5:16

 Det hjälper icke att Paulus här talat tydligt och klart. Sofisterna ha nämligen missförstått detta Pauli uttalande: Kärleken är lagens uppfyllelse, och därav dragit den slutsatsen: Om kärleken är lagens uppfyllelse, innebär alltså kärleken rättfärdighet. Om vi alltså älska, äro vi rättfärdiga. Dessa snygga persedlar sluta från ordet till gärningen, från läran eller buden till livet, så här: Lagen bjuder kärlek, alltså följer omedelbart gärningen. Men slutledningen från att budet befaller till att det verkligen uppfylles i gärning är ju så naiv som möjligt.

 Vi skulle visserligen uppfylla lagen och rättfärdiggöras genom dess uppfyllelse, men synden står i vägen. Lagen föreskriver och befaller visserligen, att vi skola älska Gud av allt hjärta och vår nästa såsom oss själva, men därav följer icke att man kan sluta så här: Detta står skrivet, därför sker det, lagen föreskriver kärlek, alltså älska vi. Det går icke att peka på någon på jorden, som älskar Gud och nästan så som lagen fordrar. Men i det tillkommande livet, då vi komma att vara helt renade från alla fel och synder och klara som solen, då skola vi älska fullkomligt och vara rättfärdiga genom vår fullkomliga kärlek. Men i detta livet hindras renheten av köttet, i vilket synden finnes kvar, så länge vi leva. Därför är vår syndiga självkärlek så mäktig, att den vida överträffar kärleken till Gud och nästan.a) Men för att vi skola vara rättfärdiga även i detta livet, [80] hava vi »försoningsmedlet» och nådastolen Kristus. Då vi tro på honom, tillräknas oss icke vår synd. I detta livet är alltså tron vår rättfärdighet. Men i det tillkommande livet, då vi äro helt renade och alltigenom fria från alla synder och onda begärelser, komma vi icke vidare att behöva tron och hoppet.

 Det är alltså en stor villfarelse att såsom rättfärdiggörande beteckna en kärlek, eom antingen icke alls är någon kärlek eller i varje fall icke är stor nog att försona Gud, eftersom i detta livet även helgonen, som sagt, hava en ofullkomlig och oren kärlek, och intet orent skall komma in i himmelriket. Under tiden hållas vi uppe av den tillförsikten, att Kristus, som ensam icke gjort någon synd, och i vars mun icke funnits något svek (l Petr. 2, 22), överskyggar oss med sin rättfärdighet. När vi äro inneslutna under och beskyddade av detta hägn, av syndaförlåtelsens himmel och nådens tron, börja vi älska och uppfylla lagen. Men vi rättfärdiggöras icke och bliva icke Gud välbehagliga genom denna laguppfyllelse, så länge vi leva här i tiden. Men »då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft.», och »Gud skall vara allt i alla.» (l Kor. 15, 24. 28), då skola tron och hoppet upphöra och kärleken skall vara fullkomlig och evig (l Kor. 13, 8). Detta förstå icke sofisterna, och då de höra, att kärleken är lagens summa, sluta de därför genast: Alltså rättfärdiggör kärleken. Och då de å andra sidan läsa hos Paulus, att tron rättfärdiggör, tillägga de: nämligen försåvitt den är formad av kärleken. Detta är icke Pauli mening, såsom ovan utförligt framhållits.

 Om vi vore rena från alla synder och brunne av fullkomlig kärlek till Gud och nästan, vore vi förvisso rättfärdiga och heliga genom kärleken, och det skulle icke finnas något, som Gud därutöver kunde fordra av oss. Det sker icke i detta livet utan uppskjutes till det kommande. Vi undfå visserligen i detta livet Andens förstlingsgåva, så att vi börja älska, men endast mycket svagt. [81] Men om vi verkligen fullkomligt älskade Gud, såsom lagen bjuder: »Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta», då vore fattigdomen oss lika välkommen som överflödet, smärtan lika kär som njutningen, döden som livet o.s.v. Ja, den som verkligen fullkomligt älskade Gud skulle icke kunna leva länge, utan han skulle snart förtäras av denna kärlek. Men nu är den mänskliga naturen till den grad dränkt i synder, att den absolut icke kan ha en rätt mening eller tanke om Gud, att den icke älskar Gud utan våldsamt hatar honom. Därför är det som Johannes säger: »Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.» (l Joh. 4, 10). Och ovan kap. 2, 20 heter det: »Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig.» Och kap. 4, 4 f.: »sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen.» Återlösta och rättfärdiggjorda genom denne Son börja vi älska, enligt Pauli ord Rom. 8, 3 f.: »Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. Så skulle lagens krav uppfyllas i oss», d.v.s. det började uppfyllas. Vad sofisterna lärt om laguppfyllelsen är alltså rena fantasier.

