5:14

 I det att han meddelar kärleksbudet, riktar han samtidigt ett sidohugg mot villolärarna, mot vilka han vänder sina vapen för att tillika försvara och styrka sin lära om gärningarna gentemot dem. Det är som om han sade: Hittills, ni galater, har jag undervisat om det rätta och andliga livet, men nu skall jag också undervisa er om goda gärningar, för att ni skola inse, att det löjliga och barnsliga iakttagande av ceremoniella föreskrifter, som är det enda de falska apostlarna yrka på, är vida underlägset kärlekens gärningar. Sådan är nämligen alla gudlösa lärares och svärmeandars oresonliga dårskap, att de icke endast övergiva den rätta grunden, den rena och fasta läran, utan därtill hänga så fast i sin vidskepelse, att de aldrig nå fram till verkligt goda gärningar De bygga på den grunden med trä, hö och strå, såsom Paulus säger (l Kor. 3, 12). De falska apostlarna försvarade ju häftigt gärningarna, [66] men de lärde icke och yrkade icke på att kärlekens gärningar skulle göras, att de kristna skulle älska varandra inbördes, att de skulle vara beredda att bistå nästan i alla förekommande behov, icke endast med sin förmögenhet utan också med hela sin kropp, med tunga, hand, hjärta och alla krafter, utan de yrkade endast på att omskärelsen skulle iakttagas, att man skulle hålla dagar och månader m.m. De kunde icke heller lära några andra goda gärningar. Ty då man har förstört grundvalen, Kristus, och fördunklat läran om tron, kan omöjligt något rätt bruk eller utövning av goda gärningar eller någon rätt mening om dem äga bestånd. Hugger man ned trädet, måste man också gå miste om dess frukter.

 På samma sätt sväva också våra dagars sekterister i det blå med sin lära om goda gärningar. Alltså måste de nödvändigtvis lära svärmiska och vidskepliga gärningar. De ha tagit bort Kristus, huggit ned trädet och rivit upp grunden, och därför bygga de på sanden, och de ha intet annat att bygga med än trä, hö och strå. De kunna utmärkt låtsa kärlek och ödmjukhet, men de älska icke i gärning och i sanning utan endast med orden och med tungan (l Joh. 3, 18). De låtsa också en stor helighet, och med denna låtsade helighet lura de människor till att anse deras gärningar vara lysande och Gud välbehagliga. Men om man ställer dem under Ordets ljus, finner man dem vara rena bagateller, ett sysslande med löjliga intigheter, som endast har avseende på platser, tider, klädnader, hänsynstagande till samhällsställning m.m. Därför är det nödvändigt att fromma lärare beflita sig om att driva läran om gärningar lika omsorgsfullt som läran om tron. Satan är nämligen fiende till bådadera och gör häftigt motstånd på båda områdena. Först måste emellertid tron planteras, ty utan den är det omöjligt att förstå, vad en god gärning är och vad som behagar Gud.

 Att Satan även hatar läran om de i sann mening goda gärningarna framgår av följande. Ehuru nämligen alla människor ha en naturlig kunskap, som är inplantad i deras hjärtan och i kraft av vilken de av naturen känna, att man bör behandla nästan som man själv vill bli behandlad (denna och liknande satser, vilka vi kalla den naturliga lagen, äro grundvalen för all mänsklig rätt och alla goda gärningar), är likväl genom djävulens bedrivande det mänskliga förnuftet så fördärvat och blint, att det icke förstår denna medfödda kunskap, [67] och om det påminnes om den genom Guds ord, så att det fattar den, åsidosätter och föraktar det den dock med vett och vilja. Så stor är Satans makt Därtill kommer också den svårigheten, att djävulen till den grad dårar alla verkhelgon och kättare, att de åsidosätta läran om de i sanning goda gärningarna och yrka på barnsliga ceremonier eller riktiga vidunder till gärningar, som de själva hittat på. Sådana gärningar skattas högt av ett förnuft, som är okunnigt om tron. Det finner i dem en besynnerlig tjusning.

 Sålunda sysslade människor under påvedömet med dessa dåraktiga och betydelselösa gärningar, som Gud icke befallt och icke kräver. I dem hade de sin högsta lust, och dem bedrevo de med all flit och iver och med stora kostnader. Samma iver för obetydligheter kunna vi nu iakttaga hos sekteristerna och deras lärjungar, särskilt hos vederdöparna. I våra församlingar däremot, där den rätta läran om goda gärningar drives med all flit, härskar en förunderlig slöhet och sömnaktighet. Ju mer vi uppmana och sporra människor till att göra goda gärningar, till att öva inbördes kärlek, till att avlägga buksorger o.s.v., ju trögare och mera likgiltiga för all gudaktighetens övning bliva människorna. Detta visar, att Satan hyser ett våldsamt hat till och förhindrar icke blott läran om tron utan även läran om goda gärningar. Å ena sidan hindrar han de våra från att tillägna sig den eller från att visa den i gärning, om de lärt känna den. Å andra sidan bry skrymtare och kättare sig icke alls om den, och i dess ställe lära de dåraktiga ceremonier eller löjliga och barnsliga gärningar, som köttsliga människor ha lätt för att nappa på. Världen låter sig nämligen icke styras genom evangeliet och tron utan genom lag och vidskepelse.

