1. Bakgrund till ämnet

Under året som gått sedan konferensen i Märsta så har det pågått en intensiv e-postdiskussion på ViaLutherforum. Där har bl.a. frågan om frälsningsvisshet berörts. Ämnet behandlades också i Märsta då Gunner Jensen höll ett föredrag kring ”Lutherska kyrkan – den glada frälsningsvisshetens kyrka”. En deltagare uttryckte sig så om föredraget:

”Med Gunners undervisning får vi glädjas över att vår visshet om saligheten vilar på säker grund – inget inom oss utan på Kristi verk och att han är den som gör allt. Vissheten om vår benådning finns inte i våra känslor, i vår bön eller i vårt kämpande för att komma in genom den trånga porten. Nej det finns något bättre – det evangelium som kommer till oss i Ordet och sakramenten.”

Gunners föredrag utgör en bakgrund för detta föredrag. Där kommer frälsningsvisshetens grund klart fram. Jag skall inte återupprepa det som där tas upp utan istället fokusera på olika tolkningar av frälsningsvissheten i kyrkohistorien.

Min förhoppning är att jag skall kunna belysa orsakerna och motiven till att man betonar frälsningsvissheten olika i olika traditioner. Men jag tänker också visa på faror med en slarvig användning av begreppet frälsningsvisshet både när man betonar det för mycket och för lite.
 

2. Några frågor kring frälsningsvisshet

Vad kan en syndig och bristfull människa vara viss om?

Eftersom människan är en syndare måste frälsningens grund vara något utanför människan: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.” (Hebr 11:1) Jesu försoningsgärning är grunden. Ordet om frälsningen i Jesus är viss och sann. Allt annat skall förgå men mina ord skall aldrig förgå säger Jesus. Därför får vi i tro gripa tag i löftet.

Är jag en troende?

Att ställa denna fråga är inte fel. Bibeln uppmanar oss till att pröva oss. Pröva er själva om ni lever i tron, pröva er själva! (2 Kor 13:5) Att inte ställa denna fråga vittnar om likgiltighet. Det är ingen självklarhet att en människa är troende, utgångspunkten är att människan är andligen död och icke troende. För människan är det omöjligt att frälsa sig själv men inte för Gud. Han vill och kan frälsa oss. Gud verkar genom nådemedlen, Ordet och sakramenten, i Ordet är vår trygghet och vår visshet. ”Ty vårt evangelium kom till er inte bara i ord utan i kraft och den helige Ande och gav full visshet.” (1 Tess 1:5)

Kan frälsningsvisshet missbrukas?

Egentligen kan inte frälsningsvisshet missbrukas. Man kan nämligen inte ha frälsningsvisshet om man inte är troende. Men man kan göra en falsk visshet åt sig, som man tror att är frälsningsvisshet, men det är bara ett djävulens bedrägeri. Frälsningsvisshet är inte en sanning utan en gåva som hör samman med tron, vilket Paulus understryker: Ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. (Rom 8:15-16)
 

3. Är frälsningsvisshet en central lära i luthersk teologi?

Bengt Jonzon säger om frälsningsvissheten: ”Den tillhör principiellt den evangeliska kristendomens centrala spörsmål. Denna kristendom menar, att varje kristen kan och bör vara viss om sitt barnaskap hos Gud. Frågan om frälsningsvissheten betecknar gränslinjen mellan evangelisk gudsgemenskap och annan religiositet.” (Nyman 1949, 17)

Under diskussionerna på ViaLutherforum har det också framförts att denna fråga också betecknar en gränslinje mellan ortodoxi och pietism. Är det alltså så att man kan bedöma olika traditioners riktighet utgående från dess betoning av frälsningsvissheten? De som anser att frälsningsvisshet är viktigt skulle då betecknas som rättroende lutheraner medan de som är mer rädda för ”frälsningsvisshet” är lagiska pietister. Här är det också viktigt att komma ihåg att begreppen ortodoxi och pietism är mycket vida och inrymmer både ont och gott. Det finns fromma företrädare för ortodoxin och rättläriga pietister och vice versa.

En finländsk forskare, Helge Nyman, som år 1949 skrev en doktorsavhandling om den finska pietistledaren Paavo Ruotsalainen, menar att man har överbetonat betydelsen av frälsningsvissheten. Han sammanfattar i avhandlingen den teologiska forskningen kring frälsningsvissheten.

