|
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 6:14
Aposteln fylles av harm, och hans upprörda sinne brister ut i de anförda orden. [170] Han vill säga: De falska apostlarnas köttsliga skryt är en sådan pest, att jag skulle vilja se det begravt i helvetet, ty det länder till fördärv för så många. Men må de som ha lust berömma sig av köttet och sedan förgås med sin förbannade berömmelse. Men må jag alltid få behålla den enda verkliga berömmelsen, som är att berömma sig av Kristi kors. På samma sätt talar han också i Rom. 5, 3: »vi jublar också mitt i våra lidanden,», likaså 2 Kor. 12, 9: »Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet.» Här visar alltså Paulus, vilken de kristnas sanna berömmelse är, nämligen att berömma sig, glädjas och yvas över lidanden, smälek, svaghet och annat sådant. Världen håller nämligen icke endast de kristna för de mest föraktliga bland människor, utan den hatar dem också bittert, och det i enligt dess mening berättigad nitälskan, den förföljer, fördömer och dödar dem såsom den farligaste pest för både det andliga och det världsliga regementet, d.v.s. såsom kättare och upprorsmän. Men emedan de få utstå allt detta, icke på grund av mord, stöld eller andra sådana brott, utan för Kristi skull, vars välgärning och ära de förkunna, berömma de sig över Kristi lidanden och kors och glädja sig med apostlarna »över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull» (Apg. 5, 41). På samma sätt böra vi nu, då påven och hela världen anfaller, grymt fördömer och dödar oss, berömma oss och jubla över detta, ty vi lida icke sådant för våra ogärningars skull, såsom »förbrytare eller förskingrare.» (l Petr. 4, 15), utan för Kristi, vår Frälsares och Herres skull, vars evangelium vi lära rent. Det är särskilt dessa två orsaker som komma vår berömmelse att växa och befästas, nämligen för det första att vi äro vissa om att hava en ren och gudomlig lära, och vidare att vårt kors eller lidande är Kristi lidande. [171] Då världen förföljer och dödar oss, hava vi därför ingen anledning att klaga och gråta utan att glädjas och jubla överljutt. Världen anser oss visserligen vara olyckliga och värda fördömelse, men Kristus däremot, som är större än världen och för vars skull vi lida, han kallar oss saliga och bjuder oss att glädjas. »Saliga är ni, säger han, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen.» (Matt. 5, 11 f.). Därför är vår berömmelse av helt annat slag än världens, ty världen berömmer sig icke av lidanden, smälek, förföljelse och död utan av makt, rikedom, frid, ära, vishet, rättfärdighet. Men slutet på sådan berömmelse och glädje blir sorg och skam. Vidare betyder Kristi kors icke det stycke trä, som Kristus bar på sina axlar och vid vilket han sedan naglades fast, utan det betyder i allmänhet alla de frommas lidanden, eftersom deras lidanden äro Kristi lidanden, enligt 2 Kor. l, 5: »Ty såsom Kristuslidanden flödar över oss», och enligt Kol. l, 24: »Nu gläder jag mig mitt under mina lidanden för er. Och det som fattas av Kristuslidanden uppfyller jag i mitt liv för hans kropp, som är församlingen.» Alltså betecknar Kristi kors i allmänhet alla de kyrkans lidanden, som den utstår för Kristi skull, vilket också Kristus själv betygar, då han i Apg. 9, 4 säger: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?» Saul bar icke hand på Kristus utan på hans kyrka. Och »Den som rör vid er, rör vid hans ögonsten.» (Sak. 2, 8). Känseln är finare och snabbare i huvudet än i andra lemmar, det lär oss erfarenheten. Ty om man skadar en tå eller någon annan obetydlig kroppsdel, förråder huvudet genom ansiktsuttrycket genast, att det märker detta. Näsan rynkas nämligen, och ögonen få ett strängt uttryck m.m. [172] På samma sätt gör Kristus, som är vårt huvud, våra lidanden till sina, och han känner det som sitt eget onda, då vi lida, som äro hans kropp. Detta är nyttigt att veta för att vi icke skola bli alltför bedrövade eller helt förtvivlade, då vi se våra motståndare förfölja, bannlysa och döda oss, och då vi se kättarna hata oss så bittert. I stället skola vi enligt Pauli föredöme tänka, att vi just då som mest böra berömma oss av det kors, som icke pålägges oss för våra synders skull utan för Kristi skull. Betrakta vi de lidanden, som vi genomgå, såsom drabbande endast oss själva, bliva de icke blott tunga utan outhärdliga. Men tillkommer andra personens pronomen, så att vi kunna säga: Dina lidanden, o Kristus, komma över oss till överflöd, eller, för att begagna psalmens ord: »Nej, för din skull dödas vi hela dagen,» (Ps. 44, 23), då bliva själva lidandena icke endast lätta utan t.o.m. ljuvliga, enligt Kristi ord: »Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.» (Matt. 11, 30). Det är emellertid tydligt, att enda anledningen till att vi nu måste utstå våra motståndares hat och förföljelser är den, att vi förkunna Kristus rent. Om vi förnekade honom och godkände deras fördärvliga villfarelser och ogudaktiga gudstjänstbruk, skulle de icke endast sluta med att hata och förfölja oss, utan de skulle därtill erbjuda oss äreställen och rikedomar. Eftersom vi alltså lida detta för Kristi skull, kunna vi verkligen med Paulus berömma oss av vår Herres, Jesu Kristi, kors, det är, [173] icke av makt, människogunst och rikedom utan av lidanden, svaghet, bedrövelse, utvärtes strid, invärtes räddhåga, förföljelser och allt ont. Därför hoppas vi också, att Kristus inom kort skall säga till oss som David till prästen Abjatar, l Sam. 22, 22: »Det är jag som är orsaken till att hela din fars hus har utplånats.», och såsom profeten säger: »Den som rör vid er, rör vid hans ögonsten.» (Sak. 2, 8), som om han sade: Den som förgriper sig på er, förgriper sig på mig, ty om ni icke predikade mitt Ord och bekände mig, skulle ni icke behöva utstå detta. Så heter det, Joh. 15. 19: »Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.» Detta har också avhandlats tidigare i denna utläggning.
