådana läror inte vara giltiga.

För att väcka tvivel om det här påståendet och om quia-omfattande gör bekännelsens kritiker ofta anklagelsen att bekännelserna lär Marias eviga jungfrudom i del I, punkt 4 i Schmalkaldiska artiklarna. Först av allt bör man konstatera att del I, 4 inte handlar om Maria. Den handlar om Kristi två naturer. Den tyska och latinska texten lyder:

Den latinska texten kallar Maria ren, helig och ständig jungfru. Det är värt att märka att tyskan helt enkelt talar om den rena, heliga jungfru Maria. Om bekännelsen avsåg att att hävda Marias eviga jungfrudom, trasslade författaren till den tyska texten till det fullständigt, eftersom där saknas omnämnandet. Det verkar som om det latinska sempervirgine helt enkelt var ett standarduttryck för att tala om Marias jungfrudom. Artikeln avser inte att hävda något om Maria utom att hon födde ett barn utan någon inblandning av en mänsklig fader. 2)

Skriften gör inget påstående om att Jesus föddes utan de normala fysiska verkningarna av födsel i hans mors kropp. Den påstår inte att Maria förblev jungfru efter Jesu födelse. Redan i den gamla kyrkan fanns tre teorier om Jesu bröder och systrar som nämns i evangelierna. En teori är att de egentligen var Jesu kusiner. En annan är att de var Josefs barn, vars första hustru hade avlidit innan han äktade Maria. Båda de här teorierna motiverades åtminstone delvis av att man vill bevara Marias jungfrudom efter Kristi födelse. De har inget direkt stöd i Skriften. Den tredje tanken var att "bröderna" var Marias och Josefs naturliga barn efter Jesu födelse. Den är den mest naturliga förståelsen av bibelställena där Jesus, Maria, och dessa bröder och systrar förekommer tillsammans. Se t. ex. Matt 12:46 och 13:55. Luther och många av hans samtida verkar ha behållit uppfattningen att Maria inte hade andra barn än Jesus, men de senaste lutherska teologerna lutar mot den tredje uppfattningen. I citatet från hans "Stora nattvardsbekännelse" som citeras i FC, SD, VII, hänvisar Luther till uppfattningen att Maria födde Jesus "med slutet sköte" som en möjlighet som endel tror. Pieper behandlar båda frågorna som öppna frågor (III, s.307—309). Vårt antagande av bekännelseskrifterna innehåller inget påstående om hur länge Maria var jungfru, eftersom varken Skriften eller bekännelserna gör något sådant bestämt påstående.

Bekännelsernas ställning i den lutherska kyrkan definieras klart i Konkordieboken själv. Enligt den är den heliga Skrift den enda regel och norm efter vilken alla lärare och läror bör bedömas. Syftet med CA som det fastslås i dess företal, var att visa "vilket slags lära som har lagts fram i våra länder och kyrkor ur den heliga Skrift och Guds rena ord." Och i Avslutningen förkunnar de lutherska bekännarna: "Från vår sida har ingenting mottagits mot Skriften eller den katolska kyrkan", och "vi är redo, vill Gud, att ge fullständigare upplysningar enligt Skriften."Iuxta Scripturam" — det är de avslutande orden i Augsburgska bekännelsen. Den lutherska kyrkan känner ingen annan princip.

De lutherska bekännelserna avser alltså inte att ersätta Skriften, och gör det inte heller. Däremot uttrycker de vad som alla tider varit förståelsen av den rena kristna läran som alla uppriktiga och trogna lutheraner hållit sig till överallt; samtidigt visar de övertygande utifrån Skriften, att våra förfäder verkligen modigt bekände ingenting annat än Guds eviga sanning, som varje kristen är bunden till och som varje kristen konsekvent kommer att tro, lära och bekänna.

1) Det engelska ordet subscribe to, som föreläsaren använt konsekvent i denna framställning, kan översättas med omfatta, ansluta sig till, anta (i betydelsen officiellt acceptera). Red:s anm. Tillbaka

2) Det samma gäller i fråga om liknande uttryck i FC, SD, VIII,24: På grund av denna personliga gemenskap och förening av de båda naturerna har Maria, den högt lovade jungfrun, fött icke blott och bart en människa, utan en sådan människa, som i sanning är Guds, den Allrahögstes, Son, såsom ängeln betygade. Han bevisade redan i moderlivet sitt gudomliga majestät på det sättet, att han föddes av en jungfru utan att hennes jungfrulighet kränktes. Därför är hon i sanning Guds moder och har likväl förblivit en jungfru. Tillbaka

Översättning 11.7.2000 av Anna och Kristian Norrback, red. Ola Österbacka

Till sidans början | Onos Fatizon