|
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 6:7
Aposteln lägger sådan vikt vid frågan om lärarnas underhåll, att han till klandret och förmaningen även lägger en hotelse, sägande: »Gud bedrar man inte.» Därmed träffar han också den ömma punkten hos våra anhängare, som i sin hejdlösa säkerhet förakta vårt ämbete. De akta det nämligen för ett skämt, som inbjuder till lek. Och därför försöka de, särskilt adelsmännen, att göra prästerna sig underdåniga som ringa tjänare. Och om vi icke hade en så from och sanningsälskande furste, skulle de för länge sedan jagat oss ur landet. [160] Då prästerna fordra sin lön eller klaga över att de lida nöd, ropa de: Präster äro giriga, de vilja ha över nog av allting, ingen kan mätta deras omättliga girighet. Om de vore sant evangeliska, skulle de icke behålla något för sig själva utan i fattigdom följa den fattige Kristus och tåligt lida all oförrätt. Till sådana snygga herrar, som ha sådant för sig och likväl vilja gälla för att vara evangeliska och att dyrka Gud med allvar, icke för att håna honom, riktar Paulus här en förfärlig hotelse: »Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte.» Han menar: Det är förvisso icke Gud utan er själva som ni bedraga. Gud låter sig icke bespottas, utan han skall bespotta er (Ps. 2, 4). Ett välkänt ordspråk lyder: Det är icke mig, läraren, utan dig själv som du bedrager. De vilda adelsmännen och bönderna taga intet intryck av denna förfärliga hotelse, men när döden är över dem, skola de märka, om det är oss (dock icke oss utan Gud själv, såsom Paulus här säger) eller sig själva som de gäckat. Eftersom de övermodigt förakta våra påminnelser, säga vi likväl detta till vår tröst för att komma ihåg, att det är bättre att lida än att göra orätt. Ty att tåligt lida medför ingen skuld. Vidare skall Gud icke låta oss, hans tjänare, dö av hunger, utan i hungertider, då de rika lida brist och hungra, skall han föda och mätta oss.
Allt detta hör till stycket om prästernas underhåll. Jag utlägger icke gärna sådana satser, eftersom de synas framhäva oss, Ordets förkunnare, vilket de ock faktiskt göra. Den som alltför flitigt inpräntar dem i sina åhörare får vidare över sig ett sken av girighet. Men människor skola undervisas även om denna sak, för att de må veta, att de äro skyldiga att hedra och underhålla sina lärare. Det samma lär Kristus, Luk. 10, 7: »ät och drick vad ni får, ty arbetaren är värd sin lön. Flytta inte från hus till hus.» Och Paulus säger på ett annat ställe: »Vet ni inte att de som tjänstgör i templet äter av det som kommer från templet, och att de som gör tjänst vid altaret får sin del av det som offras på altaret? Så har också Herren befallt att de som predikar evangeliet skall leva av evangeliet.» (l Kor. 9, 13 f.). Detta är nyttigt att veta även för oss, som stå i Ordets ämbete, för att vi icke må med dåligt samvete mottaga den lön, som tillerkännes oss av påvekyrkans forna egendom. Ehuru dessa gods samlats genom rent svek, kan dock Gud plundra egyptierna, det är papisterna, på deras egendom och använda den för ett fromt och gott ändamål, vilket icke sker, då adelsmännen roffa den åt sig och missbruka den, utan då de som förkunna Guds ära och giva ungdomen kristen undervisning få sitt uppehälle av den. Det är nämligen omöjligt för en och samme man att få tid att ägna sig natt och dag åt praktiskt arbete och därigenom förtjäna sitt uppehälle och samtidigt studera den heliga Skrift så som läroämbetet kräver. Vi skola alltså minnas, att vi med gott samvete kunna njuta av det som från kyrkogodsen gives oss till nödtorftigt uppehälle för att vi skola få tid att sköta vårt ämbete. Det är nämligen Gud som befallt och ordnat det så. Ingen må därför göra sig samvete över denna sak, som om han icke hade rätt till dessa förmåner.
|