|
Martin
Luther: Stora Galaterbrevskommentaren
Det är: Låt oss icke bliva lystna efter fåfänglig ära, vilket enligt det nyss sagda betyder att icke hava sin berömmelse i Gud och i sanningen utan i lögnen, nämligen i hopens anseende, beröm och bifall. Detta senare är ingen fast grund för äran utan en falsk sådan, och därför kan den icke räcka länge. Den som prisar en människa såsom människa ljuger, ty i människan finnes intet prisvärt utan allt är värt fördömelse. Vad alltså vår person angår är detta vår berömmelse: »Alla har syndat» (Rom. 3, 23) och äro inför Gud hemfallna åt evig död. Men då vårt ämbete berömmes, är det något annat. Därför böra vi icke endast önska utan av alla krafter sträva efter att människor skola akta det högt och hålla det i vördnad. Det länder nämligen dem själva till frälsning. Paulus förmanar romarna att icke vara till anstöt för någon för att icke det goda som vi fått må bliva utsatt för smädelse (Rom. 14, 16). Och på ett annat ställe säger han: »Vi vill inte på något sätt väcka anstöt, för att vår tjänst inte skall smutskastas.» (2 Kor. 6, 3). Då alltså vårt ämbete berömmes, gäller berömmet icke vår egen person utan vi berömmas i Gud och hans heliga namn, som psalmen säger.
Här beskriver han verkningarna av begäret efter fåfänglig ära. Den som är upphovsman till en villfarelse och mästare för en ny lära måste utmana de övriga, och om de icke gilla och antaga hans lära, fylles han genast av det bittraste hat mot dem. Vi se ju i vår tid, av vilket oförsonligt hat mot oss svärmeandarna upptänts, därför att vi icke ville vika för dem och godtaga deras villfarelser. Det är förvisso icke vi som först utmanat dem, ty vi ha icke utspritt någon ogudaktig lära i världen, utan vi ha förblivit på vår plats i ledet, i det att vi ha angripit missbruk inom kyrkan och troget lärt artikeln om rättfärdiggörelsen. Den hava de övergivit och lärt många gudlösheter i strid mot Guds ord om sakramenten, om arvsynden, om det talade ordet m.m. För att icke förlora evangelii sanning satte vi oss till motvärn mot dem och fördömde deras farliga villfarelser. Detta kunde de icke tåla. De voro icke endast de första att utmana oss, utan någon anledning från vår sida, utan nu avundas de oss också och hata oss bittert, uteslutande drivna av fåfänglig ärelystnad. De skulle nämligen gärna vilja placera oss i skymundan för att själva få regera ensamma. De tänkte sig nämligen, att förkunnandet av evangelium skulle medföra stor berömmelse, medan det i själva verket icke finnes någon större vanära inför världen.a) a) Hs: »Karlstadt, då jag icke ville göra som han ville, se, huru de blivit upptända, Zwingli, Oekolampadius, Erasmus! Vem började? De ha lämnat ledet och kräva, att vi skola vika. Sedan komma de hit, då de övergivit sin post i ledet, i våra församlingar, och vilja ha äran, eftersom det är de som gjort det, och svära så att det knakar i väggarna på att de söka Guds ära, de vilja synas vara ödmjuka bröder, som nitälska för Guds ära. Men Guds namn är till för att skyla deras egen ärelystnad. Därför följer utmaning och avund på detta. Mina sektandar ha infört ärelystnaden i landet.» Tillbaka |