Ett för Paulus typiskt uttryck: »Världen är korsfäst för mig»,det är, jag håller världen för att vara fördömd. »Och jag är korsfäst för världen», det är, världen håller i sin tur mig för att vara fördömd. Så korsfästa och fördöma vi varandra. Jag avskyr all världens rättfärdighet, lära och gärningar som djävulskt gift. Världen i sin tur avskyr min lära och mina gärningar och anser mig vara en farlig människa, en kättare och upprorsman. Så är i våra dagar världen korsfäst för oss och vi för världen. Vi fördöma och förbanna påvens och kättarnas lära, mässor, munkordnar och munklöften, gudstjänstbruk, gärningar, leverne och alla andra styggelser såsom djävulsk orenlighet. De åter förfölja och döda oss såsom kristendomens fördärvare och den allmänna säkerhetens förstörare. [174] Munkarna fantiserade om att världen korsfästes för dem, då de inträdde i kloster. Men på det viset korsfästes icke världen utan Kristus. Världen befrias tvärtom från korsfästelsen och lever upp igen genom den inbillade helighet och den förtröstan på egen rättfärdighet, som de hyste, vilka inträdde i klostren, och därför betyder det en om djup okunnighet vittnande förvrängning av Pauli ord, då man låter dem syfta på inträde i kloster. Han talar ju om något vida högre, nämligen om detta, att Paulus och varje helgon eller varje kristen anser det vara gudomlig vishet, rättfärdighet och makt, som världen håller för och fördömer såsom den värsta dårskap, gudlöshet och svaghet, och tvärtom, vad världen håller för den högsta fromhet och gudsdyrkan, det veta de fromma med säkerhet vara den värsta gudsförsmädelse. Så döma de fromma världen, och så dömer världen i sin tur de fromma. Men det är de frommas dom som är den rätta, ty »Den andliga människan däremot bedömer allt, men själv kan hon inte bedömas av någon.» (l Kor. 2, 15). Sålunda strider världens omdöme om gudsfruktan eller rättfärdighet inför Gud mot de frommas omdöme på samma sätt som djävulen och Gud strida mot varandra. Och liksom Gud är korsfäst för djävulen och tvärtom djävulen för Gud, d.v.s. liksom Gud fördömer djävulens lära och gärningar (»Och Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar.», säger Johannes, l Joh. 3, 8), och liksom djävulen tvärtom fördömer och fördärvar Guds ord och gärningar (han är ju en mandråpare och lögnens fader, Joh. 8, 44), så fördömer världen de frommas lära och liv, i det den kallar dem farliga kättare och störare av den allmänna säkerheten. De fromma i sin tur kalla världen (och »världen» betyder i Skriften icke blott de uppenbart gudlösa och brottsliga utan även de bästa, visaste och heligaste människor) för djävulens son, som utmärkt förstår att följa i sin faders fotspår, det är, som är en mandråpare och lögnare, alldeles som dess fader. Det är detta som Paulus syftar på då han säger: »genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen.» [175] Samtidigt riktar han emellertid en förstucken bestraffning mot de falska apostlarna, som om han sade: Jag hatar och avskyr såsom ett förbannat ting all berömmelse, som är utanför Kristi kors. Dylik berömmelse håller jag icke endast för död utan för skändligen död, liksom den till korsfästning dömde dör en skändlig död. Ty världen med all dess berömmelse är korsfäst för mig och jag för världen. Förbannade vare därför alla de, som berömma sig av ert kött och icke av Kristi kors. Med dessa ord giver alltså Paulus till känna, att han uppriktigt hatar världen med den helige Andes hat, och att världen i sin tur uppriktigt hatar honom med den onde andens hat Det är som om han sade: Mellan mig och världen är ingen endräkt möjlig. Vad skall jag då göra? Skall jag giva vika och lära sådant som behagar världen? Nej, med obrutet mod skall jag angripa den ännu djärvare och förakta och korsfästa den lika häftigt som den föraktar och korsfäster mig. Slutligen lär Paulus på detta ställe även, huru man skall kämpa mot Satan, som överhöljer oss med ständigt nya kroppsliga lidanden och invärtes ständigt sårar vårt hjärta med sina glödande pilar för att åtminstone genom denna ihärdighet, om det icke går på annat sätt, fördärva vår tro och locka oss bort från sanningen och Kristus. På samma sätt som vi se, att Paulus överlägset föraktade världen, skola nämligen också vi förakta djävulen, dess furste, med allt hans våld och list och helvetiska raseri. Så här skola vi smäda honom, i förlitande på Kristi beskydd: Ju mer du skadar eller försöker skada mig, du Satan, desto mera överlägset skrattar jag ut dig. Ju mer du skrämmer mig och försöker driva mig till förtvivlan, desto större blir min tillförsikt och desto mer berömmer jag mig mitt under ditt raseri och din ondska, [176] dock icke i min egen utan i Kristi, min Herres kraft, »vilken fullkomnas i min svaghet ... Därför, när jag är svag, då är jag stark» (2 Kor. 12, 9 f.). – Om djävulen däremot ser, att man fäster stort avseende vid hans förfärliga hotelser, blir han glad och förskräcker mer och mer dessa som redan äro förskräckta.
|