|
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren 6:4
Han fortsätter att bestraffa dessa avskyvärda människor, vilka betecknas såsom lystna efter fåfänglig ära. Ty detta begär efter fåfänglig ära är en förhatlig och förbannad last, som giver upphov till alla möjliga olyckor och bringar förvirring i både samhällen och samveten. I synnerhet i andliga ting är sådan ärelystnad ett fullkomligt obotligt ont. Ehuru detta ställe kan förstås om själva levernets eller vandelns gärningar, [148] siktar dock aposteln i främsta rummet till Ordets ämbete för att angripa sådana ärelystna, som med sina svärmiska åsikter förvilla rätt undervisade samveten. Det kännetecknande för dem som lida av sådan ärelystnad är, att de icke alls fråga efter om deras verk, d.v.s: deras predikoämbete, är rent eller icke, utan deras enda ögonmärke är att vinna hopens bifall. Då de falska apostlarna sågo, att Paulus hade predikat ett rent evangelium för galaterna och att de själva icke hade något bättre att komma med, började de angripa hans riktiga och skriftenliga undervisning och framhäva sin lära framför Pauli. Med detta konstgrepp förvärvade de sig själva galaternas ynnest, medan de gjorde Paulus förhatlig för dem. De ärelystna förena alltså följande tre laster: För det första äro de ytterligt lystna efter fåfänglig ära. Vidare äro de märkvärdigt uppfinningsrika i att förklena andras förtjänstfulla ord och gärningar för att så vinna folket för sig. Då de vunnit berömmelse inför hopen genom andras arbete och risk, bliva de för det tredje så tappra och modiga, att de icke draga sig för någonting. De äro alltså fördärvbringande och i alla avseenden fördömliga människor, som jag hatar »värre än hund och orm». Ty de söka sitt eget, icke det som hör Kristus Jesus till. Det är mot sådana som Paulus här vänder sig. Han vill säga: Med sådan ärelystnad bekajade andar göra sin gärning, d.v.s. förkunna evangelium, i avsikt att därigenom vinna berömmelse och pris av människor, för att av dem bliva betecknade som framstående och utomordentliga lärare, med vilka Paulus och andra icke kunna jämföras. [149] Då de fått en sådan tanke om sig själva. börja de svärta ned andras mödor, ord och gärningar och höja sina egna till skyarna. Med sådan förslagenhet dåra de hopen. Ty hopen har kliande öron (2 Tim. 4, 3), och därför har den icke endast sin lust i nymodiga läror, utan den gläder sig också över att se sina forna lärare fördunklas och tryckas ned av dessa nya lärare, som enligt deras mening äro så lysande. De äro nämligen mätta på Ordet intill leda. – Sådant får icke ske, säger Paulus, utan var och en skall vara trogen i sitt ämbete, han skall icke söka sin egen ära och icke förtrösta på mängdens lättvunna bifall. Han skall uteslutande bemöda sig om att göra ett rättskaffens arbete, d.v.s. lära evangelium rent. Men om hans gärning är rättskaffens, må han veta, att han icke skall bli utan berömmelse inför Gud och icke heller hos de fromma. Att han tills vidare icke vinner något pris av den otacksamma världen, det skall icke göra något intryck på honom, ty han vet, att meningen med hans ämbete icke är hans eget förhärligande utan Kristi. Därför må han »med rättfärdighetens vapen både i högra handen och i vänstra» (2 Kor. 6, 7) frimodigt säga: Jag har icke företagit mig att förkunna evangelium för att världen skulle hedra mig, och därför slutar jag icke heller på grund av den smälek, som den låter mig vederfaras. – En sådan man lär Ordet och fortsätter att sköta sitt ämbete utan några mänskliga hänsyn, utan att bry sig om beröm, ära, rykte för tapperhet och vishet m.m. Han stöder sig icke på andras beröm utan har sin berömmelse i sig själv. Den som riktigt och troget sköter sin plikt, bryr sig därför icke