Jag har blivit ombedd att säga något om praktisk-teologiska följder för förkunnelse och själavård, dvs. följder av det som vi här i kväll hört av vår broder Arne Helge Teigen. Jag vill tacka för två saker: först för förtroendet att säga något om dessa konsekvenser och sedan för det intressanta och klargörande föredrag vi fått höra.

Vi har på det här sättet blivit förda in i en av teologins och kyrkans allra viktigaste frågeställningar, en sida av frågan om hur en människa blir frälst, eller kommer till omvändelse och tro. Detta är en ädelsten, en diamant som vi kan vända och vrida på hur mycket som helst och undersöka på vilket sätt ljuset bryts och blir till det skimrande ljus, som en troende människa har fått komma in i.

Evangelisterna sammanfattar Jesu förkunnelse under den första tiden i Galiléen med orden: Tiden är fullbordad, Guds rike är nära, omvänd er och tro evangelium! Två proklamationer och två uppmaningar. Här stod han, som var alla messianska profetiors uppfyllelse, och nu hade han kommit med vilken Guds rike kommer. Delaktighet i detta nådens och rättfärdighetens rike får den som tror på honom – det är NT:s helt dominerande budskap. Men ingen kommer till tro utan omvändelse. Vägen till tro är omvändelse.
 

Sexton teser:

1. Kristus har vunnit en evig rättfärdighet för alla människor – det är A och O (alpha och omega).

a) Efter sin död stod Jesus i Guds domstol, såsom alla människor måste göra enligt Hebr. och undergick prövning. Var hans liv utan synd? Har han fullgjort hela sin kallelse? 

b) Där stod han som vår representant inför Fadern – prövning: Var all skuld lagd på honom? Hade han erlagt full betalning? Hur kunde hans korta timmar på korset utgöra betalning?

c) Efter fullgjord ”godkänd” prövning uppväcktes han – för vår rättfärdiggörelses skull, dvs. full rättfärdighet åt hela världen var vunnen.

2. När vi med rätta fokuserar på Kristi verk, hans försoningsdöd och den för hela världen vunna rättfärdigheten finns risk att vi glömmer pånyttfödelse genom omvändelse, dop och tro.

a) Den av Kristus vunna rättfärdigheten är likt en väldig garderob med rättfärdighetsdräkter, en för varje människa på jorden.

b) När Adam föll, ”vann” han synd och död åt alla människor, och när Kristus gav sitt liv, vann han liv och salighet åt alla människor.

c) På samma sätt som resultatet av Adams fall drabbar en människa först när hon föds in i denna världen, så får en människa del av Kristi vunna rättfärdighet först när hon igenom omvändelse och tro föds på nytt in i Guds rike (den döpte vänder tillbaka till dopets nåd och den icke-döpte låter döpa sig).

3. Omvändelse är den Andens process som leder fram till tro, där tron är slutpunkten i omvändelsen.

a) Omvändelsen är den Helige Andes nådefulla handlande med en människa, där hon vaknar upp över sin synd och dess följder, ångrar sig och låter sig ledas till tron på Frälsaren Jesus.

b) Omvändelsen beror inte på människans beslut utan är just Guds Andes handlande.

c) Den omvändande människan kommer inte att vara utan beslut.

4. Utan omvändelse kommer inte en icke-troende till tro och kallelsen till omvändelse får inte tystna.

a) Ordet om omvändelse måste ljuda i den kristna församlingen.

b) Ingen skall tänka, att det inte finns icke-troende i församlingen.

c) Ingen skall tänka att en troende människa inte behöver ordet om omvändelse.

5. Troslivets förnyelse har alltid ett perspektiv av omvändelse – den dagliga omvändelsen.

a) Kristet liv är ett liv i daglig omvändelse, där Herren visar oss vår synd och vårt behov av syndernas förlåtelse och leder oss till Jesus.

b) Inte heller den dagliga omvändelsen är människans viljebeslut utan Andens fortsatta verk.

c) Ingen blir någonsin så färdig här i tiden att ingen fortsatt omvändelse skulle behövas.

6. Det är viktigt att det voluntaristiska perspektivet på omvändelse flyttas till Guds handlande i omvändelsen.

a) Guds goda vilja är det viktigaste voluntaristiska perspektivet på omvändelsen.

b) Gud måste bryta den negativa, förvända viljan och det gör han genom sitt Ord, på samma sätt som krukmakaren arbetar med sin lera för att få den sådan han vill.

c) Den omvända människan har en ny vilja, men redan i omvändelsen finns det en ny vilja – men det är inte liktydigt med att omvändelsen beror av ett viljebeslut.

7. Förkunnaren/själasörjaren måste med absolut nödvändighet vara klar över vad omvändelsen i verkligheten är, både teoretiskt och erfarenhetsmässigt.

a) En omvänd och kunnig förkunnare och själasörjare är en av församlingens största gåvor.

b) En oomvänd förkunnare och själasörjare är i grunden en självmotsägelse.

c) En okunnig förkunnare och själasörjare är en stor fara.

8. Det är Guds ords förkunnelse som är Andens verkande kraft och redskap för det verk som heter omvändelse och tro. 

a) När Guds ord förkunnas rent och klart verkar Gud.

b) Det Guds ord inte kan åstadkomma, kan inte människan åstadkomma.

c) Guds ord har en långt större verkningskraft än vad någon kan föreställa sig.

