5:15

 Men de som hålla fast vid trons lära och enligt Pauli bud på detta ställe älska varandra inbördes, de klandra icke varandras stånd och gärningar, utan var och en gillar den andres stånd och de plikter, som han i sin kallelse fullgör. Ingen from människa anser överhetens ämbete inför Gud ha företräde framför undersåtens ämbete, ty han vet, att bådadera är Guds ordning, som har Guds bud för sig. Han gör ingen skillnad mellan faderns och sonens ämbete eller gärning, icke mellan lärarens och lärjungens, husbondens och tjänarens o.s.v., utan han förkunnar såsom säkert, att bådadera behagar Gud, om det utföres i tro och lydnad mot Gud. Inför världen äro visserligen dessa stånd och deras plikter olika, men denna yttre olikhet förhindrar icke andens enhet, i kraft av vilken de alla tänka och tro det samma om Kristus, nämligen att vi genom honom ensam få syndernas förlåtelse och rättfärdighet. Vad angår den utvärtes vandeln eller de utvärtes plikterna dömer icke den ene den andre, och icke heller upphöjer han sina egna gärningar på bekostnad av den andres, även om hans egna äro vida förnämligare, utan med en mun och en ande bekänna de sig hava samme Frälsare Kristus, hos vilken icke finnes något anseende till personen eller gärningarna (Rom, 2, 11).

 Detta kunna omöjligt sådana människor göra, som åsidosätta läran om tron och kärleken och lära vidskepliga gärningar. Munken medgiver icke, att de gärningar, som lekmannen gör i sin kallelse, äro lika goda och Gud välbehagliga som hans egna. Nunnan sätter sitt stånd och sina gärningar högt över husmoderns stånd och gärningar, eftersom hon anser sina gärningar men icke den andras förtjäna nåd och evigt liv. [77] Och härav kommer det sig, att dessa heliga människor så häftigt förfäktat och även övertygat världen om att deras stånd och deras gärningar äro långt större och heligare än lekmännens stånd och gärningar. Och om de icke själva ännu i dag hade och försvarade denna mening om sina gärningars helighet, skulle de icke länge kunna bibehålla sin värdighet och sitt välde. Man kan alltså icke övertyga någon munk eller något annat verkhelgon, vem det nu må vara, om att den vanliga kristna människans gärningar, förutsatt att de göras i tro och lydnad för Gud, äro bättre och Gud välbehagligare än de vidskepliga och besynnerliga gärningar, som de själva hittat på. Ty sedan den rätta grunden är borttagen, kunna de gärningsrättfärdiga icke tänka sig annat än att de äro heliga, emedan de göra sådana lysande och storslagna gärningar - eller som nu för tiden vederdöparna fantisera, att de äro heliga, som lida brist, hungra, frysa och gå i tarvliga kläder, medan andra, som behållit sin egendom, icke äro det. Därför är det för dem omöjligt att hålla frid med sådana som icke bifalla deras mening, utan de bita dem och äta på dem.

 Paulus däremot lär, att man skall undvika sådana anledningar till tvedräkt, och han visar, huru de kunna undvikas. Vägen till endräkt är, säger han, denna: Var och en skall göra sin plikt i det stånd, till vilket Gud har kallat honom, utan att förhäva sig över andra och utan att tadla deras gärningar och framhålla sina egna såsom bättre, utan den ene skall tjäna den andre genom kärleken. Det är den äkta och enkla läran om goda gärningar. Sådant iakttaga icke de som »lidit skeppsbrott i tron» (l Tim. l, 19) och bildat sig svärmiska åsikter om tro och liv eller goda gärningar, utan de bliva genast oeniga inbördes rörande läran om tron och gärningarna och bita och äta på varandra, d.v.s. de anklaga och fördöma varandra, såsom Paulus här säger om galaterna: »Men om ni biter och sliter i varandra» o.s.v. Han vill säga: Låt bli att anklaga och fördöma varandra med anledning av omskärelsen, firandet av högtidsdagar eller iakttagandet av andra ceremonier, utan se hellre till, att ni tjäna varandra genom kärleken. I annat fall, om ni fortsätta att bita varandra och äta på varandra, få ni se till, att ni icke bli uppätna av varandra, d.v.s. helt gå under även kroppsligen. [78] Det brukar nästan alltid hända, särskilt med sekternas upphovsmän, sådana som Arius och andra och flera i vår egen tid. Ty den som lägger grunden på sanden och bygger på den med trä, hö och strå, han måste förgås i eld, ty allt detta är som gjort för branden. För att icke tala om att av sådant bitande och ätande brukar följa ödeläggelse icke blott av en enda stad utan av hela bygder och riken. - Nu förklarar han vad det är att genom kärleken tjäna sin nästa.

 Det är svårt och vådligt att lära, att vi rättfärdiggöras genom tron utan gärningar och likväl samtidigt kräva gärningar. Om det icke finnes trogna och kloka »Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter» (l Kor. 4, l), som rätt dela sanningens ord, sammanblandas genast tro och gärningar. Både läran om tron och läran om gärningarna bör läras och drivas med flit, dock så, att vardera stannar inom sina gränser. I annat fall, om man endast lär om gärningarna, såsom sker i påvedömet, förlorar man tron, och om endast tron läres, börja köttsliga människor genast fantisera om att gärningarna icke äro nödvändiga.

 Paulus hade ovan börjat sin förmaning till goda gärningar med att säga, att hela lagen uppfylles i ett enda ord, nämligen detta: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.» Då kunde någon komma på den tanken: I hela sitt brev frånkänner Paulus lagen förmågan att rättfärdiggöra, i det att han säger: »vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar» (2, 16), och vidare: »Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse.» (3, 10). Men nu, då han säger, att hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord, tycks han ha glömt hela det ämne, som han avhandlat i detta brev, för att företräda en helt annan åsikt, nämligen att de som göra kärlekens gärningar uppfylla lagen och äro rättfärdiga! På denna tänkta invändning svarar han med följande ord: