5:18

[98]  Så stor makt har alltså Andens herravälde, att lagen icke kan anklaga det som faktiskt är synd. Ty vår rättfärdighet. Kristus, som vi i tron omfatta, är ostrafflig, och därför kan han icke anklagas av lagen. Så länge vi hålla oss till honom, drivas vi av ande och äro fria från lagen. - Även då aposteln undervisar om goda gärningar, glömmer han alltså icke sin framställning av rättfärdiggörelsen, utan han påpekar ständigt, att vi omöjligt kunna rättfärdiggöras genom lagens gärningar. Syndaresterna finnas nämligen kvar i köttet, och därför upphör det icke att hava begärelse mot Anden, så länge det lever. Men detta medför för oss ingen fara, eftersom vi äro fria från lagen, om vi blott vandra i ande.

 Med dessa ord: »Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen.», går det utmärkt att trösta sig själv och andra i svåra anfäktelser. Det förekommer nämligen ofta, att en människa så häftigt anfäktas av vrede, hat, otålighet, okyskhet, svårmodsande eller annan köttets begärelse, att hon absolut icke kan göra sig fri från frestelsen, hur gärna hon än ville. Vad skall hon då göra? Skall hon förtvivla för den skull? Nej, utan hon skall säga så här: Nu kämpar och rasar ditt kött mot Anden. Låt det rasa så länge det vill! Giv det blott icke ditt bifall utan vandra i ande och låt dig drivas av ande, så att du icke gör vad det har begärelse till. - Den som gör så är fri från lagen. Den anklagar och förskräcker visserligen, men förgäves. När köttet så strider mot Anden är det bästa av allt att hava Ordet för ögonen och ur detsamma söka Andens tröst.

 Icke heller skall det oroa den anfäktade att djävulen så väl förstår att blåsa upp synden, att den stridande tror sig skola duka under för krisen och icke känner något annat än Guds vrede och förtvivlan. Då skall han blott icke följa sina förnimmelser utan Pauli ord: »Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen.» [99] Den som i fast tro håller sig till detta ord, har i det en stark sköld, med vilken han kan utsläcka alla de brinnande pilar, som den onde riktar mot honom. Köttet må rasa och koka av vrede hur mycket som helst, så skola likväl alla dess rasande rörelser icke förmå skada och fördöma honom, emedan han vandrar i ande och drives av ande utan att giva köttet sitt bifall och utan att göra vad det har begärelse till. Då köttets rörelser rasa, är enda utvägen att rycka till sig Andens svärd, som är Guds ord (Ef. 6, 17) och kämpa mot dem. Då skola vi otvivelaktigt segra, även om vi under pågående strid ha intryck av raka motsatsen. Om vi däremot förlora Ordet nr sikte, finnes varken råd eller hjälp. Jag talar av erfarenhet. Jag har fått utstå mång olika anfäktelser av värsta slag, men så snart jag grep något Skriftens ord och höll mig fast vid det som ett heligt ankare, lade sig genast dessa anfäktelser, som jag utan Ordet icke hade kunnat uthärda ens för en kort stund, långt mindre besegra.

 För att sammanfatta: Med sitt tal om kampen mellan köttet och Anden lär Paulus oss, att de försonade eller helgonen icke kunna bringa till fullbordan det som anden vill. Anden skulle nämligen gärna vilja vara helt ren, men det med densamma förenade köttet tillåter den icke detta. Likväl äro och bliva de frälsta genom syndernas förlåtelse, som är i Kristus. Vidare, eftersom de vandra i ande och drivas av ande, äro de icke under lagen, det är, lagen kan icke anklaga och förskräcka dem, och även om den försöker, kan den dock icke driva dem till förtvivlan.