De som vill betona frälsningsvissheten anser enligt Nyman, att Luthers stora förtjänst var att han lyfte fram att människan blir rättfärdig allenast genom tron. Tidigare var det fromt att vara orolig över sitt andliga tillstånd. Men Luther betonade att tron griper om syndaförlåtelsen och detta är centralt just av den orsaken att den ger frälsningsvisshet. Enligt Nyman så dominerade denna förståelse av lutherforskningen ända in på 1920-talet. Speciellt tre svenskar bidrog till en vändning i lutherforskningen, Einar Billing samt lundateologerna Anders Nygren och Ragnar Bring. De ansåg att frälsningsvisshet inte var viktig för Luther. Rättfärdiggörelse genom tro betyder för Luther i första hand att människan blir ställd under Guds herravälde och inte att hon genom den skall få evigt liv. (Nyman 1949, 36-53.)

Enligt Nyman kännetecknas ett evangeliskt gudsförhållande av att centrum flyttas från människan och hennes behov av frälsningsvisshet till Gud och hans vilja. Med andra ord sagt är kristen tro teocentrisk. Vad Nyman vill ha sagt är inte så lätt att förstå. Han talar om olika grundhållningar, om att man ser på kristendomen från olika utgångspunkter. Egentligen utgår Nyman från den s.k. motivforskningen. Det innebär att olika texter av Luther eller Ruotsalainen tvingas in i forskningsmetoden, fastän de kanske egentligen handlar om ett annat ämne. Nu vill jag inte säga att allt Nyman säger skall förkastas, han kan faktiskt ha rätt i mycket. (Erikson 2002, 53)

Nymans definition på evangelisk kristendom har inte fått stå oemotsagd. T.ex. Gunner Jensen har i sin bok ”F.G. Hedbergs teologiske udvikling” kritiserat Nymans utgångspunkter. Enligt Nymans definitioner så skulle Hedberg försvara en egoistisk och eudemonistisk kristendom, en kristendom som ser på människans fördelar och lön. Jensen visar i sin avhandling bl.a. att det inte är eudemonistiskt och egoistiskt att vilja äga frid och barnaskap hos Gud. Kristi frälsargärning är faktiskt oss människor till godo, för vår skull. Vi skall återkomma till definitionerna längre fram. (Jensen 1990, 108)
 

4. De finska väckelserörelserna och frälsningsvissheten

Finlands kyrkliga liv kännetecknas av väckelserörelsernas starka ställning. Än idag samlar väckelserörelserna i Finland tiotusentals deltagare till de årliga sommarfesterna. Paavo Ruotsalainen (1777-1852) var utan tvivel den mest centrala figuren vad gäller väckelserörelserna i Finland under 1800-talet och han är 1800-talspietismens bakgrundsgestalt. Han var en av få väckelseledare i Finland som inte var präst. Denna väckelseledare blev under sin tid och även senare anklagad för att vara oluthersk. Helge Nyman koncentrerar sig i sin avhandling på Ruotsalainens trosuppfattning.

Fredrik Gabriel Hedberg (1811-1893) som själv till en början var en hängiven pietist bröt kontakten med Ruotsalainen kring år 1843. En stor orsak till brytningen var hans missnöje över Ruotsalainens svar angående frälsningsvissheten. Hedberg är den evangeliska rörelsens upphovsman. Förutom Gunner Jensen så har bl.a. också Leif Erikson i Finland skrivit en bok om Hedberg, ”Från ovisshet till visshet”.

Efter att Hedberg bröt med pietismen och Ruotsalainen så har frågan om frälsningsvisshet varit den mest centrala i både fördömanden mellan olika riktningars representanter och i seriös forskning. Jag tror att vi som lever på 2000-talet och har anknytning till både väckelsefromhet och luthersk ortodoxi kan lära oss mycket genom att stanna inför dessa två finska väckelseledare.

Ännu 160 år efter att ”bannbullor” sändes kors och tvärs i Finland mellan de evangeliska och lagiska, mellan fromma och lösaktiga, så väcker frågan om frälsningsvisshet debatt. Brytningen mellan pietister och de evangeliska blev skarp. En av pietistledarna, Jonas Lagus, skrev ett ”sändebrev till de löstroende blöthansarne i Åbo och trakten deromkring”, medan Hedberg svarade med ett ”sändebref till de stora Kaininska helgon och påfviska fäder i Österbotten, vilka med sin otros bättringslära tyrannisera och föröda Christi hjord”.

