|
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 6:15
Paulus uttrycker sig underligt, då han säger, att i Kristus Jesus varken omskärelse eller förhud gäller något. Det hade varit rimligare att säga, att antingen omskärelse eller förhud gäller något, eftersom de två äro varandras motsatser. Nu säger han, att ingendera gäller något. Det är som om han sade: Vi måste se till högre ting, ty omskärelse och förhud är något alltför ringa för att det skulle hava betydelse för rättfärdigheten inför Gud. De äro visserligen inbördes varandras motsatser, dessa båda, men det betyder intet för den kristna rättfärdigheten, som icke är jordisk utan himmelsk och som därför icke består i lekamliga ting. Det är alltså likgiltigt, om man låter omskära sig eller har förhud, ty intetdera betyder något i Kristus Jesus. Judarna blevo djupt chockerade, då de fingo höra, att om¬ skärelsen ingenting betydde. De voro gärna med om att förhud icke gällde något, men att detsamma sades om lagen och omskärelsen, det tålde de icke att höra. Ty de kämpade ända till blods för att försvara lagen och omskärelsen. Även papisterna kämpa i våra dagar häftigt för att försvara stadgarna om köttätning, om celibat, om högtidsdagar o.s.v., och bannlysa och förbanna därför oss, som lära, att sådant intet gäller i Kristus Jesus. Likaså finnes det några av de våra, som icke äro mindre enfaldiga än papisterna, i det de anse friheten från påvens stadgar till den grad nödvändig, att de äro rädda för att begå en synd, om de icke genast överträda och avskaffa dem alla. Men Paulus säger, att vi hava något som gäller till rättfärdighet och som är något vida dyrbarare än lagen eller omskärelsen, än iakttagande eller överträdande av papistiska stadgar. [177] I Kristus Jesus gäller, säger han, varken omskärelse eller förhud, varken celibat eller äktenskap, varken mat eller fasta. »Maten förskaffar oss icke Guds välbehag. Avhålla vi oss från att äta, så bliva vi icke därigenom sämre, äta vi, så bliva vi icke därigenom bättre, (l Kor. 8, 8). Sådant ligger på ett alltför lågt plan, ja, hela världen med alla dess lagar och olika slag av rättfärdighet är alltför ringa för att tagas med si räkningen, då det gäller rättfärdiggörelsen. Köttets förnuft och vishet förstår icke detta, eftersom »Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.» (l Kor. 2, 14), och därför förfäktar det, att rättfärdigheten beror av yttre ting. Vi åter ha av Guds ord blivit lärda att frimodigt påstå, att absolut intet under solen har någon betydelse för rättfärdigheten inför Gud – utom Kristus ensam eller, som aposteln här säger, »en ny skapelse». Borgerliga lagar, mänskliga stadgar och kyrkliga ceremonier, likaså Mose lag, allt detta är sådant som står utanför Kristus, och därför duger det icke till rättfärdighet inför Gud. Det är visserligen lovligt att bruka sådant såsom goda och nödvändiga ting, men på sin plats och sin tid. Men om de indragas i framställningen av rättfärdiggörelsen, äro de icke till något som helst gagn utan tvärtom till största skada, »Det som verkligen betyder något är en ny skapelse.» Genom att nämna dessa två, omskärelse och förhud, utesluter Paulus utan vidare allting i hela världen och förnekar dess giltighet i Kristus Jesus, d.v.s. då det är fråga om tro och salighet. Han nämner delen som representant för det hela. Med förhud förstår han alla hedningar och med omskärelse alla judar med all deras förmåga och berömmelse, som om han sade: Allt vad hedningarna kunna åstadkomma med all sin vishet, sin rättfärdighet, sina lagar, sin makt, sina konungariken och kejsardömen, det gäller intet i Kristus Jesus. Likaledes, vad alla judar äro och förmå med hela sin Mose, sin lag, omskärelse och gudstjänst, med sitt tempel, sitt kungadöme och sitt prästerskap, det gäller absolut intet. I Kristus Jesus eller i fråga om rättfärdiggörelsen skall man därför icke avhandla hedniska eller judiska lagar, t.ex. huruvida ceremoniallagen eller sedelagen rättfärdiggör, utan