 Aposteln riktar alltså en allvarlig förmaning till de kristna att även öva sig i goda gärningar, sedan de hört och tillägnat sig den rena läran och tron. Även hos de rättfärdiggjorda finnas nämligen syndarester, som avskräcka och draga dem bort från de i sanning goda gärningarna lika väl som från tron. [68] Vidare har det mänskliga förnuftet och köttet, som hos helgonen gör motstånd mot anden (hos de ogudaktiga härskar det ju allsmäktigt), lätt för att taga intryck av den fariseiska vidskepelsen. Det »älskar tomhet och far efter lögn» (Ps. 4, 3), d.v.s. det har större lust att mäta Gud efter sina egna tankar än efter hans ord, och det gör med långt större iver sådana gärningar som det självt utväljer än dem som Gud befaller. Därför måste fromma lärare vara lika flitiga i att oförtrutet yrka på oskrymtad kärlek och på i sanning goda gärningar som i att undervisa om den rätta tron. Ingen bör alltså anse, att han fullkomligt inhämtat budet: »Du skall älska din nästa såsom dig själv. Vad själva orden angår är det visserligen så kort och lätt som möjligt, men visa mig lärare och åhörare, som i lära och liv rätt öva och fullborda det! Så vitt jag ser går det trögt för bådadera. Dessa ord: »Tjänen varandra genom kärleken», och: »Du skall älska din nästa såsom dig själv», äro därför eviga ord, som ingen än så god människa rätt betänker, driver och övar. Och vad som är besynnerligt: de fromma ha den frestelsen, att deras samvete genast får ett sår, om de underlåta någon ringa sak, som de borde göra, men icke så om de åsidosätta kärleken, vilket dagligen sker, icke så om deras hjärta icke är rent och broderligt gentemot nästan. De sätta nämligen icke kärleksbudet lika högt som sin egen vidskepelse, från vilken de i detta livet aldrig bli helt fria.a)

 Pauli ord: »Hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord», utgör alltså en anklagelse mot galaterna. Han menar: Ni äro just snygga människor, som helt ägna er åt edra vidskepliga ceremoniregler om ställen, tider och olika födoämnen, till gagn varken för er själva eller andra, medan ni försumma kärleken, som ensam borde iakttagas. Vad är detta för dårskap? [69] Så säger också Hieronymus: Vi bryta ned våra kroppar med vakor, fasta, späkningar m. m., och försumma kärleken, som ensam är alla gärningars herre och mästare. Detta kan man särskilt väl iakttaga hos munkarna, som ytterligt strängt hålla sina ceremoniregler om mat och kläder o.s.v. Att försumma det allra minsta, när det gäller sådant, är dödssynd. Men de äro icke ängsliga för att försumma kärleken, ja, icke ens för att bittert hata varandra.

 Med detta bud åsyftar alltså Paulus icke blott att undervisa om goda gärningar utan också att fördöma barnsliga och vidskepliga gärningar. Han icke endast bygger på den rätta grunden med guld, silver och dyrbara stenar, utan därjämte bryter han ned och bränner upp trä, hö och strå. Det var visserligen en Guds välgärning att giva judarna många ceremonier. Därigenom ville han nämligen visa, att människohjärtat av naturen är vidskepligt, att det icke bryr sig om kärleken utan är bundet vid yttre föreskrifter och har sin lust i köttslig rättfärdighet. Samtidigt har Gud emellertid visat, även i Gamla testamentet, vilken vikt han alltid lagt vid kärleken, för vilken han vill, att själva lagen med dess ceremonier skall stå tillbaka. Då David och de män, som voro med honom, blevo hungriga och icke hade något att äta, åto de de heliga bröden, som enligt lagen inga lekmän utan endast prästerna fingo äta (l Sam. 21, 6). Jesu lärjungar bröto sabbaten genom att gnugga ax i händerna (Matt. 12, l). Enligt judarnas mening vanhelgade Kristus själv sabbaten genom att bota sjuka på sabbaten. Allt detta visar, att kärleken bör vida föredragas framför alla lagar och ceremonier, och att Gud icke fordrar något som helst annat av oss än kärleken till nästan. Detsamma bekräftar också Kristus, då han säger: »Det andra är detta likt» o.s.v. (Matt. 22, 39).

