|
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 6:17
Han slutar sitt brev med harm och ovilja. Det är som om han sade: Jag har troget lärt evangelium i enlighet med den uppenbarelse, genom vilken jag undfick det av Kristus själv. Den som icke vill följa detta, han må sannerligen följa vad han vill, om han blott icke besvärar mig vidare. Vad jag menar är kort sagt detta, att den Kristus, som jag predikat, är världens ende överstepräst och frälsare. Världen må alltså antingen vandra efter den regel, som jag framställt på detta ställe och hela brevet igenom, eller förgås för evigt.
Liksom franciskanerna fattade den föregående satsen: »Över alla dem som vandra efter denna regel», såsom syftande på deras klosterregel, så vilja de också tolka denna såsom gällande de särmärken, som Franciskus hade. Jag anser, att hela talet om dessa särmärken är dikt och bedrägeri. Men må så vara att Franciskus på sin kropp haft de märken, med vilka han framställes på målningar, så ha de dock icke givits honom för Kristi skull, utan han har själv tillfogat sig dem av någon dåraktig fromhetsiver eller snarare av fåfänglig ärelystnad, för att kunna njuta av den smickrande tanken, att Kristus älskat honom så högt, att han t.o.m. intryckt sina sår på hans kropp. Pauli verkliga mening med orden är denna: De märken, som blivit satta på min kropp, visa tydligt, vems tjänare jag är. Om jag sökte vara människor till behag, om jag yrkade på omskärelse och laguppfyllelse såsom nödvändiga för frälsningen och så berömde mig av ert kött på de falska apostlarnas vis, skulle jag icke behöva bära dessa märken på min kropp. [182] Men emedan jag är Jesu Kristi tjänare och vandrar efter den rätta regeln, d.v.s. öppet förkunnar och bekänner, att utanför Kristus ingen, utan något som helst undantag, kan få nåd, rättfärdighet och frälsning, därför måste jag också bära min Herre Kristi utmärkelsetecken, som icke äro några frivilligt åsamkade märken, utan som mot min vilja tillfogats mig av världen och Satan, därför att jag påstår Jesus vara Messias. Dessa märken äro alltså kroppslig misshandel och kroppsliga lidanden och vidare bedrövelse, djävulens pilar och hjärtats förskräckelse. Om sådant talar Paulus på många ställen i sina brev, liksom även Lukas nämner dylikt i Apostlagärningarna. Så heter det, l Kor. 4, 9 f f.: »Det verkar som om Gud hade ställt oss apostlar sist, som vigda åt döden. Vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor. ... Ännu i denna stund är vi hungriga och törstiga. Vi går nakna, vi misshandlas och är hemlösa. Vi sliter och arbetar med våra händer. När vi hånas, välsignar vi. När vi förföljs, härdar vi ut. När folk talar illa om oss, talar vi väl om dem. Vi har blivit som världens avskum, som alla människors slödder, och så är det fortfarande.» Och likaså 2 Kor. 6, 4 f.: »Nej, under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest, 5 under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält.» Och i 2 Kor. 11, 23 ff.: »Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder.» [183] Detta är verkligen märken, d.v.s. de intryckta tecken, om vilka aposteln här talar, och som även vi, Gud vare tack, nu bära på vår kropp för Kristi skull. Ty världen förföljer och dödar oss, falska bröder hata oss bittert, Satan förskräcker oss invärtes i hjärtat med sina glödande pilar, alltsammans av ingen annan anledning än att vi lära, att Kristus är vår rättfärdighet och vårt liv. Dessa märken hava vi icke själva tillfogat oss i sentimental fromhet, och icke heller lida vi dem gärna, utan emedan världen och Satan mot vår vilja tillfogar oss dem för Kristi skull, tvingas vi att lida dem, och med Paulus berömma vi oss i anden, som alltid är trygg, alltid berömmer sig och jublar, över att vi få bära dem på vår kropp. De äro nämligen sigillet på och det säkraste intyget om att vår lära och tro är sann. – Detta har Paulus sagt i harm.
|