man skall helt enkelt avvisa alltsammans: »Det har ingen betydelse om man är omskuren eller oomskuren.» Alltså äro lagar av ondo? Nej, de äro goda och nyttiga, men i sitt sammanhang och på sin plats, d.v.s. då det gäller lekamliga och borgerliga ting, som icke kunna skötas utan lagar. [178] Även i kyrkorna iakttaga vi vissa ceremonier och lagar, icke som om deras iakttagande betydde något för rättfärdigheten utan för att åstadkomma en god ordning, gott föredöme, lugn och endräkt, enligt Pauli ord: »Men låt allt ske på ett värdigt sätt och med ordning.» (l Kor. 14, 40). Men om lagar uppställas och deras efterlevnad kräves under den förutsättningen, att de rättfärdiggöra, om de lydas, och fördöma, om de åsidosättas – då skola de helt avlysas och avskaffas, ty annars förlorar Kristus sin uppgift och sin ära, han som ensam rättfärdiggör och skänker den helige Ande. Paulus hävdar alltså med dessa ord klart och tydligt, att varken omskärelse eller förhud gäller något utan endast en ny skapelse. Men eftersom i Kristus varken hedniska eller judiska lagar gälla något, handlade påven ytterligt gudlöst, då han tvingade oss att sätta vår förtröstan till hans lagar. Den nyskapelse åter, varigenom Guds avbild återställes, åstadkommes icke genom förställning eller genom att apa efter vissa yttre gärningar, ty i Kristus Jesus gäller varken omskärelse eller förhud något, utan den »som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet.» (Ef. 4, 24). Genom att göra gärningar kan man visserligen åstadkomma ett nytt yttre sken, som världen och köttet låter sig luras av, men icke en ny skapelse. Ty hjärtat är lika ogudaktigt som förut, fullt av förakt gentemot Gud, av otro o.s.v. Den nya skapelsen är ett verk av den helige Ande, som ingiver ett nytt förstånd och en ny vilja och skänker kraft att kuva köttet och att undfly världens rättfärdighet och vishet. Här är ingen förställning eller ett blott yttre sken, utan här gäller det saken själv. Här födes verkligen ett annat sinne och ett annat omdöme, nämligen ett andligt sådant, så att människan nu avskyr det som hon förut satte högt. En gång var mitt sinne så fångat av munklivet, att jag ansåg det vara enda vägen till saligheten, men nu bedömer jag det helt annorlunda. Vad jag före denna nyskapelse tillbad såsom i högsta grad heligt, det rodnar jag nu över, då jag kommer att tänka på det (Rom. 6, 21). Nyskapelsen består alltså icke i ombyte av kläder och yttre skick, som munkarna föreställde sig, utan en sinnets förnyelse genom helig Ande, på vilken sedan också följer en yttre förändring av köttet, lemmarna och sinnena. [179] Ty då hjärtat får nytt ljus, ett nytt omdöme och nya impulser genom evangelium, så blir följden, att även de yttre sinnena förnyas. Ty öronen längta efter att höra Guds ord, icke längre mänskliga stadgar och funder. Munnen och tungan skryta icke längre med sina gärningar, sin rättfärdighet och sin ordensregel, utan de prisa med glädje Guds barmhärtighet allena, vilken uppenbaras i Kristus. Dessa förändringar äro icke, att jag så må säga, blotta ord utan verkligheter, som medföra ett nytt sinne, en ny vilja, nya förnimmelser och nya handlingar även hos köttet, så att ögon, öron, mun och tunga icke endast se, höra och tala annorlunda än förut utan även själva sinnet gillar och eftersträvar andra ting än förut. Ty förut var det förblindat av papistiska villfarelser och papistiskt mörker och tänkte sig Gud som en affärsman, som sålde sin nåd till oss för våra förtjänstfulla gärningar. Då nu evangelii ljus gått upp, vet det, att vi få rättfärdighet genom tron på Kristus allena. Därför förkastar det nu självvalda gärningar och gör kallelsens och kärlekens gärningar, vilka Gud befallt. Det prisar och ärar Gud och berömmer sig och jublar uteslutande i förtröstan på barmhärtigheten genom Kristus. Om det måste utstå olyckor och faror, underkastar det sig dem gärna och med glädje, ehuru köttet knorrar. Det är detta som Paulus kallar den nya skapelsen.
|