 Paulus är en förträfflig utläggare av Guds bud, ty han sammanfattar hela Mose genom att visa, att i alla hans nära nog otaliga lagar icke innehålles mera än detta korta ord: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.» Förnuftet tager anstöt av ordens enkelhet och fåtalighet, eftersom det går så fort att säga: »Tro på Kristus», och likaså: »Älska din nästa såsom dig själv!» Därför föraktar det både läran om tron och läran om de verkligt goda gärningarna. Likväl äro dessa enkla och korta trons ord: »Tro på Kristus», för de troende en gudomlig makt, i kraft av vilken de övervinna synd, död och djävul och undfå saligheten. Att tjäna sin nästa genom kärleken, d.v.s. att undervisa den vilsefarande, att styrka den svage, [71] att hjälpa nästan med vad man kan, att hava fördrag med hans grova seder och hans ohövlighet, att inom både det kyrkliga och det borgerliga samhället med jämnmod uthärda förtretligheter och besvär, människors otacksamhet och förakt, att lyda överheten, att hedra sina föräldrar, att vara tålig hemma tillsammans med en trätsam hustru och ohanterligt husfolk - allt detta är efter förnuftets sätt att se obetydliga gärningar. Men tro mig, dessa gärningar äro så utomordentligt strålande, att hela världen icke kan fatta deras nytta och värde. Den kan icke ens uppskatta värdet av en enda, den allra minsta verkligt goda gärning, ty den mäter icke gärningar eller något annat efter Guds ord utan med det ogudaktiga, blinda och dåraktiga förnuftets måttstock.

 Människor taga sålunda alldeles fel, då de mena, att de utmärkt förstå kärleksbudet. De ha det visserligen skrivet i hjärtat, eftersom de av naturen förstå, att man skall göra mot andra vad man vill att de skola göra mot en själv, men härav följer icke, att de förstå det, ty då skulle de uppfylla det i handling och sätta kärleken framför alla andra gärningar. Icke heller skulle de hålla så hårt på sina uppblåsta såpbubblor, d.v.s. sin barnsliga vidskepelse, såsom att gå med sorgset ansikte och hängande huvud, att vara ogift, att leva på bröd och vatten, att vistas i öknen, att bära smutsiga kläder m. m. Sådant är vantrons missfoster till gärningar, som Gud varken befaller eller gillar men som människor själva hitta på och hålla för så lysande heliga, att de vida överträffa och förmörka kärleken, som dock är solen bland gärningar. Så ofattbar och oändlig är det mänskliga förnuftets blindhet, att det saknar förmåga att döma rätt icke blott om trons lära utan även om levernet och gärningarna. Därför måste vi träget kämpa icke endast mot vårt hjärtas inbillningar, som vi av naturen ha lättare att lita till i vår salighetssak än till Guds ord, utan även mot de självvalda gärningarnas skenbara helighet. [72] Så skola vi lära oss att hålla i ära de gärningar, som var och en gör i sin kallelse, även om de till utseendet äro ringa och föraktliga, blott de hava Guds bud för sig, och däremot förakta sådana gärningar, som förnuftet utväljer utan Guds bud, hur lysande, svåra, stora och heliga de än må synas vara.

 Detta bud har jag i annat sammanhang omsorgsfullt och utförligt behandlat, varför jag nu inskränker mig till en hastig genomgång. Det är kort, men det är kraftigt och slående: »Du sskall älska din nästa såsom dig själv.» Ingen kan giva ett bättre, säkrare och närmare till hands liggande exempel än sig själv. Icke heller finns det någon ädlare och djupare dygd än kärleken, intet bättre föremål för kärleken än nästan. Alltså äro både exemplet, dygden och föremålet de allra yppersta. Om du alltså vill veta, huru man skall älska sin nästa, och om du vill ha ett klart exempel på detta, skall du giva akt på huru du älskar dig själv. I nöd och fara skulle du förvisso gärna vilja, att icke blott alla människor utan också alla skapade varelser älskade och bisprunge dig med alla sina råd, all sin egendom och alla sina krafter. Därför behöver du ingen bok till att lära dig och påminna dig om huru du skall älska din nästa. Du har nämligen den skönaste och bästa boken i ditt hjärta, och den innehåller alla lagar. Du behöver ingen lärare i denna sak, rådfråga blott ditt hjärta, så skall det med all önskvärd tydlighet lära dig, att du skall älska din nästa såsom dig själv. Kärleken är vidare den högsta dygden, som icke endast är beredd att tjäna med tunga, hand, penningar och ägodelar utan även med kroppen och livet självt. Den framkallas icke av förtjänst eller av något annat, och icke heller hindras den av ovärdighet eller otacksamhet. En moder omhuldar och sköter sitt barn, därför att hon älskar det.

