5:19b-20

 Kartusianernas orden är den strängaste av alla munkordnar. Likväl äro deras fastor, tagelskjortor, högheliga handlingar, regel och hela leverne köttets gärningar. De föreställa sig nämligen, att de äro heliga och bliva frälsta, icke genom Kristus, ty honom frukta de som en sträng domare, utan om de hålla sin regel. De ha visserligen sina tankar om Gud, om Kristus och de gudomliga tingen, men de äro icke hämtade ur Guds ord utan från deras eget förnuft. Därför mena de, att deras klädedräkt och matordning och hela deras vandel är helig och behagar Kristus. [111]Med sin stränga vandel hoppas de icke endast kunna försona honom utan även förplikta honom att belöna deras goda och rättfärdiga gärningar. Följaktligen äro deras förment högandliga tankar icke endast i högsta grad köttsliga, utan de äro gudlösa, eftersom de förbigå och förakta Ordet, tron och Kristus och i förtröstan på egen rättfärdighet vilja avtvå synder och vinna nåd och evigt liv. Utanför Kristus äro alltså alla gudstjänstformer och religioner avgudadyrkan. I Kristus ensam har Fadern ett gott behag. Den som hör honom och gör vad han befaller, han är kärkommen för den älskades skull. Och Kristus befaller oss ju att tro hans ord, att låta döpa oss m.m., icke att hitta på nya gudstjänstformer.

 Jag sade nyss, att köttets gärningar äro uppenbara, så att var och en vet, vad äktenskapsbrott, skörlevnad och liknande är för något. Men avgudadyrkan har ett så andligt sken, att den är känd endast för ett fåtal, nämligen just för dem som tro på Kristus. Ty då kartusianern lever i avhållsamhet, fastar, beder, läser sin tidegärd, läser mässan o.s.v., är det så långt ifrån att han skulle mena sig vara en avgudadyrkare eller göra vad köttet har begärelse till, att han tvärtom är fullkomligt övertygad om att han drives och ledes av Anden, att han vandrar i ande, att han tänker, talar och gör endast andliga ting, att han fullgör en Gud synnerligen behaglig gudstjänst. Ingen skall i våra dagar kunna övertyga papisterna och deras Antikrist om att privatmässan är den värsta hädelse mot Gud och en avgudadyrkan, vars make i förskräcklighet icke förekommit i den av apostlarna grundade kyrkan. De äro nämligen förblindade och förhärdade, och därför ha de ett förvänt omdöme om Gud och gudomliga ting, så att de anse avgudadyrkan vara den sanna och högsta gudstjänsten och tron däremot vara avgudadyrkan. Vi åter, som tro på Kristus och hava hans sinne, »bedömer allt, men själv kan hon inte» i sanning och i vad angår vårt förhållande till Gud »bedömas av någon.» (l Kor. 2, 15).

 Härav framgår, att Paulus kallar allt som är i människan för kött, däri innefattande alla de tre själsliga krafterna begär, vilja och förstånd. [112] Begärets gärningar äro äktenskapsbrott, skörlevnad o.s.v., viljans äro trätor, tvister, mord o.s.v., förnuftets eller förståndets äro villfarelser, falsk religion eller gudstjänst, vidskepelse, avgudadyrkan, kätteri o.s.v. Det är mycket nyttigt att ha väl reda på detta, emedan innebörden av ordet kött under påvedömet var så fördunklad, att köttets gärningar där endast betydde samlag eller tillfredsställelse av det sexuella begäret. En nödvändig följd därav var, att de icke kunde förstå Paulus. Men här se vi tydligt, att Paulus till köttets gärningar räknar avgudadyrkan och kätteri, vilka representera människans högsta vishet, fromhet och helighet. Den papistiska fromheten hade emellertid ett sådant sken av helighet, att de största män, sådana som Gregorius, Bernhard och andra, till en tid låtit sig bedraga av den. I Kolosserbrevet (2, 18) kallar Paulus sådan religion för ängladyrkan. Men hur helig och andlig den tyckes vara, är den dock intet annat än köttets gärningar, styggelse och avgudadyrkan i jämförelse med evangelium, tron och den sanna gudstjänsten. Detta se de fromma och troende, vilka hava andliga ögon, de gärningsrättfärdiga däremot döma på helt annat sätt. Liksom det icke går att övertyga munken om att hans löften äro köttets gärningar, så tror turken ingalunda, att lydnaden för Koranen, tvagningar och andra riter, som han iakttager, äro köttets gärningar. Det är förvisso något synnerligen uppseendeväckande, att avgudadyrkan räknas till köttets gärningar.

