|
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 6:6
Här predikar Paulus för åhörare, att de skola dela med sig av allt sitt goda åt sina lärare. [156] Förr undrade jag ofta över varför aposteln så träget förmanade församlingarna att underhålla sina lärare. Jag såg nämligen, huru i påvedömet alla människor med storslagen frikostighet lämnade alla slags bidrag till att bygga ståtliga kyrkor och till att höja räntorna och öka inkomsterna för dem som gjorde tjänst i helgedomen. Därigenom växte också biskopars och andra klerkers anseende och rikedom, så att de på många ställen innehade den bäst brukade och bördigaste jorden. Jag ansåg följaktligen, att Paulus helt utan anledning givit dessa föreskrifter, eftersom alla slag av egendom icke endast frikostigt donerades till klerkerna utan även på annat sätt strömmade till dem i överflöd. Därför ansåg jag, att människorna snarare borde avrådas från att giva mera än uppmanas till att giva. Jag såg nämligen, att klerkernas girighet växte genom denna människornas alltför stora frikostighet Men nu förstå vi anledningen till att herdarna och Ordets tjänare förr hade överflöd på allt och nu lida brist. Förr, då man förkunnade en falsk och gudlös lära, flöt allt så rikligen till, att genom »Petri arvegods»,58) han som sade, att han icke hade silver eller guld (Apg. 3, 6) och genom annan s.k. andlig egendom blev påven kejsare, kardinaler och biskopar världsliga kungar och furstar. Men nu, då man börjat lära evangelium, äro dessa förkunnare lika rika som en gång Kristus och hans apostlar. Vi få alltså erfara, huru ståtligt man uppfyller detta bud om att underhålla Ordets lärare, vilket Paulus här och på andra ställen så träget yrkar på och inpräntar hos dem som äro åhörare. För så vitt oss är bekant finnes nu ingen stad, som underhåller sina lärare, utan de leva allesammans på gods, som skänkts åt påven för hans styggelsers skull, därför att han undertryckte evangeliet och lärde människostadgar och instiftade ogudaktiga gudstjänstbruk. Det är alltså icke skänkt åt Kristus, ty åt honom giver ingen något. Då han var född, fick han begagna en krubba som säng, ty för honom fanns icke plats i härbärget. Då han vandrade på jorden, hade han intet att luta sitt huvud emot. Och slutligen berövades han sina kläder och dog en jämmerlig död, hängande naken på korset mellan tvenne rövare. Så ofta jag läser dessa Pauli förmaningar, där han predikar för församlingarna att de antingen skola underhålla sina lärare eller göra ett sammanskott för att lindra nöden bland de heliga i Judeen, [157] gripes jag alltid av stor förundran och blygsel över att den store aposteln skall behöva bruka så många ord för att utverka denna välgärning av församlingarna. I brev till korintierna avhandlar han denna sak i två hela kapitel, 2 Kor. 8 och 9. Jag skulle icke gärna vilja skämma ut Wittenberg, som dock är ett intet mot Korint, så som Paulus skämmer ut korintierna med sitt ängsliga och bekymrade tiggeri om underhåll åt de fattiga. Men det är evangelii öde, att då det förkunnas är det icke endast så, att ingen vill giva något till dess tjänares underhåll och för att hålla skolor, utan därtill börja alla att roffa och stjäla och bedraga varandra med alla möjliga finter. Kort sagt, människorna tyckas med ens ha vansläktats därhän, att de blivit vilda djur. Då däremot onda andars läror predikas, bli människor rent av slösaktiga och hembjuda frivilligt allt möjligt åt sina förförare. Profeterna klandra samma synd även hos judarna, att de nämligen knappt giva de gudfruktiga prästerna och leviterna levebröd men bestå de ogudaktiga med överflöd på allt. Därför fatta vi först nu, hur nödvändig denna Pauli föreskrift om att underhålla församlingstjänarna är. Det är nämligen intet som Satan så litet kan fördraga som evangelii ljus. Därför blir han alldeles vitglödande, då det lyser, och strävar av alla krafter att släcka det. Och detta försöker han uppnå på två sätt, för det första genom kättares lögner och tyranners vapenmakt, och för det andra genom brist och hunger. Och då Satan hitintills icke lyckats undertrycka evangelium i våra bygder genom kättare och tyranner, försöker han det andra sättet, nämligen att undandraga Ordets tjänare deras levebröd för att de av brist och hunger skola tvingas övergiva sitt ämbete och för att därigenom det arma folket, som berövats Ordet, med tiden skall sjunka till rena djur. Och för att denna förskräckliga olycka skall inträffa desto snabbare, driver Satan häftigt på den genom ogudaktiga ämbetsmän i städerna och adelsmän på landsbygden, som roffa till sig kyrkogodset, av vilket evangelii tjänare skulle leva, och använda det för dåliga ändamål. »Ty genom skökolön har hon skaffat dem, och skökolön skall de bli igen.», säger profeten Mika (l, 7). [158] Vidare drager Satan även enskilda människor bort från evangelium genom övermättnad. Ty den flitiga och dagliga förkunnelsen av Ordet medför hos många leda och förakt. De bliva sedan så småningom likgiltiga för all gudaktighetsövning. Icke heller låter numera någon sina barn studera, allra minst studera den heliga Skrift, utan man utbildar dem endast för förvärvslivet. Allt detta bedriver Satan i avsikt att undertrycka evangelium i våra bygder även utan hjälp av tyranners våld och kättares list. Det är alltså icke utan anledning som Paulus förmanar Ordets hörare att låta sina lärare få del med sig i allt gott. »När vi har sått ett andligt utsäde bland er, är det då för mycket begärt att vi skördar något av ert jordiska goda?», skriver han till korintierna (l Kor. 9, 11). Åhörarna böra alltså i det lekamliga tjäna dem, av vilka de mottagit andliga håvor. Men bönder, borgare och adelsmän missbruka nu vår lära till att blott förvärva rikedomar. Tidigare, under påvens regemente, fanns det ingen, som icke årligen kostade på prästerna något till firande av årliga själamässor, till vigilier m. m. Även tiggarmunkarna fingo sin andel. Avlaten, denna romerska handelsvara, och de dagliga offren gjorde också något. Från sådana och otaliga andra pålagor ha de våra blivit befriade genom evangelium. Men långt ifrån att vara tacksamma för denna frihet ha de från att ha varit rundhänta slösare blivit tjuvar och rövare, som varken giva evangelium eller dess tjänare eller fattiga kristna ett enda öre. Detta är ett osvikligt tecken på att de redan förlorat Ordet och tron och mist all andel i vårt goda, ty verkligt fromma människor skulle aldrig finna sig i att deras herdar lede brist Men eftersom de bli glada och få sig ett gott skratt, [159] när det nu går prästerna emot, och eftersom de neka dem deras uppehälle eller icke giva det med den trohet som de borde, äro de förvisso värre än hedningar. Men de skola snart bli varse, vilka olyckor som komma att följa på sådan otacksamhet. De komma nämligen att förlora både det lekamliga och det andliga goda. Ty på en sådan synd måste med nödvändighet följa det hårdaste straff. Och jag är säker om att församlingarna i Galatien, Korint o.s.v. kunnat förvillas så av de falska apostlarna endast därför, att de ringaktat sina rätta lärare. Det är ju rätt och rimligt att den som vägrar att giva ett enda öre åt Gud, som dock giver honom allt gott och det eviga livet, han måste sedan giva en hel krona åt djävulen för att han giver honom allt ont och den eviga döden. Den som icke vill göra Gud en ringa tjänst till sitt eget sanna bästa, han måste göra djävulen en orimligt stor tjänst till sitt fullständiga fördärv. Först nu, då Ordets ljus lyser, se vi riktigt, vad djävulen och världen är. Men orden »i allt gott» böra icke fattas så, att var och en skulle dela med sig av allt vad han har åt sina lärare, utan att man skall frikostigt sörja för deras uppehälle, så mycket som behövs för livets nödtorft.
|