4.1. Ruotsalainen om frälsningsvisshet

Samma problem som lutherforskningen led av, det vill säga att man överbetonade frågan om frälsningsvisshet, har också forskningen om Paavo Ruotsalainen lidit av enligt Helge Nyman. Frälsningsvisshet blev en grundpelare för kristen tro i 1800-talets väckelsefromhet men Ruotsalainen å sin sida betonade en bidande tro, riktad mot givaren, Gud själv. (Nyman 1949, 79, 95, 109.)

Nyman menade att Ruotsalainen var en äkta Luther-efterföljare. Dessutom menade han att det är Hedberg som är oluthersk. Nyman framförde en tolkning som gick tvärtemot det allmänt trodda. Jag har gjort en kort sammanställning över Ruotsalainens syn på frälsningsvisshet utgående från Nymans avhandling.

Ruotsalainen är kritisk mot att ställa frälsningsvissheten som huvudmål för det religiösa förhållandet. Han varnar för att fatta känslan av frid och visshet om benådning som det väsentliga. Samtidigt menar han att alla erfarenheter, som gör människans syndakännedom mindre, är skadliga för det kristna livet. Det är viktigare att ha en visshet om sin egen synd än att ha en visshet som baseras på varma andliga känslor som förlitar sig på Guds nåd. Så länge man ser brister i sin kristendom har den helige Ande rum i hjärtat, men om man är nöjd är detta ett tecken på fariseisk rättfärdighet. (Nyman 1949, 95-100)

Det pietistiska trostänkandet betonade i regel att lagen verkar oro och evengelium skänker frid. Utgående från detta brukar man fastslå nya födelsens tidpunkt vid den stund då människan får den psykologiska friden. Men Ruotsalainen ville inte överbetona denna ”nådesglimt”. Om man strävar efter sådana varma andliga känslor är de ett tecken på att man ännu inte börjat vandra på korsets väg utan man lever ännu i ”trolovningsdagarna”. Han betonar istället en väntan på att Jesus ser till den som längtar ”till dess dagen gryr och morgonstjärnan går upp i hans hjärta”. Längtan riktar sig inte mot känslor eller själsliga rörelser utan mot Kristus själv. (Nyman 1949, 110-119)

Ruotsalainen avvisar inte bara dem som talar för en säkerhet i frälsningsvisshetsfrågan utan också dem som idealiserar en osäkerhet. Man kunde säga att han tar avstånd från både herrnhutismen och hallepietismen, både från hedbergianism och de flesta finska pietister. Ruotsalainen förhöll sig på ett ovanligt sätt till frälsningsvissheten, enligt Nyman på ett lutherskt sätt. Leif Erikson konstaterar också att Ruotsalainen på flera väsentliga punkter ger uttryck för en luthersk trosuppfattning. Hans starka betoning av Guds suveränitet i frälsningstillägnelsen stämmer väl överens med CA V där det heter att tron ges genom nådemedlen ”var och när det behagar Gud”. (Erikson 2002, 54)

4.2. Hedberg om frälsningsvisshet

Leif Erikson beskriver Hedbergs syn på frälsningsvisshet utgående från Hedbergs bok ”Trons övning till salighet”, som skrevs i samband med brytningen år 1843. Enligt Hedberg så innefattar nåden syndernas förlåtelse, friden och ett glatt och tryggt samvete. Utkorelsen i Kristus är en grund för frälsningsvissheten. Vissheten är ett verk av Anden och kan inte nås på förnuftets väg. Ändå skall man sträva efter visshet, eftersom det är något Gud har lovat. Bakgrunden till människans strävan är den samvetsnöd och förtvivlan som synden åstadkommer i hennes hjärta. (Erikson 2002, 47-48)

Hedberg skiljer på levande och död tro samt på visshet och falsk säkerhet. Helge Hildén påpekar att Hedberg ej erkänner någon som helst kristlig tro, förrän den helige Ande genom Ordet fått upplysa människor och pånyttföda dem. Denna aspekt i Hedbergs teologi har ofta lämnats obeaktad. (Erikson 2002, 52)

