[39] Vi hava företagit oss att i Herrens namn ännu en gång3 utlägga Pauli brev till galaterna, icke därför att vi skulle ha för avsikt att meddela något nytt eller hittills okänt. Gud vare tack, Paulus är numera för eder hel och hållen både känd och välkänd. Orsaken är i stället, såsom jag ofta inskärper, den stora och påtagliga faran, att djävulen skall undanskaffa den rena läran om tron och åter införa läror om gärningar och mänskliga stadgar. Därför är det högeligen nyttigt, att denna lära om tron bevaras genom att träget offentligt föreläsas och åhöras. Och även om den blir känd och grundligt inlärd, så lever likväl vår vedersakare djävulen, som ständigt går omkring och står efter att uppsluka oss. Vårt kött är också alltjämt vid liv. Slutligen tränga och trycka oss allehanda frestelser från olika håll. Därför kan denna lära aldrig tillräckligt behandlas och inpräntas. Om den ligger nere och går under, ligger samtidigt sanningens hela kännedom nere och är undergången nära. Då däremot den blomstrar, blomstrar allt gott, såsom gudsfruktan, sann gudstjänst, Guds ära och säker kunskap om alla stånd och över huvud allting. Låt oss alltså, för att icke gå fåfänga, börja där vi slutade, enligt Skriftens ord: »När någon menar sig vara färdig, då är han allenast vid begynnelsen» (Syr. 18, 7).

[40] INNEHÅLLET I DEN HELIGE PAULI BREV TILL

GALATERNA.

Först och främst ha vi att tala om innehållet, d. v. s. det ämne, som Paulus avhandlar i detta brev. Det är följande.

 Paulus vill befästa den förut nämnda läran om tron, nåden, syndernas förlåtelse eller den kristna rättfärdigheten för att giva oss en fullkomlig insikt om skillnaden mellan den kristna rättfärdigheten och alla andra slag av rättfärdighet. Ty det finnes många slag av rättfärdighet. En är den borgerliga, som kejsaren, de världsliga furstarna, filosoferna och juristerna ha hand om. En annan är den ceremoniella, som bibringas oss genom påvens bud och liknande. Denna kunna husbönder och lärare utan fara undervisa i, eftersom de icke tillskriva den förmågan att göra till fyllest för synder, försona Gud och förtjäna nåd. De endast inskärpa de sedvänjor, som äro nödvändiga för ett sedligt liv i vedertagna former. Förutom dessa finnes även en annan, lagens eller de tio budens rättfärdighet, som Mose lär. Den lära även vi, efter läran om tron.

 På ett högre plan än alla dessa står trons rättfärdighet eller den kristna rättfärdigheten, som till varje pris måste skiljas från de nämnda. [41] Ty dessa äro raka motsatsen till den kristna rättfärdigheten, både därför att de härflyta ur kejsarnas lagar, påvens stadgar och Guds bud, och därför att de bestå i våra gärningar och deras anspråk kunna uppfyllas av oss, antingen med våra naturliga krafter, som sofisterna 4 uttrycka saken, eller med Guds hjälp. Även dessa slag av gärningsrättfärdighet äro nämligen en Guds gåva, liksom allt vad vi hava. Men rättfärdigheten framför andra, trons rättfärdighet, som Gud genom Kristus tillräknar oss utan gärningar,a) är varken borgerlig eller ceremoniell, och icke heller består den i ett uppfyllande av Guds lag eller över huvud i våra gärningar. Den är något helt annat, en rent passiv rättfärdighet, liksom de förut nämnda äro aktiva. Här är det icke fråga om att vi handla eller giva Gud något, utan vi stå rent mottagande och låta en annan verka i oss, nämligen Gud. Därför finner jag det lämpligt att kalla trons rättfärdighet eller den kristna rättfärdigheten passiv. Detta är en hemlig och fördold rättfärdighet, som världen icke förstår och som de kristna själva icke rätt kunna fasthålla.b) I frestelserna fatta de den blott med svårighet. Därför måste den ständigt inskärpas och övas genom att träget praktiseras. Den som icke kan fatta eller fasthålla den i anfäktelser och samvetsångest kan icke bestå. Ty det finnes ingen annan så fast och säker tröst för samvetena som denna passiva rättfärdighet.

