|
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 6:5
Här anges liksom grunden till den föregående satsen, att ingen skall stödja sig på andras omdömen om honom. Det är som om han sade: Det är den största dårskap att söka sin berömmelse i andra och icke i sig själv. [154] Ty i dödsstunden och på yttersta domen har du ingen glädje av att andra berömt dig, ty andra komma icke att bära din börda, utan du kommer att stå inför Kristi domstol, och du ensam skall bära din börda. Där kunna dina lovsägare icke hjälpa dig, ty då vi dö, tystnar deras beröm. Och »på den dag då Gud dömer det som är fördolt hos människorna,» (Rom. 2, 16) skall ditt samvetes vittnesbörd tala antingen för eller mot dig, mot dig, om du haft din ära iandra, för dig, om du haft den i dig själv, det är, om ditt sam¬ vete givit dig vittnesbörd, att du redligt och troget förvaltat Ordets ämbete med Guds ära och själars frälsning som enda ögonmärke, eller om du rätt fullgjort din kallelses plikt. Dessa ord: »Var och en skall bära sin börda», borde vara tillräckligt kraftiga för att avskräcka oss från lystnad efter fåfänglig ära. Det bör vidare observeras, att vi här icke avhandla rättfärdiggörelsen, ty då gäller intet annat än ren nåd och syndernas förlåtelse, som mottages i tro allena. Då behöva alla gärningar, även de bästa, som äro gjorda enligt Guds kallelse, syndernas förlåtelse, ty fullkomligt göra vi dem icke. Men detta är en annan sak. Här avhandlar han icke syndernas förlåtelse, utan han jämför uppriktiga och skrymtande gärningar. Hans ord böra därför fattas så, att ehuru en from herdes ämbetsutövning icke är så fullkomlig, att den icke skulle behöva syndernas förlåtelse, [155] är den likväl i och för sig rättskaffens och fullkomlig i jämförelse med deras ämbetsutövning, som äro lystna efter fåfänglig ära. Sålunda är vår ämbetsutövning rättskaffens och gedigen, eftersom vi med den söka Guds ära och själars frälsning, men icke så svärmeandarnas, ty de söka sin egen ära. Ehuru alltså ingen gärning kan giva samvetet frid med Gud, är det dock nödvändigt för oss att vara vissa om att vi gjort vår gärning i uppriktighet och sanning och enligt Guds kallelse, d.v.s. att vi icke förfalskat Guds ord utan lärt det rent. Ett sådant samvetsvittnesbörd om ett rätt förvaltat ämbete och ett väl tillryggalagt liv är oss av nöden. Såtillvida böra vi alltså berömma oss av gärningar, att vi veta dem vara av Gud befallda och honom välbehagliga. På yttersta domen skall nämligen var och en bära sin egen börda, och därför hjälper där icke andra människors beröm. Hittills har han bestraffat den fåfängliga ärelystnadens fördärvbringande last. Ingen är så ståndaktig i att avvisa dess angrepp att han icke är i behov av trägen bön. Ty vilken gudfruktig människa har icke sin lust i att bliva prisad? Den helige Ande ensam kan bevara oss från att bliva smittade av denna pest.
|