5:17

 Orden: »för att hindra er att göra vad ni vill», fattar jag såsom åsyftande förmågan: så att ni icke kunna göra det som ni skulle vilja göra. [89] Detta ställe visar tydligt, att Paulus skriver för de heliga, för församlingen, som tror på Kristus, som är döpt, rättfärdiggjord och förnyad och som fullt ut har syndernas förlåtelse. Likväl säger han om denna församling, att den har ett kött, som kämpar mot anden. På samma sätt talar han om sig själv, Rom. 7, 14. 23 f.: »själv är jag köttslig, såld till slav under synden.», vidare: »men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar.», och: »Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?» Detta ställe bereder stora svårigheter icke endast för sofisterna utan även för några av kyrkofäderna, som icke veta, huru de skola urskulda Paulus. De anse det nämligen ovärdigt, att detta Kristi utkorade redskap skall sägas hava synd. Vi sätta tro till Paulus, då han uppriktigt bekänner sig vara såld till träl under synden, vara fången under synden, hava en lag, som ligger i strid med honom, och säger sig efter köttet tjäna syndens lag. De svara ånyo, att aposteln talar detta å de ogudaktigas vägnar. Men de ogudaktiga klaga icke över att synden är upprorisk, att de måste kämpa emot den och äro dess fångar, ty hos dem härskar synden oinskränkt. Därför är detta i sanning Pauli och alla helgons klagan. De som urskulda Paulus och andra helgon och påstå, att de icke hava synd, handla alltså icke endast oklokt utan även ogudaktigt. Ty genom denna sin åsikt, som härflyter ur bristande kännedom om trons lära, ha de berövat församlingen dess mäktigaste tröst, avskaffat syndaförlåtelsen och gjort, att Kristus blivit till intet gagn.

 Alltså förnekar icke Paulus, att han har köttet och köttets laster, då han säger: »men i mina lemmar ser jag en annan lag,» o.s.v. Därför är det icke osannolikt, att han någon gång känt frestelse till okyskhet. Men jag tror, att det sexuella begäret hos honom varit ganska kuvat genom de allvarliga och stora andliga och lekamliga anfäktelser, vilka nästan beständigt ansatte och plågade honom, såsom framgår av hans brev. Om han någon gång var glad och stark och kände sig frestad till okyskhet, vrede, otålighet m. m., gjorde han likväl motstånd i anden och tillät icke dessa impulser att komma till herravälde. Därför böra vi på intet sätt medgiva, att dessa trösterika ställen, [90] där Paulus beskriver köttets strid mot Anden i hans egen kropp, förvanskas genom sådana fåkunniga utläggningar. Sofister och munkar kände aldrig någon andlig frestelse, och därför förde de endast krig mot det sexuella begäret för att undertrycka och besegra det, och uppblåsta över denna seger, som de likväl aldrig vunnit, ansågo de sig vara vida bättre och heligare än gifta människor - för att nu icke tala om att de under denna lysande skylt närt och omhuldat alla slags förskräckliga synder: oenighet, högmod, hat, förakt för nästan, förtröstan på den egna rättfärdigheten, förhävelse, åsidosättande av gudsfruktan och Ordet, otro och hädelse. Mot sådana synder kämpade de icke, ty dem ansågo de icke ens vara synder. Rättfärdigheten bestod för dem endast i iakttagande av deras dåraktiga och ogudaktiga löften, och orättfärdigheten bestod i överträdande av desamma.

 Vi åter böra vara helt vissa om, att vår huvudsakliga, hela och fullkomliga rättfärdighet är Kristus. Finnes det intet som vi kunna bygga på, så »Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre,» (l Kor. 13, 13). Det gäller alltså att alltid tro och hoppas, att alltid gripa om Kristus såsom huvudet och källan för vår rättfärdighet. Den som tror på honom skall icke komma på skam. Vidare böra vi bemöda oss om att vara rättfärdiga även i det yttre, d.v.s. att icke giva vårt bifall åt köttet, som alltid kommer med onda ingivelser, utan bjuda det motstånd genom anden, så att vi icke spricka av otålighet över otacksamhet och förakt från den hop, som missbrukar den kristna friheten, utan genom Anden övervinna denna och alla andra frestelser. I den mån som vi genom Anden strida mot köttet, äro vi alltså rättfärdiga även i det yttre, ehuru denna rättfärdighet icke gör oss Gud behagliga.