 Paulus uppräknar bland köttets gärningar även trolldom, som dock uppenbarligen icke är ett utslag av sexuellt begär utan en ogärning av samma slag som avgudadyrkan. Trolldomen sluter nämligen förbund med onda andar, vantron eller avgudadyrkan med en gud, som icke är den sanne utan ett mänskligt påfund. Avgudadyrkan är därför i själva verket andlig trolldom. Liksom häxorna förtrolla husdjur och människor, vilja nämligen avgudadyrkare, d.v.s. alla rättfärdighetsmakare, förtrolla Gud, så att han blir sådan som de föreställa sig honom efter sitt eget huvud, det är, sådan att han icke rättfärdiggör dem av idel nåd och tro på Kristus utan ser till deras självvalda gudstjänster och gärningar och för dessas skull giver dem rättfärdighet och evigt liv. Men det är sig själva och icke Gud som de förtrolla, ty om de framhärda i denna sin gudlösa övertygelse om Gud, dö de i avgudadyrkan och hemfalla åt fördömelsen. - Flertalet av köttets gärningar äro tillräckligt bekanta och fordra därför ingen utläggning.

Med partisöndring menar han icke blott den borgerliga tvedräkt, som uppstår mellan medborgare eller överhetspersoner, [114] då den ene icke visar den andre tillbörlig hänsyn utan i förlitande på makt eller folkgunst förhäver sig över honom, föraktar honom och öppet uppträder emot honom. Då måste sammanhållningen sprängas och partiväsen, oroligheter och samhällsomstörtningar bli följden. Nej, här bestraffar han icke den partisöndring, som uppstår i det ekonomiska eller borgerliga livet av lekamliga eller världsliga orsaker, utan den som förekommer i kyrkan för lärans, trons och gärningarnas skull. Kätterier ha alltid funnits i kyrkan, såsom jag ovan mer än en gång framhållit, men påven är själve ärkekättaren och chef för alla kätterier. Ty han har uppfyllt jorden med en sannskyldig syndaflod av otaliga partier. Ingen munk kommer överens med den andre, ty de mäta heligheten efter ordensregelns stränghet. Därför vill kartusianern hållas för heligare än franciskanern o.s.v. Därför finnes i påvekyrkan ingen andens renhet, ingen själarnas endräkt utan den värsta tvedräkt. Där råder icke en och samma lära, tro, fromhet, gudstjänst och anda utan vitt skilda slag av allt detta. Hos de kristna däremot är allt enhetligt och gemensamt, Ordet, tron, gudstjänsten, fromheten, sakramenten, Kristus, Gud, hjärta, sinne, själ, vilja. Och denna andliga endräkt störes icke av skillnader i stånd och levnadsvillkor i den utvärtes vandeln, såsom jag ovan några gånger har påpekat. De som hava denna andens enhet, de ha också ett säkert omdöme om alla sekter, som annars ingen förstår att bedöma. Så t.ex. förstod säkerligen ingen teolog under påvedömet, att Paulus på detta ställe fördömer alla papisters och partiandars gudstjänstväsen och fromhet, deras avhållsamhet och deras till det yttre hederliga vandel och heliga leverne. De ansågo, att han talade om grov avgudadyrkan och om kätterier hos hedningarna, vilka öppet smäda Kristi namn.

a) Hs: »Den kristna läran är alltså en trösterik lära, och den talar om ordentliga ting, icke grå rockar14 och sur uppsyn, utan de ting som kallas: att besegra synden, villfarelsen, djävulen.»

a) Hs: »Några finnas som behöva äta. Då de icke kunna äta. behöva de dricka, såsom jag. Därför må var och en se till, i vad mån det är nödvändigt för honom. Alltså skall man undvika frosseri och dryckenskap. Gud har skapat vinet för att glädja hjärtat, och när man har som mest att stå i, är det bra att dricka sig ett gott rus. En annan må äta anständigt och måttligt, så att han är en rättskaffens människa, och sedan vill han övervinna alla [begärelser] genom evangelium.»