 Men den mänskliga svagheten och eländet är så stort, att då samvetet är förskräckt och då döden hotar, fästa vi våra ögon endast på våra gärningar, på vår värdighet och på lagen. [42]När lagen visar oss vår synd, tänka vi genast på vårt liv intill den stunden, och under djupa själskval suckar då syndaren: Huru illa har jag icke levat! Om jag blott finge leva längre, skulle jag bättra mitt leverne, o. s. v. Det mänskliga förnuftet kan icke vända sig från den aktiva eller egna rättfärdighetens spegel och lyfta blicken till den passiva eller kristna rättfärdigheten, utan det hänger helt enkelt fast vid den aktiva. Så djupt sitter detta onda i oss, och så fast binder oss denna olyckliga vana. Och Satan begagnar sig av vår naturliga svaghet och underblåser och driver på dessa tankar. Då måste följden bli, att samvetets bävan, förvirring och förskräckelse växer. Ty av sig själv kan människosjälen omöjligt taga till sig tröst och lita till den blotta nåden, då hon känner sin synd och förskräckes av den. Hon kan icke ståndaktigt bortse från gärningarna. Ty detta överstiger människans krafter, tankar och fattningsförmåga, ja, det överstiger också Guds lag. Ehuru lagen är det högsta av allt i världen, är det likväl så långt ifrån att den skulle kunna lugna ett förskräckt samvete, att den tvärtom ökar dess svårmod och driver det till förtvivlan. Ty genom lagen blir synden till övermått syndig (Rom. 7, 13).

 Fördenskull finnes för det anfäktade samvetet intet annat botemedel mot förtvivlan och den eviga döden än att omfatta löftet om den nåd, som erb judes i Kristus,a) d. v. s. just trons rättfärdighet, den passiva eller kristna rättfärdigheten, som säger med tillförsikt: Jag söker ingen aktiv rättfärdighet, även om jag borde hava den och i mitt handlande uppfylla dess krav. [43]Ja, även om jag hade den och kunde fullgöra den, kunde jag likväl icke förtrösta på den eller genom den bestå inför Guds dom. Därför kastar jag långt ifrån mig all aktiv, all min egen, all den gudomliga lagens rättfärdighet och håller mig uteslutande till den passiva, som är nådens, barmhärtighetens och syndaförlåtelsens rättfärdighet, kort sagt Kristi och den helige Andes rättfärdighet, som vi icke göra utan erfara, som vi icke äga utan mottaga, då Gud Fadern giver oss den genom Jesus Kristus.

 Ty liksom jorden icke själv kan frambringa regn och icke heller kan förvärva det genom något sitt arbete, sin omsorg eller sin förmåga utan endast kan mottaga det såsom en gåva från himlen, så gives oss utan något vårt verk eller vår förtjänst denna himmelska rättfärdighet av Gud. Lika litet som den torra jorden kan göra för att själv skaffa sig ett ymnigt och välgörande regn, lika litet kunna alltså vi människor åstadkomma med våra krafter och gärningar för att skaffa oss denna gudomliga, himmelska och eviga rättfärdighet, om vi icke erhålla den genom Guds oförtjänta tillräknande,b) såsom hans outsägliga gåva. Följaktligen består de kristnas högsta konst och vishet i att icke veta av lagen, gärningarna och hela den aktiva rättfärdigheten, liksom det utanför Guds rike är den högsta vishet att känna och betrakta lagen, gärningarna och den aktiva rättfärdigheten.

 Men för världen ter det sig besynnerligt och oerhört att man lär de kristna att glömma lagen och inför Gud leva som om det icke alls funnes någon lag. [44] Ty om man icke glömmer lagen och uteslutande riktar sina tankar på nåden, som om ingen lag funnes utan allt vore idel nåd, kan man icke bliva frälst. »Ty vad som kommer genom lagen är kännedom om synden» (Rom. 3, 20). I världen däremot böra lagen och gärningarna så drivas, som om det alls icke funnes något löfte eller någon nåd, detta med hänsyn till de hårdnackade, övermodiga och tygellösa, som icke böra få en aning om något annat än lagen, för att de må skrämmas och förödmjukas. Ty lagen är given till att skrämma och döda de förhärdade och till att sätta den gamla människan i arbete. Bådadera, lagen och evangeliet, böra delas rätt, enligt apostelns ord, 2 Tim. 2, 15. 5

 Här fordras alltså en klok och trogen husfader, som håller lagen inom dess gränser. Ty om man lär, att vi genom lagen bliva rättfärdiga inför Gud, överskrider man lagens gränser och sammanblandar de båda slagen av rättfärdighet, den aktiva och den passiva. I så fall är man svag i logiken, i det att man gör sig skyldig till en oriktig distinktion. När man icke längre har att göra med den gamla människan, är man också utanför lagens område. Ty köttet eller den gamla människan höra samman med lag och gärningar, liksom anden eller den nya människan hör samman med löftet och nåden. [45] Då man därför ser en rätt förkrossad människa, som tryckes av lagen, förskräckes över sin synd och törstar efter tröst, då är tiden inne att skaffa bort ur hennes åsyn lagen och den aktiva rättfärdigheten och genom evangeliet framlägga den passiva, vilken med bortseende från Mose och lagen framhäver löftet om Kristus, vilken kommit för att bispringa förkrossade syndare. Då reser sig människan och fattar hopp och är icke längre under lagen utan under nåden, som aposteln säger: »I ären icke längre under lagen utan under nåden» (Rom. 6, 14). I vilket avseende icke under lagen? Med avseende på den nya människan, med vilken lagen icke har något att skaffa.a) Ty lagen har sina bestämda gränser. Den räcker fram till Kristus men icke längre, som Paulus säger: »Lagen gäller intill Kristus» (Gal. 3, 24). Då han kommer, upphör Mose tillika med lagen, omskärelsen, offren och sabbaten, liksom även alla profeterna upphöra. Detta är vår teologi, enligt vilken vi noggrant skilja på dessa båda slag av rättfärdighet, den aktiva och den passiva, för att man icke må sammanblanda sedlighet och tro, gärningar och nåd, borgerlig rättskaffenshet och förhållandet till Gud. Bådadera är av nöden, men vardera skall hållas inom sina gränser. Den kristna rättfärdigheten hör samman med den nya människan och lagens rättfärdighet med den gamla, som är född av kött och blod. På den senare skall lagens börda klövjas som på en laståsna, så att hon tryckes ned av den. Hon får icke åtnjuta andens eller nådens frihet, om hon icke genom tron på Kristus ikläder sig den nya människan, vilket aldrig sker fullständigt i detta livet. Men i den mån hon det gör, må hon få den gåvan att komma under den outsägliga nådens regemente. [46] Detta säger jag för att ingen må anse oss förkasta och förbjuda goda gärningar. Den anklagelsen resa ju papisterna mot oss, ehuru med orätt. De begripa varken vad de själva säga eller vad vi lära. Ty de känna blott ett enda slags rättfärdighet, nämligen lagens, och likväl vilja de döma om en lära, som ligger på ett helt annat och högre plan än lagen, en lära, som en köttslig människa omöjligt kan bilda sig något omdöme om. Då de icke kunna se högre än till lagen, måste de med nödvändighet taga anstöt. Vad som är högre än lagen blir för dem ytterligt anstötligt.

 Vi åter upprätta liksom två världar, en himmelsk och en jordisk. På dem fördela vi dessa båda skilda och så helt olika slag av rättfärdighet. Lagens rättfärdighet är jordisk, den handlar om jordiska ting och består i att vi göra goda gärningar. Men jorden bär icke frukt utan att först ha blivit fuktad och befruktad från himmelen. Jorden kan nämligen icke döma, förnya och regera himlen, utan det är tvärtom himlen som dömer, förnyar, regerar och befruktar jorden, så att den gör vad Herren befallt. På samma sätt uträtta vi intet genom lagrättfärdigheten, ehuru vi utföra många gärningar, och då vi uppfylla lagen, uppfylla vi den likväl icke, om vi icke förut utan vårt åtgörande och vår förtjänst blivit rättfärdiggjorda genom den kristna rättfärdigheten, som intet har att göra med lagens rättfärdighet, den jordiska, aktiva rättfärdigheten. Den himmelska och passiva rättfärdigheten är den som vi icke äga utan mottaga från himmelen, som vi icke åstadkomma utan i tro omfatta. Genom den stiga vi upp över alla lagar och gärningar. [47] »Liksom vi alltså hava burit», säger Paulus, l Kor. 15, 49, »den jordiske Adams gestalt, så må vi också bära den himmelskes gestalt.» Han är en ny människa i en ny värld, där det icke finnes någon lag, ingen synd. intet samvete, ingen död utan den friaste glädje, rättfärdighet, nåd, frid, liv, salighet och ära.

Är det då så, att vi ingenting göra eller verka för att ernå denna rättfärdighet? Jag svarar: Ja, ty denna rättfärdighet består i att ingenting göra, ingenting höra, ingenting veta om lagen eller om gärningarna utan veta och tro endast detta, att Kristus gått till Fadern, att han tagits ut ur vår åsyn och sitter på Faderns högra sida i himmelen, icke såsom domare utan såsom av Gud gjord till vår vishet, rättfärdighet, helgelse och förlossning (l Kor, 1, 30), med ett ord, att han är vår överstepräst, som manar gott för oss och regerar över oss och i oss genom nåden.a) Där skönjes ingen synd och förmärkes ingen förskräckelse, inga samvetskval. Där denna kristna rättfärdighet härskar, kan det icke bli fråga om någon synd. »Ty där ingen lag finnes, där finnes icke heller någon överträdelse» (Rom. 4, 15). Då alltså här icke finnes plats för någon synd, finnes förvisso icke heller något samvete, någon förskräckelse eller bedrövelse. Därför kan Johannes säga: »Var och en som är född av Gud, han gör icke synd» (l Joh. 3, 9). Men om samvetsångest finnes, är det ett tecken på att man förlorat nådens rättfärdighet ur sikte, att Kristus är förmörkad, så att han icke synes. Men där Kristus verkligen är synlig, där måste råda en hel och fullkomlig glädje i Herren, och hjärtat måste ha frid. [48] Ty då säger hjärtat förvisso: Även om jag efter lagiskt betraktelsesätt och mätt med lagrättfärdighetens mått är en syndare, vill jag dock varken förtvivla eller dö, ty Kristus lever, och han är min eviga och himmelska rättfärdighet, mitt eviga och himmelska liv. I denna rättfärdighet och i detta liv har jag ingen synd, intet samvete, och jag hotas icke av någon död. Såsom Adams barn är jag visserligen en syndare, från det nuvarande livets synpunkt och efter dess rättfärdighet. Lagen anklagar mig, döden härskar över mig och skall uppsluka mig. Men utöver detta liv har jag en annan rättfärdighet, ett annat liv, som är Kristus, Guds Son, som icke vet av synd eller död utan är rättfärdighet och evigt liv. Och för hans skull skall även denna min kropp efter döden uppväckas och befrias från lagens och syndens träldom för att heliggöras tillika med anden.

