5:13

 Det här åsyftade onda är mycket vanligt och det värsta av allt det som Satan ger upphov till i samband med läran om tron, nämligen att han av den frihet, genom vilken Kristus frigjort oss, hos många strax gör ett tillfälle för köttet. Över samma sak klagar även Judas i sitt brev, vers 4: »Ty hos er har det nästlat sig in vissa personer. Gudlösa som de är förvanskar de vår Guds nåd till försvar för ett liv i utsvävningar.» Köttet förstår nämligen icke alls läran om nåden, enligt vilken vi icke rättfärdiggöras genom gärningar utan genom tron allena, och enligt vilken lagen icke har någon rätt över oss. Då det hör denna lära, drager det den därför till lösaktighet och sluter genast: Om vi äro utan lag, skola vi leva efter eget behag. Vi skola icke göra något gott, icke giva något åt de behövande och än mindre tåla något ont, ty det finns ingen lag, som tvingar eller binder oss.

 Därför lura faror på båda hållen, men den ena är drägligare än den andra. Om nåden eller tron icke predikas, blir ingen frälst, ty tron ensam rättfärdiggör och frälsar. Om däremot tron predikas, vilket ju måste ske, fatta flertalet människor läran om tron på köttsligt sätt och göra andens frihet till en köttslig frihet. Detta kan man i våra dagar iakttaga i alla stånd, både hos hög och låg. Alla skryta med att de äro evangeliska. De skryta med den kristna friheten, och samtidigt följa de sina begärelser och hängiva sig åt girighet, njutningar, högmod, avund o.s.v. Ingen sköter troget sin plikt, ingen tjänar den andre i kärleken. Detta upprörande tillstånd gör mig stundom så otålig, att jag ofta önskar, att sådana svin, som trampa pärlorna under sina fötter, alltjämt vore kvar under påvens tyranni. Detta Gomorra-folk kan nämligen omöjligt styras med fridens evangelium.

 [61] Vidare göra icke heller vi själva, som förkunna Ordet, vår plikt med sådan flit och iver nu i sanningens ljus som vi gjorde förr i okunnighetens mörker. I samma mån som vi blivit säkrare om denna frihet, som Kristus åt oss förvärvat, äro vi också kallare och trögare i vår umgängelse med Ordet, i att bedja, att göra goda gärningar och tåligt utstå lidanden. Om icke Satan plågade oss invärtes genom andliga frestelser och utvärtes genom våra motståndares förföljelser och de våras förakt och otacksamhet, skulle vi bliva säkra, tröga och helt onyttiga till allt gott verk, och så skulle vi med tiden förlora kunskapen om och tron på Kristus, vi skulle övergiva Ordets ämbete och söka oss ett för vårt kött bekvämare levnadssätt. Flera av de våra ha börjat göra så, emedan de som arbeta med Ordet icke endast sakna möjlighet att försörja sig genom sitt arbete utan därjämte också behandlas synnerligen illa av dem, som de med sin förkunnelse av evangeliet befriat ur påvens eländiga träldom. Dessa övergiva den fattige och anstötlige Kristus, låta sig fångas av detta livets bestyr och tjäna sin buk, icke Kristus - med vilken frukt, det komma de att i sinom tid få erfara.

 Eftersom vi alltså veta, att djävulen allra ivrigast sätter sina försåt för oss, som hava Ordet (de övriga håller han ju fångna efter sin vilja), och att han träget strävar efter att beröva oss andens frihet eller åtminstone söker få oss att draga den till lösaktighet, lära och förmana vi efter Pauli föredöme med största omsorg och flit de våra, att de icke må anse sig ha fått denna andens frihet, som Kristus med sin död förvärvat åt dem, för att köttet därigenom skulle få tillfälle eller »för att göra det onda», som Petrus säger (l Petr. 2, 16), utan för att de skola tjäna varandra i kärleken.

