|
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 6:16
Detta tillägger han som en direkt vädjan. Den enda sanna regel, som vi böra vandra efter, är nämligen den nya skapelsen. Franciskanerna vränga i sin gudlöshet denna sats till att åsyfta deras klosterregel. Därför prisade dessa hädiska människor, som icke hade försyn för det heliga, sin regel såsom vida heligare än andra, emedan den var grundad och stadfäst genom apostelns auktoritativa uttalande. Paulus talar här förvisso icke om kåpor, tonsur, rep, träskor, bölande i kyrkor och andra sådana barnsligheter, som föreskrivas i gråbrödernas regel, utan om den nya skapelsen, som varken är omskärelse eller förhud utan en ny människa, »som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet» (Ef. 4, 24), en människa, som är rättfärdig invärtes i anden och utvärtes är helig och ren i köttet. [180] Franciskanerna liksom alla munkar ha visserligen rättfärdighet och helighet, men en skrymtad och gudlös sådan, eftersom de icke hoppas på att bliva rättfärdiggjorda genom tron på Kristus allena utan genom iakttagandet av sin regel. Vidare, även om de utåt hyckla helighet genom att hålla ögon, händer, tunga och andra lemmar i styr, så ha de dock ett orent hjärta, fullt av begärelse, avund, vrede, okyskhet, avgudadyrkan, förakt och hat mot Gud, hädelse mot Kristus m. m. De äro nämligen sanningens bittraste fiender. Förbannade vare därför Franciskus´, Dominicus´ och alla andras klosterregler, först och främst emedan de ställa i skuggan och undanskymma Kristi härliga välgärning och helt undertrycka nådens och livets evangelium, och vidare emedan världen genom dem blivit uppfylld med all möjlig avgudadyrkan, falsk gudstjänst, gudlös fromhet och självvalda gärningar. Välsignad vare den regel allena, om vilken Paulus här talar, enligt vilken vi leva i tro på Kristus och bliva en ny skapelse, d.v.s. verkligen rättfärdiga och heliga genom den helige Ande, icke genom förställning och skrymteri. Till dem som vandra efter denna regel hör frid, d.v.s. Guds nåd, syndernas förlåtelse och samvetsro, och vidare barmhärtighet, d.v.s. hjälp i anfäktelser och förlåtelse för syndaresterna i köttet. Ja, även om de som vandra enligt denna regel råka försynda sig eller falla, så bispringer dem dock barmhärtigheten, emedan de äro nådens och fridens barn, så att synden och fallet icke tillräknas dem.
Här siktar aposteln på de falska apostlarna och judarna, som skröto med fäderna, utkorelsen och lagen, Rom. 9, 4 f., [181] som om han sade: Guds Israel är icke de som efter köttet härstamma från Abraham, Isak och Israel utan de som med den troende Abraham tro på Guds löften, som nu uppenbarats i Kristus, vare sig de äro judar eller hedningar. Detta ämne har ovan utförligt avhandlats vid utläggningen av tredje kapitlet.
|