 Så gäller bådadera i detta livet. Köttet anklagas, kommenderas, bedrövas och förkrossas genom lagens aktiva rättfärdighet, men anden regerar, är glad och salig genom den passiva rättfärdigheten. Ty anden vet, att hans Herre sitter på Faderns högra sida i himmelen och har avskaffat lagen, synden och döden och trampat alla ondskans makter under fötterna, tagit dem till fånga och triumferat över dem i sig själv (Kol. 2, 15). Därför åsyftar Paulus i detta brev att omsorgsfullt undervisa oss om denna utomordentliga kristna rättfärdighet och att styrka och bevara oss i en fullkomlig kunskap om den. Ty går denna artikel om rättfärdiggörelsen förlorad, är det samtidigt ute med hela den kristna läran. Och alla de människor här i världen, som icke upprätthålla den, äro judar, turkar, papister eller sekterister, ty mellan lagens aktiva och Kristi passiva rättfärdighet finnes ingen tredje. Därför måste den som förvillar sig bort från den kristna rättfärdigheten återfalla på den aktiva, d. v. s. han förlorar Kristus och hemfaller åt förtröstan på egna gärningar.

 [49] Detta kunna vi den dag som är iakttaga hos svärmare och sekterister, som icke ha och icke kunna ha någon rätt lära om nådens rättfärdighet. Det vill säga, själva orden ha de ju uppsnappat ur våra tal och skrifter, men därför är också vad de tala och skriva blotta ord. Själva saken åter kunna de icke föra vidare, driva och inskärpa, eftersom de icke förstå den och icke kunna förstå den utan endast sitta fast i lagens rättfärdighet. De äro och förbliva gärningskrävare, som icke kunna höja sig över den aktiva rättfärdigheten. Följaktligen förbli de likadana som de voro under påven, blott med den skillnaden, att de komma med nya ord och nya gärningar. Men i grund och botten är det samma sak. Turkarna göra andra gärningar än de påviske och dessa andra än judarna o. s. v. Men fastän det ena partiet gör mera lysande, större och svårare gärningar än det andra, kommer alltsammans väsentligen på ett ut, d. v. s. det är blott den utvärtes beskaffenheten som är olika. Till utseende och namn kunna gärningarna växla, men gärningar äro de lika fullt. Och de som göra sådana äro icke kristna utan äro och förbliva verkhelgon, de må kallas judar, muhammedaner, papister eller sekterister.

 Detta är orsaken, varför vi så oavbrutet upprepa, driva och inpränta detta lärostycke om tron eller den kristna rättfärdigheten, för att den må träget övas och noga skiljas från lagens aktiva rättfärdighet. Ur denna enda lära uppstår nämligen kyrkan, och genom den äger hon bestånd. På annat sätt kunna vi icke bevara en sann kristendomskunskap utan skulle genast bli rättslärda, iakttagare av mänskliga stadgar, laglärare och papister, d. v. s. Kristus skulle fördunklas, och ingen skulle kunna få en rätt undervisning och tröst i församlingen. Därest vi därför vilja vara förkunnare och lärare för andra, måste vi ägna den största uppmärksamhet åt dessa ting och noga upprätthålla skillnaden mellan lagens och Kristi rättfärdighet. Denna skillnad är visserligen lätt att angiva, men då det gäller den praktiska tillämpningen är den svårare än något annat, hur mycket den än inskärpen och övas. Ty i dödsstunden eller i andra samvetets trångmål komma dessa båda slag av rättfärdighet varandra närmare än man önskar och vill.

 Därför förmanar jag eder, särskilt dem ibland eder som ämna bliva själasörjare, [50] att ni alla och envar bereda er genom studier, läsning, betraktelse och bön, för att ni i frestelsens stund må kunna undervisa och trösta både edra egna och andras samveten och föra dem från lagen till nåden, från den aktiva rättfärdigheten till den passiva, med ett ord, från Mose till Kristus. Ty då samvetet är i trångmål och kamp, brukar djävulen skrämma oss med lagen och frammana i medvetandet begångna synder, vårt förspillda liv, Guds vrede och dom, helvetet och den eviga döden, för att på det sättet driva oss till förtvivlan, göra oss sig underdåniga och draga oss bort från Kristus. Till sist brukar han peka på ställen i evangeliet, där Kristus själv fordrar gärningar av oss och i klara ord hotar dem med döden, som icke göra sådana. Om vi i sådan belägenhet icke ha lärt oss att skilja mellan de båda slagen av rättfärdighet, om vi icke med tron omfatta Kristus, där han sitter på Guds högra sida såsom vårt liv och vår rättfärdighet och manar gott hos Fadern för oss arma syndare &emdash; då äro vi under lagen, icke under nåden, och Kristus är icke längre vår Frälsare utan en lagstiftare. Då finnes icke längre någon salighet, utan förtvivlan och evig död följa med säkerhet.