om vad världen säger om honom, han bryr sig icke om huruvida den berömmer eller klandrar honom utan har sin berömmelse i sig själv, och den består av samvetets vittnesbörd och berömmelsen i Gud. [150] Därför kan han säga med Paulus, 2 Kor. l, 12: »Vi kan med gott samvete berömma oss av att vi här i världen, och särskilt mot er, har uppträtt i helighet och renhet inför Gud och inte varit ledda av världslig visdom utan av Guds nåd.» Sådan ära är ren och beständig, ty den beror icke av andras dom utan av det egna samvetet, som giver oss vittnesbörd om att vi lärt rätt, rätt förvaltat sakramenten och gjort allt på rätt sätt, och därför kan den icke fläckas eller bliva oss fråntagen. Det andra slaget av ära, det som dessa ärelystna ha, är en osäker och ytterligt vansklig ära, emedan de icke hava den i sig själva utan den beror av vad hopen säger och menar. Därför kunna de icke hava det egna samvetets vittnesbörd om att de gjort allt av rättframt och uppriktigt hjärta, uteslutande för att förhärliga Gud och befordra själars frälsnings De fika nämligen efter att för egen del vinna ryktbarhet och pris av människor genom sin förkunnargärning och dess möda. De få alltså berömmelse och ett vittnesbörd att lita till, men av människor, icke hos sig själva och icke hos Gud. Sådan ära vilja de fromma icke ha. Om Paulus hade haft berömmelse och ära hos människor, icke hos sig själv, hade han varit tvungen att förtvivla, då han såg många städer och bygder, ja, hela provinsen Asien avfalla från honom, och då han såg så mycken anstöt och så många sekter följa på hans förkunnelse. Då Kristus var ensam, d.v.s. då icke endast judarna sökte honom för att döda honom utan även hans lärjungar övergåvo honom, var han likväl icke ensam, utan Fadern var med honom. På samma sätt nu: om vår tillförsikt och vår berömmelse vilade på människors dom och ynnest, skulle vi inom kort dö av bedrövelse. Ty långt ifrån att tillerkänna oss någon ära och berömmelse hata och förfölja papister, svärmare och hela världen oss så häftigt som gärna är möjligt, och vårt ämbete och vår lära smäda de till det yttersta och sträva efter att helt fördärva den. Hos människor ha vi alltså intet annat än vanära. [151] Men vi hava vår glädje och berömmelse i Herren. Däför sköta vi med tryggt och glatt hjärta och med största trohet och omsorg det ämbete, som Gud givit oss och som vi veta vara honom behagligt. Och vi göra det utan att bry oss om huruvida vår gärning behagar eller misshagar djävulen, huruvida världen älskar eller hatar oss. Ty i medvetandet om att vår gärning är rättskaffens och med gott samvete inför Gud vandra vi den rätta vägen »under ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte.» (2 Kor. 6, 8). Detta kallar Paulus att hava sin berömmelse i sig själv. Och detta är en synnerligen nödvändig varning för denna fördärvbringande last, ty evangelium är en sådan lära, att den både genom sin egen art och beskaffenhet och genom Satans ondska medför kors. Paulus brukar därför kalla det ett korsets och förargelsens ord. Dess lärjungar äro icke ståndaktiga för beständigt. I dag ansluta de sig till det och bekänna det, i morgon taga de anstöt av korset, avfalla på nytt och förneka det. De som predika evangelium för att vinna bifall och pris av människor, de måste därför nödvändigtvis förgås, och deras ära måste vändas i skam, då folket slutar med att giva dem sitt bifall. Därför må envar Ordets förkunnare lära sig att hava sin berömmelse, icke i andras mun utan i sig själv. Om det finnes några som berömma honom, såsom ju de fromma bruka göra (»under ära och smälek», säger Paulus), må han mottaga denna ära, dock såsom en biprodukt av den verkliga berömmelsen. Ty berömmelsen själv skall han se i sitt samvetes