 Slutligen finnes det ingen varelse, mot vilken du bör öva kärlek, som är ädlare än din nästa. Hon är icke en djävul, icke ett lejon, en björn eller en varg, hon är icke sten eller trä utan en varelse, som är dig alldeles lik. Nästan är den ljuvligaste, mest älskvärda, nyttiga, vänliga, trösterika och nödvändiga varelse som lever på jorden, och därtill är hon av naturen skapad till att leva tillsammans med andra människor, till att vara en samhällsvarelse. Därför finnes i hela skapelsen ingenting, som är mera värt kärlek än vår nästa. [73] Men djävulens konst är så förbluffande, att han icke endast utmärkt förstår att skymma undan detta ädla föremål för kärlek och beröva det dess plats i mitt sinne, utan han kan även intala hjärtat en rakt motsatt åsikt, så att det finner nästan värd icke kärlek utan det bittraste hat. Det åstadkommer han utan minsta svårighet, blott genom att ingiva mig en tanke som denna: Den där människan har det felet, att hon har smädat dig, skadat dig o.s.v. Då sjunker genast detta älskvärda föremål i din uppskattning, så att du icke längre ser det som din nästa, vilken du bör älska, utan som en ytterligt förhatlig fiende. På detta sätt förstår Satan underbart att avkyla kärlekens dygd i vårt hjärta, göra den försumlig och t.o.m. helt utsläcka den, så att vi glömma kärleken till nästan och endast leva oss själva till behag. Därtill kommer också vår egen vidskepelse och försumlighet och nästans försyndelser mot oss, som komma oss att hata i stället för att älska, så att av kärleksbudet intet blir kvar i oss utom de nakna och kraftlösa bokstäverna och orden: »Du skall älska din nästa såsom dig själv.»

 Sålunda fatta vi icke ens innebörden i detta bud, och långt mindre hålla vi det. Vår nästa är varje människa, särskilt den som behöver vår hjälpa enligt Kristi utläggning av budet. Luk. 10. Den som tillfogat mig någon orätt eller skada har icke därför avlagt sin mänsklighet eller upphört att vara kött och blod. den av Guds skapade varelser, som är mig mest lik, med ett ord, han upphör icke att vara min nästa. Så länge han alltså förbliver i sin mänskliga natur, gäller också kärleksbudet, som fordrar av mig, att jag icke skall draga mig undan för den, som är mitt eget kött och blod (Jes. 58, 7), icke vedergälla ont med ont utan övervinna det onda med det goda. Annars är min kärlek icke sådan att den fördrager och uthärdar allting, l Kor. 13, 7. [74] Man hugger icke av en sjuk lem, utan man omhuldar den och söker bota den. »Och de lemmar i kroppen som vi anser värda mindre heder, klär vi med så mycket större heder», säger Paulus (l Kor. 12, 23). Men många äro till den grad glömska av detta bud, att även om de känna någon som rikt begåvad med många utomordentliga egenskaper men likväl upptäcka någon enda fläck eller brist hos honom, så se de endast den och glömma hans begåvning och alla hans goda sidor. Många äro så omänskliga och bittra bespottare, att de icke nämna dem som de tycka illa om vid deras rätta namn utan giva dem skymfliga öknamn, såsom snedöga, kroknäsa, bredkäft o.s.v. Kort sagt, världen är djävulens rike, och därför föraktar den i sin säkerhet tro och kärlek och allt vad Gud säger och gör.

 Paulus anbefaller alltså kärleken åt galaterna och åt alla kristna och uppmanar dem att genom den tjäna varandra. Han säger: Ni behöva icke betunga er med omskärelsen och de mosaiska riterna, utan ni skola framför allt hålla fast vid den lära om tron, som ni av mig undfått. Om ni sedan vilja göra goda gärningar, skall jag med ett enda ord giva eder anvisning på de förnämsta gärningar och på huru ni skola kunna uppfylla alla lagar: ÄIsken varandra inbördes! Det kommer icke att fattas människor att göra väl emot, ty världen är full av människor, som behöva andras hjälp. Detta är hela läran om tron och kärleken, en teologi, som är på en gång den kortaste och den längsta tänkbara. Den är den kortast tänkbara, om man ser till orden och satserna, men ser man till tillämpningen och innehållet, är den vidare, längre, djupare och högre än hela världen.

1 a) Hs: «Jag har den frestelsen, att jag snarare lägger märke till om jag försummar en bönetimme än om jag försummar kärleken. Jag gör mig samvete för struntsaker.»

2 a) Satsen saknas i Hs.