 Må vi alltså med all flit lära oss konsten att skilja mellan de båda slagen av rättfärdighet, för att vi må veta, hur långt vi äro skyldiga att lyda lagen. Vi hava ju ovan sagt, att lagen hos den kristne icke får överskrida sina gränser utan endast skall härska över köttet, som är och förbliver densamma underlagt. Om så sker, stannar lagen inom sina gränser. Men om den vill stiga upp i samvetet och härska där, må du se till att du är en god logiker och gör en riktig uppdelning, så att du icke tilldelar lagen mer än som tillkommer den. Då skall du säga: Lag, du vill stiga upp i samvetets rike och härska där genom att anklaga samvetet för synd. Du vill taga bort den hjärtats glädje, som jag har i tron på Kristus, och driva mig till förtvivlan och undergång. Därmed överskrider du din befogenhet. [51]Stanna du vackert inom dina gränser och utöva ditt herravälde över köttet. Men kom icke vid mitt samvete. Ty jag är döpt och genom evangelium kallad till delaktighet i rättfärdighet och evigt liv, till Kristi rike, där mitt samvete har ro och där ingen lag finnes utan idel syndaförlåtelse, frid, ro, glädje, salighet och evigt liv. Lämna mig i okvald besittning av detta! I mitt samvete skall icke lagen råda, den hårde tyrannen och grymme pådrivaren, utan Kristus, Guds Son, soms är fridens och rättfärdighetens konung, min outsägligt milde Frälsare och Medlare, Han skall veta att bevara samvetet glatt och fredat genom evangeliets sunda och rena lära och genom kunskapen om den passiva rättfärdigheten.

 När jag invärtes hyser denna rättfärdighet, stiger jag ned från himlen likt ett regn, som gör jorden fruktbar, det är, jag träder ut i ett annat rike och gör de goda gärningar, som komma för handen. Om jag är en Ordets tjänare, predikar jag, tröstar de klenmodiga och förvaltar sakramenten. Om jag är en husfader, styr jag mitt hus och mitt husfolk och uppfostrar mina barn till gudaktighet och ärbarhet. Är jag en överhetsperson, utför jag det ämbete, som blivit mig av Gud anförtrott. Som tjänare sköter jag med trohet min herres angelägenheter. Korteligen, så snart någon med visshet vet, att Kristus är hans rättfärdighet, icke endast arbetar han med uppriktig glädje i sin kallelse, utan han underkastar sig också av kärlek överheten, även då dess lagar äro obilliga. Han tager på sig all detta livets vedermöda och farlighet, när läget så kräver. Ty han vet, att Gud vill det och att sådan lydnad behagar honom.

 Detta alltså sagt om ämnet för brevet, vilket Paulus upptager till behandling med anledning av de falska lärare, som för galaterna fördunklat trons rättfärdighet. Mot dem sätter han sitt ämbetes myndighet.

 1 a) Formuleringen «som Gud genom Kristus tillräknar oss utan gärningars saknas i Hs.

 2 b) Hs: »Denna skillnad [mellan aktiv och passiv rättfärdighet] måste noga iakttagas. Jag förstår den ännu icke.»

 3 a) Formuleringen »omfatta löftet om den nåd, som erb judes i Kristus» saknas i Hs.

 4 b) » Tillräknande» saknas i Hs.

 5 a) Hs: » 'I åren icke under lagen utan under nåden', nämligen enligt den nya människan, som tvärtom syndar mot lagen och allt.»

 6 a) Hs endast: »... att icke veta något om lagen, utan att Kristus är vår rättfärdighet, att han regerar i mig genom sin nåd, och icke jag genom mina gärningar o. s. v.»