vittnesbörd. Det är att pröva sin gärning, att icke vara angelägen om sin egen ära utan endast se till, att man redligt sköter sitt kall, d.v.s. att man lär evangelium rent och ger anvisning på sakramentens rätta bruk. Den som så prövar sin gärning har sin ära i sig själv, och den kan ingen taga ifrån honom, ty den är väl planterad och rotfast i hans eget hjärta, icke i det omdöme, som avgives av andra människor, vilka Satan mycket lätt kan göra avogt stämda, så att deras nyss berömmande mun och tunga blir den argaste smädemun. [152] Om ni alltså äro ärekära, säger Paulus, så sök en rättskaffens och bestående ära, som icke ligger i andra människors mun utan i ert eget hjärta. Det går så till att ni redligt fylla er plikt. Då skall också den ära, som ni ha i er själva, någon gång åtföljas av berömmelse också hos andra. Men om ni endast berömma er i andra och icke i er själva, skall den smälek och skam, som ni hava invärtes i hjärtat, också åtföljas av utvärtes skam inför andra. Det kunna vi i våra dagar iakttaga hos några svärmeandar, som icke prövade sin gärning, det är, icke sågo till att lära evangelium rent utan missbrukade det för att vinna hopens bifall, i strid mot andra budet. Därför har deras inre skam åtföljts också av yttre sådan, enligt 2 Mos. 20, 7: »HERREN skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.» Ett annat ord lyder så: »De som föraktar mig skall komma på skam» (l Sam. 2, 30). Om vi däremot i Ordets ämbete först söka Guds ära, skall förvisso även vår ära följa därav, enligt nyss anförda vers: »Dem som ära mig vill jag ock ära.» Kort sagt, var och en må pröva sin gärning, det är, noga se till, att han är trogen i sitt ämbete, ty det är vad som främst fordras av Ordets tjänare, l Kor. 4, 2. Paulus menar: Var och en må inrikta sig på detta enda, nämligen att lära Ordet rent och troget och med intet annat för ögonen än Guds ära och själars frälsning. Då är hans gärning trogen och av bestående värde, och då har han sin berömmelse i sitt samvete, nämligen den att han med förtröstan kan säga: Denna min undervisning och mitt ämbete behagar Gud &–; och det är sannerligen en härlig och storslagen berömmelse. Denna sats kan dock även tillämpas på de frommas gärningar i vad stånd det vara må. [153] Sålunda bör den som är överhetsperson, husfader, tjänare, lärare, lärjunge o.s.v. förbliva i sin kallelse och i densamma redbart och troget göra sin plikt utan att bekymra sig om det som ligger utanför deras kallelse. Den som så gör har sin berömmelse i sig själv, i det att han kan säga: Så troget och flitigt jag kunnat har jag utfört den kallelsegärning, som Gud ålagt mig, och därför vet jag, att denna i tro på Gud och lydnad mot honom utförda gärning är honom behaglig. Om andra tadla den betyder föga. Ty det finns alltid sådana som förakta och klandra kristlig lära och kristligt leverne. Men Gud hotar strängt med att förgöra alla smädare. Då därför sådana människor länge och med ängslig iver sökt efter fåfänglig ära och försökt att med sitt förtal svärta ned de verkligt fromma, går det dem enligt Pauli ord: »De får sitt slut i fördärvet.» (Fil. 3» 19)» och: »Deras galenskap skall bli uppenbar för alla» (2 Tim. 3, 9). Genom vem? Genom Gud, den rättfärdige domaren, som skall utlämna deras förtal åt löjet, samtidigt som han skall låta de frommas »rättfärdighet gå fram som ljuset, din rätt som middagens sken.» (Ps. 37, 6). &–; Uttrycket »i sig själv» bör fattas så, att icke Gud uteslutes, detta i förbigående påpekat. Var och en skall nämligen vara viss om, att hans gärning, i vilket lovligt yrke eller stånd han än befinner sig, är en gudomlig gärning, emedan det är en gärning i den kallelse, som Gud har givit honom, och sålunda vilar på Guds befallning.
|