5:9

 Hela brevet vittnar tydligt om hur illa Paulus tog vid sig med anledning av galaternas fall, och om huru ofta han hos dem inpräntat, än tillrättavisande och än bevekande, vilka oberäkneligt stora olyckor som skulle följa på detta deras fall, om de icke bättrade sig. Denna faderliga och sänt apostoliska omsorg och förmaning gjorde icke något som helst intryck på somliga, ty åtskilliga erkände icke längre Paulus som sin lärare utan föredrogo vida de falska apostlarna framför honom. De menade sig nämligen ha fått den sanna läran från dem, icke från Paulus. Vidare hade de falska apostlarna utan tvivel förtalat Paulus hos galaterna på följande sätt: Han är en envis och stridslysten man, [45] som är i stånd att för en småsak sätta endräkten i kyrkan på spel, uteslutande därför att han ensam vill anses vis och märklig. Med denna falska anklagelse hade de gjort Paulus förhatlig för många. Andra, som ännu icke helt hade avfallit från Pauli lära, menade, att det icke var någon risk, om man i läran om rättfärdiggörelsen och tron hade en från hans något litet avvikande mening. Då de så hörde Paulus så kraftigt understryka något som syntes dem vara av ringa vikt, blevo de därför förvånade och tänkte: Det må vara att vi något avvikit från Pauli lära och begått något fel, det är dock helt litet, och därför borde han rätteligen ha överseende med det eller åtminstone icke blåsa upp det så här våldsamt, för att icke endräkten i församlingarna må brytas av en så obetydlig anledning.

 Dem svarar han med detta utmärkta ordspråk: »Litet surdeg syrar hela degen.» Det innehåller en varning, vilken Paulus understryker. Också vi böra stryka under den i vår tid. Ty sekteristerna, som förneka Kristi lekamliga närvaro i nattvarden, förebrå också nu oss för att vara stridslystna, hårda och omedgörliga, emedan vi för den enda artikelns skull om sakramentet giva den kristna kärleken och endräkten i församlingarna till spillo. Vi borde icke lägga sådan vikt vid denna obetydliga artikel, helst som den till på köpet är osäker och icke tillräckligt förklarad av apostlarna, och helst som de äro eniga med oss i fråga om den kristna lärans övriga artiklar, att vi ensamt för dess skull släppte all hänsyn till den kristna läran och alla församlingars allmänna sammanhållning. Med detta skenbart så starka argument göra de oss icke endast illa sedda hos sina egna, [46] utan de förvilla också många välsinnade, som mena, att vi av ren envishet eller på grund av någon annan privat nyck äro av annan mening än de. Men detta är ett djävulens försåt, varigenom han försöker fördärva icke endast den nämnda artikeln utan hela den kristna läran.

 På detta deras argument svara vi med Paulus: Litet surdeg fördärvar hela degen. Inom filosofin kan man iakttaga, huru ett ringa fel vid utgångspunkten blir stort vid slutet av tankekedjan.Likaså kan i teologin ett litet fel fördärva hela läran. Därför måste läran och livet helt och hållet hållas isär. Läran är icke vår utan Guds. Vi äro endast hans kallade tjänare. Därför kunna vi icke uppgiva eller förändra en enda prick i den. Livet åter är vårt. Vad livet angår kunna därför sakramenterarna icke fordra något av oss, som vi icke skulle vilja eller t. o. m. böra underkasta oss, medgiva och fördraga, så länge blott läran och tron icke äventyras, ty om läran upprepa vi ständigt detta Pauli ord: Litet surdeg syrar hela degen. I detta stycke kunna vi icke vika ens en hårsmån. Läran är nämligen att jämföra med en matematisk punkt, den är icke delbar. Där kan man varken taga något ifrån eller lägga något till. Livet åter liknar den empiriska, verkliga punkten, som alltid kan delas, alltid förminskas.