 Ingen må alltså förtvivla, då han känner, att köttet ständigt på nytt börjar strid emot Anden, eller om han icke genast kan kuva köttet till underdånighet under Anden. Även jag skulle önska, att jag hade ett fastare och mera ståndaktigt sinne, som icke blott kunde med överlägset förakt möta tyrannernas hotelser, det partiväsen, som svärmeandarna ge upphov till, och den förargelse och de oroligheter, som de likaledes komma åstad, [91]utan därjämte också genast kunde skaka av sig all andlig förskräckelse och smärta och slutligen icke fruktade den bittra döden utan mottoge den såsom en välkommen gäst. »men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar» Andra ha att kämpa med lägre frestelser, såsom fattigdom, vanära, otålighet.

 Därför må ingen förvåna sig eller förskräckas, då han i sin kropp märker denna köttets strid mot Anden, utan han skall trösta sig med Pauli ord på detta ställe: »Köttet har begärelse mot Anden och Anden mot köttet, de två ligga ju i strid med varandra, för att hindra eder att göra vad I viljen.» Med dessa satser tröstar han de anfäktade, som om han sade: Ni kunna omöjligt i allt följa Andens ledning utan att känna av eller hindras av köttet. Nej, köttet kommer att hindra er och hindra er så, att ni icke kunna göra vad ni gärna skulle vilja. Det är då nog att ni göra motstånd mot köttet, så att ni icke göra vad det har begärelse till, d.v.s. att ni följa Anden, icke köttet, som lätt blir otåligt, vill hämnas, knorrar, hatar, biter o.s.v. Då därför någon känner denna köttets strid, skall han icke för den sakens skull fälla modet, utan han skall göra motstånd i Anden och säga: Jag är en syndare och jag får känna av min synd, emedan jag ännu icke avklätt mig mitt kött, i vilket synden finnes kvar, så länge det lever. Men jag .skall lyda Anden, icke köttet, d.v.s. jag skall i tro och hopp gripa om Kristus och styrka mig med hans ord. Det skall giva mig kraft, så att jag icke gör vad köttet har begärelse till.

 Det är till stor fördel för de fromma att ha väl inhämtat och övertänkt denna Pauli lära, ty den skänker de anfäktade en underbar tröst. Såsom munk ansåg jag, att det var ute med min frälsning, så snart jag någon gång kände köttets begärelse, [92] det är, onda rörelser, frestelse till okyskhet, vrede, hat eller avund mot någon broder. Jag försökte många botemedel, jag biktade dagligen, men jag blev icke bättre, ty köttets begärelse kom ständigt tillbaka, och därför kunde jag icke få ro utan plågades beständigt av sådana tankar som dessa: Du har begått den eller den synden, likaså ansattes du av avund, otålighet m. m. Du har alltså förgäves inträtt i den heliga klosterorden, och alla dina goda gärningar äro fåfänga. - Om jag då rätt hade förstått denna vers hos Paulus, skulle jag icke ha plågat mig till den grad, utan jag hade tänkt som jag nu brukar göra: Martin, du kommer icke att bli helt fri från synd, ty du har ännu köttet, och därför måste du känna dess strid enligt Pauli ord: »Köttet har begärelse mot Anden.» Förtvivla alltså icke utan kämpa för att icke göra vad köttet har begärelse till, så är du icke under lagen.