 Med orden: »Vandren i ande»» angiver alltså Paulus, huru han vill, att den föregående satsen skall förstås: »Tjänen varandra genom kärleken», likaså orden om kärleken såsom lagens uppfyllelse. Han menar: Då jag uppmanar eder till inbördes kärlek, så är det detta som jag begär, att ni skola vandra i ande. Jag vet nämligen, att ni icke komma att uppfylla lagen, eftersom synden dröjer kvar i eder, så länge ni leva, därför är det för er omöjligt att uppfylla lagen. Men se noga till, att ni vandra i ande, d.v.s. att ni genom anden strida mot köttet och så följa andens rörelser eller impulser. Han har alltså icke glömt läran om rättfärdiggörelsen. [82] Ty då han befaller dem att vandra i ande, utsäger han tydligt, att gärningarna icke rättfärdiggöra. Det är som om han sade: Då jag talar om laguppfyllelse, menar jag icke, att ni rättfärdiggöras genom lagen, utan jag menar, att två fientliga hövdingar finnas i er, anden och köttet. Gud har väckt till liv tvist och strid i er kropp. Anden kämpar nämligen med köttet och köttet med anden. Härvid begär jag icke mer av er; och ni kunna icke heller göra mer, än att ni följa hövdingen Anden och göra motstånd mot hövdingen Köttet. Lyd den förre och kämpa mot den senare! Då jag lär lagen och uppmanar er till inbördes kärlek, skola ni därför icke mena, att jag tager tillbaka läran om tron och nu tillskriver lagen eller kärleken makt att rättfärdiggöra, utan jag menar, att ni skola vandra i ande, så att ni icke fullfölja köttets begärelse.

 Paulus begagnar alltså orden i egentlig betydelse, som om han sade: Vi ha ännu icke nått fram till att uppfylla lagen. Därför böra vi vandra och öva oss i anden, så att vi tänka, säga och göra det som hör anden till och motstå det som hör köttet till. - Därför tillägger han: »så kommer ni inte att göra vad köttet begär» Han vill säga: Köttets begärelser äro ännu icke döda, utan de skjuta ständigt på nytt upp, knorra och kämpa mot anden. [83] Hos intet helgon är köttet så gott, att det icke inför en oförrätt gärna skulle vilja bita och äta på den andre eller åtminstone i någon mån åsidosätta kärleksbudet. Ja, i den första häftigheten kan han icke avhålla sig från avoghet gentemot nästan. Han vill hämnas och hatar honom såsom en fiende eller älskar honom i varje fall mindre än han enligt kärleksbudet borde. Så går det för helgonen. Därför har aposteln för helgonen uppställt denna regel, att de skola tjäna varandra genom kärleken, att de skola bära varandras svagheter och bördor och förlåta varandras fel. Utan sådan billighet eller mildhet kan friden och endräkten bland de kristna omöjligt äga bestånd. Det är nämligen icke möjligt annat än att du ofta blir förorättad och i din tur förorättar. Du ser mycket i mig, som stöter dig, och jag å min sida mycket hos dig, som misshagar mig. Om då icke den ene i kärlek giver vika för den andre, blir det ingen ände på tvister, tvedräkt, avund, ovänskap o.s.v. Därför vill Paulus, att vi skola vandra i ande, så att vi icke göra vad köttet har begärelse till. Det är som om han sade: Ehuru ni känna vrede eller avund mot en broder, som förorättar er eller begår någon fientlig handling mot er, så skola ni dock genom anden göra motstånd och undertrycka sådana rörelser, hava fördrag med hans svaghet och älska honom, enligt budet: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.» Ty en broder upphör icke att vara din nästa, därför att han faller eller förorättar dig, utan just då har han mest behov av att du övar kärlek mot honom. Och detta bud: »Du skall älska din nästa», fordrar det samma, nämligen att du icke lyder köttet, som hatar, biter och äter, då det blir förorättat, utan i anden gör motstånd mot det och genom anden framhärdar i kärlek till nästan, även om du hos honom icke finner något älskvärt.