 Det minsta grand i ögat skadar synen. Därför säga tyskarna om ögonsalvor: Det finns ingenting som är gott att ha i ögat. Och Kristus säger: »Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt får också hela din kropp ljus», och vidare: »Om hela din kropp har ljus och ingen del ligger i mörker, då får den ljus helt och hållet.» (Luk. 11, 34. 36). Med denna liknelse antyder Kristus, att ögat, [47] d.v.s. läran, måste vara helt och hållet ren, klar och oförfalskad, så att den icke till någon del ligger i mörker. icke skymmes av ett enda litet moln. Och Jakob säger träffande, icke av sig själv utan otvivelaktigt efter vad han hört av fäderna: »Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.» (Jak. 2. 10). Läran bör alltså vara som en enda, obruten och cirkelrund guldring utan någon som helst fog. Den minsta spricka gör nämligen, att ringen icke längre är hel. Vad hjälper det judarna att de tro på en enda Gud, som är alltings Skapare, att de tro på alla artiklar och antaga hela Skriften, då de förneka Kristus? »Den som felar i ett är skyldig till allt.»

 Därför bör man noga lägga märke till detta ställe för bemötande av det förtalet mot oss, att vi våldföra oss på kärleken till stort avbräck för församlingarna. Vi äro förvisso beredda att bevara frid och kärlek gentemot alla, om de blott låta oss behålla läran om tron hel och oskadd. Kunna vi icke utverka detta, kräva de fåfängt kärlek av oss. Förbannad vare den kärlek, som upprätthålles på bekostnad av trons lära! För den måste allt vika, kärlek, apostlar och änglar från himlen. Deras lömska sätt att förringa denna sak visar tydligt nog, hur pass högt de sätta Ordets majestät. Om de trodde att det är Guds ord, skulle de icke leka med det på detta sätt, utan de skulle bevisa det den största aktning och tro det utan gensägelse eller tvekan. Då skulle de veta, att alla Guds ord äro ett enda och ett enda är alla. De skulle veta, att en enda artikel är alla och att alla äro en enda. Om en enda åsidosattes, gå de alla småningom förlorade. De utgöra nämligen ett enda, enhetligt sammanhang.

[48] Vi skola alltså låta dem framhäva endräkten och den kristna kärleken. För vår del skola vi framhäva Ordets majestät och tron. Kärleken kan på någon punkt utan fara åsidosättas,a) men icke så Ordet och tron. Det tillkommer kärleken att fördraga allting, att vika för alla. Tron däremot får icke alls fördraga något, icke vika för någon. Kärleken, som gärna ger vika, som tror, förlåter och uthärdar allting, blir ofta bedragen, men därigenom tager den ingen skada, som verkligen är värd att kallas skada, d.v.s. den förlorar icke Kristus, och därför tager den icke anstöt utan framhärdar i att göra väl även mot de otacksamma och ovärdiga. I vår salighetssak däremot, då svärmare lära lögn och villfarelser under sken av sanning och bedraga många - då får man icke öva kärlek eller gilla villfarelsen. Vad som här går förlorat är nämligen icke en mot den otacksamme bevisad välgärning; utan här förlorar man Ordet, tron. Kristus och det eviga livet. Om man därför förnekar Gud i en enda artikel, förnekar man honom i alla, ty Gud fördelas icke på många artiklar. Han är allt i varje enskild artikel och en enda i alla artiklar. Sakramenterarna, som anklaga oss för att åsidosätta kärleken, svara vi därför alltid med Pauli ordspråk: Litet surdeg syrar hela degen. Ett annat ordspråk lyder: Rykte, tro och öga passa skämtet föga.

 Jag har varit så utförlig på denna punkt, både för att styrka de våra och för att undervisa andra, som kanske taga anstöt av vår ståndaktighet och icke tro, att vi hava bestämda och viktiga skäl till denna ståndaktighet. Vi böra alltså icke låta dem imponera på oss med sitt myckna tal om sin iver för kärlek och endräkt. [49] Ty om man icke älskar Gud och hans ord, spelar det ingen roll, vad man i övrigt älskar. Paulus förmanar alltså med detta ordspråk både lärare och åhörare att icke anse läran om tron såsom något ringa eller obetydligt, som vi kunna leka med efter behag. Den är en solstråle från himlen, som upplyser, upptänder och vägleder oss. Liksom världen med all sin visdom och makt icke kan böja solstrålarna, vilka från himlen gå rakt mot jorden, så går det icke heller att taga något ifrån eller lägga något till trons lära utan att den helt fördärvas.

1 a) Satsen ej i Hs, som lyder: »Men i kärleken vilja vi uthärda allting och tro allting. Vad gör det, om någon smutsar ned mig. Det skadar mig icke. Därför är kärleken utsatt för allas drift. Den bör bedragas, och den bedrages, och likväl förgår den aldrig.»