 Jag kommer ihåg att Staupitz brukade säga: »Jag har mer än tusen gånger lovat Gud att bli bättre, men jag har aldrig uppfyllt mitt löfte. Hädanefter skall jag icke lova något sådant, eftersom jag säkert vet, att jag icke kommer att infria det. Om därför Gud icke är mig nådig och huld för Kristi skull och giver mig en efterlängtad och salig dödsstund, när jag skall skiljas från detta eländiga livet, kommer jag icke att kunna bestå med mina löften och goda gärningar.» - Detta är icke endast en rätt utan också en from och helig förtvivlan. Den måste alla som vilja bliva saliga bekänna med hjärta och mun. [98] Ty helgonen förtrösta icke på sin egen rättfärdighet, utan de sjunga med David: »Gå ej till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig.» (Ps. 143,2), likaså: »Om du. Herre, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå?» (Ps. 130, 3.) De se alltså på Kristus, sin Försonare, som givit sitt liv för deras synder. Om sedan någon synd är kvar i deras kött, veta de, att den icke tillräknas dem utan att den bliver dem förlåten. Under tiden kämpa de likväl i Anden mot köttet, icke som om de ej alls kände av dess begärelse, men de fullborda den icke i gärning. Ehuru de alltså känna köttet rasa i uppror mot Anden, och ehuru de stundom falla i synder och leva i dem, fälla de likväl icke genast modet för den skull, och icke heller tänka de genast för den skull, att deras stånd och ämbete och deras gärningar i kallelsen misshaga Gud, utan upprätta sig åter genom tron.

 De fromma hava alltså stor tröst av denna Pauli undervisning, enligt vilken de veta, att de äro dels kött och dels ande, dock så, att Anden härskar och köttet är underkuvat, rättfärdigheten regerar och synden ligger trälbunden. Den som icke vet detta, försjunker helt i andligt svårmod och måste till slut förtvivla. Men den som känner denna lära och använder den rätt, för honom måste även det onda samverka till det bästa. Ty då köttet lockar honom till synd, uppväckes och drives han av denna anledning till att begära syndernas förlåtelse genom Kristus, till att omfatta trons rättfärdighet, vilken han i annat fall icke skulle skatta så högt och icke sucka efter med sådan längtan. Därför är det mycket nyttigt att vi då och då känna vår naturs och vårt kötts ondska, så att vi på detta sätt uppmuntras och uppväckas till att tro på och anropa Kristus. Därigenom blir den kristne en mäktig konstnär och en underbar skapare, som kan göra sorg till glädje, förskräckelse till tröst, synd till rättfärdighet och död till liv, [94] medan han på detta sätt kuvar sitt kött, tvingar det till träldom och underkastelse under Anden. De som känna köttets begärelse böra alltså icke därför genast förtvivla om sin frälsning. De må gärna känna begärelsen, om de blott icke godkänna den, vrede och okyskhet må väl fresta dem, blott de icke övervinna dem, synden må väl anfäkta dem, blott de icke fullborda den. Ja, ju frommare en människa är, desto mera känner hon denna strid. Härav kommer helgonens klagan i Psaltaren och i hela Skriften. Eremiter, munkar, sofister och verkhelgon visste absolut ingenting om denna strid.

 Här invänder någon: Det är en farlig lära att man icke skulle bliva fördömd, om man icke genast övervinner de köttsliga lidelser, som man känner. Ty då denna lära blir känd av den stora hopen, hemfaller denna åt säkerhet, tröghet och slöhet. Här gäller vad jag ovan sagt, att om vi lära tron, försumma de köttsliga människorna gärningarna, och om vi yrka på gärningar, går tron och samvetströsten förlorad. Här kan ingen tvingas, och någon osviklig regel kan icke givas, utan var och en måste noga pröva sig själv för att utröna, av vilken köttets begärelse han mest ansattes. Då han fått det klart för sig, får han icke hängiva sig åt säkerhet, icke ha överseende med sig själv, utan han måste vaka och kämpa i Anden mot begärelsen, så att han åtminstone icke låter den övergå till handling, om han också icke helt kan tygla den.

