5:10

 
Han menar: Jag har förmanat, uppmuntrat och tillrättavisat er tillräckligt, om ni blott ville lyda, och jag har i Herren den tillförsikten till er. - Här frågar man sig, om Paulus gjorde rätt, då han sade sig lita på galaterna, helst som den heliga Skrift förbjuder förtröstan på människor. Saken förhåller sig så, att både tron och kärleken tro, men föremålen för värderas tro äro olika. Tron litar på Gud, och därför kan den icke bli bedragen. Kärleken litar på människor, och därför blir den ofta bedragen. Men kärlekens tro är för detta livet så nödvändig, att det utan den icke kan finnas något liv i världen. Ty om den ena människan icke trodde och litade på den andra, hurudant skulle vårt jordeliv bli? De kristna äro genom kärleken snarare till att tro än denna världens barn. Tron på människor är nämligen en frukt av Anden eller av den kristna tron hos de fromma. Därför litar Paulus på galaterna, även sedan de fallit, men i Herren, d.v.s. han menar: Jag litar på er i samma mån som Herren är i er och ni i honom, alltså i den mån ni förbliva i sanningen. Om ni fallit ur sanningen, bedragna av Satans tjänare, kan icke heller jag längre lita på er. - Att på detta sätt tro och lita på människor är tillåtet för de kristna.

[50] Nämligen om den lära och den tro, som ni av mig hört och lärt. Det är, jag litar på att ni icke komma att antaga någon från min avvikande lära.

 På liknande sätt hålla vi nu för bannlysta och fördömda dem som påstå, att artikeln om Herrens lekamens och blods sakrament är osäker eller våldföra sig på Kristi ord vid nattvardens instiftelse. Vi hålla ytterligt strängt på att alla artiklar i den kristna läran, både stora och små (ehuru för oss ingen är liten), skola vara rena och vissa. Det är i högsta grad nödvändigt. Ty läran är vårt enda ljus, den lyser och leder oss och visar oss vägen till himlen. Om den bringas att vackla på någon punkt, måste det hela komma i gungning. Om det sker, kan kärleken icke hjälpa oss. Vi kunna bliva frälsta utan kärlek och endräkt i vårt förhållande till sakramenterarna, men vi kunna det icke utan ren lära och tro. I övrigt skola vi gärna hålla kärlek och endräkt gentemot dem, som tillsammans med oss tänka kristligt om den kristna lärans alla artiklar. Ja, så vitt på oss ankommer skola vi också hålla frid med våra fiender och bedja för dem, som på grund av okunnighet smäda vår lära och förfölja oss, men icke så gentemot dem, som med vett och vilja och i strid med sitt samvete våldföra sig på en eller flera av den kristna lärans artiklar.

 Paulus lär oss med detta sitt exempel att vara så halsstarriga. De falska apostlarna och deras lärjungar, som menade sig lära respektive tro rätt och kristligt, ansågo hans sak vara icke blott obetydlig utan fullständigt orättvis. Och likväl uttalar han utan minsta tvekan, att de skola få sin dom. [52] Därför gäller det, som jag ofta säger, att noga skilja läran från livet. Läran är himlen, livet är jorden. I livet finnes synd, villfarelser, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt, där skall syndernas förlåtelse regera, så länge blott icke synden och villfarelsen försvaras. Men i läran finnes ingen villfarelse, och därför behöver den icke syndernas förlåtelse. Läran och livet kunna således icke alls jämföras. En enda prick av läran är förmer än himmel och jord (Matt. 5,18). Därför tillåta vi icke, att den trädes förnär, ens i det minsta. Gentemot villfarelser i levernet däremot förstå vi utmärkt väl att vara överseende. Ty vi fela själva dagligen i leverne och seder, och det göra även helgonen, vilket de allvarligt tillstå i Herrens bön och i trosbekännelsen. Men vår lära är ren, Gud vare lov. Alla våra trosartiklar äro fast grundade i den heliga Skrift. Djävulen skulle gärna vilja förblanda och förstöra dem, och därför angriper han oss så listigt med detta skenfagra resonemang om kärleken och endräkten församlingarna emellan, som icke får åsidosättas.