|
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 6:11
Han avslutar brevet med en uppmaning till de sina och en skarp förebråelse eller smädelse mot de falska apostlarna. I början hade han förbannat dem, och nu liksom upprepar han det på nytt, ehuru med andra ord, i det att han häftigt anklagar dem, i avsikt att avskräcka galaterna från att underkasta sig deras myndighet. [165] Ni ha sådana lärare, säger han, som för det första endast söka sin egen ära, vidare undfly korset och för det tredje varken förstå eller själva efterleva sin lära, – Om någon och särskilt då en apostel anbefallde en lärare genom att tillskriva honom dessa tre dygder, borde denne med skäl undvikas av alla. Men alla galater lydde icke denna Pauli förmaning. Paulus förtalar icke de falska apostlarna, då han så häftigt angriper dem, utan han dömer dem i kraft av sin myndighet som apostel. Då vi kalla påven för Antikrist och förbanna biskopar och svärmare, är det intet godtyckligt nedsvärtande, utan vi fälla med gudomlig myndighet den domen över dem, att de äro förbannade, enligt Pauli ord: »Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse.» (Gal. l, 8). Ty papisterna förfölja och svärmarna fördärva Kristi lära. »Sen här», säger han, »vilket stort brev jag egenhändigt skrivit till eder!» Detta säger han för att beveka dem och för att antyda sitt moderliga sinnelag gentemot dem, som om han sade: Aldrig har jag egenhändigt skrivit ett sådant brev till någon annan församling som det jag skrivit till er. Ty sina övriga brev dikterade han och skrev sedan endast den avslutande hälsningen egenhändigt, som man kan se i slutet av hans brev. Så vitt jag förstår syftar han med dessa ord på brevets längd. Andra fatta dem annorlunda. Nu följer anklagelse och fördömelse.
|