 Alla helgon ha haft och känt denna kamp mellan köttet och Anden, och även vi hava erfarenhet av den. Den som frågar sitt samvete finner säkert, om han blott icke är en skrymtare, att det hos honom går till just så som Paulus här säger, nämligen att köttet har begärelse mot Anden. Varje helig människa känner och erkänner, att hans kött gör motstånd mot Anden, och att dessa båda inbördes ligga i strid med varandra hos honom, så att han icke kan göra vad han vill, hur mycket han än mödar och anstränger sig. [95] Därför hindrar köttet oss att hålla Guds bud, att älska nästan som oss själva och ännu mer att älska Gud av allt hjärta. Därför kunna vi omöjligt rättfärdiggöras genom lagens gärningar. Visserligen finnes den goda viljan, som bör finnas (den är nämligen just Anden, som gör motstånd mot köttet),och den skulle gärna vilja göra det goda, uppfylla lagen, älska Gud och nästan. Men köttet lyder icke denna vilja utan gör motstånd mot den. Denna synd tillräknar dock icke Gud, ty han är nådig för Kristi skull. Därav följer dock icke, att man skulle förringa eller ringakta synden, eftersom Gud icke tillräknar den. Det är visserligen sant att han icke tillräknar den, men vilka gäller detta och av vilken anledning? Icke de hårda och säkra utan dem som göra bot och i tron gripa Kristus Försonaren, för vars skull deras synder förlåtas dem och deras syndarester icke tillräknas dem. Sådana människor förringa icke synden utan inse dess förskräcklighet, eftersom de veta, att den icke kan avtvås genom någon tillfyllestgörelse eller några rättfärdighetsgärningar utan endast genom Kristi död. Likväl förtvivla de icke inför syndens förfärlighet, utan de äro vissa om att den bliver dem förlåten för Kristi skull.

 Jag säger detta för att ingen skall mena, att synden hos den troende icke skulle behöva tagas så allvarligt. Synden är verkligen synd, antingen man begår den innan man lärt känna Kristus eller efteråt. Och Gud hatar synden, ja, vad själva gärningen angår är varje synd en synd till döds. Att den för den troende icke är en dödssynd beror på Försonaren Kristus, som genom sin död sonat synden. För den som icke tror på Kristus äro icke endast alla hans synder dödliga synder, utan även hans goda gärningar äro synder, enligt Rom. 14, 23: »Ty allt som inte sker av tro är synd.» Sofisterna äro alltså fångna i en farlig villfarelse, [96] då de skilja mellan synderna efter själva handlingens beskaffenhet, icke efter personen. Den som tror har samma och lika stor synd som den som icke tror. Likväl förlätes den troendes synd och tillräknas honom icke, medan åter den icke troendes synd behålles och tillräknas honom. Den förres synd är förlåtlig, den senares dödlig, icke på grund av någon skillnad mellan själva synderna, som om den troendes synd vore mindre och den icke troendes större, utan på grund av skillnaden mellan personerna. Den som tror vet nämligen, att synden är honom förlåten för Kristi skull, som har försonat den med sin död. Därför förblir han from, fastän han har synd och syndar. Den däremot som syndar och icke tror, förbliver ogudaktig. Detta är de frommas rätta vishet och tröst: Ehuru de hava och begå synd, veta de dock, att den på grund av tron på Kristus icke tillräknas dem. Härav kan man också förstå, vilka som äro de verkliga helgonen. De äro icke stockar och stenar, såsom sofister och munkar föreställa sig saken, människor som icke anfäktas av något som helst eller aldrig känna köttets begärelse, utan deras kött har begärelse emot Anden, som Paulus säger. Alltså ha de synd och kunna synda. Den trettioandra psalmen visar, att helgonen bekänna sin orättfärdighet och bedja om förlåtelse för sin synds missgärning: »Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN." Då förlät du mig min syndaskuld. Därför skola alla helgon bedja till dig, (Ps. 32, 5 f.). Vidare beder hela kyrkan, som förvisso är helig, om sina synders förlåtelse, [97] och den tror på syndernas förlåtelse. Och David beder, Ps. 143, 2: »Gå ej till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande  rättfärdig.» Och i Ps. 130, 3 f. heter det: »Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar,Herre, vem kan då bestå? Men hos dig finns förlåtelse, för att man skall frukta dig.» Så tala och bedja de största helgon, såsom David, Paulus m. fl. Följaktligen tala och bedja alla helgon det samma i samme ande. Sofisterna läsa icke Skriften, eller om de läsa den, ha de ett täckelse för sina ögon, och därför ha de ingen rätt mening om någonting och alltså ej heller om synd och helighet.