9. Guds ord är lag och evangelium och båda dessa perspektiv måste förkunnas utan sammanblandning.

a) Lag och evangelium är två vitt skilda frälsningsvägar, där den ena pga. synd och oförmåga är stängd.

b) Allt Guds ord kallar människan till omvändelse och tro, men lagen har sin funktion och evangelium sin funktion – och dem måste förkunnaren vara vältrogen med för sin förkunnelse, liksom själasörjaren för sin själavård.

c) Den som blandar samman lag och evangelium till en sötsur blandning åstadkommer antingen egenrättfärdiga ”fariséer” eller olyckliga osäkra förvirrade syndare.

10. Lagen måste förkunnas för samvetet i det bestämda evighetsperspektivet.

a) Lagens omutliga krav på fullkomlig helighet, renhet och rättfärdighet i alla livets avseenden måste ställas fram för samvetet i ljuset av den dubbla utgången.

b) Lagen måste göra den enskildes synd verklig – till en dom över samvetet. Både i förkunnelsen och själavården, tillämpat i nuet.

c) Om inte kopplingen mellan samvetet och Guds evighetsperspektiv blir tydlig, omintetgörs omvändelsen därför att förskräckelsen uteblir.

11. Också den sanna Kristusförkunnelsen har ett perspektiv till dom över samvetet.

a) När vi i själavård och förkunnelse målar Kristus som den fullkomliga människan utan synd, den som i allt gjorde sin Faders vilja, då blir han inte bara förebild utan också till en dom i samvetet.

b) När Kristus målas som vår lidande Frälsare och det blir klart vad vår frälsning har kostat, vad min synd har åstadkommit, då framstår synden som än mera avskyvärd.

c) En äkta Kristusförkunnelse avslöjar den allvarligaste synden: vår otro på Kristus.

12. Evangelium om Kristus och hans kors är Guds kraft till frälsning.

a) Omvändelsens mål är att tro på Kristus och vad han har gjort för oss, och denna tro kan bara verkas genom det äkta evangeliet.

b) Det äkta evangeliet är ett budskap som avtäcker hemligheten av Jesu död till syndernas förlåtelse och fullkomlig rättfärdighet.

c) Om inte budskapet om Jesus som vår ställföreträdare och som Guds offerlamm, som bär världens skuld, får ljuda, så kan ingen tro skapas och ingen samvetsbefrielse åstadkommas.

13. Evangelium måste förkunnas och tillämpas i själavården på ett personligt sätt på samvetena.

a) Avgörande är en erfarenhetsrelaterad förkunnelse av evangelium, där förkunnaren genom personlig erfarenhet av evangeliets kraft förstår att trösta de sörjande, sargade och anfäktade.

b) Men där förkunnelsen av den egna erfarenheten ersätter förkunnelsen av evangelium förlorar korset sin kraft.

c) Korset förlorar också sin kraft där kall faktabaserad undervisning ges i predikstolen utan den personliga erfarenhet och insikt som avslöjar att förkunnaren också är ett vittne om korsets kraft.

14. Evangelium måste förkunnas så fritt och villkorslöst att det kan dras till lösaktighet – annars tas den verkliga trösten bort.

a) Evangeliet är ett glatt budskap om syndernas förlåtelse till hur stora syndare som helst, och att det inte finns någon så stor synd att inte Kristus med sin död burit bort den (liksom lagen säger att det finns ingen synd så liten att den inte behöver förlåtas).

b) Utan några ”om och men” (utan villkor) skall det ljuda i förkunnelsen att Kristus ”har burit bort Dina synder, och de är fullständigt borta” för var och en som vill höra detta – även om detta av obotfärdiga, säkra lyssnare kan tas till försvar för deras ovilja att omvända sig.

c) Visshet om syndernas förlåtelse, som är en trons frukt, är det omöjligt att komma till för den omvändande människan, om inte evangeliet förkunnas helt fritt och utan villkor.

15. Detta budskap skall inte bara förkunnas i den lilla församlingen utan är det budskap som församlingen anförtrotts att bära ut till världen.

a) Det finns miljoner och åter miljoner människor för vilka Kristus lidit döden – men de finner ingen frälsning, ty ingen förkunnar omvändelse och tro på Kristus för dem.

b) Guds frälsningsvilja lyser igenom i Missionsbefallningen – och han vill att människor kommer till omvändelse.

c) Där församlingen inte går utanför sin egen krets – för att nå utanför – då får människor inte höra, går förlorade, och Guds folk – mitt i sin rätta lära – går själv miste om livet.

16. Den frälsande tron (den sanna tron på Kristus) är en tro som är verksam i kärlek.

a) Sann omvändelse och äkta tro, verkad och skapad av Gud, har alltid synliga frukter – och den mest avgörande är kärleken.

b) Den döda tron – den som inte är född ur den äkta omvändelsen – blir utan äkta och levande frukt, kärleken och i synnerhet kärleken till alla trossyskon.

c) Den stora domsscenen i Matt. 25:31f ställer fram kärleken till trons människor som ett insegel på den sanna tron. Ett insegel synligt för Herren men ofta osynligt för trons människor.

d) Men för vissheten är ändå just syskonkärleken avgörande: ”Vi vet att vi har övergått från döden till livet, ty vi älskar bröderna. Den som inte älskar blir kvar i döden.” (1 Joh. 3:14) I den själavårdande förkunnelsen är detta en hjälp väckelse likaväl som ett tröstande tecken.