 Sofisterna förstå köttets begärelse som okyskhet. Det är visserligen sant, att ingen av de fromma, [84] särskilt bland dem som ännu ej nått mogen ålder eller leva ogifta, saknar frestelse till okyskhet. Ja, köttet är så fördärvat och förpestat, att icke ens äkta makar äro fria från sådana frestelser. Var och en (jag talar nu om fromma makar av båda könen) må härvidlag noga pröva sig själv, så skall han utan tvivel finna, att han finner mera behag i utseende och karaktär hos någon annans hustru än hos sin egen. Han känner leda vid den kvinna, som är honom medgiven, och åtrår den förbjudna. Det brukar vara så i allting: Vad man har föraktar man, vad man icke har åtrår man, i enlighet med den romerske skaldens ord: Vi sträva alltid efter det förbjudna och åtrå det som är oss nekat.54) Därför förnekar jag icke, att köttets begärelse omfattar även det sexuella begäret. Men det är icke blott frestelsen till okyskhet som hör dit utan även alla andra onda begär, som ansätta de fromma mer eller mindre häftigt, såsom högmod, hat, girighet, otålighet o.s.v. Ja, till köttets gärningar hänför Paulus icke endast sådana grova laster utan även avguderi och kätteri m.m., som höra till människans andliga sida. Det är alltså tydligt att han talar om köttets begärelse i dess helhet och mot hela syndaväldet, vilket hos de fromma, som mottagit Andens förstling, kämpar mot Andens välde. Han talar alltså icke endast om begäret till okyskhet eller högmod utan även om otro, misströstan, förtvivlan, hat och förakt mot Gud, avgudadyrkan, partiväsen m. m.

 [85] Han vill säga: Jag skriver, att ni skola älska varandra. Det göra ni icke, och ni kunna det icke heller, ty ni ha ert kött, som är fördärvat av begärelsen, vilken icke endast väcker synden till liv i er utan själv är synd. I annat fall, om ni hade en fullkomlig kärlek, skulle intet svårmod och ingen motgång vara stor nog att störa denna kärlek, ty den skulle ha genomträngt hela er kropp. Ingen hustru skulle vara så ful, att icke hennes man älskade henne hängivet och försmådde andra, skönare kvinnor. Så går det icke till. Alltså är det omöjligt för er att rättfärdiggöras genom kärleken. Därför skola ni icke mena, att jag tar tillbaka läran om tron, ty tron och hoppet måste bestå, för att vi må rättfärdiggöras genom tron och genom hoppet styrkas till ståndaktighet i olyckor. Sedan tjäna vi visserligen varandra genom kärleken, ty tron är icke overksam, men kärleken är ringa och svag. Då jag därför befaller er att vandra i ande, ger jag tydligt till känna, att ni icke rättfärdiggöras genom kärleken.

 Då jag säger, att ni böra vandra i ande, så att ni icke lyda köttet eller göra vad köttet har begärelse till, så begär jag icke, att ni skola helt avkläda er eller döda köttet utan att ni skola hålla det i styr. Gud vill nämligen, att världen skall äga bestånd ända till yttersta dagen. Detta kan icke ske utan att människor födas och uppfostras. [86] Och så länge detta pågår, måste även köttet och följaktligen synden finnas, ty köttet är aldrig utan synd. Om vi se till köttet, äro vi alltså syndare, men om vi se till anden, äro vi rättfärdiga. I denna mening äro vi sålunda delvis syndare och delvis rättfärdiga. Men vår rättfärdighet är mera överflödande än vår synd, ty Kristi, vår Försonares helighet och rättfärdighet övergår vida all världens synd. Den syndaförlåtelse, som vi hava genom honom, är därför så stor, riklig och oändlig, att den med lätthet uppslukar all synd, om vi blott framhärda i tro och hopp till honom.