Hedberg betonar det objektiva i frälsningen, synden är förlåten och borttagen av Kristus. Grunden för visshet är Kristi verk för oss. Att Hedberg så starkt betonar det objektiva hör enligt Erikson ihop med hans egen kamp. Han hade insett att enda sättet att nå samvetsfrid är att rikta trosblicken utanför människan på Kristi frälsningsverk. Endast på detta sätt kan det objektiva bli personligt. (Erikson 2002, 58-59)

Hedberg skiljer mellan den förvärvade och mottagna frälsningsgåvan. Han upprepar ofta att allt är färdigt från Guds sida, och att människan får ta emot gåvan genom tron. ”Sannerligen, den som säger att en sådan tro är lätt, den har ännu aldrig känt trons rätta natur.” För att tro detta behöver man inte prestera något, utan när man tror detta så verkar den helige Ande själv ett nytt sinne och en ny håg, förlåter synderna, ikläder Kristi rättfärdighet och bereder för helgelse och det eviga livet. (Erikson 2002, 62-63)

Hedberg bortser inte helt från erfarenheter, han var en känslomänniska som sökte visshet. Denna visshet fann han i det objektiva i Ordets löften och i sakramenten. Hedberg vänder sig också mot de falska lärarna, som vill beröva människorna tron på Kristus och därmed ta ifrån dem frälsningsvisshet. Enligt honom finns det inga villkor för att en människa skall få trösta sig med Guds ord och såsom ett Guds barn därur söka ledning. (Erikson 2002, 111-112)

4.3. Olikheter och likheter mellan Ruotsalainen och Hedberg

Den forskning som gjorts hittills har inte kunnat enas om Hedberg och Ruotsalainen (samt Lagus) egentligen delade samma grundsyn men hade olika betoningar. Man har funderat kring orsakerna till brytningen och det har getts olika tolkningsförslag. En del forskare har försökt tona ner skillnaderna (förmedlande tolkning). Andra igen har visat på skillnaderna (polariserande tolkning). (Jensen 1990, 80)

Det som är märkligt i brytningen är, att pietistledarna (Ruotsalainen och Lagus) godkände innehållet i ”Trons lära” till en början. Men sedan när de märkte syftet med skriften och att det ledde till splittring samt att många anklagade de evangeliska för ”världslighet” så tog de avstånd från den. De såg av allt att döma en fara i Hedbergs teologi eftersom den gav ett större utrymme för köttslig frihet.

Osmo Tiililä menar att denna fara beror på att Hedberg förenar försoningen och rättfärdiggörelsen, och problem uppstår när denna förkunnelse tillämpas på alla. Jämför Jesu ord i Matt 7:6: ”Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er.” Erikson bemöter Tiililäs påstående med att det är svårt att förstå denna fara eftersom Hedberg så starkt framhåller trons nödvändighet. Hedberg beklagade också att vissa människor använde evangeliet som täckmantel för att leva i köttslig synd. (Erikson not 15 s. 59)

Nyman menar t.ex. att många, som anser att brytningen var självklar, utgår från Hedbergs tankegångar. Enligt Hedbergs synsätt måste pietismen bekämpas eftersom den sätter vissheten i fara. Men enligt Nyman så förstod inte Hedberg innebörden i Ruotsalainens tänkande eftersom han klassade Ruotsalainens läror som verkfromhet. Det Ruotsalainen kallade för tro ansåg Hedberg vara otro och förnekelse av Bibelns och Luthers lära. (Nyman 1949, 341)

Jag har redan visat hur Nyman tolkar Hedberg fel i några avseenden. Men frågan om Hedberg till en stor del missförstod Ruotsalainen kvarstår. Det finns en möjlighet att Hedberg mer skriver mot sin gamla pietistiska uppfattning och missar en hel del i polemiken mot Ruotsalainen. Halvar Sandell har i sin avhandling ”Utkorelse och universell frälsningsvilja” studerat Hedbergs teologi mot bakgrunden av Luthers skrift ”Om den trälbundna viljan”. Sandell hävdar att Hedberg inte delar de avgörande grundidéerna som finns i Luthers skrift samt att han inte insåg att Ruotsalainen i mycket representerade en teologi som återfinns i den trälbundna viljan. Ett exempel på detta är djävulens roll, vilket vi återkommer till. (Sandell 1977, 87)