[62] Som sagt, för att icke de kristna skola missbruka denna frihet, pålägger Paulus deras kött ett träldomsok genom lagen om den inbördes kärleken. De fromma skola alltså komma ihåg, att de i samvetet inför Gud äro fria från lagens förbannelse, från synden och döden, för Kristi skull, men att de till kroppen äro trälar. I det lekamliga livet bör den ene tjäna den andre i kärleken, enligt detta Pauli bud. Var och en skall alltså flitigt sträva att göra sin plikt i sin kallelse och att hjälpa sin nästa med vad han kan. Detta fordrar Paulus av oss med dessa ord: »Tjäna varandra i kärlek.», vilka icke medgiva de heliga någon frihet efter köttet utan lägga dem under träldom.

 Det går för övrigt icke på något sätt att inpränta denna lära om iakttagandet av den inbördes kärleken i köttsliga människor och göra den till deras övertygelse. De kristna lyda gärna i detta stycke. De andra draga av frihetsförkunnelsen genast den slutsatsen: Är jag fri, så får jag göra som jag vill. Denna sak är min tillhörighet, varför skulle jag icke sälja den så dyrt jag kan? - Eller: Då saligheten icke kommer oss till del som lön för goda gärningar, vad ha vi då för anledning att giva något åt de fattiga? Sådana människor avskaka sig i sin säkerhet detta köttets träldomsok och fatta andens frihet som en tillåtelse för köttet att leva i lösaktighet Dessa säkra föraktare tro oss visserligen icke utan skratta åt oss, men vi säga dem lika fullt, att om de bruka sin kropp och sina tillgångar efter eget behag (vilket de ju göra, eftersom de icke hjälpa de fattiga, icke låna åt dem utan bedraga sina bröder i handel och vandel och roffa åt sig med rätt eller orätt) - vi säga dem, att de icke äro fria, huru mycket de än skryta med att vara det, utan att de förlorat Kristus och friheten och äro djävulens trälar. Och vi säga dem, att de nu under den kristna frihetens skylt äro sju gånger värre än tillförne under påvens tyranni. [63] Ty den utdrivne orene anden har återvänt till dem och tagit med sig sju andra andar, som äro värre än han själv. Därför har deras sista blivit värre än det första (Matt. 12, 43 ff.).

 Vi hava gudomlig befallning att predika evangelium, som förkunnar frihet från lag, synd, död och Guds vrede åt alla människor utan all deras förtjänst, för Kristi skull, om de blott tro. Men det står icke i vårt skön eller vår makt att hemlighålla denna frihet eller att fördunkla eller återkalla den, sedan den redan blivit känd genom evangelium, ty Kristus har förvärvat den genom sin död och givit den åt oss. Icke heller kunna vi tvinga dessa svin, som hejdlöst hängiva sig åt köttslig frihet, att med liv och gods tjäna andra. Vi göra alltså vad vi kunna, d.v.s. vi påminna dem flitigt om att de borde göra detta. Om vi icke komma någon vart med våra förmaningar, lämna vi saken i Guds hand, ty den är hans. Han skall i sinom tid giva dem deras rättvisa straff. Samtidigt är det vår tröst, att vårt flitiga arbete icke är fåfängt med hänsyn till de fromma, av vilka utan tvivel många genom vår tjänst ryckts undan djävulens träldom och försatts i andens frihet. Dessa få, som inse det stora i denna andens frihet och å sin sida äro beredda att genom kärleken tjäna andra, och som veta, att de efter köttet äro sina bröders gäldenärer, de bereda oss mera glädje än den tallösa hopen av dem, som missbruka denna frihet, kan bereda oss sorg.

 Paulus bemödar sig om att tala riktigt tydligt, då han säger: »I aren ju kallade till frihet.» [64] För att ingen skall fatta detta om köttslig frihet, förklarar han vad det är för en frihet han menar, i det han säger: »Använd bara inte friheten så att den onda naturen får  något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek.» Därför skall varje kristen veta, att Kristus i samvetet har gjort honom till herre över lag, synd, död o.s.v., så att de icke ha någon rätt gentemot honom. Å andra sidan skall han också veta, att detta yttre träldomsok är lagt på hans kropp, för att han skall tjäna sin nästa genom kärleken. De som på annat sätt fatta den kristna friheten, de njuta evangeliets goda till sitt eget fördärv och äro med sitt kristna namn värre avgudadyrkare än de voro under påven. - Paulus övergår nu till att med ledning av tio Guds bud slående visa, vad det är att tjäna genom kärleken.