 Vidare är att märka, att Paulus skriver detta icke endast för eremiter och munkar, som leva i ogift stånd, utan för alla kristna. Jag påpekar detta för att vi icke skola hemfalla åt papisternas dårskap och mena, att detta bud endast har avseende på klerkerna. Det skulle vara dem som aposteln uppmanar att leva i ande, d.v.s. att kuva och bekämpa köttet med vakor, fastor och späkningar och leva i avhållsamhet. Denna avhållsamhet skulle innebära, att de icke gjorde vad köttet, alltså det sexuella begäret, har begärelse till. Som om hela köttets begärelse vore besegrad ined att det sexuella begäret undertryckes och kuvas! Likväl kunde de ju aldrig genom att späka sitt kött undertrycka ens detta enda begär. Det erkänner Hieronymus - för att icke nämna andra -, som dock var en så varm vän och försvarare av avhållsamheten, helt öppet: »Huru många gånger har jag icke därute i öknen, som med sin stora ödslighet och sin brännande solhetta erbjöd munken en förfärlig boplats, drömt mig vara mitt uppe i Roms vällustiga fröjder! Jag som av fruktan för helvetet själv dömt mig till ett sådant fängelse, där mitt enda umgänge var skorpioner och vilda djur, jag befann mig ofta bland dansande flickor. Mitt ansikte var blekt av fasta, men sinnet brann av heta begär i den kalla kroppen, och fastän köttet hade dött före sin ägare, flammade där dock de heta lidelsernas brand.» [87] Om Hieronymus kände en sådan begärets hetta, där han levde på vatten och bröd i öknen, vad skola då icke våra klerker känna, dessa dyrkare av den heliga Buken, som till den grad fylla och spänna sig med kräsligheter, att det är ett under att de icke spricka! Alltså äro dessa ord icke skrivna vare sig för munkarna eller för världslivets syndare uteslutande, utan det är den allmänneliga kyrkan och alla fromma, som Paulus uppmanar att vandra i ande och icke göra vad köttet har begärelse till, d.v.s. till att återhålla icke endast köttets grova begär, såsom okyskhet, vrede och otålighet, utan även dess andliga rörelser, såsom tvivel, hädelse, avgudadyrkan, förakt och hat mot Gud.

 Paulus fordrar icke heller av de fromma, att de helt och hållet skola förgöra och döda köttet, endast att de skola kuva det, så att det underordnar sig anden. Rom. 13, 14 befaller han oss att ha omsorg om köttet. Liksom vi icke böra vara grymma mot andras kroppar eller plåga dem med omåttligt arbete, skola vi icke heller vara det mot våra egna. Därför böra vi enligt Pauli bud vårda vårt kött, så att det tål både tanke- och kroppsarbete. Men han vill att vi endast skola ha så mycket omsorg om det som nödvändigt är, icke så »att onda begärelser därav uppväckas.» Börjar köttet kättjas, skall det kuvas genom anden, men om det fortsätter, skall man gifta sig. »eftersom det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär.» (l Kor. 7, 9). Den som så gör vandrar i anden, det är, han följer Guds ord och vilja. Men budet om att vandra i anden gäller som sagt icke blott eremiter och munkar utan alla fromma, även om de icke äro upptända av sexuellt begär. [88] En furste vandrar i ande, då han med omsorg gör sin plikt, då han väl regerar sina undersåtar, straffar de skyldiga och försvarar de oskyldiga. Köttet och djävulen göra motstånd mot honom och försöka locka honom att börja orättfärdiga krig, att följa sina lustar o.s.v. Om han då icke följer Andens ledning och Guds ord, som rätt och kristligt påminner honom hans plikt, så gör han vad köttet har begärelse till.

1 a) Hs: «Men emedan vi icke äro rena, älska vi intet våldsammare än oss själva och förakta andra, och denna ondska förbliver i detta livet.«