Pekka Heikkinen som studerat de olika tolkningsförsöken kring splittringen menar att de två parterna hade mycket gemensamt. Han säger att man betonade vissa lärofrågor olika och det brast i förståelsen av varandra. Kanske är Heikkinen väl optimistisk när han säger: ”Hade nu de tre väckelseledarna inskränkt sig till en moderat och kärleksfull kritik av varandra och lyssnat till varandra noga för att lära av varandra, så skulle det kunnat bli till ömsesidig andlig befruktning och till välsignelse för hela Finlands folk.” (Ur Jensen 1990, 94)

Vi kan granska Heikkinens uttalande med att se på en ordväxling mellan Paavo Ruotsalainen (P) och Dahlberg (D), en av Hedbergs utsände. Det är helt uppenbart att det krävs en längre diskussion innan man är på samma våglängd, man talar ju förbi varandra. Samma fenomen har vi fått bevittna i våra dagar på ViaLutherforum. Protokollet är gjort av Dahlberg:

D: Då jag framställde min uppfattning av evangelii sanning begynte jag med dessa ord, såsom du tror skall det ske dig. Och om någon skulle fråga: Vad är det du då tror? Så svarar jag: Jag tror om synden tynger mig, att Guds Sons blod renat mig från all synd. Om djävulen säger att jag tror dårskaper så befaller jag honom klaga för Gud, att han inte skall befalla stackars Dahlberg att tro huvudlösa ting, och att han inte skulle anklaga mig, som gör som jag blivit anvisad. (Joh. 6:29)

P: Inte skall du ge dig på att kämpa med djävulen.

D: Om samvetet fördömer mig, så hör jag i Guds Ord Christus vara större än mitt hjärta.

P: Det är fel. Du skall inte av dig själv fordra eller röva tron. Ty kräver du tron av dig själv, så hör: Ingen människa kan av lagens gärningar bliva rättfärdig. Utan ställ dig själv inför den då allting seende Gudens ögon i all uselhet otroende och klaga för Herren: Du käre Herre, ser nu mitt krigsvapen borttaget och inte förmår jag heller något mera, utan jag lämnar hela saken i din vård, som vet, vad som jag bäst behöver. Och håll ut inför Herren i denna suckan; nog uträttar Han saken.
 

5. Olika sätt att betona frälsningsvisshet

Det har genom kyrkohistorien förekommit olika sätt att förhålla sig till frälsningsvissheten. En fara är att man har sopat frågan om visshet under mattan. C.O. Rosenius kritiserar en sådan hållning och framhåller, att det normala för ett Guds barn är att hon äger visshet om sitt barnaskap hos Gud. Han säger att det är viktigt att vi vill finna frälsningsvisshet. Om man inte anser att det är viktigt är man knappast en rätt kristen. Man skall kunna säga på Guds ords grund: ”Jag är ett Guds barn! Men något så högfärdigt vill inte vissa kristna säga, de vill gärna säga att de är svaga stackare ...” (Rosenius 1985, 114f)

Men likväl säger Rosenius att det inte är lätt att tro. Varken Mose, David, Jesaja eller Paulus hade lätt för att tro. Men vem vill släppa den tro som har gett den döde liv? De nämnda troshjältarna ville inte göra det. Hebreerbrevets författare uppmanar:

Men vi önskar att var och en av er skall visa samma iver att bevara full visshet i hoppet ända till slutet, så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och uthållighet får det utlovade arvet. (Hebr 6:11-12)

5.1. Betydelsen av trons frukter för frälsningsvisshet

En sak som ofta berörs i olika sammanhang är vilken roll trons frukter skall ha när det gäller frälsningsvissheten. Det är ju så att vi inte ser frukten av vårt kristenliv (jfr dem som blev välsignade i Människosonens dom), men detta kan vi inte ta som ursäkt för att inte göra goda gärningar, eftersom varje träd/gren/tjänare som inte bär frukt kastas bort och bränns upp. Tänk vilken nåd att få stå i livsgemenskap med Kristus, att äga livet i honom. Han frambär trons frukter genom oss ovärdiga. Må vi vara tacksamma till honom för detta och inte sätta ljuset under skäppan.